Mindre än 1 procent av den ängsmark som fanns vid 1900-talets början återstår i dag. Det har stora konsekvenser för den biologiska mångfalden, och för landskapet. I Skåne pågår sedan tidigt 2010-tal projektet Ängaliv, ett samarbete mellan Skånes hembygdsförbund, Göinge slåttersällskap, Regionmuseet, Örnanäs kulturreservat samt Glimåkra och Göinge hembygdsföreningar.
Målet är att bevara den biologiska mångfalden med tonvikt på ängar. Deltagarna arbetar också med att informera, stimulera och hjälpa andra föreningar och intressegrupper att komma i gång med ängsskötsel. Sommaren 2024 kommer minst tolv publika slåtterdagar, tre slåtterkurser och 4-5 ängsseminarier att genomföras.
Inom Skånes hembygdsförbund sköter ett 20-tal av de 109 medlemsföreningarna någon form av ängsmarker. Flera föreningar uppmärksammar De vilda blommornas dag 16 juni och Ängens dag första helgen i augusti.
– Samarbetet med naturskyddsföreningar är viktigt. Det är viktigt att förstå sambanden mellan natur och kultur i hävdberoende landskap, säger Sven Jensén, ordförande Skånes hembygdsförbund.
I april aviserade regeringen att man återinrättar det stöd som tidigare funnits för restaureringar av naturbetesmarker och slåtterängar. Världsnaturfonden WWF har välkomnat beslutet men konstaterar att summan, 15 miljoner kronor, är alldeles för låg. Världsnaturfondens bedömning är att stödet måste öka till 135 miljoner kronor för att göra skillnad för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.
Sven Jensén och Ängalivkollegan Ingvar Nilsson, kassör Göinge slåttersällskap, instämmer.
– Vi anser att den offentliga finansieringen är synnerligen viktig. Inom Ängaliv är den bland annat en garanti för spridning av kunskapen om ängens betydelse och fortlevnad, säger Ingvar Nilsson.
Ängaliv har i nuläget ett mindre stöd från Länsstyrelsen i Skåne som täcker en handfull slåtterkurser och seminarier per år.
– Betesmarkerna är en del av de marker som inte är ängar men väl kan vara potentiella sådana. Inte sällan är betesmarker blom- och insektsrika och kan på så sätt väsentligt bidra till den biologiska mångfalden. Att ge restaureringsstöd till ängar som är i farozonen är synnerligen viktigt, säger Sven Jensén.
– Varje kvadratmeter som räddas av den tidigare så utbredda ängsmarken ger hopp inför framtiden. En ökning från 15 till 135 miljoner i stöd är absolut och odiskutabelt nödvändigt. Vi anser till och med att summan kunde vara ännu större. Dessutom borde stödet täcka hela kostnaden för restaureringsarbete, och inte bara 70 procent, säger Ingvar Nilsson.
Den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med.
Investeringar i biologisk mångfald är en nödvändighet menar Sven Jensén och Ingvar Nilsson. Även i städer och tätorter har ett slags ”ängsbruk” möjlighet att växa fram.
– Information till trädgårdsinnehavare om att spara delar av arealen för att skapa små ”ängsfragment” kan vara framgångsrikt. Vi kallar gärna dessa områden för örtrika gräsmarker för att skilja dem från traditionellt brukade ängar. Vi har också haft framgång med kyrkogårdsförvaltningar att avsätta vissa ytor för en fri ängsutveckling. Den information som spridits under senare år om betydelsen av pollinerare och deras livsmiljöer är viktigt att fortsätta med, säger Sven Jensén.
– Men den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med. Vi anser också att det är viktigt att man etablerar ett landskapsmässigt synsätt där man försöker att knyta ihop alla biologiskt viktiga marker som värdefulla ängar och betesmark med restaurerbara områden och ängsartad skötsel av vägkanter, säger Ingvar Nilsson.
FAKTA: Mer om Ängaliv
Projektet Ängaliv är ett samarbetsprojekt med Göinge slåttersällskap, Regionmuseet i Kristianstad, Örnanäs kulturreservat, Glimåkra hembygdsförening och Göinge hembygdsförening. Projektet har sedan starten fått ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen i Skåne.
Även skolor som folkhögskolan i Glimåkra, Östra Göinge kommun samt kyrkogårdsförvaltningar är involverade.
Skånes hembygdsförbund förvaltar byggnadsminnet Ballingstorp, som årligen ingår i Ängaliv. På gården finns två slåtterängar varav en torrare och en fuktigare. Den torrare skördas med slåttermaskin och där hässjas gräset. På den fuktigare ängen slås gräset med lie och räfsas ihop. Det hopräfsade gräset transporteras i regel till någon ungdjursbesättning i närheten för omedelbar användning. Båda ängarna efterbetas av tre-fyra ungdjur.
Båda slåtterängarna inbjuder till publik medverkan och inte sällan medverkar barn och unga.
Skörd med slåttermaskin i Örnanäs kulturreservat. Foto: Sven Jensén
Boken har undertiteln ”kulturhistoriska och samtida perspektiv”. Hur kan kunskap om dessa perspektiv påverka vår upplevelse av träden? – Jag tänker att de bidrar till att skapa både nyfikenhet och ökad förståelse för de träd vi har runt omkring oss och de sammanhang de ingår i. Förhoppningsvis kan detta i förlängningen också leda till en ökad vilja att ta hand om de träd man har i sin omgivning.
Hur har svenskens relation till träden förändrats över tid? – Träden har i äldre tid fyllt många olika funktioner för människan, och detta är något som boken verkligen visar! Dels på ett materiellt plan förstås, trädens användningsområden är ju nästan outtömliga, men också på ett mer andligt och symboliskt plan – det har funnits trosföreställningar av många slag kopplade till träd. I dag fyller ju inte träden samma självklara och konkreta roll i människors vardag, vilket gör att mycket har förändrats. Men samtidigt finns det undersökningar som visar att den andliga dimensionen fortfarande är en viktig del av människans upplevelse av träd och skog.
”’Barkbröd och björksav gör folket kraftigt’ – om vilda träds bidrag till kosthållet” är titeln på ett kapitel. Skogen rymmer mycket ätbart, hur viktiga har just träden varit på denna punkt? – Träden har varit mycket viktiga genom sin stabila närvaro även under missväxtår. Att kunna dryga ut det vanliga mjölet med andra produkter har då ofta varit avgörande för att klara livet. Framför allt är det tallens bark som har använts, men även bark från andra träd liksom torkade bär och bladknoppar.
Du skriver själv i boken om namn på träd, som Gasteken och Supeken. Vad kan vi lära oss och förstå av de namn som enstaka träd har haft? – Namnen visar på hur närvarande och levande träd har varit i människors vardag. Dels berättar de om vardagslivet i sig, namn som Supeken och Suptallen berättar till exempel var man hade sin rastställen när man var på resande fot. Men namnen berättar också om folktro, som i Gasteken, Trolltallen och Vittertallen och folkmedicin, där vi har exempel som Tandvärkstallen och Smöjgranen.
Träd har ofta varit förknippade med vilopauser av olika slag, skriver du. Här nämns Lunchgranen och Mateken, men också Otendagstallen och Meraftonsboken. Vad är detta för måltider? – Otendag och merafton har varit dialektala ord för ett slags eftermiddagsmål. Träden har fått sina namn för att man i skördetid brukat inta denna måltid under dem.
Boken är utgiven av Institutet för språk och folkminnen och resultatet av ett symposium ni arrangerat, i en serie som tidigare inkluderat även geten och nötkreatur i Sverige. Har ni fler liknande projekt planerade? – Ja, vi har just dragit i gång planeringen av nästa symposium, och temat blir fåglar. Ett annat stort och mycket intressant ämne! Vi siktar på att det ska äga rum våren 2025, under bästa fågelsångstiden.
Rånäs ligger i Norrtälje kommun. Här finns Rånäs bruk och tre byar med anor från 1600-talet som tillsammans med det omgivande odlingslandskapet vid sjön Skedviken klassas som områden av riksintresse av Riksantikvarieämbetet.
Ett stenkast därifrån planerar Helios Nordic Energy att uppföra en solcellspark.
Men byggplanerna har överklagats av Fasterna hembygdsförening, vilket Stockholms läns hembygdsförbunds tidning Ledungen var först att berätta om. Nu har ärendet nått Mark- och miljööverdomstolen.
Fasterna hembygdsförenings ordförande Rolf Embro står och bakar surdegsbröd när Bygd och Natur når honom.
– Vi vill pröva hur kulturmiljöintresset står sig gentemot riksintresset för energiproduktion, berättar han. Här finns dessutom områden som klassas som riksintresse för naturvård.
Hembygdsgården Granby, en arbetarlänga från 1876 förvärvades av Fasterna hembygdsförening i slutet av 1990-talet. Här, vid åkrarna, skulle en eventuell solcellspark bli en del av utsikten.
– Men jag vill helst inte kalla det solcellspark, inflikar Rolf Embro. Ordet park låter alldeles för fint.
Anläggningen, som han hellre benämner den, är tänkt att bli 40 hektar, vilket motsvarar ungefär 80 fotbollsplaner.
Föreningen motsätter sig inte solcellsanläggningar generellt, men är kritisk till att man inte tar hänsyn till kulturmiljön:
– Vi inser att solenergi behövs, men vi tror det finns många andra passande platser för anläggningar.
Vi vill pröva hur kulturmiljöintresset står sig gentemot riksintresset för energiproduktion.
Enligt Helios Nordic Energys planer ska den tilltänkta marken arrenderas i 35-40 år av lantbrukare. Därefter anses anläggningen vara uttjänt, och monteras ned. Eftersom modulerna räknas som en tillfällig installation utanför detaljplanerat område behövs heller inget bygglov. Däremot krävs bygglov för de transformatorer som tillhör anläggningen. Detta bygglov har föreningen överklagat hos kommunen och Länsstyrelsen.
I motiveringen till att klassa Skedviken som riksintresse skriver Riksantikvarieämbetet: ”Slättbygd kring större sjö, där odlings- och bebyggelsestrukturen med byar och sätesgårdar där sockenbildningen kan följas från brons- och järnåldern och fram till det tidiga 1900-talet.” Man betonar också ”det öppna och vidsträckta odlingslandskapet med hög uppodlingsgrad kring Skedviken, Norrtäljes största slättsjö”.
Den som vill utföra en åtgärd i landskapet som väsentligt kan ändra naturmiljön ska först göra en anmälan till samråd med sin länsstyrelse. Länsstyrelsen kontrollerar om åtgärden uppfyller kraven i kapitel 12 paragraf 6 i miljöbalken.
– Solcellsföretaget har med hjälp av fotografier försökt hävda att områdena främst är våtmark. Vi menar att även om det här inte handlar om den allra bästa jordbruksmarken så är den ändå viktig. Till exempel när det var torrår 2018 var det här värdefulla marker att ta gräs från. Ängsmarker kan ofta vara översvämmande på vårkanten, men går likväl att skörda på sommaren.
I sitt yttrande i juni 2022 menade Länsstyrelsen i Stockholm att man ”från allmän naturvårdssynpunkt” inte har något emot solcellsparken. Hembygdsföreningen överklagade yttrandet, och ärendet togs upp i Mark- och miljödomstolen. I april 2023 kom domen, som gick på Länsstyrelsens och solenergiföretagets linje. ”Solcellsparken avses att placeras utanför byarna Svärlinge och Granby och innebär ingen skada på miljöerna eller bebyggelsestrukturen. Däremot kommer parken att innebära en påverkan på det öppna och vidsträckta odlingslandskapet. Med hänsyn till solcellsmodulerna relativt sett låga höjd kommer dock denna påverkan främst vara i parkens direkta närhet”, fastslog Mark- och miljödomstolen.
Fasterna hembygdsförening har därefter överklagat till Mark- och miljööverdomstolen, och fått prövningstillstånd. Därefter har en så kallad skrifteväxling skett. Helios Nordic Energy har fått yttra sig angående föreningens överklagan, och föreningen har fått yttra sig över företagets skrivelse. Fasterna hembygdsförening har inte i någon del av processen tagit hjälp av jurist, berättar Rolf Embro.
Har det här stärkt er som förening? – Det får vi se. Det beror på utfallet.
– Vi snickrar lieskaft och handtag. Men vi gör även stryksticka, som man stryker ut eggen med så att den blir skarp. En stryksticka sliter inte lika mycket på lien som en slipsten, och gör därför så att den håller längre. Och så gör vi en brynetavla. Det är en planka med tre ben som man sitter på när man bryner lien.
Vad behöver man tänka på när man gör sin egen lie? – Det viktigaste är att man får ett skaft som passar en själv och måtten ens kropp. Längden på skaftet ska vara mellan 130 och 140 cm, eller fyra och en halv fot som man sa förr.
Vilket träslag använder ni? – Skaftet ska vara i al, eftersom det är ett lätt men samtidigt segt träslag. Handtagen snickras i björk som är lätt att bearbeta. En del målar skaften också, eller dekorerar dem med blommönster.
Hur lång livstid har en lie? – Den kan hålla i en mansålder om du sköter den rätt. Man ska hålla lien vass, smörja in den med 5-56 och förvara den i kartong. Om man hänger upp den ska den själva liens blad alltid vara instoppat i ett fodral, så att ingen skär sig.
Hur många liar har du gjort i ditt liv? – Hittills har jag gjort sex skaft. Det är olika liar som passar för olika saker. Jag har en som är grov till grovt gräs, och en fin som är gammal och sliten men väldigt vass. Om det är lite knepigt att hösta använder jag den.
– Jag började slå med lie när jag var tolv. När de körde med slåttermaskinen fick jag gå bredvid och slå det de inte kunde ta. Sedan har jag arbetat som kronarrendator och nu fyller jag snart 82. Men jag har bara snickrat liar själv sedan förra året.
Tips! Lienätverket på Facebook är en samlingsplats för både yrkesverksamma lieslåttare och kurshållare, lietillverkare och försäljare samt allmänt slåtterintresserade.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Mottikok. Foto: Alexandra Berg
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun. – Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
