Start och mål för Ullervad-Leksbergs hembygdsförenings kulturstig finns på hembygdsgården Persgården i Karleby utanför Mariestad. Kulturstigen i Karleby är 2,5 kilometer. För den som vill lära känna bygden på cykel eller i bil finns en längre sträckning. Och för den som tar sig fram med hjälp av rollator finns ett kortare alternativ: Gröna leden.
Sedan den anlades 2015 har kulturstigen blivit mycket omtyckt, berättar Åke Möller, aktiv i föreningen.
En av sevärdheterna är den unika Lorentzbergsladugården, som ägs av hembygdsföreningen. Den är namngiven efter den siste indelte soldaten som bodde på soldattorpet och utgör i dag ett ”museum över sig själv”.
Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
Det började för 25 år sedan, när ett skogsbolag aviserade planer på att slutavverka skog i det område där Per-Olov Alderbacks jaktlag var aktiva.
– Där fanns en gammal fäbodstig där kullorna brukat gå med sina djur, som vi använde på väg ut på våra pass. Vi måste märka upp den, insåg jag, för att den skulle finnas kvar.
Första märkningen följde den tidens rekommendation, med vit färg på träden. Det uppdaterades senare till blå. Nu är stigen ommärkt till kulören för dagen: Orange.
Snart kom Per-Olov Alderback i kontakt med Envikens hembygdsförening, där han i dag är aktiv i styrelsen med särskilt ansvar för vandringslederna. De senaste åren har föreningen samarbetat med Falu kommun och fått stöd för upprustning av leder genom det regionala projektet Vandringslyftet. Totalt har över 150 kilometer vandringsled rustats. Populära stopp utmed lederna inkluderar Falu kommuns högsta punkt, utsiktsplatsen på Spjärshällens topp 506 meter övre havet. Där finns ett litet vindskydd och ett utsikstorn. Många söker sig också till Grejsans fäbod där djur går i skogen från och med midsommar och där det ibland finns möjlighet att köpa fäbodprodukter.
– Det är en jättefin levande fäbod med utsikt från toppen av berget, säger Per-Olov Alderback.
Under det gångna året har Envikens hembygdsförening rustat Kurbergets fäbod för att skapa en ny övernattningsmöjlighet. På platsen finns grillplats och en större nyrenoverad timrad stuga med sovloft.
– Vi har invigning 11 juni, med en vandring till platsen. Det ska inte gå att boka stugan, utan den ska stå öppen jämt. Den är ganska stor. Med lite god vilja kan flera gäng bo där samtidigt.
Sommartid arrangerar Envikens hembygdsförening flera guidade gruppvandringar. Se hemsida eller Facebook för närmare information.
År 2010 bodde ungefär 5 000 personer i Malmberget. Fem år senare var det 1 700. Sedan dess har de centrala delarna av orten, inklusive det 13 våningar höga Focushuset, rivits.
Till skillnad från Kiruna byggs Malmberget inte upp på nytt. De invånare som bor ”kvar” har i själva verket flyttat till närbelägna Koskullskulle eller Gällivare. Det kan det dock vara svårt att få ur en trogen före detta malmbergetbo, berättar Lars Israelsson.
– Jag märker att de riktiga malmbergarna säger att de har flyttat till Repisvaara, de säger inte Gällivare.
Repisvaara är en ny stadsdel under uppbyggnad i Gällivare.
– Det har funnits en enorm känsla för Malmberget. Alltid sa man ”solen lyser i Malmberget”, det är tio grader varmare i Malmberget än i Gällivare. Man såg Dundret och solen lyste. Sådana saker kan man inte flytta, säger Lars Iraelsson.
2013 till 2016 ledde Lars Israelsson, som kultursekreterare i Gällivare kommun, ett omfattande dokumentationsprojekt om Malmberget. Bilderna i det här reportaget kommer därifrån. Man gjorde också böcker, filmer och två lokala konstnärer byggde en modell i skala 1:200 som speglade samhället från 1960- till 2010-tal. Sommaren 2016 ställdes allt ut i sporthallen.
– Det blev en enorm final, det kom tusentals personer, många utflyttade återvände.
Vad betydde dokumentationen för samhället?
– Det var en del i sorgeprocessen. Folk har en enorm sorg. De har vuxit upp i de här husen, de har kanske byggt dem, de har inrett dem och sedan är de tvungna att flytta därifrån. Inte på grund av att de saknar jobb, utan för att gruvan som ligger tusen meter under dem ska fram.
Det har funnits en enorm känsla för Malmberget.
När Malmberget såg dagens ljus i slutet av 1800-talet var det tack vare gruvan. Utan det svarta guldet, järnmalmen, hade det inte uppstått ett samhälle just här. Gruvan är både upprinnelse och förgörelse.
– 1888 kom de första till Malmberget. När man byggde upp samhället var det en avgörande förutsättning att bo nära jobbet, gruvan. Det är det man nu får lida för.
Det har hela tiden varit gruvan som styrt, understryker Lars Israelsson. När han själv var barn revs de trähus från tidigt 1900-tal som då utgjorde stadskärnan. Det var 1960-tal, en expansiv period för LKAB. Ny, modern bebyggelse skulle snabbt på plats. Några år senare spärrades stora delar av centrum av för den så kallade Gropen, en säkerhetszon som från 1971 skulle dela Malmberget i två.
Vad saknar du själv mest från Malmberget?
– Kulturlivet och föreningslivet. Det fanns ett fantastiskt Folkets hus och ett speciellt idrottsliv. Och alla kulturskapare, vi har haft många geniala personer i Malmberget. Det går inte att återskapa.
Från papperskartor, ljusbord, plastfilmer och tuschpenna till dator. Det är betydligt smidigare att göra den typ av kartöverlägg som agrarhistorikern Niklas Cserhalmi lär ut i Fårad mark i dag, än vad det var när han skrev handboken för 25 år sedan.
– Det vi gjorde på 90-talet när vi tog tåget till Gävle och gick till Lantmäteriet för att titta på kartor, det kan man göra hemifrån nu.
Niklas Cserhalmi är i dag chef för Arbetets museum i Norrköping och ordförande för organisationen Sveriges museer. Fårad mark skrev han efter att ha lett projektet Landskapsarvet, som drevs av Sveriges hembygdsförbund och Riksantikvarieämbetet i syfte att föra ut kunskap om hur man kan tolka historiska kartor.
Metoden beskriver Niklas Cserhalmi som att ”dra bort en filt”, plötsligt öppnar sig landskapet och tidigare oanade berättelser framträder.
– Under ett par år reste jag runt till hembygdsföreningar landet över. Det var fascinerande att gå på fältvandring tillsammans, den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
Boken publicerades ursprungligen som ett specialnummer av Bygd och Natur. Sedan 1998 har den använts som handbok av hembygdsintresserade, men också som kurslitteratur vid flera universitetsutbildningar.
Den nya utgåvan är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges hembygdsförbund. Niklas Cserhalmi har uppdaterat boken i sin helhet och SLU:s Kristofer Jupiter svarar för ett tillägg om digital rektifiering av kartor.
– Digitaliseringen hade kommit i gång på 90-talet, men det var ändå stenålder jämfört med i dag. Vi hade exempelvis inte möjlighet att göra digitala kartöverlägg, säger Niklas Cserhalmi.
Den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
Vad gömmer sig ute i nattmörkret? Fält och skogar, vild oordning. Nyvakna barn som just ska ge ifrån sig ett frågande skri. Alla platser som övergetts och inte längre lyser. Kanske finns det som skrämmer oss allra mest där ute? För vi har ju ingen aning om det vi inte ser. Brist på ljus är brist på kontroll. Där människan verkar, där tänder man lampan.
Fast, i många tusen år levde vi stora delar av dygnet i ett dunkel. Mörkret satte ramarna för både arbete och vardagsliv, men det påverkade också våra föreställningsvärld. Rädslan för mörker var nämligen väl utbredd i alla åldrar och samhällsklasser – skrock och vidskepelse fanns till och med inskrivet i rättssystemet. År 1607 betalade exempelvis Stockholm stad fyra daler som ersättning till en borgare som blivit biten av näcken när han suttit på dass. I slutet av samma sekel blev en dräng utanför Göteborg dömd till döden för att ha haft samlag med ett bergrå.
Förmodligen var det en viss lättnad för både hantverkare, närsynta och mörkrädda när det artificiella ljuset började sprida sig på 1800-talet. Och det var väl inte utan orsak som upplysningen använde just ljuset som sin metafor?
Men sedan dess har strålkastare, reklamskyltar och gatlyktor blivit allt starkare och många fler. Jorden i dag, sedd från rymden, ser ut att glöda i natten. Få människor vet hur ett kompakt mörker ter sig eller hur en stjärnhimmel ser ut. Vi behöver riktigt mörker för att kunna uppleva riktigt ljus.
Johan Eklöf är är doktor i zoologi. Han forskar om fladdermöss och har skrivit boken ”Mörkermanifestet”.
– Ljuset från en riktig stjärnhimmel kastar skuggor på marken. Man kan nästan bli bländad av de starkaste stjärnorna. Det är överraskande ljust, gnistrande.
Att se på stjärnorna och uppleva månens olika faser hör till vår kultur. Det är en viktig del hur våra förfäder upplevde världen.
– När det var fullmåne förr kom det laster med varor in till städerna, massor hände. I månens starka ljus kunde man ju köra häst och vagn även om natten. Det är som om man glömt att vi människor faktiskt kan se i månljus. Det ljuset är ändå bara en hundradel så starkt som en gatlykta.
Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien!
Johan Eklöfs arbetstid äger ofta rum på natten. En del av hans jobb består i att inventera fladdermusbestånd.
– Varje vinter räknar jag fladdermöss nere i en gruva. När jag gått en kilometer in i berget händer det att jag stannar upp och släcker pannlampan. Mörkare än så kan mörker inte bli. Det blir så fysiskt att man nästan känner det mot kroppen. Man vill sträcka ut handen och ta på mörket, på samma sätt som man tror sig kunna ta på moln.
Det var fladdermössen som introducerade Johan Eklöf för mörkret. Enligt gammal kristen sed hör fladdermusen till djävulens anhang. Den anses vara ett orent djur som får företräda det bokstavliga såväl som det andliga mörkret, i motsats till Guds ljus. Därför är det ironiskt, menar Johan Eklöf, att kyrkor och kyrkogårdar sedan länge utgjort boplats för kolonier av fladdermöss.
– Kyrkor har ofta tagits om hand på ett liknande sätt under flera hundra år. Det är ofta lummigt på kyrkogårdar och det finns mycket att äta för fladdermössen. Vissa arter lever inomhus, på kyrkvindar. Det räcker med ett par centimeters öppning för att en fladdermus ska kunna ta sig in. Ofta finns det insekter att jaga där inne också.
På 1980-talet hade två tredjedelar av kyrkorna i Västergötland en alldeles egen fladdermuskoloni. I dag är siffran nere på en tredjedel, enligt Johan Eklöf och hans kollegors forskning. Under 1990-talet tändes nämligen fasadbelysning på kyrka efter kyrka i Sverige. Än i dag lyser en stor del av landets kyrkobyggnader som stillsamma tivolin i natten. Och djuren som sedan 70 miljoner år haft mörkret som sin hemvist blir allt färre.
Hänsyn till biologisk mångfald förutsätter att vi ser till hela dygnets fauna, påminner Johan Eklöf. Det är nämligen efter att vi människor somnat på kvällen som det mesta av naturens verksamhet i form av jakt, nedbrytning och pollinering sker.
– Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien! Tar vi hand om dagfjärilar och bin har vi räddat mycket, men många skalbaggar som sköter nedbrytningen är till exempel helt beroende av nattens mörker.
Även parningen sker till stor del under nattens timmar. Lysmasken var långt mer vanlig i Sverige förr än vad den är i dag. De har svårt att hävda sig i en ljus värld.
– Lysmaskhonorna lyser och lyser, men hanarna beger sig ju till närmaste gatlykta istället, för den lyser ju så mycket starkare. Då blir det ingen parning.
Finns det då några som fortsatt värnar om mörkrets fortbestånd? Ja! International Dark-Sky Association (IDA) grundades i slutet av 1980-talet i USA. Organisationen arbetar för att öka medvetandet om mörkrets värde, bland annat genom certifiera så kallade mörkerparker – platser där det konstgjorda ljuset kraftigt reglerats och förutsättningarna för stjärnstudier är särskilt goda.
I nuläget finns 130 platser runt om i världen som skyddas av IDA.
Än så länge finns ingen mörkerpark här i Sverige, vårt närmaste certifierade beckmörker går att finna på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland.
Ljusföroreningar är fortfarande ett okänt begrepp för många. Men det är under förändring, tror Johan Eklöf. Våren 2021 beslutade exempelvis Blentarps församling i Skåne att släcka fasadbelysningen på kyrkorna för fladdermössens skull.
– Jorden har funnits i 4,5 miljarder år, glödlampan i 150. I framtiden kommer belysning vara lika strikt begränsad som buller.
Fakta: Varsam belysning
Ansvarar du för en historisk byggnad? Kom ihåg att användningen av ljus och mörker är ett sätt att förvalta och gestalta kulturarv, både interiört och exteriört.
Utomhusbelysning påverkar den biologiska mångfalden, särskilt om den kastar ljus över en äldre byggnad. I stället för fasadbelysning kan man använda sig av nedåtriktad punktbelysning i markhöjd som exempelvis följer den stig som leder fram till byggnaden.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
