I Österbybruk, Östhammars kommun finns Bruksarkivet – Dannemorabygdens förenings- och hembygdsarkiv. – Vårt kulturarv finns i arkiven. För att förstå framtiden behöver man även se bakåt, säger Torkel Gille, som sedan länge är aktiv i arkivets styrelse. Bruksarkivet kallas också Bygdens arkiv och innehåller ungefär 25 000 bilder, varav de äldsta är från 1800-talet. Här finns också böcker, gamla kartor, artiklar och uppsatser med anknytning till bygden.
Galtförening dokumenterad Arkivet grundades redan 1945 och består av 155 lokala arkiv i bygden som slagits samman till ett. – Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt. Galtföreningen i fråga är naturligtvis insomnad vid det här laget, förklarar han. Men bland de andra föreningarna – till exempel fackföreningar, fiskeföreningar och hembygdsföreningar – lever ett femtiotal kvar.
Källarlokal med klipparkiv Det samlade arkivet huserar i källaren till det gamla kommunkontoret i Österbybruk. – Det passar bra, för vad skulle man annars använda ett sådant utrymme till? Lokalerna består av tre rum, berättar Torkel Gille. – I ett av dem finns vårt klipparkiv. Det vill säga alla sparade tidningsurklipp som rör orten. Det uppdaterades dagligen fram till internets genombrott.
Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt.
Nyfikna nyinflyttade En vanlig besökare i Bruksarkivet är den nyinflyttade ortsbon som letar information om sitt hus. – Man är nyfiken på vilka som bott där eller när huset är byggt. Ibland kan vi plocka fram gamla foton, förklarar han. Andra besökare är pensionärer som vill bläddra i ett specifikt år ur klipparkivet. – Vad hände egentligen i bygden 1955, när jag var fem år? Det är sådant folk gärna undersöker.
Kurser och utställningar Bruksarkivet anordnar också kurser i släktforskning. Varje år producerar man även en fotoutställning i Österbybruks bibliotek. – Bibliotekarierna har berättat att i synnerhet barnen tycker det är väldigt roligt med gamla bilder. Och när fotoutställningen hängt ett par månader på biblioteket vandrar den vidare till ortens lokala demensboende. – När dementa ser bilder från sin barndom händer det att minnen kommer tillbaka. Bilderna brukar vara väldigt uppskattade även där.
Gör en almanacka Bruksarkivet drivs av ideella krafter och har öppet en gång i veckan. – Men om någon har rest hit för att släktforska så har vi även möjlighet att ha öppet på förfrågan, förklarar Torkel Gille. Man mottar ett kommunalt anslag på 1 400 kronor per år, vilket enligt uppgift räcker till kopieringskostnader om man har tur. I stället finansieras den större delen av verksamheten av årsavgifter från föreningsmedlemmar och av intäkter från försäljning av en egenproducerad almanacka med bilder ur arkivet. – Vi väljer ett nytt bildtema varje år – till exempel gamla skolor. Vi brukar sälja omkring 200 exemplar.
Vad var det senaste som plockades in i arkivet? – Numera fylls ju inte klipparkivet på men vi sparar fortsatt alla dödsannonser för folk som bott i Dannemorabygden. Arkivet får löpande förfrågningar från ortsbor som vill skänka fotografier eller gamla skrifter, berättar han. – Vi är generellt positiva till nytt material men vi gör ett urval.
FAKTA. Digitalt material från Bruksarkivet/Bygdens arkiv
Bruksarkivet eller Bygdens arkiv har i nuläget digitaliserat ett par hundra bilder ur sina samlingar via den publika databasen ALVIN.
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Den 10–11 oktober samlades nära 60 representanter för ett nytt verksamhetsforum i Järfälla. Det inledande arbetet med organisationsöversynen av Sveriges hembygdsförbund har nu nått halvtid. Översynen, initierat av riksstämman 2023, har resulterat i tre verksamhetsforum. Sedan förra gången i mars har det parallellt skett regionala möten, presentationer, workshops i regionala styrelser och lokala föreningar. Vi har haft två öppna webbinarier kring hembygdsrörelsens framtid.
I rollen som projektledare har jag haft förmånen att medverka vid möten eller workshops i Medelpad/Ångermanland, Gästrike/Hälsingland, Östergötland, Värmland, Västmanland, Blekinge, Södermanland, Halland, Stockholm och Kalmar län. Nästa möte planeras i Västerbotten i mitten av november. Att någon från riksförbundet reser ut för att medverka på plats är mycket uppskattat och skapar energi både hos mig och deltagarna. Det är något som jag tror kan stödja vi-känslan. Samtidigt får jag en klarare bild av hur olika frågor tas emot av föreningar och regionala styrelser.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Breda frågor som får lite olika svar beroende på vilken utkiksplats vi har. Samma övergripande frågeområden har legat till grund för arbetet i tre arbetsgrupper som ägnat sig åt en fördjupad analys som underlag för styrelsen.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Ett paraply med både vi-anda och lokal självständighet Under senaste forumet ville riksstyrelsen prova några övergripande analyser och presentera mer konkreta förslag.
Förslagen syftar alla till att uppfylla och stärka arbetet med Strategi 2030 med fokus på samverkan inom organisationen och att främja en vi-känsla. Genom att tydligare lyfta kulturarv som det övergripande ändamålet vill styrelsen stärka det gemensamma varumärket och synligheten av vad vi gör. Eventuellt kan ett namnbyte bli aktuellt på Sveriges hembygdsförbund.
Styrelsen har inledningsvis landat i att vi är en paraplyorganisation. Detta utifrån historiska förutsättningar där hembygdsföreningarna vuxit fram under drygt 100 år utifrån överenskommelser mellan helt autonoma föreningar och förbund. Mycket lite har förändrats sedan SHF blev riksförbund 1975. Alla föreningar och förbund är då helt självständiga, med egna stadgar, avgifter, årsmöten. Denna historiska kunskap är viktig för att förstå hur vi arbetar tillsammans i dag.
Stödet från förbundet riktar sig främst till medlemsföreningarna. De flesta inom organisationen anser också att det är föreningar som är medlemmar. Det finns dock otydligheter i fråga om olika medlemskap och att enskilda medlemmar i dag har rätt att skicka in motioner till årsstämman. Detta kan behöva justeras rent stadgemässigt.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet och i övrigt endast vägledande eller rekommenderande för regionala förbund och lokala föreningar. Det är upp till de enskilda föreningarna att söka sin relevans och utveckla sitt varumärke utifrån det lokala sammanhanget. Detta kan inte styras uppifrån.
Hur ska man då se på målsättningen att stärka vi-känslan inom en organisation med ett brett paraply? Kanske handlar det inte om hur medlemskapet är konstruerat, eller vilka som berörs av riksstämmans beslut. Då är det snarare ett starkare fokus på vårt gemensamma ändamål som är nyckeln: Att ta hand om och levandegöra kulturarvet.
En av utmaningarna är att utveckla former för dialog och samverkan som respekterar självständigheten men samtidigt stödjer, inspirerar och ger service för lokalt arbete. Det krävs en balans mellan att erbjuda gemensam riktning och att föreningarna själva formar sin väg.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet.
Förtydliga värdet av det ideella kulturarvsarbetet Styrelsen ser behovet av att förtydliga riksförbundets varumärke i arbetet mot centrala myndigheter, departement och civilsamhällets organisationer. Betydelsen av det ideella kulturarvsarbetet kan stärkas gentemot beslutsfattare om vi samtidigt breddar oss och ansluter fler verksamheter än hembygdsföreningar. Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna. Under diskussionerna lyftes om en förening/organisation då kan anslutas direkt till riks eller om vi ska vi behålla kravet på regional anslutning.
Under dagarna fördes diskussioner om begreppen hembygd och kulturarv och vad det betyder när vi använder det i olika sammanhang. Om vi ska vara en aktiv och synlig folkrörelse, med många lokala medlemmar som fungerar som ambassadörer för hela hembygdsrörelsen, behöver frågor om varumärket och bilden av oss lokalt, regionalt och nationellt utredas vidare.
Ett evenemang kring ideellt kulturarvsarbete? Som en konsekvens av en ökad betoning på ändamålet och kulturarvsfrågorna föreslår styrelsen att vi överväger att frångå de traditionella riksstämmodagarna i maj och separerar interna organisationsfrågor från kulturarv och ändamålet. I stället kan vi utveckla en ny typ av ”Kulturarvsdagar” inriktade på ideellt arbete med kulturarv. I dag finns inte en sådan mötesplats. Dessa kan äga rum på olika ställen i Sverige och även erbjudas digitalt. Vi genomför riksstämman på en dag i maj och utvecklar ett större evenemang på hösten för föredrag, seminarier, samtal och debatter kring ideellt kulturarvsarbete. Detta mer konkreta förslag kring en aktivitet skapade intensiva diskussioner kring tidpunkt, storlek och det praktiska genomförandet.
Webbinarierna som förbundet erbjuder är uppskattade men behöver marknadsföras bättre. Fördelen med de digitala seminarierna är att dessa kunskaps- och erfarenhetsutbyten når ut över hela landet. Det efterfrågas statistik kring vilka ämnen som lockar mest.
Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna.
Ändamålet i fokus! Ett viktigt mål för riksförbundet handlar om att ta fasta på hur arbete med kulturarv och hembygd kan bidra till aktuella samhällsfrågor, exempelvis beredskap och klimatomställningen. Det påverkar det framtida innehållet på webbinarier och teman för de föreslagna kulturarvsdagarna. Våra kunskaper kring kulturarv och äldre kunskaper bör syfta till att värna och därmed påverka framtidens samhällen och kulturarv.
Diskussionerna visade på ett brett intresse för översynen, men synliggjorde också behovet av förankrade och pedagogiska konsekvensanalyser. Detta med fokus på frågor ändamålet, organisationsformen, kommunikation, varumärke, namnfrågor och olika former av medlemskap. Allt hör ihop och utgör en helhet.
Nästa steg för arbetsgrupper och styrelse blir att utifrån de förda diskussionerna fördjupa analysen, genomföra konsekvensbedömningar och ta fram ett fylligare bakgrundsmaterial som grund för fortsatt riktning och diskussioner vid nästa verksamhetsforum 13-14 mars och framtagande av skarpa förslag för Sveriges hembygdsförbunds riksstämma 8-9 maj, 2026.
Varje sommar, i 15 år, har Runmarö hembygdsförening satt upp lokalhistoriska teaterföreställningar. Alltid nyskrivet, alltid utsålt. Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer, i åldrar från 6 till 85 år.
– Runmarös historia är som så många andra skärgårdsöar full av spännande händelser de senaste tusen åren. För att hitta dem har vi fått leta i arkiv, tidningslägg och intervjua öbor, vilket ofta har varit en utmaning. Inte alla har velat berätta, eller ”skvallra”, säger Maria Östberg Svanelind.
Hon är föreningens ordförande och har de senaste åren även varit producent för Runmaröspelen.
– Utflyttningen från Runmarö har varit lika stor som i annan glesbygd så det har varit svårt att hitta personer som kan berätta. Till vår hjälp har vi haft historikern Pia Landelius och Runmaröbon Ann Forslund. Och förstås vår fantasi! Vi har aldrig sagt att vi återger skeenden exakt som de var. Vi har tagit oss ett visst, ibland stort, mått av konstnärlig frihet, fortsätter hon.
Vissa somrar har teaterföreställningen ackompanjerats av en utställning på samma tema som visats på hembygdsgården.
Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer.
Runmaröspelen bildades 2010 på initiativ av en grupp Runmarökvinnor, både fastboende och fritidsboende. Bland dem fanns regissören Judith Hollander som med sin passion för amatörteater under många år varit en drivande kraft, berättar Maria Östberg Svanelind.
Katti Björklund började som kontrabasist i uppsättningarna. De tre senaste åren har hon skrivit manus och varit regiassistent – dels till Judith Hollander, dels till Peter Lagergren, som är dansare och koreograf och också stått för regin. Researchen har fördjupat hennes kännedom om ön.
– I flera fall har det vi berättat om varit stora historiska skeenden, speglat i den lokala historien på lilla Runmarö.
Ett exempel är 2024 års uppsättning ”Hundra riksdaler”, om fosterbarn och änglamakerskor.
– Runmarö och andra skärgårdsöar tog emot enormt mycket fosterbarn under årtiondena kring förra sekelskiftet. Många fick det bra, men en del for väldigt illa. Det är svårt att skildra i en familjeföreställning, men jag tycker att vi lyckades.
Trots att det rör sig om händelser långt tillbaka finns i vissa fall en oro att efterlevande ska ta illa upp. Den typen av diskussioner föregick både ”Hundra riksdaler” och 2025 års pjäs ”Masen som försvann”, som handlar om ett mord som begicks år 1889, berättar Katti Björklund.
– Det är en händelse som det har snackats om sedan dess. August Strindberg bodde på Runmarö den sommar då mordet begicks, och han lyfte in det i novellen Silverträsk. Vi grävde i arkiv och fick fram en del nytt, men det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Historien i grova drag är att en äldre urmakare från Dalarna kommer till Runmarö. Snart visar han sig vara en bedragare. Därtill slår han sin unga hustru. En grupp Runmaröbor går samman för att tala honom till rätta. Eller? Har de bestämt sig för att döda honom? Det är i varje fall så det slutar.
I Runmaröspelets version blir berättelsen ”en grekisk tragedi i Runmarö-version med sång, musik och dans”. Responsen blev positiv.
– En familj kom fram och berättade för en i ensemblen att de blivit jätteglada. Det var deras gård det handlade om. Deras släkt hade i och för sig kommit dit senare, efter detta.
Det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Katti Björklund har arbetat med teater på olika sätt i många år, både i fria grupper och på deltid med interaktiv teater. Hon är van att arbeta med improvisation, något hon använt även i arbetet med Runmaröspelen. Att arbeta med amatörer och ideella resurser kräver inkänning.
– Alla kan inte bära lika mycket, det är viktigt att fördela på gruppen.
Vad har det inneburit för din relation till bygden att arbeta med Runmaröspelen?
– Det har varit ett jättebra sätt att komma in och lära känna folk. Det är också väldigt kul att få tillfälle att skriva dramatik, att skriva för en så stor ensemble och publik.
– Vi försöker verka för bygdens bästa och hjälpa till när vi kan, säger Thorbjörn Svahn, ordförande i Hultsfreds hembygdsförening.
Vid en nattlig brand i slutet av september totalförstördes Hultsfreds moské. Medlemmarna i föreningen Pegasus som drev verksamheten stod plötsligt utan samlingslokal.
– Vi är mycket ledsna, men det känns fint att hembygdsföreningen ställer upp för oss när vi drabbas på det här sättet, säger Owais Kholi från Pegasus.
Direkt efter branden lovade hembygdsföreningen att låna ut sin så kallade musikpaviljong, så att föreningen Pegasus kan fortsätta med sina fredagsböner.
– Vi vill vara en positiv kraft i bygden. Det var en självklarhet att erbjuda plats i Musikpaviljongen på fredagar mitt på dagen. Vid den tiden brukar lokalen ändå inte vara uthyrd, säger Thorbjörn Svahn från Hultsfreds hembygdsförening.
Vi är mycket ledsna, men det känns fint att hembygdsföreningen ställer upp.
Även inom hembygdsföreningen är många medlemmar ledsna över den nedbrunna fastigheten.
– Den bar på en intressant historia, med två byggnader som blev sammanbyggda år 1926, berättar Thorbjörn Svahn.
– Den ena byggnaden från 1898 drevs i missionsförsamlingens regi och var ett soldathem. Den andra kallades lägerboden och hade varit en affär i Hultsfred.
Av de båda fastigheterna tog en metodistkyrka form för 99 år sedan, med en pastor Thorsell från Skara som den första av en lång rad föreståndare.
– Metodistkyrkan byggdes där smalspåret mot Västervik gick tidigare, innan man sänkte sjön Hulingen så att järnvägen kunde dras närmare sjön, säger Thorbjörn Svahn.
Metodistkyrkan drev verksamhet i 80 år, fram till år 2006 då den sista gudstjänsten hölls. Sedan togs byggnaden över av föreningen Pegasus och omvandlades till moské.
Paviljongen lämpar sig bra som provisorisk lösning för föreningen Pegasus.
Efter branden har alltså Pegasus fått möjlighet att bedriva verksamhet i hembygdsföreningens musikpaviljong på Hultsfreds slätt.
– Det är en bra samlingslokal på alla sätt och vis, säger Stefan Helgesson som är anställd av hembygdsföreningen och ansvarig för uthyrningen.
– Det är populärt att hyra Musikpaviljongen för exempelvis bridge, dop, förlovningsfester, födelsedagskalas och mycket annat, berättar han.
Owais Kholi förklarar att paviljongen lämpar sig bra som provisorisk lösning för föreningen Pegasus, efter att deras moskébyggnad brunnit upp.
– Hembygdsföreningen har inte begärt hyra från oss, men vi vill ändå betala varje gång vi använder lokalen. Alla föreningar är ju i behov av intäkter, säger Owais Kholi.
När Hultsfreds moské brann ner erbjöd Thorbjörn Svahn och hembygdsföreningen ersättningslokaler i Musikpaviljongen. Foto: Fredrik LobergMoskéfastigheten som nyligen brann ner i Hultsfred byggdes 1898 som soldathem på Hultsfreds slätt, med Svenska Missionsförbundet som huvudman. Sedan flyttades den till centrala Hultsfred, för att bli metodistförsamlingens samlingslokal år 1926.
Hur ger man unga människor en ingång i hembygdsfrågor? Domarvik hembygdsgård i Åtvidaberg kommun är idylliskt idylliskt belägen på en höjd intill Grävsjön. I somras hölls här ett läger för barn mellan 7 och 15 år.
– Syftet är att fler unga ska bli intresserade av det vi gör, förklarar Anita Bodin från Hannäs hembygdsförening.
– Kanske kommer de unga som minns sina somrar här också vilja engagera sig i föreningen i framtiden?
Under tre sommardagar får 30 barn bada, umgås och sova på höskullen. Arrangemanget är ett samarbete mellan hembygdsföreningen och förbundet Vi Unga som är Studieförbundet Vuxenskolans fristående ungdomsorganisation.
– Det är Vi unga som är lägerledare, och de gör ett fantastiskt arbete. Men många föräldrar kommer också hit och hjälper till, säger Anita Bodin.
Under tre sommardagar får 30 barn bada, umgås och sova på höskullen.
Lägret vänder sig till alla barn som är intresserade och har åldern inne – man måste inte bo i närområdet.
– Platserna brukar snabbt bli bokade. De flesta av barnen är från Hannäs och dem når vi via vår Facebooksida. Men det är också sommargäster och folk från Norrköping.
Under det mobilfria lägret bjuds får barnen bland annat gå tipspromenad runt Domarvik. Där får man gissa vad gamla ting som föreningen har samlat på sig har använts till förr.
I matsalen finns pärmar med fotografier ur bygdens historia finns att bläddra i för den som vill. Man plockar också svamp och bär och lär sig hur man överlever på egen hand i den närliggande skogen.
– Och så gör vi egen glass, fastän hembygdsgården varken har vatten eller el. Man får stå där med sin lilla visp och vispa grädden.
Barnen får också lära sig att kärna smör, berättar hon.
– Tanken är att man de ska få en bild av hur det var förr.
Förutom att upplåta sina lokaler har hembygdsföreningen även bistått med matlagning.
– I mangårdsbyggnaden finns en gammal bakugn och där har vi gjort pizza.
Det här är ett jättebra sätt för unga att få kontakt med hembygdsföreningen och förstå hur vi jobbar.
Om man är barn och har föräldrar som är aktiva i hembygdsföreningens aktiviteter ligger det nära till hands att man själv blir intresserad, menar Anita Bodin.
– Men det är inte många av barnen i bygden som har föräldrar som är engagerade i dag. Därför är det här ett jättebra sätt för unga att få kontakt med hembygdsföreningen och förstå hur vi jobbar.
2025 var sjunde sommaren som man ordnade läger i Domarvik hembygdsgård.
– Barnen som var här första sommaren har hunnit bli i 15-årsåldern nu. De tar hand om de yngre barnen när vi badar och spelar fotboll med dem. De ser efter varann, men tycker fortfarande att det är roligt.
Brukar alla vilja sova på höskullen? – Nej, de som är allergiska eller tycker att det bara läskigt får sova i tält. Men många tycker verkligen att det är jättekul.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
