– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.
Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.
Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.
I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.
– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.
Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.
– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.
– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.
Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.
– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.
– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.
Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.
– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.
– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.
– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.
Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.
Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.
Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.
– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.
Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.
Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.
Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.
På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.
Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.
– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.
Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening? – Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.
Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
– 1800-talets parkideal såg annorlunda ut. Då skulle man promenera, som i en engelsk naturpark. Och man hade gärna olika utflyktsmål, som en bäck eller en utkiksplats.
På Krubbemölla utanför Vitaby, Österlen slingrar sig Mölleån fortsatt fram mellan ekarna. Här har Magdalena Mononen Persson, nyss examinerad trädgårdsingenjör på Sveriges Lantbruksuniversitet, undersökt resterna av vad som för 160 år sedan var en blomstrande park.
Mononen Perssons metod har varit att gräva i arkiven, men även att spetta i jorden – och ta hjälp av Albo Härads Hembygdsförening.
– Hembygdsföreningen har inventerat platsen under hela året, bland annat genom att fotografera blommande växter och perenner. Det har betytt jättemycket för mitt arbete.
En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården.
Det var den pensionerade skogsvaktaren Nils Bruce som fick Krubbemölla till skänks som en pensionsförmån av den greve och markägare som länge varit hans arbetsgivare. Bruce bodde på Krubbemölla de sista 27 åren i sitt liv och den enkla bostaden med halmtak delades mellan Bruces familj och en mjölnarfamilj. Vad det verkar blev den egna trädgården – som snarare tog formen av en park – Bruces stora stolthet.
Historiska trädgårdar tillhörande gods och herrgårdar är det lätt att finna uppgifter om i arkiven, förklarar Magdalena Mononen Persson. Men ledtrådar om hur en arbetares trädgård kunde se ut på 1800-talet är desto ovanligare. Vissa spår från den gamla trädgården i Krubbemölla finns i jorden, men framför allt går de att läsa sig till i en så kallad syneförrättning.
– När Nils Bruce bott på platsen i åtta år, bjuder han på eget bevåg in en syneförrättningskommitté. Alltså ett antal herrar, politiker – folk av betydelse.
Under sitt besök gör kommittén skriftliga noteringar om gångar, lusthus, trädgårdsväxter och välskötta träd.
Syneförrättningen berättar också om en – eller möjligen två – så kallade kaffegrottor.
– En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården. Numera bygger man trädäck och sitter en bit upp från marken. Men en gammal kunskap är att det är skönare att sitta långt ned för att skydda sig från vinden, och även alltför gassande sol, förklarar Magdalena Mononen Persson.
– Man sänker helt enkelt marken lite grann, och lavar upp stenar i en hästskoform, eller i en hel cirkel. I den lite sluttande stenmuren kan man odla stenpartiväxter.
När Nils Bruce dog år 1887 började parken förfalla. De nya arrendatorerna som tog över marken delade inte hans gröna passion.
– En trädgård av det här slaget försvinner fort. Blommorna går förlorade redan samma år. Men vi har hittat några perenner med ursprung från 1800-talet, som skulle kunna vara från den tiden. De kan ha frösått sig och stått kvar och kämpat.
Med hjälp av Magdalena Mononen Perssons examensarbete återskapas nu den gamla kulturmiljön i Krubbemölla bit för bit.
– Kaffegrottan kommer rekonstrueras, berättar Henrik Valentin, ordförande i Krubbemöllaringen som utgör en egen sektion i Albo Härads hembygdsförening.
– Besökarna kommer kunna kan slå sig ned i kaffegrottan och ta del av historien kring den. Jag håller på att förbereda en audioguide som man kan använda när det inte finns en guide på plats.
Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren.
Henrik Valentin tog själv kontakt med SLU, och tipsade universitetet om den gamla parken som uppsatsämne. Själv fascineras han av hur Nils Bruces parkliknande trädgård går stick i stäv med dåtidens nyttoideal.
– Om man har ett litet jordbruk, varför välj man att anlägga en park? Det är totalt onyttigt.
En stor del av föreningens arbete har bestått i att röja upp i terrängen.
– När vi började handlade det främst om att kunna ta sig fram. Hela ytan var igenvuxen av sly och björnbärsris. Jag vill understryka värdet av folk i föreningen med motorsågscertifikat.
Varför är det viktigt att bygga relationer mellan hembygdsrörelsen och den akademiska världen? – För att det ger oss en fördjupad kunskap om den här sortens kulturmiljö, och lyfter oss som förening!
Henrik Valentin arbetar själv med dramatik, och vill betona betydelsen av berättelser i hembygdsrörelsen.
– Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren. Genom arbetet som utförts kan vi berätta om hur den här platsen en gång sett ut, och dessutom låta besökarna ta del av ett intressant levnadsöde.
På senare tid har ytterligare två studenter från Sveriges lantbruksuniversitet engagerat sig i Krubbemölla. Nu är det ekbackens tur att få uppmärksamhet, och de mikrohabitat som går att finna där.
– Ekarna här är okring 250-300 år gamla, och föreningen är medlemmar i Ekförbundet. Vi har gett träden namn efter jättar – vad annars?
Sjöar och vattendrag, skogen, odlingskapet, kulturmiljöer och lokalt inflytande. Det är de huvudområden där riksdagspartiernas kandidater i EU-valet har fått tycka till i Sveriges hembygdsförbunds omfattande enkät.
– Många beslut i EU påverkar de svenska natur- och kulturlandskapen. Vi menar att dessa beslut måste vara möjliga att anpassa efter lokala och regionala förhållanden, oavsett om det handlar om våra landskap, våra näringar eller det civila samhället. Det står inte i motsättning till en kraftfull klimatpolitik, säger Jan Nordwall, generalsekreterare vid Sveriges hembygdsförbund.
På Hembygd.se/euvalet2024återges partiernas hållning kring skogslandskapet, odlingskapet, sjö- och vattenlandskapet samt det bebyggda landskapet. Varje svar paras med analyser av hur partiets ställningstagande förhåller sig till Sveriges hembygdsförbunds hållning.
Partierna har olika syn på EU:s inflytande, om brukande kontra bevarande samt kulturmiljö i förhållande till den av människan mer opåverkade miljön. Det finns också skillnader när det gäller hur man ser på finansiering och möjlighet till lokal påverkan.
Inom skogspolitiken fick politikerna svara på om det behövs mer skydd eller mer reglerat brukande. Tidöpartierna värnar äganderätten och den nuvarande inriktningen på skogspolitiken med frihet under ansvar. Miljöpartiet vill ha en helt ny skogspolitik som ställer om till ett naturnära och hyggesfritt skogsbruk som skyddar och återställer mer skog. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet föreslår ersättningar för ökat skydd av skog som incitament för skogsbrukarna.
Ett annat område där meningarna går isär är frågan om EU:s vattendirektiv. Tidöpartierna har valt att pausa den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraft, något som har fått betydelse för kulturmiljöer vid vatten. Det välkomnas av Sveriges hembygdsförbund.
– I fallet med miljöanpassning till fria flöden i vattendrag befarar vi att viktiga kulturhistoriska värden riskerar att gå förlorade. Vi välkomnar därför att omprövningen har pausats eftersom samråden helt enkelt inte har fungerat; de åtgärdsplaner som togs fram gick i praktiken inte att ta ställning till efter som svarstiden var ytterst begränsad och förfarandet alltför komplicerat för gemene man, säger Jan Nordwall.
Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet.
Flera av kandidaterna pekar på vikten av finansiering för vård av viktiga kulturmiljöer. Uppfattningarna går dock isär om det är EU eller svenska staten som ska bidra med detta. I EU:s tidigare landsbygdsstöd fanns medel för nationella insatser, bland annat investeringsbidrag för hembygdsgårdar. Detta saknas i EU:s nya landsbygdsstöd.
– Vi har påtalat för riksdagens kulturutskott att förlusten av de nationella stödåtgärderna i landsbygdsstödet innebär ett stort avbräck för alla som arbetar med att bevara kulturmiljöer som är viktiga för förståelsen av hur landskapet har brukats historiskt, säger Jan Nordwall.
Samtliga EU-kandidater lyfter i olika ordalag fram vikten av lokalt inflytande. Miljöpartiet är ensamma om att nämna EU:s landskapskonvention, som togs fram på initiativ av Europarådet år 2000 och som lyfter fram landskapens många värden och vikten av att främja allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i hur landskapen bevaras och utvecklas. Sverige ratificerade konventionen 2010.
– Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet, men i Sverige har man inte tillmätt den någon större vikt. Det är synd och tyder snarare på att man från myndighetshåll inte ser konventionen som viktig, något som vi är mycket kritiska mot, säger Jan Nordwall.
Ta del av riksdagspartiernas svar och Sveriges hembygdsförbunds analyser på Hembygd.se/euvalet2024.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
