Helgen 23-24 augusti 2025 arrangeras Släktforskardagarna i Västerås, på temat ”Med forntiden in i framtiden”. Under den parollen samlar man 80 utställare och 24 föreläsningar, däribland Skerike hembygdsförening som bland annat berättar om en genomförd soldattorpsinventering och pågående gårdsforskning.
– Till den som börjat släktforska ställs ofta frågan ”Hur långt har du kommit och hur många namn har du hittat?”. I början är det roligt att se hur släktträdet växer men ganska snart växer intresset för historia, för bygden där förfäderna bott och allmänt hur det var i vårt land eller landet släkten kommer ifrån. Då blir de lokala hembygdsföreningarna en stor informationskälla, säger Ove Hult från arrangerande Västerås släktforskarförening.
Därutöver står bland annat AI och modern DNA-teknik på programmet, något som aktualiserats av att polisen nu tillåts använda DNA och släktforskning för att lösa ”kalla fall”. Polisen finns bland utställarna. DNA-teknik används också i mer allmänna sammanhang, och kan ge en bild av historiens långa linjer.
– Vi har två föreläsningar om en aktuell utgrävning utanför Västerås vid Äs. Där har man hittat en intakt kyrkogård som användes från 1000-talet fram till 1300-talet. Det finns cirka 800 personer som bott och dött i byn under denna tid begravda där. De håller på att både göra arkeologiska undersökningar av skeletten och DNA-analys. Utifrån DNA-analysen kommer vi att kunna identifiera vilka deras i dag levande släktingar är, under förutsättning att dessa släktingar eller nära släktingar till dem tagit relevanta DNA-tester, säger Ulla Göthe från arrangörsgruppen.
Ganska snart växer intresset för historia, för bygden där förfäderna bott och allmänt hur det var.
AI har uppenbarat flera nya möjligheter inom släktforskning, konstaterar arrangörsgruppen. Från informationssökning i öppna källor på internet, till presentationer av den egna släktens historia. AI används också för att förbättra sökbarheten i de databaser som olika företag tillhandahåller, berättar Christina Norberg.
– AI används i dag för att underlätta utveckling av de hjälpmedel och databaser som hjälper oss släktforskare. Vi kan transkribera handskrivna tester till sökbar information. AI används också när vi vill förädla informationen till ”bättre” databaser. Det mesta sådant görs i dag manuellt.
Varför ska man släktforska? – Släktforskning är ett sätt att få grepp om sin egen bakgrund, förstå varifrån familjen kommer och även förstå hur de levde i släkten bakåt i tiden. När vi tittar på tv-program som ”Allt för Sverige”, ”Vem tror du att du är?” och ”Det sitter i väggarna” framkommer hur viktigt och roligt det är att få mer kunskap om sin släkt. De allra flesta som börjar släktforska säger ”varför startade jag inte tidigare?”. Många börjar när barnen flugit ur boet eller som pensionärer. Då har kanske den äldre generationen gått ur tiden eller inte riktigt kommer ihåg. Släktforskning börjar med att prata med de som är äldre och framför allt att skriva ner vad de äldre berättar. Ofta är det tillräckligt för att väcka nyfikenheten att få veta mer. I nästa steg blir forskningen mer inriktad på kyrkböcker och andra informationskällor.
– Rådet är att kontakta en lokal släktforskarförening, anmäla sig till en nybörjarkurs och se om det är något för dig!
För släktens yngsta, barnen, finns särskilda programpunkter söndag eftermiddag.
– Vi vet att yngre är intresserade av hur det var förr, vad hette mormors mormor och hur levde de Kommer man till mässan finns många aktiviteter som både kan ge svar på några frågor barnen har, de får fylla i sitt eget släktträd och vi visar hur enkelt det kan vara att börja släktforska och ta reda på mer om släkten. Vi kommer också att ge tips hur vi kan göra för att berätta för barnen på ett intressant sätt.
FAKTA. Kort om Släktforskardagarna 2025/
Släktforskardagarna är en av Europas största släktforskarkonferenser och årsmötet för Sveriges Släktforskarförbund. 5 000 gäster väntas till Rocklunda i Västerås 23-24 augusti.
Släktforskardagarna startade några år efter att Sveriges Släktforskarförbund bildats. 1987 kompletterades årsmötet med en liten mässa. Sedan dess har den arrangerats årligen på olika platser av lokala släktforskarföreningar med stöd av Sveriges Släktforskarförbund.
Michael Johansson, medieproducent vid Sveriges hembygdsförbund, leder det inspelade webbinarium om refotografering som finns att ta del av på Byggnadsvårdsåret 50 års sajt (samt längre ner på denna sida). Där bjuder han på tips och handgrepp för bästa resultat. Men vi börjar från början, refotografering, vad är det?
– Refotografering är när man tar en ny bild av en byggnad eller plats från exakt samma vinkel och position som en äldre bild för att dokumentera och jämföra förändringar över tid. Samma plats, då och nu, säger Michael Johansson.
En del av Byggnadsvårdsåret är en satsning på att få fler att refotografera. Vad ger refotografering, som man kanske inte kan få på andra sätt? – När man tar nya bilder från samma position och vinkel som en äldre bild och lägger dem sida vid sida kan man på ett tydligare sätt visa hur en byggnad eller ett kvarter förändrats, exempelvis efter renoveringar eller nybyggnation.
– Det kan också vara så att delar av ett kvarter har rivits och nya byggnader tillkommit. Det är ett kraftfullt sätt att visa hur byggnader, miljöer och landskap har utvecklats, bevarats eller förändrats. Jag personligen tycker att när man kan se två bilder från olika tid fotade från samma plats bredvid varandra så blir det mer intressant att lära sig om platsens historia.
När man tar nya bilder från samma position och vinkel som en äldre bild och lägger dem sida vid sida kan man på ett tydligare sätt visa hur en byggnad eller ett kvarter förändrats.
Vad behöver man för att sätta i gång? – Man behöver en äldre bild att ha med sig som en referens. Det fungerar ofta bra att fotografera med en mobilkamera, men en systemkamera är att föredra eftersom man då kan ställa in brännvidd och byta objektiv och på så sätt få samma perspektiv som ursprungsfotot. Men man kan få lyckade resultat även med sin mobilkamera, man får gå på känsla och matcha perspektivet utifrån referensbilden man har med sig.
Var hittar man utgångsbilder? – Hembygdsföreningar har ofta bildsamlingar i sina arkiv man kan utgå ifrån. Många kommuner har också ett bildarkiv som man kan kontakta.
Hur kan föreningar jobba med refotografering? – Refotografering är ett spännande sätt att dokumentera sin lokalhistoria. Platser som de såg ut då, och hur de ser ut nu. Glöm inte att ange information och berättelser om platsens historia och dess byggnader. Jag har varit i kontakt med många hembygdsföreningar som dokumenterar sin hembygd med hjälp av ljud, bild och film och som även har börjat med refotografering.
Hur kan man sedan dela och sprida sina bilder? – Svenska byggnadsvårdsföreningen inbjuder alla att bidra med bilder till refotograferingsalbumet för Byggnadsvårdsåret 50 år bva50.se
– Dela även era bilder, filmer och lokalhistora på era hemsidor och sociala medier. Och varför inte göra en utställning med utskrivna bilder tillsammans med ett kafferep?
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Hembygdsrörelsens alla hembygdsföreningar är tillsammans en stor fastighetsägare. Enligt en uppgift från år 2013 rör det sig om 11 000 byggnader. Dessa byggnader förvaltas alltså av ideella föreningar, genom styrelser som beslutar om hur förvaltningen ska finansieras och medlemmar som tar på sig ansvar för underhållet. Det är verkligen ett fantastiskt bidrag till vården av det byggda kulturarvet som föreningarna utför!
Byggnader som har kulturhistoriska värden förmedlar historien om hur människor levt, bott och verkat i det område de uppförts. För att den historien inte ska gå förlorad är det viktigt att vårda byggnaderna och inte förvanska vare sig helheten eller detaljerna när man bygger om eller underhåller dem.
Hembygdsrörelsen är duktiga på att forska på sin hembygds historia och att publicera skrifter i det ämnet. Det vore roligt att se fler som kopplar ihop den historien med de byggnader som de har i sitt fastighetsinnehav. Som riksorganisation har vi dessvärre inte så stor vetskap om vilka typer av byggnader som föreningarna äger. Men vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar, att ungefär hälften av dem står på ursprunglig plats och att hälften har flyttats till hembygdsgårdens område.
Vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar.
Hembygdsföreningarna är alltså samlare, både av stort och smått, eftersom man till och med tagit hand om och genom flytt bevarat byggnader när de till exempel hotats av rivning. Man har bedömt att byggnaderna varit så värdefulla för historien i bygden att man övertagit förvaltningen, vilket ofta är ett stort ansvar som innebär många arbetstimmar och kostnader.
I Sverige finns även andra stora fastighetsinnehavare som äger byggnader med höga kulturhistoriska värden. Jag tänker då främst på Svenska kyrkan och Statens fastighetsverk. Svenska kyrkan äger ca 20 000 byggnader, varav 3 400 är kyrkor. Alla kyrkor som är byggda före 1939 och ägdes av Svenska kyrkan år 2000, när de skildes från staten, är skyddande som kyrkliga kulturminnen enligt kulturmiljölagen. Statens fastighetsverk äger cirka 4 000 byggnader, vilka är byggnader av kulturhistoriskt värde ur nationell synpunkt. De flesta av dessa är skyddade som statliga byggnadsminnen enligt samma lag. Båda dessa fastighetsägare har stora organisationer som sköter förvaltningen och får även mycket statliga medel för finansieringen till den.
Det finns olika typer av skydd av byggnader, det vill säga att man ska bevara de kulturhistoriska värdena vid underhåll och eventuell ombyggnation. I Sverige finns ett generellt skydd i Plan- och bygglagen för alla byggnader som har kulturhistoriska värden men man de kan också vara skyddade genom Kulturmiljölagen eller bli det, genom att man väcker fråga om byggnadsminnesförklaring. En del hembygdsföreningar äger byggnader som är byggnadsminnesförklarade. Även hela kulturmiljöer, som både kan handla om olika typer av anläggningar som broar eller det gröna kulturarvet såsom trädgårdar, har ett generellt skydd i miljöbalken. Men för att de ska kunna skyddas behöver man identifiera vad som är kulturhistoriskt värdefullt. Det kan bebyggelse- och byggnadsantikvarier bedöma och de finns både på museer och enskilda konsultfirmor. Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen både för att göra dem mer intressanta och vid ansökan om bidrag till finansiering av byggnadsvården.
Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen.
Det riksförbundet ser som ett generellt värde i de byggnaderna som hembygdsrörelsen äger och förvaltar är att de har regionala och lokala särdrag. I Skåne äger, vårdar och visas till exempel typiska korsvirkeshus med lerklinade väggar på en väv av pilgrenar. I Hälsingland har hembygdsföreningar typiska Hälsingegårdar i sitt fastighetsinnehav, byggda av grovt timmar och med rikt dekorerade interiörer som handmålats av lokala konstnärer. Och i Östergötland förvaltas unika träbyggnader från 1500-talet men även hela herrgårdar, som är så vanliga i de rika slättlandskapen. Alla dessa typiska byggnadstyper visar på lokala och regionala särdrag som tillsammans berättar Sveriges mångfaldiga bebyggelsehistoria. Särdragen berättar om hur man använt materialet som fanns att tillgå i landskapet och det hantverk som utvecklats just där.
Sveriges hembygdsförbund representerar hembygdsrörelsen i många sammanhang på nationell nivå. Vi är till exempel med i referensgruppen för Riksantikvarieämbetets Bebyggelseinformationsprojekt, där myndigheten utvecklar det digitala Bebyggelseregistret. Vi sitter även med i Myndigheten för kulturanalys referensgrupp för kulturmiljöstatistik, som ger ut rapporter med statistik om kulturmiljöer i landet. SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria, både i rapporter och på digitala kartor på nätet. Vi vill sätta hembygdsrörelsens byggnader på kartan, så att vi blir likställda med andra värdefulla byggnader! Men för att kunna synas i de här offentliga sammanhangen behöver vi få in mer information från medlemsföreningarna om deras fastighetsinnehav.
2021 startade vi därför en kartläggning av hembygdsrörelsens byggnader. Då bad vi föreningarna skicka in kartor var deras byggnader låg i geografin och fylla i några uppgifter om var och en av de byggnaderna. Det gjorde vi för att kunna sammanställa statistik i syfte att representera rörelsen på ett bättre och mer sanningsenligt sätt. Några av de frågor vi ställde var hur gamla byggnaderna är och om de flyttats men även hur stora de är och vilket material de är byggda av. Vi har i dagsläget fått in svar från knappt 30 procent av våra medlemsföreningar men enkäten är fortfarande öppen, så vi vill även passa på att be föreningar att bidra till statistiken. (Ni finner den här.)
SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria.
En tredje del av kartläggningen handlade om hur mycket och vilka bidrag som föreningarna sökt för att förvalta sina byggnader samt hur mycket de fått beviljat. Som nämns ovan, så finns det andra organisationer som får stora summor till sin förvaltning. Svenska kyrkan får något som kallas den Kyrkoantikvariska ersättningen, som församlingarna kan söka från stiften och Statens fastighetsverk är helt statligt finansierat. Hembygdsrörelsen däremot har i dag bara ett statligt bidrag att söka och det är Bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som kommer från Riksantikvarieämbetet men som fördelas av länsstyrelserna. Det bidraget ska räcka till mycket eftersom det kan gå till till exempel kommunernas upprättande av kulturmiljöprogram, arkeologiska undersökningar, skyltning av fornlämningar och skyddad bebyggelse både enligt kulturmiljölagen; Byggnadsminnen och Miljöbalken; byggnader inom Riksintressen för kulturmiljövården.
En kartläggning av byggnaderna har också blivit aktuell i samband med den krisberedskap som samhället arbetar med. Där kan hembygdsrörelsen både ha en roll genom att de har kunskap om värdefulla kulturmiljöer men även som innehavare av sådan samt en viktig samlingsplats som även kan bli en måltavla för en fiende som inser hur viktig våra traditioner och kulturbärare är.
Låt oss därför lyfta värdet av hembygdsrörelsens viktiga roll som förvaltare av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och den historia som är kopplat till dessa på Hembygdsgårdens dag!
FAKTA. HÄR FIRAS HEMBYGDGÅRDENS DAG 2025
Länkar till många av de evenemang som Sveriges hembygdsförbunds medlemsföreningar anordnar Hembygdsgårdens dag 2025 och mer information om dagen finner du här.
Hur var det att vara ung i Härjedalen på 1930- och 40-talet? Under Landsbygdsveckan 2025 arrangerade Lillhärdals hembygdsförening en kväll där byns äldre intervjuades av en grupp femteklassare.
– Jag är väldigt historieintresserad och min förhoppning med det här evenemanget var att det skulle innebära en förstahandskontakt med en annan värld. Många barn har inga närmare samtal med personer över 80 år, säger Pontus Siwert, kassör i föreningen.
Med sina 29 år dragit har han själv dragit ned medelåldern i hembygdsföreningens styrelse, och är även ordförande för Lillhärdal tillsammans, en paraplyförening som bedriver utvecklingsarbete i bygden.
Lillhärdals hembygdsförening ordförande Therese Jonsson är lärare till yrket.
– Hon tyckte att det var en jätterolig idé och ville gärna involvera skolans elever.
Det blev en grupp femteklassare som genom enkäter fick intervjua de äldre, som alla var i 80-90-årsåldern, berättar Pontus Siwert.
– Vi delade upp alla deltagare i mindre grupper. Jag hade förberett med formulär och eleverna fick även hitta på egna frågor. En extra vuxen satt med vid varje bord för att göra anteckningar.
De äldre berättade om lekar, favoritdockor och att sova i köket. Och om risknippen av björk som hängde ovanför spisen. De hotade föräldrarna med – även de som inte slog.
Kvällen utmynnade i en gruppdiskussion där Pontus Siwert lyfte fram teman han plockat upp under samtalens gång.
– Vi ställde en fråga till barnen: Skulle ni kunna tänka er att växa upp på 1930- eller 40-talet?
Det kunde i stort sett samtliga barn, visade det sig.
– Men när vi påminde dem om att det bara fanns utedass ändrade flera elever åsikt. Och när vi nämnde att internet inte fanns på den tiden, ja då förlorade vi ganska många… Det var väldigt svårt för barnen att föreställa sig.
Vi ställde en fråga till barnen: Skulle ni kunna tänka er att växa upp på 1930- eller 40-talet?
Pontus noterade även att det fanns skillnader i de äldres berättelser som gick att koppla till kön.
– Det var en tydlig skillnad på vad män respektive kvinnor lade ut texten om. Det hade vi en intressant diskussion om.
Man pratade även om hur arbetsbördan såg ut för barn förr, och hur den är nu.
– Man hjälper till ungefär lika mycket men det är en helt annan sorts arbete, konstaterade man tillsammans. Förr högg barnen ofta ved och i dag hjälper man till att plocka ur diskmaskinen, till exempel. Jag tror att flera barn fick ett vidgat perspektiv där.
Enkäter och ljudinspelningar från evenemanget har nu samlats in för att bevaras i det arkiv som tillhör Lillhärdal hembygdsförening som i år firar 100 år.
– Om 200 år kommer de här berättelserna att vara intressanta och relevanta på ett helt annat sätt, säger Pontus Siwert.
– Hembygdsföreningar fokuserar ofta på gamla tider, och det gör förstås vi också. Men man kan även se till att dokumentera för framtiden.
Landsbygdsveckan arrangeras vartannat år och 2027 planeras Ung i glesbygd förr och nu att anordnas på nytt. Evenemanget var ett samarbete mellan hembygdsföreningen, Lillhärdal tillsammans, Härjedalens kommun och FAFM (Family Andersson Facility Management) som lånade ut lokaler.
”Detta kommer väl uppifrån?”, ”Hur lång tid ska detta få ta?”, ”Vi måste ha en bättre kartläggning över vad som redan görs!”, ”Det finns många filter inom hembygdsrörelsen”, ”Allt går otroligt trögt inom denna stora organisation”, ”Många känner inte ens till att det finns en strategi 2030”.
Detta är några av de kommentarer jag har hört det senaste halvåret. Och som projektledare förstår jag dem. När Sveriges hembygdsförbund genomför en omfattande organisationsöversyn väcker det såklart känslor. Både nyfikenhet och hopp om framtiden för folkrörelsen – men också viss skepsis. Bara namnet organisationsöversyn eller utredning väcker lätt tanken att föreningarna eller förbunden behöver ägna sig åt andra saker. Att göra saker rätt eller göra rätt saker som det ibland brukar heta. Vi gör redan så många bra saker, med ideella krafter, men vi kan vinna ännu mer terräng om vi samverkar kring vissa frågor.
Vi ser att rörelsen på samtliga nivåer tappat mark kring själva ändamålet med att utforska, dokumentera, bevara, förmedla och levandegöra Sveriges kulturarv och kulturmiljöer. Inför framtiden behöver rörelsen till exempel stärka relationerna till andra kulturarvsorganisationer, regionala museer, Nordiska museet, forskarsamhället med mera. Inom lokal platsutveckling och kulturarvet som besöksmål finns fortsatta utvecklingsmöjligheter.
Vi ser att rörelsen på samtliga nivåer tappat mark kring själva ändamålet med att utforska, dokumentera, bevara, förmedla och levandegöra Sveriges kulturarv och kulturmiljöer.
Det är de förtroendevalda som ska driva framtidsdiskussionen och organisationsutvecklingen framåt. Styrelsen för Sveriges hembygdsförbund har skapat tre olika arbetsgrupper som arbetar med framtidens organisering och innehållet och ändamålet med det vi gör. Det handlar om allt från lokal organisering, demokratin inom flernivåorganisationen till hur vi uppfattas både internt och externt.
Som extern projektledare står jag mitt i detta: mellan förväntningar på tydligare svar om en riktning för en organisation på flera nivåer och rädslan för att det ska komma styrning utifrån av hur lokalt hembygdsarbete ska gå till. Trots allt är det ju de lokala föreningarna som med ideella krafter bygger lokalhistorisk kunskap och skapar sociala nätverk. Och det har ju visat sig framgångsrikt – hembygdsrörelsen har överlevt över tid. Samtidigt tappar vi medlemmar och behöver se över vårt ändamål.
Kanske är den stora organisatoriska frågan hur de regionala förbunden och riksförbundet ska mejsla fram en tydligare rollfördelning. Då uppkommer automatiskt frågor kring vad vi vet om föreningarna och hur vi på bästa sätt tar hand om medlemmarnas behov. På vilka sätt kan vi på den regionala och nationella nivån stödja detta och vara öppna för lokala behov?
Kanske är den stora organisatoriska frågan hur de regionala förbunden och riksförbundet ska mejsla fram en tydligare rollfördelning.
Vi ser att mångfalden inom rörelsen är både en styrka och ett hot. Resurserna varierar stort mellan förbunden och mellan föreningarna. Det finns en svag nationell sammanhållning och en brist på kunskap om vad riksorganisationen eller de regionala förbunden gör. Förståelsen skapas nog bara om vi för en dialog som handlar om såväl innehåll som form.
Som någon sa vid ett möte så finns det många filter inom hembygdsrörelsen. Informationen förs inte vidare och medlemmarna drunknar lätt i en massa information och fakta. Alla är inte intresserade av att diskutera övergripande organisatoriska frågor när man i det dagliga arbetet ställs inför problem med läckande tak, obrukbara toaletter eller att bemanningen i gårdens kafé inte fungerar.
Hembygdsrörelsen är ingen toppstyrd organisation, och ska inte bli det. Vi ser att Sveriges hembygdsförbund snarare är en paraplyorganisation än en medlemsorganisation, även om det ibland känns som en blandning. Men någonstans måste riktningen sättas. Att hitta rätt balans mellan riks, regionalt och lokalt är just nu kärnfrågan i översynen. Vi behöver en struktur där varje nivå känner sitt ansvar – men också sitt mandat.
Det är då vi pratar om är en slags mjuk styrning – där förtroende, värderingar och gemensamma mål leder oss framåt snarare än hårda pekpinnar. Vad är det för kultur vi vill bygga? Hur bemöter vi varandra i processen? Hur skapar vi utrymme för såväl ifrågasättande som framåtrörelse?
Hembygdsrörelsen är ingen toppstyrd organisation, och ska inte bli det.
En sak som fastnat hos mig från samtalen med förbunden är bilden av deras roll i det här förändringsarbetet: ”Man måste både vara loket som drar och stå längst bak och putta på.” Den metaforen säger mycket om utmaningen – att vara pådrivande och samtidigt få med sig alla på tåget.
Hittills har mycket handlat om att samla in synpunkter och analysera nuläget. Men nu kommer vi till nästa fas: att börja formulera riktningen. Hösten 2025 presenteras ett mer konkret diskussionsunderlag där olika scenarier och vägval läggs på bordet.
Som projektledare ser jag organisationsöversynen inte som en process som ska ”lägga på” rörelsen en massa ny administration, utan som en möjlighet att ta fram det bästa av det vi redan har – men på ett sätt som fungerar i framtiden. Vi är en stark folkrörelse som funnits länge. Men vi kan bli ännu bättre på att höja blicken, lyssna, samarbeta, kommunicera våra samhällsvärden för att sedan tillsammans ta några steg framåt.
För i slutändan är det ju det handlar om: att både vara loket – och putta på.
FAKTA. Det sker nu inom organisationsöversynen
Sedan hösten 2024 har Sveriges hembygdsförbund bjudit in till två verksamhetsforum för två representanter från samtliga 26 regionala förbund. Förbundet anordnar också öppna digitala möten under rubriken Låt oss samtala om Hembygdssveriges framtid, 22/9, 23/10 och 18/11 klockan 18–20.
Mer fakta om syftet med översynen, underlag och möjliga frågor finns på hembygdsportalen. Där finns möjlighet att komma in med synpunkter och ta del av det som redan gjorts. Inför 2026 års stämma i Härnösand anordnas två uppföljande verksamhetsforum. Samtidigt vill riksförbundet uppmuntra de regionala hembygdsförbunden att fortsätta genomföra regionala dialoger och träffar med föreningarna.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är sjätte delen.
Stressad och av kollektivtrafiken försenad anländer jag till Enhörna hembygdsförening som ligger på en puckel ut mot Mälaren. – Vad fint det är. Jag har aldrig varit här förut, säger taxichauffören som kör mig dit. – Inte jag heller, säger jag. Men det är onekligen slående vackert. Hembygdsföreningens två puderrosa stenhus omsluts av körsbärsträd, en medeltida kyrka och böljande grönska. Ingen enhörning finns i sikte, men några rådjur och ett par harar har letat sig fram i förmiddagssolen.
Jag är på besök i Enhörna för att få veta mer om det stora kafferep som hembygdsföreningen anordnar varje år. Till besöket blir jag bjuden på kaffe, morotsbröd och Enhörnas egen bakelse. Det är Kicki Lindqvist, initiativtagare till det stora kafferepet, som bakat. Bakelsen, som utsågs genom en tävling där byborna fick skicka in bidrag, är formad som ett enhörningshorn och smakar av choklad, vaniljkräm och körsbär. En flirt till bygden som även kallas Körsbärslandet.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige. Det hade sin storhetstid under det tidiga 1900-talet, men växte fram under det föregående seklet. Allra vanligast var de mindre kafferepen i vardagslag där kvinnor fick en paus för att samtala med sina väninnor. De större kafferepen hölls oftast vid tillfällen som namnsdagar och födelsedagar och krävde omfattande förberedelser. Då det var en typiskt kvinnligt kodad aktivitet ansågs just fruntimmersveckan, som infaller i slutet av juli, vara en särskilt bra tid att hålla kafferep. En tradition som även Enhörna håller vid liv, då deras kafferep går av stapeln under fruntimmersveckan.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige.
För sjunde året i rad ska det 2025 hållas kafferep på Enhörna hembygdsmuseum. Kafferepet förtärs utomhus och det finns möjlighet att ankomma till kafferepet med ångfartyget Ejdern, som ger en särskilt guidad tur från Södertälje till Ekensbergs brygga. Ordförande Mona Elveskog, berättar att de inte visste hur många som skulle komma första gången det anordnades. – Vi hade förberett för ett par hundra gäster, men folk vällde in och vi fick springa hem och hämta mer kaffebröd ur frysarna. Gästerna bjuds på vetebröd, mjuka kakor, sju sorters småkakor, tårta och kaffe. Porslinet är tunt och inköpt på loppis för att ge den rätta känslan.
Att planera och hålla kafferep för över 200 personer kräver god planering och förberedelse. Allt är väl genomtänkt på detaljnivå och varje år laborerar Kicki med att få in olika smaker och sorter. Men vissa sorter måste bara finnas, som bondkakor. – Det är viktigt att allt är hembakt. Det skulle inte vara roligt att sätta fram ett fat med köpta drömmar. Smått, men inte torrt!, utbrister Kicki. – Och gott, lägger Mona till. Bakverken i sig är verkligen ett kulturarv. Det är viktigt att alla delar finns på plats, annars är det inget kafferep.
Det är viktigt att allt är hembakt. Smått, men inte torrt!
Kafferepet är bara ett av många evenemang och utställningar som hembygdsföreningen anordnar. Flera av aktiviteterna är olika samarbeten med andra föreningar och lokala aktörer – och har dessutom inslag av mat och kulturarv. Mona tror att det lockar besökare att erbjuda något gott att äta. Lockar gör det onekligen, för både besökare och alla som hjälper till att anordna det årliga kafferepet. Folk sitter kvar i timmar, och det finns en stark uppslutning bland bybor och medlemmar som hjälper till med alla förberedelser och efterarbete. – Det är så otroligt roligt. Efter ett kafferep spritter det som champagne i ådrorna, säger Kicki.
Kafferepet i Enhörna visar hur det immateriella kulturarvet blir levande genom sinnliga erfarenheter, deltagande och gemenskap. Det är inte bara ett återupplivande av en äldre tradition – utan ett aktivt kulturarvsbruk där lokal identitet och särskilt kvinnligt kulturarv vävs samman.
Enhörnas egen bakelse, formad som ett enhörningshorn med smak av körsbär, är ett exempel på hur lokala symboler och smaker vävs in i kulturarvet och förankras i den lokala identiteten. Det blir ett aktivt bruk av platsens berättelser som stärker den lokala gemenskapen. Smaker, dofter och materialitet i kafferepets hembakta kakor och tunna porslin, bidrar till att besökarna inte bara får lära sig om historien – utan faktiskt också känna och bruka den.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
