I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Kan vindkraft etableras på ett sätt som innebär en socialt hållbar industri och attraktiva livsmiljöer? Det är en fråga för ”Samexistens i omställningens tid”, ett projekt som syftar till att utveckla metoder för gemensamma problemformuleringar kring landskapens kulturella och historiska värden i relation till vindkraftsetablering.
Sveriges hembygdsförbund ingår i projektgruppen tillsammans med Svensk Vindenergi, SLU Alnarp och koordinatorn Lablab. Projektet pågår till och med november 2025 och består bland annat av workshops i samarbete med regionala hembygdsförbund och Årdala hembygdsförening i Sörmland och Fasterna hembygdsförening i Uppland i början av juni. Planer finns även på att anordna en workshop under sensommaren i Dalarna.
I samband med vindkraftsetableringar och i de samtal som förs inom projektet är Sveriges hembygdsförbunds roll att företräda både det allmänna intresset och det lokala perspektivet.
– Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö. Det har de flesta hembygdsföreningar rätt till både enligt Århus- och Europeiska landskapskonventionen, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund.
Sveriges hembygdsförbund är i grunden positiva till att ställa om till mer förnybar energi, men förbundet ställer sig neutralt till formen för energiutvinning.
– Inte av politiska skäl, utan för att bevara både natur och kultur med respekt för tidigare generationers värv för kommande generationer. Det bör inte ske på bekostnad av kulturmiljön och kulturlandskapet utan anpassas till den så att bevarande, användning och utvecklande går hand i hand, i enlighet med de nationella kulturmiljömålen, säger Helena Rosenberg.
Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö.
När Sveriges hembygdsförbund hört sig för hos ett antal lokala föreningar har det framkommit att de inte ombetts ha synpunkter på planer för vindkraft i närområdet.
– Antingen har de fått kännedom om att något sådant varit på gång genom att vindkraftsbolagen gjort utskick till allmänheten eller så har de, när de nämnt hembygdsföreningens intresse, fått ett eget möte med exploatören, säger Helena Rosenberg.
Vilken roll kan hembygdsföreningar spela i samråd kring vindkraft? – Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att allmänheten får komma till tals vid förändringar av det offentliga rummet, där vi alla vistas, vilket också gäller landskap på landsbygden, säger Helena Rosenberg.
– Hembygdsföreningar kan företräda det allmännas intresse om de uppfyller vissa kriterier. Därför är det viktigt att de får möjlighet att delta i samråd. Vi hoppas att det här projektet kan leda till att öka samråden med hembygdsföreningar, antingen det är genom inbjudningar från vindkraftsbolagen eller när kommunerna tar fram vindbruksplaner.
FAKTA. Mer om projektet
Projektet Samexistens i omställningens tid pågår november 2024-november 2025. Syftet är att utveckla metod för förflyttning från intressekonflikt till gemensam problemformulering om landskapens kulturella och historiska värden i relation till energiomställningens infrastruktur med fokus på vindkraftsetablering.
I projektgruppen ingår Lablab (koordinator), Svensk Vindenergi, Sveriges hembygdsförbund samt SLU – Sveriges lantbruksuniversitet. Läs mer här.
I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina aktualiserades frågan om vilka svenska byggnader och objekt som bör skyddas i händelse av krig. 2024 inleddes länsstyrelsernas arbete med att märka upp skyddsvärda byggnader med den blåvita skölden. Men hur görs urvalet och vilka grupper kommer till tals?
Enligt Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt ska alla anslutna länder märka ut skyddsvärda byggnader med hjälp av den blåvita skölden – kulturarvets röda kors. Syftet är att respektera andra länders kulturarv och den blåvita skölden ämnar att fungera som ett juridiskt verktyg – attackeras en uppmärkt byggnad kan angriparlandet också ställas inför rätta.
Länsstyrelserna ansvarar för urvalet av den kulturegendom som ska märkas ut inom varje län och Riksantikvarieämbetet fattar därefter beslut om tillstånd att använda emblemet.I nuläget har Västra Götalands län, Upplands län och Gotlands län kommit längst i uppmärkningen av skyddsvärda byggnader. Även Gävleborgs och Dalarnas län har börjat sätta upp skyltar. I nuläget finns inte de uppmärkta byggnaderna på digitala kartor men deras positioner är allmän handling.
Mats Herklint är länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten i Västra Götalands län. Han är också del i Nätverket för utmärkning och undanförsel av kulturegendom, som främjar kunskapsutbyte i frågan länsstyrelserna emellan. Varje märkning innebär en relativt lång process, berättar han. – Innan urvalet kan skickas till Riksantikvarieämbetet ska man ha varit i kontakt med både fastighetsägare och Försvarsmakten.
Länsstyrelsen Gotlands län har bland annat valt att märka ut Vamlingbo kyrka, Visby ringmur och Burs Stavars hus. I Västra Götalands län föreslås att exempelvis Röhsska museets arkiv, bibliotek och samlingar ska skyddas. Samma gäller Världskulturmuseet med tillhörande samlingar och ett stort antal gravlämningar i Falköpings län från cirka 3 000 år före vår tid.
Uppmärkningen av svenska byggnader ska vara klar ”så fort som möjligt”, berättar Mats Herklint. Men det finns vissa hinder. – Utmaningen för Länsstyrelsen har varit att man även ska planera för undanförsel. Det är en betydligt större och mer komplex uppgift som vi inte har fått några tilldelade medel för. Därför är det också svårt att sätta ett slutdatum för hela landet. Lagarna kring undanförsel skrevs på 1930-talet, förklarar han vidare. Problemet är att de säkra platser som skyddade objekt bör föras till i nuläget inte existerar. – De skyddsrum som finns i samhället är ju till för människor, inte för material. Det finns ett tydligt glapp mellan lagstyrning och praktisk verklighet.
Hur har ni kommit fram till vilka byggnader som ska väljas ut? – Det finns ingen nationell styrning kring hur urvalet ska göras. Men i Västra Götalands län har vi försökt hitta de kulturobjekt som varit kända genom inventeringar och kunskapsöversikter.
Genom ett poängsystem räknade man hur många gånger en viss byggnad nämndes i befintliga historiska källor, förklarar Mats Herklint. – Vi har också olika typer av samråd med regionala museer, kommunala företrädare och Svenska kyrkan.
På fråga huruvida hembygdsrörelsen bjudits in till diskussionerna berättar Herklint att man i Västra Götalands län involverat en så kallad ”Hus med historia-grupp” där bland annat personer från hembygdsrörelsen ingått. – Men det ställdes ingen formell remiss till hembygdsrörelsen vad gäller det slutliga urvalet. De enda parter som remitterades var fastighetsägarna och Försvarsmakten i enlighet med föreskriften.
Finns det en risk att en sådan här märkning kan användas på omvänt vis? Rysslands invasion av Ukraina har ju visat att man gärna riktar in sig på att just rasera nationens historiska identitet. – Det finns naturligtvis risk för att man tar hjälp av en sådan här märkning används för att åsamka större skador. Men vi följer krigets lagar och de nationella överenskommelser som finns. Vi räknar med att vår fiende gör på samma sätt.
Den blåvita sköld som kallas kulturarvets röda kors och ska pryda Sveriges skyddsvärda byggnader har efter offentlig upphandling kommit att tillverkas av plast. – Föreskriften säger inte vilket material skölden ska utförd i. Länsstyrelserna gjorde en gemensam upphandling och det var en kostnadsfråga. Jag förstår att det finns synpunkter på materialet, säger Mats Herklint.
FAKTA. De vanligaste hoten mot kulturegendom vid krig/konflikt
Fysisk förstörelse: Detta inkluderar skador från väpnade konflikter, naturkatastrofer och vandalism.
Stöld: Kulturella föremål, såsom konstverk och antikviteter, är ofta utsatta för stöld.
Cyberhot: Digitalt kulturarv, inklusive digitaliserade arkiv och databaser, kan utsättas för cyberattacker.
Påverkan: Detta inkluderar desinformation och propaganda som kan förvränga historiska fakta och kulturarvets betydelse.
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Utmed vissa sträckor saknas dock andra boendemöjligheter än att bära med sitt eget tält. Därför arbetar Riksförbundet Pilgrim i Sverige för att få till stånd fler enkla boenden. Hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och liknande lokaler är av intresse. 2024 genomfördes en pilotstudie finansierad av paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv för att kartlägga förutsättningarna, inklusive knäckfrågor som regler för övernattning i byggnader och försäkringar.
2025 arbetar Pilgrim i Sverige vidare med konceptet Enklare boende, bland annat genom att utbilda coacher med uppdrag att stötta och vägleda cirka åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland. Det handlar om hembygdsföreningar, församlingar och bygdegårdar som får hjälp att starta eller vidareutveckla möjligheten till övernattning – och samtidigt bidra till att bygga upp erfarenhet och kunskap inom projektet.
– Att pilgrimsvandra under flera dagar – ibland upp till 10, 20, 30 eller fler – kräver noga planering. I södra Sverige är boenden med 10-20 kilometers mellanrum ännu inte självklara, eftersom långvandringar inte varit lika vanliga där som i norra Sverige. Men intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden, säger Josefine Schön på Pilgrim i Sverige.
Intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden.
En av de största utmaningarna som identifierats i projektet – och som många har påpekat tidigare – är oklarheten i regelverket kring enklare övernattning. Reglerna är dessutom olika tolkade från kommun till kommun, vilket skapar osäkerhet och bromsar utvecklingen.
– Det handlar ju inte om att driva ett hotell, utan om att tillfälligt erbjuda enkel och tillgänglig logi för vandrare, säger Josefine Schön.
Vid årsskiftet ändrades reglerna för hotelltillstånd – det krävs numera bara anmälan, inte tillstånd. Det är ett steg i rätt riktning, menar Josefine Schön, men fortfarande återstår frågor om vad som faktiskt gäller för enklare boendeformer.
– Brandskyddet är förstås fortsatt viktigt – det finns inget utrymme för att kompromissa med säkerheten. Men för att fler aktörer ska våga öppna upp sina lokaler för tillfälliga vandrare krävs tydligare och mer ändamålsenliga regler, samt förenklingar i processen.
– En annan avgörande fråga är försäkringar. Det behövs en aktiv dialog med försäkringsbolagen för att hitta en rimlig nivå som både skyddar den som erbjuder boende och gör det möjligt att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt.
Pilgrim i Sverige ser att möjligheten att övernatta i församlingshem, hembygdsgårdar eller bygdegårdar skulle ge vandrarna en mer genuin och lokalt förankrad upplevelse.
– Det är i mötet med platsens historia, natur och människor som pilgrimsvandringen blir meningsfull – och det är precis den typen av upplevelse många söker, säger Josefine Schön.
En faktor i den stora framgången för Camino de Santiago i Spanien är enkel tillgång till boende, något som lett till ett kraftigt ökat antal vandrare och samtidigt gett nytt liv åt landsbygden genom fler boenden, kaféer och arbetstillfällen, konstaterar hon.
Det behöver inte alltid handla om boende. En hembygdsförening som upplåter sin toalett, fyller på vattenflaskor, säljer fika eller låter vandrare vila under tak en regnig dag, bidrar till en mer välkomnande vandringskultur. Även att kunna stämpla sitt pilgrimspass eller köpa en påse torrvaror kan vara värdefullt, ser Pilgrim i Sverige.
Men övernattningsmöjligheter är viktiga.
– På vissa orter är hembygdsgården eller församlingshemmet den enda byggnad som realistiskt kan användas för övernattning. I sådana fall kan ett fåtal säng- eller golvplatser vara avgörande – det kan rädda en hel led från att bli ”ovandringsbar”. Utan boende tvingas vandrare bära tält, vilket många vill undvika. Men finns det tak över huvudet vid rätt avstånd, blir leden tillgänglig för många fler, säger Josefine Schön.
– Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större. Det kan vara ett sätt för föreningen att bli mer synlig, relevant och engagerande, både för lokalsamhället och för de som passerar genom det.
Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större.
FAKTA Över 40 pilgrimsleder i Sverige
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Den mest kända leden i dag är Olavsleden, som sträcker sig från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim – en historisk rutt i den helige Olavs fotspår. En annan lång led är Romboleden, Sveriges längsta, som går från Köping till Trondheim och mäter hela 900 kilometer.
För den som vill uppleva en kortare men naturskön vandring finns till exempel sträckan från Jönköping till Vadstena längs Vätterns östra sida – en vandring på lite mer än en vecka. Den följer i den heliga Birgittas fotspår, då Vadstena är ett viktigt vallfartsmål kopplat till henne.
Även Västergötland erbjuder många leder, perfekta för allt från dagsvandringar till flerdagsturer. På Gotland finns dessutom S:t Olofsleden – Gotland, som är cirka 58 km lång och tar ungefär 3–4 dagar att vandra. Källa: Pilgrim i Sverige
Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.
Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.
– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.
– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.
– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.
Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.
Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.
Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.
– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.
– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.
Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.
– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.
– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.
Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.
– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.
– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.
I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.
– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
