– Både vår kulturbygd och viktig jordbruksmark riskerar att gå förlorad, säger Karin Paulsson, ordförande i Myssjö-Ovikens hembygdsförening.
Regeringen är på väg att både ta bort det kommunala vetot och det nationella förbudet mot uranbrytning. Detta för att på sikt kunna försörja kärnkraftsindustrin med inhemsk råvara. I Oviken i Jämtland finns företag som står beredda att öppna en alunskiffergruva, för att på detta sätt kunna utvinna uran. Men i denna bygd finns ett utbrett organiserat motstånd mot gruvplanerna, som Myssjö-Ovikens hembygdsförening har anslutit sig till.
– Ja, i föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer, säger Karin Paulsson, ordförande i hembygdsföreningen.
– Vi hade uppe frågan vid vårt senaste årsmöte. Då togs ett enhälligt beslut om att vår förening ställer sig negativ till brytning av alunskiffer här i Oviken. Det är ju helt otroligt att man kan tänka sig att bryta alunskiffer här. Det har ju inte fungerat någonstans.
I föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer.
Tidigare i år har Myssjö-Ovikens hembygsförening lämnat sina skriftliga synpunkter i ett yttrande till länsstyrelsen. ”Dammet från slagghögar på flera miljoner ton varje år kommer att förorena stora områden runt gruvan. Föroreningar riskerar att läcka ut och rinna ned i grundvattnet och vad händer då med Storsjöns vatten?” skriver man i detta yttrande. Man påpekar också att många hushåll tar sitt dricksvatten från just Storsjön, och att man från föreningens sida ser med stor oro på hur bygden kommer att förändras. ”Den fina och vackra natur som vi har kommer för all framtid att förstöras”, skriver föreningen.
Hur kommer ni agera framöver? – Vi kommer att fortsätta samarbeta med andra nätverk och föreningar som protesterar mot den planerade brytningen av alunskiffer, säger Karin Paulsson.
Även Näs hembygdsförening i Jämtland har engagerat sig i motståndet mot uranbrytning i området kring Storsjön.
– Ja, vår förening arrangerade en protestmarsch i slutet av förra året, i samarbete med den lokala idrottsföreningen. Vi gick från affären i Fåker till Näs kyrka och uppslutningen var mycket stor, säger Emma Lidar, engagerad medlem i Näs hembygdsförening.
– Det är viktigt att visa att vi värnar den miljö vi lever i och att vi ser till att inte man förstör vårt vatten.
Vår förening arrangerade en protestmarsch.
På regionnivå har Heimbygda, hembygdsföreningarna i Jämtland och Härjedalen, hittills inte tagit ställning för eller emot uranbrytning.
– Det här är så klart en stor fråga för oss inom hembygdsrörelsen, men vi arbetar utefter vår verksamhetsplan och för hela regionens hembygdsföreningar. Vi agerar inte på eget bevåg, säger Trine Amundsen som är ordförande i Heimbygda.
– Inom vår organisation arbetar vi nerifrån och upp, det vill säga om vi får en fråga från hembygdsföreningarna så försöker vi från regionalt håll ge stöd till föreningarna så gott vi kan, förklarar Trine Amundsen.
Hur fungerar en hembygdsförening på en ö där ingen bor?
Gotska sandön, 40 kilometer norr om Fårö, har trots öns enslighet en hembygdsförening med 1 400 medlemmar. Det gör Gotska Sandöns hembygdsförening till Gotlands största hembygdsförening. Sofia Hoas, aktiv i föreningen sedan barnsben, tror att föreningens popularitet har att göra med öns karaktär.
– Många blir väldigt tagna av att besöka Gotska Sandön. Det är Sveriges mest isolerade ö, och det känns verkligen. Jag tror att de som kommer på besök här börjar tänka på andra saker än vad de gör hemma.
Gotska Sandön har ett föränderligt landskap med både sandiga stränder, hög tallskog och lövskog med hassel och ek. Redan 1909 blev delar av ön nationalpark.
Ingen av er bor på ön – vad är det som förenar er? – Det är intresset för ön! Både bevarandet av natur och kultur och att få vara ute på ön och arbeta.
Hembygdsföreningen bildades 1975 och firar i år 50 år tillsammans.
– De första åren handlade föreningens arbete främst om att bevara byggnaderna på ön. Många av dem var i dåligt skick. Då, på 1980-talet ansåg Naturvårdsverket att det var öns natur, och inte dess kulturarv, som var viktigt att bevara.
– Men natur och kultur är ju nära förknippade. Människorna blir präglade av naturen och naturen blir präglad av människorna.
100 procent av besökarna på ön kommer till museet.
De flesta av föreningens medlemmar bor på Gotland eller i Mälardalsområdet men finns även utspridda på andra platser i Sverige.
– Det är en utmaning när man ska ordna en träff utanför ön. Men det är inte helt lätt att ordna en träff på ön heller, eftersom färjan bara tar 90 passagerare. Dessutom går båten till ön bara sommartid.
På senare år har föreningen främst träffats i Stockholmsområdet och på Gotland.
– Då hyr vi in oss på hotell eller i hembygdsgårdar, förklarar Sofia Hoas.
På Gotska Sandön finns två museer som föreningen driver i samarbete med Gotlands museum. Ett av dem, beläget i öns gamla skola, öppnade i somras en ny utställning om öns dramatiska historia. Där finns ett anslag som hjälper föreningen att växa.
– ”Vill du också vara med och vårda och värna ön?” skriver vi. Fördelen för oss är att 100 procent av besökarna på ön kommer till museet. Därför har vi lätt att nå fram till de som förhoppningsvis är intresserade.
Föreningen bjuder även in till informationsträffar – nu senast på biblioteket Visby.
– Då berättar vi om öns natur och kultur och värvar nya medlemmar.
På ön finns en fyr från 1859 med tillhörande fyrsamhälle. Enligt sägen ska fyren ha varit tillhåll för sjörövare. Här finns också jakt- och fiskestugor från 1920-talet.
I dag ansvarar Länsstyrelsen för nationalparken med tillhörande byggnader.
– De tar in professionella byggnadsvårdare och arbetsleder ideella insatser från oss i föreningen. I dag är det självklart att byggnaderna på ön ska tas om hand på ett riktigt sätt.
Vilken är den bästa tiden att besöka Gotska Sandön, om man frågar dig? – Det är just nu – i slutet på augusti när ljungen blommar och skogen skiftar färg. Då finns det lingon och kantareller att plocka – och vita sandstränder med varmt, kristallklart vatten, säger Sofia Hoas.
Arkeologiprojekt på Gotska Sandön med Johan Rönnby, Sabine Sten, Ny Björn Gustafsson och Sofia Hoas. Foto: Sofia Hoas
Michael Johansson, medieproducent vid Sveriges hembygdsförbund, leder det inspelade webbinarium om refotografering som finns att ta del av på Byggnadsvårdsåret 50 års sajt (samt längre ner på denna sida). Där bjuder han på tips och handgrepp för bästa resultat. Men vi börjar från början, refotografering, vad är det?
– Refotografering är när man tar en ny bild av en byggnad eller plats från exakt samma vinkel och position som en äldre bild för att dokumentera och jämföra förändringar över tid. Samma plats, då och nu, säger Michael Johansson.
En del av Byggnadsvårdsåret är en satsning på att få fler att refotografera. Vad ger refotografering, som man kanske inte kan få på andra sätt? – När man tar nya bilder från samma position och vinkel som en äldre bild och lägger dem sida vid sida kan man på ett tydligare sätt visa hur en byggnad eller ett kvarter förändrats, exempelvis efter renoveringar eller nybyggnation.
– Det kan också vara så att delar av ett kvarter har rivits och nya byggnader tillkommit. Det är ett kraftfullt sätt att visa hur byggnader, miljöer och landskap har utvecklats, bevarats eller förändrats. Jag personligen tycker att när man kan se två bilder från olika tid fotade från samma plats bredvid varandra så blir det mer intressant att lära sig om platsens historia.
När man tar nya bilder från samma position och vinkel som en äldre bild och lägger dem sida vid sida kan man på ett tydligare sätt visa hur en byggnad eller ett kvarter förändrats.
Vad behöver man för att sätta i gång? – Man behöver en äldre bild att ha med sig som en referens. Det fungerar ofta bra att fotografera med en mobilkamera, men en systemkamera är att föredra eftersom man då kan ställa in brännvidd och byta objektiv och på så sätt få samma perspektiv som ursprungsfotot. Men man kan få lyckade resultat även med sin mobilkamera, man får gå på känsla och matcha perspektivet utifrån referensbilden man har med sig.
Var hittar man utgångsbilder? – Hembygdsföreningar har ofta bildsamlingar i sina arkiv man kan utgå ifrån. Många kommuner har också ett bildarkiv som man kan kontakta.
Hur kan föreningar jobba med refotografering? – Refotografering är ett spännande sätt att dokumentera sin lokalhistoria. Platser som de såg ut då, och hur de ser ut nu. Glöm inte att ange information och berättelser om platsens historia och dess byggnader. Jag har varit i kontakt med många hembygdsföreningar som dokumenterar sin hembygd med hjälp av ljud, bild och film och som även har börjat med refotografering.
Hur kan man sedan dela och sprida sina bilder? – Svenska byggnadsvårdsföreningen inbjuder alla att bidra med bilder till refotograferingsalbumet för Byggnadsvårdsåret 50 år bva50.se
– Dela även era bilder, filmer och lokalhistora på era hemsidor och sociala medier. Och varför inte göra en utställning med utskrivna bilder tillsammans med ett kafferep?
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är sjätte delen.
Stressad och av kollektivtrafiken försenad anländer jag till Enhörna hembygdsförening som ligger på en puckel ut mot Mälaren. – Vad fint det är. Jag har aldrig varit här förut, säger taxichauffören som kör mig dit. – Inte jag heller, säger jag. Men det är onekligen slående vackert. Hembygdsföreningens två puderrosa stenhus omsluts av körsbärsträd, en medeltida kyrka och böljande grönska. Ingen enhörning finns i sikte, men några rådjur och ett par harar har letat sig fram i förmiddagssolen.
Jag är på besök i Enhörna för att få veta mer om det stora kafferep som hembygdsföreningen anordnar varje år. Till besöket blir jag bjuden på kaffe, morotsbröd och Enhörnas egen bakelse. Det är Kicki Lindqvist, initiativtagare till det stora kafferepet, som bakat. Bakelsen, som utsågs genom en tävling där byborna fick skicka in bidrag, är formad som ett enhörningshorn och smakar av choklad, vaniljkräm och körsbär. En flirt till bygden som även kallas Körsbärslandet.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige. Det hade sin storhetstid under det tidiga 1900-talet, men växte fram under det föregående seklet. Allra vanligast var de mindre kafferepen i vardagslag där kvinnor fick en paus för att samtala med sina väninnor. De större kafferepen hölls oftast vid tillfällen som namnsdagar och födelsedagar och krävde omfattande förberedelser. Då det var en typiskt kvinnligt kodad aktivitet ansågs just fruntimmersveckan, som infaller i slutet av juli, vara en särskilt bra tid att hålla kafferep. En tradition som även Enhörna håller vid liv, då deras kafferep går av stapeln under fruntimmersveckan.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige.
För sjunde året i rad ska det 2025 hållas kafferep på Enhörna hembygdsmuseum. Kafferepet förtärs utomhus och det finns möjlighet att ankomma till kafferepet med ångfartyget Ejdern, som ger en särskilt guidad tur från Södertälje till Ekensbergs brygga. Ordförande Mona Elveskog, berättar att de inte visste hur många som skulle komma första gången det anordnades. – Vi hade förberett för ett par hundra gäster, men folk vällde in och vi fick springa hem och hämta mer kaffebröd ur frysarna. Gästerna bjuds på vetebröd, mjuka kakor, sju sorters småkakor, tårta och kaffe. Porslinet är tunt och inköpt på loppis för att ge den rätta känslan.
Att planera och hålla kafferep för över 200 personer kräver god planering och förberedelse. Allt är väl genomtänkt på detaljnivå och varje år laborerar Kicki med att få in olika smaker och sorter. Men vissa sorter måste bara finnas, som bondkakor. – Det är viktigt att allt är hembakt. Det skulle inte vara roligt att sätta fram ett fat med köpta drömmar. Smått, men inte torrt!, utbrister Kicki. – Och gott, lägger Mona till. Bakverken i sig är verkligen ett kulturarv. Det är viktigt att alla delar finns på plats, annars är det inget kafferep.
Det är viktigt att allt är hembakt. Smått, men inte torrt!
Kafferepet är bara ett av många evenemang och utställningar som hembygdsföreningen anordnar. Flera av aktiviteterna är olika samarbeten med andra föreningar och lokala aktörer – och har dessutom inslag av mat och kulturarv. Mona tror att det lockar besökare att erbjuda något gott att äta. Lockar gör det onekligen, för både besökare och alla som hjälper till att anordna det årliga kafferepet. Folk sitter kvar i timmar, och det finns en stark uppslutning bland bybor och medlemmar som hjälper till med alla förberedelser och efterarbete. – Det är så otroligt roligt. Efter ett kafferep spritter det som champagne i ådrorna, säger Kicki.
Kafferepet i Enhörna visar hur det immateriella kulturarvet blir levande genom sinnliga erfarenheter, deltagande och gemenskap. Det är inte bara ett återupplivande av en äldre tradition – utan ett aktivt kulturarvsbruk där lokal identitet och särskilt kvinnligt kulturarv vävs samman.
Enhörnas egen bakelse, formad som ett enhörningshorn med smak av körsbär, är ett exempel på hur lokala symboler och smaker vävs in i kulturarvet och förankras i den lokala identiteten. Det blir ett aktivt bruk av platsens berättelser som stärker den lokala gemenskapen. Smaker, dofter och materialitet i kafferepets hembakta kakor och tunna porslin, bidrar till att besökarna inte bara får lära sig om historien – utan faktiskt också känna och bruka den.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är femte delen.
På Landsnora kvarn i Sollentuna har det malts mjöl i snart 400 år. Den soliga onsdagskvällen i maj är inget undantag, och sedan 1986 har Sollentuna hembygdsförening hållit kvarnen i drift och öppen för allmänheten. Det är arbetsgruppen Landsnora i hembygdsföreningen som är särskilt aktiva i arbetet med kvarnen, och numer håller kvarnen öppet hus två gånger per år. Då finns det också möjlighet för besökarna att köpa stenmalet mjöl, samt tunnbröd och nygräddade kolbullar som Sollentuna Folkdansgille förser besökarna med.
När hembygdsföreningen tog över kvarndriften hade den förfallen slumrat i flera decennier sedan den siste mjölnaren Robert Carlsson tog den ur drift under 1950-talet. När jag anländer till Landsnora står en grupp män utanför och ska tända tändkulemotorn, som har en respektabel ålder på 100 år, och är den som driver kvarnen. Lågan är enorm. – Vilken crème brûlée man skulle kunna bränna på den där lågan, säger jag. Ett gott skratt sprider sig. I dag står emellertid ingen fransk dessert på menyn, utan svenskt ekologiskt spannmål. Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad. Kvarnen kom att tillhöra godset Edsberg i nära tre sekel, och under denna tid arrenderade mjölnarna kvarnen. På 1920-talet friköpte den siste mjölnaren Carlsson kvarnen med tillhörande tomt från Edsberg.
Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad.
Länge var kvarnen helt naturdriven på vattnet som strömmade in från Landsnoraån genom Rösjön, och kvarnen är en av få vattendrivna kvarnar som fortfarande fungerar och är i drift. Tage Eriksson visar mig runt och ger en gedigen genomgång av hur allt fungerar. Spannmålet som det mals på köps in från den ekologiska odlingen Råberga i Närke. Vi tittar på olika sädesslag från råg, till vete, korn och havre. Plötsligt skakar byggnaden till och ett tuffande ljud skallrar. Kvarnen är igång. – Det roliga är ju att sätta liv i en tradition. Detta är inget stillsamt museum, utan en plats där allt lever. Golvet är lika gammalt som Vasaskeppet, men här får du gå på och röra allting, säger Tage.
In strömmar besökare i alla åldrar och vi får tillsammans se hur de stora kvarnstenarna krossar och maler säden som blir till mjöl. Kön ringlar sig lång för att se hur allt går till – men också till den försäljning av tunnbröd, kolbullar, kvarnkakor, mjöl och sädeskross som är till salu. Ute på gården pågår också olika byggaktiviteter för barn, och föreningens vattendrivna såg är också i gång. Det är helt klart en verksamhet som lockar nyfikna besökare. Men några planer på att sälja mjölet utanför hembygdsföreningens evenemang finns inte. – Vi vill inte sälja mjölet i en större produktion. Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer, menar Tage.
Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer.
Förutom att driva Landsnora kvarn genomför Sollentuna hembygdsförening en rad andra evenemang med unika inslag, som exempelvis ”Drick dig frisk”, där man får dricka vatten ur en offerkälla i månskenet. Föreningens ordförande Lena Grenander lyfter att de olika arbetsgrupperna i hembygdsföreningen bedriver ett omfattande arbete, och de samarbetar gärna med andra föreningar i bygden. – De som är aktiva i föreningen har ett genuint intresse för bevarandet av kulturarvet, säger Lena. Grunden för vårt evenemangsutbud kommer från kreativa och aktiva personer i föreningen med fina idéer. Man måste våga testa!
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är fjärde delen.
På Gålö ute i Stockholms skärgård förbereds den egenbyggda notbåten Pärlan för årets notdragning som går av stapeln i slutet av maj. Genom att årligen bjuda in besökare till traditionell notdragning på Frönäs visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur man fiskade strömming förr i tiden. Evenemanget är djupt förankrat i föreningens verksamhet och har hållits i flera decennier. Från början var det ett samarbete mellan Hushållningssällskapet, Centerpartiet och hembygdsföreningen, men sedan ett antal år tillbaka är det hembygdsföreningen själva som styr skutan. Jag, en landkrabba från västgötaslätten, lyssnar med spetsade öron när hembygdsföreningen berättar.
Gålö är ett gammalt och vackert skärgårdslandskap med lång historia i Stockholms södra skärgård. Ön har en fem mil lång strandlinje, och nästan hela ön består av ett naturreservat som förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Som skärgårdsö har fisket varit av stor betydelse för bygden, som varit välkänt för sitt goda fiske på strömming, gös, gädda och abborre. Fisket är ett hantverk och en tradition som nu lever vidare i hembygdsföreningens regi. – Strömming har varit huvudnäring och var länge en rikedom för ön. Man har levt i symbios med naturen och fisket. Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen, säger ordförande Bo Tyrefors.
Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen.
Att dra not är en mycket gammal metod som användes redan under tidig medeltid, och som länge var det mest effektiva sättet att fånga den lekande fisken. Noten, som är ett stort, långt nät bundet av garn med en strut på mitten, spänns över ett vattenområde och dras sedan från strandkanten eller från båt. När man drar i nätet tvingas fisken in i struten där de fastnar.
För att kunna dra not behövs en båt, och föreningen använde sig länge av en äldre notbåt, men som för ett knappt decennium sedan inte längre gick att använda. År 2017 sjösattes hembygdsföreningens egenbyggda notbåt Pärlan. Bygget tog ungefär ett år och för att säkerställa att båten skulle byggas på rätt sätt gjorde några medlemmar ett studiebesök på Skeppsholmens folkhögskola. Pärlan byggdes något större än sin förlaga för att kunna ta fler passagerare. Det byggdes också ett tillhörande båthus och i samma veva köptes en gammal not in från en fiskaränka på Möja.
Den fångade strömmingen får de deltagande besökarna sedan ta med hem. Hur stor fångsten blir varierar, men har minskat drastiskt de senaste åren. År 2022 fick föreningen upp drygt 200 kilo, i kontrast mot 2024 där knappt 40 kilo drogs in. – Det är ju en effekt av det stora trålfisket, men det finns också problem med säl och skarv. Allt har sin plats i ekosystemet. Och nu rubbas det, säger Bo. Hembygdsföreningen får dispens från Länsstyrelsen att genomföra notdragningen. Runt Gålö och vid Frönäs har det inrättats fiskefria områden för att stärka och öka fiskbeståndet.
Att visa traditionell notdragning är en viktig del i att bevara och visa upp gammal kunskap. En linje som Gålö Gärsar hembygdsförening håller även i andra evenemang. Vartannat år reser de även en kolmila där 50 kubikmeter ved torkas och klyvs. Aktiviteterna lockar trefaldigt tusentals besökare per år, och Bo påpekar hur de aktiviteter som drivs i föreningen måste vara förbundna med positivitet och vilja. – Det ska vara kul och lustfyllt, annars går det inte. Vi försöker att lyfta och uppmärksamma det arbete som görs. Det handlar om folkhälsa och samhörighet, säger Bo.
Det handlar om folkhälsa och samhörighet.
När noten dras mot strandkanten i Frönäs är det en handling som binder samman generationer, kunskaper och livsformer. Genom att visa upp och lära ut äldre tiders yrkeskunskaper visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur kulturarvet skapas och omformas. Å ena sidan kan detta ses som en nostalgisk tillbakablick – men kanske framför allt som en aktiv och samhällsbyggande kraft.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
