500 miljoner kronor. Så mycket mindre satsar staten på folkbildning årligen, till följd av regeringens beslut att skära ner statsanslaget till studieförbund med en tredjedel. Sänkningen införs successivt över tre år. Redan nu är konsekvenserna allvarliga för verksamheten i landets studieförbund.
– Varje studieförbund fattar sina beslut utifrån sin organisation och sina behov, men alla rapporterar om verksamhet som upprör, personal som får sluta och kontor och lokaler som stänger. Fullt ut kommer vi inte kunna överblicka effekterna förrän i efterhand, men det är drastiska förändringar.
Så sammanfattar David Samuelsson, generalsekreterare för branschorganisationen Studieförbunden, läget för de nio medlemsförbunden.
Vad gör ni från Studieförbundens sida i detta skede? – För oss handlar det dels om att visa på de stora negativa effekterna av nedskärningarna. Men också att visa på det värde och den stora betydelse studieförbundens verksamhet har för medborgarna. Alla politiker och beslutsfattare har inte en självklar koppling till studieförbund och folkbildning, vi jobbar med direkt kontakt och dialog riktat mot ledamöter i riksdagens kulturutskott. Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
I Vadstena stängde nyligen en vävstuga som varit i bruk i 30 år. En konsekvens av att Studieförbundet Vuxenskolan Östergötland inte längre har råd att subventionera lokalhyran, avdelningschef Jörgen Rosin.
Men de stora nedskärningarna sker inom musikverksamheten. 200 band har blivit 20.
– Vi har fått lägga ner flera stora musikhus i Östergötland eftersom det bara inte har gått att hålla dem öppna. I andra fall har vi minskat verksamheten. Vi hade nästan 200 band inskrivna hos oss, nu är det ett 20-tal.
Vad har hänt med de övriga 180? – Vi har försökt slussa vidare till andra studieförbund, men det är väldigt svårt. Det är ju inte bara vi som drabbas av nedskärningar, det är alla. Det här är jättesorgligt. Den här kulturen är jätteviktig. När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler? Det finns ingen annan arena de kan söka sig till. Det har varit studieförbunden som stått för infrastrukturen för morgondagens Winnerbäck. Nu kan vi inte stötta upp i den omfattning vi gjort tidigare.
I statsbudgeten är 500 miljoner kronor en liten summa. Men på lokal nivå och inte minst för unga gör pengarna stor skillnad, säger Jörgen Rosin.
– Vad ska de här ungdomarna som inte har några lokaler längre göra? Det är personer som mår bra av att uttrycka sig i kulturella sammanhang, nu slås allt det undan. Jag tycker det är för jävligt rent ut sagt.
De sänkta statsanslaget är ett problem. Men det finns fler, konstaterar Jörgen Rosin. I Östergötland har kommunerna under lång tid minskat sitt stöd, och inte heller regionen har räknat upp anslagen i takt med kostnadsökningar.
För viss studieverksamhet har också förutsättningarna förändrats genom nya direktiv från Folkbildningsrådet som ställer krav på progression. För någon som exempelvis vävt eller spelat musik en längre tid är det svårt att hävda den typen av utveckling. Då karaktäriseras verksamheten i stället som utövande, och är inte stödberättigad.
– Som vi ser det utvecklas du alltid när du spelar musik, väver eller gör något annat bildande i grupp, men det godkänner inte Folkbildningsrådets kriterier för studiecirklar.
När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler?
Regeringens motiverar sänkningen med att de 500 miljonerna flyttas till satsningar inom folkhögskola och yrkesutbildningar. Studieförbundens generalsekreterare David Samuelsson menar att det är fel att ställa de två mot varandra.
– Det är naturligtvis viktigt med yrkesutbildningar. Men det är väldigt fattigt och farligt att ställa fri bildningsverksamhet, kultur och den friare folkbildningen mot yrkesutbildning. Börjar man föra ett sådant resonemang kan vi fråga oss vilka utbildningar och verksamheter som är i farozonen nästa gång. Får du jobb av att gå på operan? Av att besöka ett bibliotek? Det är ett sluttande plan när man börjar mäta allting med att det ska ge jobb. Fri bildning har ett stort värde för människor och för samhället. Jobb är jätteviktigt, men det finns fler värden än så.
Det är inte bara staten som minskar sina anslag. Det finns kommuner som sticker ut och som i sina budgetar för 2025 skjuter till extra medel för att möta de minskade statsanslagen, men de är få. Den övergripande bilden är att även kommuner och regioner minskar sitt stöd. Kommunernas anslag till studieförbund ligger i dag på omkring en tredjedel av vad det var tidigt 2000-tal, enligt branschorganisationen Studieförbundens beräkningar.
Två studieförbund har i närtid lagt ner eller aviserat sin nedläggning. Dels Kulturens bildningsverksamhet, dels Ibn Rushd Studieförbund. Det är inte avhängigt de aktuella nedskärningarna utan har flera orsaker, säger Studieförbundens David Samuelsson. Men resursbrist spelar in.
– Ekonomi och kapacitet i organisationen är en faktor i båda fallen. Innan nedskärningarna aviserades har vi haft en period av kraftigt ökat kvalitetsarbete för studieförbundens del. Det är viktigt, men det är något som drar kostnader. En viss del av kostnaden är fast, och den är svårast att bära för de minsta. Det är ingen slump att det är de två minsta studieförbunden som inte klarar sig.
FAKTA. Så slår nedskärningar mot studieförbunden
Studieförbunden samlar nio (snart åtta) studieförbund med drygt 350 medlems- och samverkansorganisationer. År 2022 hade man över 100 000 studiecirklar och mer än 175 000 kulturprogram per år.
Studieförbunden har olika inriktning och profil men alla är idéburna och utan vinstintresse.
Branschorganisationen Studieförbunden har tagit fram Nedskärningskartan som visar hur neddragningarna på studieförbunden slår runt om i landet.
Arkivens dag är en årlig nationell temadag som sedan 1998 arrangeras den andra lördagen i november. Syftet är att skapa förståelse, intresse och engagemang för den del av vårt gemensamma kulturarv som ryms i medlemsorganisationernas arkivsamlingar. Initiativet är ett samarbetsprojekt mellan olika typer av arkivinstitutioner som Riksarkivet, landsarkiven, näringslivsarkiv och andra privata arkiv.
Att besöka och forska i svenska arkiv är gratis. På Arkivens dag äger många aktiviteter rum där historien kommer till liv. I Gislaved uppmärksammas den finska arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget, Arkivcentrum Dalarna visar historien om den organiserade fritidens framväxt under, i Nora ställs frågan ”Hundra år av fri tid – vad har vi gjort?”. I Umeå firas det en hel vecka med bland annat ett synliggörande samtal om hemmafruepoken mellan Maj-trilogins författare Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund under rubriken ”(Best of) Hemmafru”.
På Arkivensdag.nu finns information för arrangemang i hela landet.
Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
I nya boken ”Filmlandskap – din guide till inspelningsplatser i Skåne” guidar Caroline Alesmark till de miljöer som syns i över 50 filmer och tv-serier från 1936 till 2024. Från ”Nils Holgerssons underbara resa”, ”Det sjunde inseglet” och ”Bröderna Lejonhjärta” till ”Tunna blå linjen” och ”Düsseldorf, Skåne”. Bildmaterialet bygger på dagspressfotografier tagna vid inspelningar genom åren, kompletterade med nutidsbilder av fotografen Peter Carlsson. Boken blir på så vis även en dokumentation av hur vissa platser förändrats över tid.
”Inspelningsplatser i filmer är förstås oftast noga utvalda, preparerade och tillfixade, men det som är tänkt som stämningsskapande bakgrundsmiljöer utgör också ett slags levande kulisser, där filmer nästan i förbifarten kan fånga tidsandan och vardagslivets många nyanser, allt från mode och butiksskyltar till hur bussarna och tågen i kollektivtrafiken såg ut. Även det som är tänkt som rykande aktuella samtidsskildringar förvandlas så småningom, utan pardon, till dokumentation av en svunnen tid”, skriver journalisten Roger Wilson i bokens förord.
I andra fall är det en ren chimär som möter betraktaren på vita duken. I Jan Troells ”Utvandrarna” står Landskrona till tjänst som New York, i ”Unga Sophie Bell” är en pub i Ystad en krog i Berlin, och så vidare. Det skånska landskapets mångsidighet är en styrka i filmsammanhang säger Caroline Alesmark.
– Skåne har väldigt skiftande naturtyper samlade på liten yta – städer och jordbrukslandskap, slätt och kuperat, klippor, berg, betesmark, lövskog och granskog, tre nationalparker – Stenshuvud, Dalby Söderskog och Söderåsen. Till och med lite skärgård i nordost. Och tre stora städer – Malmö, Lund och Helsingborg. Kul att Hovs hallar fick bli Spetsbergen i ”Ingenjör Andrées luftfärd”. Det är också ett öppet landskap – som gjort för Cinemascope.
– Här finns även gott om filmiska kulturmiljöer som slott, herrgårdar och fornminnen, Skåne har varit bebott länge eftersom landskapet varit bördigt och omgivet av vatten. Andra faktorer är att det är fler ljustimmar här jämfört med längre norrut, och närheten till en internationell flygplats – Copenhagen Airport. Sedan har Wallander, ”Tunna blå linjen” och ”Bron” lett till att här finns många filmarbetare.
Jag har skrivit flera böcker om vandring i Skåne, så jag har känt igen platser från vandringarna.
Har du upptäckt eller återupptäckt några filmpärlor under arbetet? – Innan jag började arbetet med boken kände jag inte till Widerbergs ”Kärlek 65”, inspelad i Skillinge och Kåseberga och berömd för turerna kring Anita Ekberg. Jag hade inte heller sett ”Yngsjömordet” från 1966 och förvånades över valet av skådespelare: En väldigt ung Gösta Ekman som bonden som mördar sin unga hustru, spelad av Christina Schollin, i maskopi med sin mor, spelad av Gunnel Lindblom.
Har arbetet med boken förändrat din syn på landskapet i någon mening, eller öppnat din blick för tidigare förbisedda faktorer eller detaljer? – Ja, jag ser att det går att göra väldigt många olika slags filmer här. Från färgglada, samtidigt sorgliga, ”Unga Sophie Bell” i sommarlandskap vid Hammars backar, till ”Från djupet av mitt hjärta” i höstlandskap på Söderåsen, till exempel. Men också att det gjorts väldigt mycket film här genom åren. Jag har skrivit flera böcker om vandring i Skåne, så jag har känt igen platser från vandringarna, som jag inte skulle ha kunnat identifierat tidigare, som Eneskogen utanför Anderstorp som ligger vid Skåneleden – tydligen en favorit för Hans Alfredson som använder den i såväl ”Ägget är löst” som ”Äppelkriget” och ”Vargens tid”.
Är det några miljöer som förekommer i bokens filmer som du särskilt sörjer att de gått förlorade eller förändrats? – Kvarteret Korpen i Malmö så klart, det hade varit roligt om något av det funnits kvar, eftersom den blev en sån klassiker. Samtidigt väldigt förfallet. ÆBlemannagården utanför Trelleborg som var med i ”Nils Holgerssons underbara resa” är också riven.
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
