I projektet Svenska bröd lyfter Karin Gerhardt, forskare vid SLU Centrum för biologisk mångfald och Tobias Nilsson, verksamhetsutvecklare för naturvård på Norrtälje Naturcentrum, äldre svensk brödtradition. Nu söker de hembygdsföreningar som sitter på äldre recept, eller ännu hellre bakar dem regelbundet.
– Se det här som ett upprop för ovanliga recept. Det är spännande om man kan lyfta fram något som är lite bortglömt. Men det är också intressant om man förvaltar en tradition från förr, där man fortsatt baka ett visst bröd, säger Karin Gerhardt.
Några avgränsningar har projektet. Det rör sig om matbröd, inte sötebröd. För att projektet ska vara genomförbart under de 1,5 år det har finansiering från Jordbruksverket har projektledarna valt att fokusera på ett antal regioner. Därför gäller efterlysningen i första hand bröd från Dalarna, Gotland, Halland, Jämtland, Norrbotten, Skåne, Småland, Värmland, Västerbotten, Västergötland och Östergötland. På flera platser ska bak-workshops arrangeras. Efter målgång 2025 ska Svenska bröd leva vidare genom en hemsida och en pedagogisk plansch.
Förhoppningen är att recepten ska fungera som utsnitt ur den större historien, säger Tobias Nilsson.
– Det finns många dimensioner i svenska bröds historia. Vilka var förutsättningarna när receptet uppstod? Vilka begränsningar fanns? Inom jordbruket, i hushållen? I olika delar av landet har ju betingelserna skilt sig åt. Vi vill sammanställa en flora som rymmer alla de här dimensionerna.
Längre bak i historien (no pun intended) är det svårt att hitta recept på bröd, berättar Karin Gerhardt.
– Bröd var vardagsmat. Det var inte något man skrev ner, man hade det i händerna. Man tog det man hade. Jag kokar själv Upplandskubb. Det är ett recept som stammar från slutet av 1800-talet, men det mjöl jag använder är ju inte samma som fanns då. Brödrecept är levande material.
De knappa resurserna speglas i äldre brödtraditioner, konstaterar Karin Gerhardt.
– Att vi hade väldigt knappa resurser, att vi jobbade och slet med kroppen. I många äldre brödrecept förekommer ister. Man behövde energi.
Ett annat spår är nödbröd och de ingredienser man tvingades försöka baka på, med varierat resultat.
– Det har funnits många råvaror som kanske inte var så kul att behöva använda, men som har berikat brödkulturen. Lavar, bark.
Brödrecept är levande material.
Har ni några favoriter bland de historiska bröden? – Jag är intresserad av surlimpa. Det är ett bröd på skållat rågmjöl som bakats åtminstone sedan 1700-talet här i Uppland. Man skållar rågmjöl som ska ligga varmt i ett par dagar, förr sades det att man ställde det under bäddsoffan eller sängen och sov på det. Vi har ett recept på surlimpa från Gimo herrgård från 1700-talet. Det var en period när handeln växte, vilket märks i brödet. Man använde peppar och pomerans, säger Karin Gerhardt.
Under projekttiden pågår på Färsna gård i Norrtälje odling av äldre grödor, främst lantsorter, som är starkt knutna till de äldre baktraditionerna. Delar av skörden kommer att kunna bli råvara för bak-aktiviteterna men främst handlar det om demonstrationsodling för gårdens besökare
– För att få de här äldre recepten att smaka mer autentiskt i dag kan du använda lantsorter, säger Tobias Nilsson.
Svenska bröd söker recept och även hembygdsföreningar att besöka för bak-workshops. Kontakta gärna [email protected] med frågor, förslag och recept.
Två inspirationskällor, båda dock utan recept, är Åke Campbells ”Det svenska brödet: en jämförande etnologisk-historisk undersökning” (1950) och Nils Keylands ”Svensk allmogekost” (1919).
Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Mottikok. Foto: Alexandra Berg
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun. – Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Det årliga nejonögefisket i Älvkarleby. Foto: Annika Goldhammer
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
På landborgskanten i byn Björnhovda på Öland står tre väderkvarnar.
– De heter Kvarnkungen, Drottningen och Kronprinsen. Tillsammans kallas de för Björnhovdakvarnarna, berättar Stefan Svenaeus, ordförande i Torslunda hembygdsförening.
Kvarnkungen är den största stubbkvarnen i Skandinavien. På en stubbkvarn är hela kvarnhuset vridbart kring en stubbe, för att kunna vändas rakt mot rådande vind.
– Det är två våningar inne i Kvarnkungen. Den övre består av två kvarnstenar, och stora kugghjul av trä som leder in från vingarna i en växel. Det är inte många människor som varit inne i en kvarn, så det kan vara spännande att se.
Maler ni mjöl i kvarnarna? – Kronprinsen är en av två kvarnar på Öland som det fortfarande går att mala i. Vi maler till Skördefesten varje år, om det är vind. Men vi säljer inget mjöl eftersom man inte kan hålla rätt hygienstandard i kvarnen längre. Dessutom är det kalksten i Kronprinsens kvarnstenar, så mjölet blir kalkrikt. Förr malde man bara till djurfoder i småkvarnarna. Kvarnkungen är dock en tullkvarn och det är därför den är så stor. Dit kom bönderna för att få sitt vete och sin råg mald av en anställd mjölnare. Kvarnen har stått där sedan 1800-talet.
Björnhovdakvarnarna ligger vid väg 136 på Öland. Kvarnkungen är den stora kvarnen närmast Ica Supermarket Almérs. Läs mer hos Torslunda hembygdsförening.
Grundsunda hembygdsförenings kulturstipendium är inte vilken utmärkelse som helst. Stipendiaten tilldelas 20 000 kronor (från Örnsköldsviks kommun) medan föreningen står för boende över sommaren. Huset i fråga är ett tvåvåningshärbre som skänktes till föreningen 2014 av konstnären Hans Wigert – själv mottagare av det allra första kulturstipendiet 1965.
Stig Nordström från styrelsen för Grundsunda hembygdsförening berättar mer:
– Hans Wigert blev så fäst vid miljön att han köpte ett gammalt härbre som han flyttade till Prästsjön, strax nedanför hembygdsområdet. Där bodde han och hans hustru vår, sommar och höst till och med tidigt 2010-tal.
För stipendiaterna innebar överlåtelsen av härbret till föreningen ett lyft ur bekvämlighetssynpunkt; innan dess var boendet en 1700-talsstuga utan vare sig el eller vatten.
De gästande konstnärerna erbjuds möjlighet att ställa ut på området.
– Vi har över 20 byggnader, så vi har utrymme att visa deras alster. Men det är upp till stipendiaterna och beror också på vad de gör. De sysslar med allehanda sorters skapande, det är inte alla som kan ställa ut, säger Stig Nordström.
När det gäller tillfälliga besökare har Grundsunda hembygdsförening ett guldläge. Grundsundavallen ligger bara 300 meter från E4:an mellan Umeå och Örnsköldsvik, helt nära Grundsunda kyrka som med rötter i 1300-talet är ett välbesökt turistmål.
Sommartid finns våffelkafé, handelsbod med hantverk och retrogodis, antikvariska böcker och en mindre loppis på området.
– Vi har också en smedja där målsättningen är att det ska finnas en smed under hembygdsgårdens öppettider, berättar Stig Nordström.
Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
3rd Party Cookies
Keeping this cookie enabled helps us to improve our website.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
