I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är femte delen.
På Landsnora kvarn i Sollentuna har det malts mjöl i snart 400 år. Den soliga onsdagskvällen i maj är inget undantag, och sedan 1986 har Sollentuna hembygdsförening hållit kvarnen i drift och öppen för allmänheten. Det är arbetsgruppen Landsnora i hembygdsföreningen som är särskilt aktiva i arbetet med kvarnen, och numer håller kvarnen öppet hus två gånger per år. Då finns det också möjlighet för besökarna att köpa stenmalet mjöl, samt tunnbröd och nygräddade kolbullar som Sollentuna Folkdansgille förser besökarna med.
När hembygdsföreningen tog över kvarndriften hade den förfallen slumrat i flera decennier sedan den siste mjölnaren Robert Carlsson tog den ur drift under 1950-talet. När jag anländer till Landsnora står en grupp män utanför och ska tända tändkulemotorn, som har en respektabel ålder på 100 år, och är den som driver kvarnen. Lågan är enorm. – Vilken crème brûlée man skulle kunna bränna på den där lågan, säger jag. Ett gott skratt sprider sig. I dag står emellertid ingen fransk dessert på menyn, utan svenskt ekologiskt spannmål. Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad. Kvarnen kom att tillhöra godset Edsberg i nära tre sekel, och under denna tid arrenderade mjölnarna kvarnen. På 1920-talet friköpte den siste mjölnaren Carlsson kvarnen med tillhörande tomt från Edsberg.
Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad.
Länge var kvarnen helt naturdriven på vattnet som strömmade in från Landsnoraån genom Rösjön, och kvarnen är en av få vattendrivna kvarnar som fortfarande fungerar och är i drift. Tage Eriksson visar mig runt och ger en gedigen genomgång av hur allt fungerar. Spannmålet som det mals på köps in från den ekologiska odlingen Råberga i Närke. Vi tittar på olika sädesslag från råg, till vete, korn och havre. Plötsligt skakar byggnaden till och ett tuffande ljud skallrar. Kvarnen är igång. – Det roliga är ju att sätta liv i en tradition. Detta är inget stillsamt museum, utan en plats där allt lever. Golvet är lika gammalt som Vasaskeppet, men här får du gå på och röra allting, säger Tage.
In strömmar besökare i alla åldrar och vi får tillsammans se hur de stora kvarnstenarna krossar och maler säden som blir till mjöl. Kön ringlar sig lång för att se hur allt går till – men också till den försäljning av tunnbröd, kolbullar, kvarnkakor, mjöl och sädeskross som är till salu. Ute på gården pågår också olika byggaktiviteter för barn, och föreningens vattendrivna såg är också i gång. Det är helt klart en verksamhet som lockar nyfikna besökare. Men några planer på att sälja mjölet utanför hembygdsföreningens evenemang finns inte. – Vi vill inte sälja mjölet i en större produktion. Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer, menar Tage.
Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer.
Förutom att driva Landsnora kvarn genomför Sollentuna hembygdsförening en rad andra evenemang med unika inslag, som exempelvis ”Drick dig frisk”, där man får dricka vatten ur en offerkälla i månskenet. Föreningens ordförande Lena Grenander lyfter att de olika arbetsgrupperna i hembygdsföreningen bedriver ett omfattande arbete, och de samarbetar gärna med andra föreningar i bygden. – De som är aktiva i föreningen har ett genuint intresse för bevarandet av kulturarvet, säger Lena. Grunden för vårt evenemangsutbud kommer från kreativa och aktiva personer i föreningen med fina idéer. Man måste våga testa!
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är fjärde delen.
På Gålö ute i Stockholms skärgård förbereds den egenbyggda notbåten Pärlan för årets notdragning som går av stapeln i slutet av maj. Genom att årligen bjuda in besökare till traditionell notdragning på Frönäs visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur man fiskade strömming förr i tiden. Evenemanget är djupt förankrat i föreningens verksamhet och har hållits i flera decennier. Från början var det ett samarbete mellan Hushållningssällskapet, Centerpartiet och hembygdsföreningen, men sedan ett antal år tillbaka är det hembygdsföreningen själva som styr skutan. Jag, en landkrabba från västgötaslätten, lyssnar med spetsade öron när hembygdsföreningen berättar.
Gålö är ett gammalt och vackert skärgårdslandskap med lång historia i Stockholms södra skärgård. Ön har en fem mil lång strandlinje, och nästan hela ön består av ett naturreservat som förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Som skärgårdsö har fisket varit av stor betydelse för bygden, som varit välkänt för sitt goda fiske på strömming, gös, gädda och abborre. Fisket är ett hantverk och en tradition som nu lever vidare i hembygdsföreningens regi. – Strömming har varit huvudnäring och var länge en rikedom för ön. Man har levt i symbios med naturen och fisket. Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen, säger ordförande Bo Tyrefors.
Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen.
Att dra not är en mycket gammal metod som användes redan under tidig medeltid, och som länge var det mest effektiva sättet att fånga den lekande fisken. Noten, som är ett stort, långt nät bundet av garn med en strut på mitten, spänns över ett vattenområde och dras sedan från strandkanten eller från båt. När man drar i nätet tvingas fisken in i struten där de fastnar.
För att kunna dra not behövs en båt, och föreningen använde sig länge av en äldre notbåt, men som för ett knappt decennium sedan inte längre gick att använda. År 2017 sjösattes hembygdsföreningens egenbyggda notbåt Pärlan. Bygget tog ungefär ett år och för att säkerställa att båten skulle byggas på rätt sätt gjorde några medlemmar ett studiebesök på Skeppsholmens folkhögskola. Pärlan byggdes något större än sin förlaga för att kunna ta fler passagerare. Det byggdes också ett tillhörande båthus och i samma veva köptes en gammal not in från en fiskaränka på Möja.
Den fångade strömmingen får de deltagande besökarna sedan ta med hem. Hur stor fångsten blir varierar, men har minskat drastiskt de senaste åren. År 2022 fick föreningen upp drygt 200 kilo, i kontrast mot 2024 där knappt 40 kilo drogs in. – Det är ju en effekt av det stora trålfisket, men det finns också problem med säl och skarv. Allt har sin plats i ekosystemet. Och nu rubbas det, säger Bo. Hembygdsföreningen får dispens från Länsstyrelsen att genomföra notdragningen. Runt Gålö och vid Frönäs har det inrättats fiskefria områden för att stärka och öka fiskbeståndet.
Att visa traditionell notdragning är en viktig del i att bevara och visa upp gammal kunskap. En linje som Gålö Gärsar hembygdsförening håller även i andra evenemang. Vartannat år reser de även en kolmila där 50 kubikmeter ved torkas och klyvs. Aktiviteterna lockar trefaldigt tusentals besökare per år, och Bo påpekar hur de aktiviteter som drivs i föreningen måste vara förbundna med positivitet och vilja. – Det ska vara kul och lustfyllt, annars går det inte. Vi försöker att lyfta och uppmärksamma det arbete som görs. Det handlar om folkhälsa och samhörighet, säger Bo.
Det handlar om folkhälsa och samhörighet.
När noten dras mot strandkanten i Frönäs är det en handling som binder samman generationer, kunskaper och livsformer. Genom att visa upp och lära ut äldre tiders yrkeskunskaper visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur kulturarvet skapas och omformas. Å ena sidan kan detta ses som en nostalgisk tillbakablick – men kanske framför allt som en aktiv och samhällsbyggande kraft.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är tredje delen.
Molnen ligger grå över Kista hembygdsgård på Väddö när jag vandrar genom köksträdgården tillsammans med Lillebeth Holmdahl och Birgitta Backlund, båda aktiva i trädgårdsgruppen i Väddö hembygds- och fornminnesförening. Det första vi möter när vi öppnar grinden in i trädgården är spår efter både mullvad och sork. Att Kista hembygdsgård är en av endast tre hembygdsgårdar i Sverige som är kulturminnesmärkta av Riksantikvarieämbetet verkar inte bekomma de grävande djuren det minsta.
På gården ligger 21 välbevarade byggnader från 1700–1900-talet och påminner om ett Skansen i miniatyr. Det finns bland annat boningshus, linbastu, smedja, brännvinsbod, fähus och stall. Det finns även en igenväxt fruktträdgård. För drygt tio år sedan fick hembygdsföreningen en idé om att anlägga och göra i ordning en historisk köksträdgård med tidstypiska växter som kan ha funnits på Kista när det var ett levande jordbruk.
Men hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård? Till hjälp fick hembygdsföreningen trädgårdsantikvarie Ulrika Rydh, som med sin specialkompetens utformade ett förslag med trädgårdsritning och en tillhörande rapport med växtförslag. Ett förslag som hembygdsföreningen förverkligade och nu ser till att hålla vid liv genom engagerade och kunniga medlemmar som är redo att stoppa ner händerna i jorden.
Hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård?
Kunskapen om odling, ätliga växter, konservering och hushållning är djupt rotad i historien. Det som i dag ofta snarare ses som en trend – att plocka sina örter eller koka sin egen saft – har länge varit en nödvändighet för hushållning och överlevnad, särskilt i kristider.
Kista var en välbeställd gård och lär ha haft en köksträdgård, även om hembygdsföreningen inte har någon information om var den kan ha legat. Den nuvarande trädgården är placerad bakom gammelstugan och vetter ut mot hagen som under sommarhalvåret är fylld av betande kor. Den vackra idyllen är slående trots det kalla och gråmulna vädret.
Tidsperioden är satt till senare delen av 1800-tal fram till ungefär 1910-tal, och de grönsaker, örter och blommor som odlas är historiskt förankrade i Uppland och Väddöbygden. I år ska det odlas bland annat krusbär, rabarber, potatis, piplök, kungsmynta, bönor, lin, riddarsporre och ros. Växtföljden lyfts fram som något extra speciellt och viktigt. Det är en gammal kunskap som startade i Sverige på 1700-talet där man delar in grödorna efter släktskap. Varje släktskap har sin egen odlingsruta. En fyraårig växtföljd bygger på fyra odlingsrutor, en för varje växtslag. Sen flyttar de runt beroende på hur mycket näring de behöver. – Vi vill visa att det är enkelt att odla. Vi följer det historiskt korrekta i majoriteten av bäddarna, säger Birgitta. Och sen har vi en sektion där vi tillåter oss att vara ”wild and crazy”!
Köksträdgården skänker glädje till såväl hembygdsföreningens medlemmar som till andra besökare. Både Birgitta och Lillebeth beskriver trädgårdsarbetet som meningsfullt, men också folkbildande. Människor som strömmar förbi hembygdsgården stannar till när de ser någon påta i trädgården. – Det roligaste är ju att se när det växer! Förstås också att samarbeta och att alla hittar sitt. Folk är så intresserade! En gång skulle jag bara ner och titta till odlingen men kom tillbaka efter två och en halv timme, säger Lillebeth.
Köksträdgården används främst som en visningsträdgård i pedagogiskt syfte. Men i slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch. Tidigare år har humlekottarna från trädgården tagits tillvara av Väddö Bryggeri som bryggt öl på humlen. Ett lokalt samarbete från jord till bord med historiska förtecken.
I slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch.
Köksträdgården på Väddö visar hur odling av kulturarvsväxter är mycket mer än att bara sätta frön i jorden. Under jorden pågår en process där kulturarvet väcks till liv genom handling. När hembygdsföreningen sår lin eller skördar piplök, återuppväcker de inte bara gamla tekniker, utan förmedlar också en känsla för den lokala historien, naturens villkor och livets rytm. Det immateriella kulturarvet tar här fysisk form, som ett verktyg för samhörighet, lärande och lokal förankring. I en tid där frågor om hållbarhet och krisberedskap blir allt mer närvarande, får den traditionella kunskap som hembygdsföreningen förmedlar en ny aktualitet. Att förstå hur naturen kan försörja oss, hur vi själva kan bidra till ett hållbart samhälle, gör kulturarvet till mer än ett minne – det omvandlas här till en resurs för framtiden.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt. Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet. – De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden. – Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Kan vindkraft etableras på ett sätt som innebär en socialt hållbar industri och attraktiva livsmiljöer? Det är en fråga för ”Samexistens i omställningens tid”, ett projekt som syftar till att utveckla metoder för gemensamma problemformuleringar kring landskapens kulturella och historiska värden i relation till vindkraftsetablering.
Sveriges hembygdsförbund ingår i projektgruppen tillsammans med Svensk Vindenergi, SLU Alnarp och koordinatorn Lablab. Projektet pågår till och med november 2025 och består bland annat av workshops i samarbete med regionala hembygdsförbund och Årdala hembygdsförening i Sörmland och Fasterna hembygdsförening i Uppland i början av juni. Planer finns även på att anordna en workshop under sensommaren i Dalarna.
I samband med vindkraftsetableringar och i de samtal som förs inom projektet är Sveriges hembygdsförbunds roll att företräda både det allmänna intresset och det lokala perspektivet.
– Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö. Det har de flesta hembygdsföreningar rätt till både enligt Århus- och Europeiska landskapskonventionen, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund.
Sveriges hembygdsförbund är i grunden positiva till att ställa om till mer förnybar energi, men förbundet ställer sig neutralt till formen för energiutvinning.
– Inte av politiska skäl, utan för att bevara både natur och kultur med respekt för tidigare generationers värv för kommande generationer. Det bör inte ske på bekostnad av kulturmiljön och kulturlandskapet utan anpassas till den så att bevarande, användning och utvecklande går hand i hand, i enlighet med de nationella kulturmiljömålen, säger Helena Rosenberg.
Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö.
När Sveriges hembygdsförbund hört sig för hos ett antal lokala föreningar har det framkommit att de inte ombetts ha synpunkter på planer för vindkraft i närområdet.
– Antingen har de fått kännedom om att något sådant varit på gång genom att vindkraftsbolagen gjort utskick till allmänheten eller så har de, när de nämnt hembygdsföreningens intresse, fått ett eget möte med exploatören, säger Helena Rosenberg.
Vilken roll kan hembygdsföreningar spela i samråd kring vindkraft? – Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att allmänheten får komma till tals vid förändringar av det offentliga rummet, där vi alla vistas, vilket också gäller landskap på landsbygden, säger Helena Rosenberg.
– Hembygdsföreningar kan företräda det allmännas intresse om de uppfyller vissa kriterier. Därför är det viktigt att de får möjlighet att delta i samråd. Vi hoppas att det här projektet kan leda till att öka samråden med hembygdsföreningar, antingen det är genom inbjudningar från vindkraftsbolagen eller när kommunerna tar fram vindbruksplaner.
FAKTA. Mer om projektet
Projektet Samexistens i omställningens tid pågår november 2024-november 2025. Syftet är att utveckla metod för förflyttning från intressekonflikt till gemensam problemformulering om landskapens kulturella och historiska värden i relation till energiomställningens infrastruktur med fokus på vindkraftsetablering.
I projektgruppen ingår Lablab (koordinator), Svensk Vindenergi, Sveriges hembygdsförbund samt SLU – Sveriges lantbruksuniversitet. Läs mer här.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
