Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Det årliga nejonögefisket i Älvkarleby. Foto: Annika Goldhammer
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
På landborgskanten i byn Björnhovda på Öland står tre väderkvarnar.
– De heter Kvarnkungen, Drottningen och Kronprinsen. Tillsammans kallas de för Björnhovdakvarnarna, berättar Stefan Svenaeus, ordförande i Torslunda hembygdsförening.
Kvarnkungen är den största stubbkvarnen i Skandinavien. På en stubbkvarn är hela kvarnhuset vridbart kring en stubbe, för att kunna vändas rakt mot rådande vind.
– Det är två våningar inne i Kvarnkungen. Den övre består av två kvarnstenar, och stora kugghjul av trä som leder in från vingarna i en växel. Det är inte många människor som varit inne i en kvarn, så det kan vara spännande att se.
Maler ni mjöl i kvarnarna? – Kronprinsen är en av två kvarnar på Öland som det fortfarande går att mala i. Vi maler till Skördefesten varje år, om det är vind. Men vi säljer inget mjöl eftersom man inte kan hålla rätt hygienstandard i kvarnen längre. Dessutom är det kalksten i Kronprinsens kvarnstenar, så mjölet blir kalkrikt. Förr malde man bara till djurfoder i småkvarnarna. Kvarnkungen är dock en tullkvarn och det är därför den är så stor. Dit kom bönderna för att få sitt vete och sin råg mald av en anställd mjölnare. Kvarnen har stått där sedan 1800-talet.
Björnhovdakvarnarna ligger vid väg 136 på Öland. Kvarnkungen är den stora kvarnen närmast Ica Supermarket Almérs. Läs mer hos Torslunda hembygdsförening.
Grundsunda hembygdsförenings kulturstipendium är inte vilken utmärkelse som helst. Stipendiaten tilldelas 20 000 kronor (från Örnsköldsviks kommun) medan föreningen står för boende över sommaren. Huset i fråga är ett tvåvåningshärbre som skänktes till föreningen 2014 av konstnären Hans Wigert – själv mottagare av det allra första kulturstipendiet 1965.
Stig Nordström från styrelsen för Grundsunda hembygdsförening berättar mer:
– Hans Wigert blev så fäst vid miljön att han köpte ett gammalt härbre som han flyttade till Prästsjön, strax nedanför hembygdsområdet. Där bodde han och hans hustru vår, sommar och höst till och med tidigt 2010-tal.
För stipendiaterna innebar överlåtelsen av härbret till föreningen ett lyft ur bekvämlighetssynpunkt; innan dess var boendet en 1700-talsstuga utan vare sig el eller vatten.
De gästande konstnärerna erbjuds möjlighet att ställa ut på området.
– Vi har över 20 byggnader, så vi har utrymme att visa deras alster. Men det är upp till stipendiaterna och beror också på vad de gör. De sysslar med allehanda sorters skapande, det är inte alla som kan ställa ut, säger Stig Nordström.
När det gäller tillfälliga besökare har Grundsunda hembygdsförening ett guldläge. Grundsundavallen ligger bara 300 meter från E4:an mellan Umeå och Örnsköldsvik, helt nära Grundsunda kyrka som med rötter i 1300-talet är ett välbesökt turistmål.
Sommartid finns våffelkafé, handelsbod med hantverk och retrogodis, antikvariska böcker och en mindre loppis på området.
– Vi har också en smedja där målsättningen är att det ska finnas en smed under hembygdsgårdens öppettider, berättar Stig Nordström.
Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
Bagarstugan i värmländska Borgvik ligger just där Borgviksälven och sjön Värmeln möts. Huset är byggt i oputsad slaggsten, så kallad slintersten. Det har en bagardel i norr med bakugn och tillhörande bänkar, och en bostadsdel i söder med kammare och loft. Byggnaden uppfördes sent 1800-tal och de sista bofasta var Hedda Nilsdotter och hennes dotter Hilda. Tillsammans bakade de bröd till hela bygden.
– Hon kallades Hedda på vattnet, berättar Eva-Lill Hedberg, som är aktiv i Borgviks hembygdsförening och ansvarar för uthyrningen av byggnaden.
– Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
Under pandemin har föreningen sålt sitt tunnbröd i närliggande BOA brukshandel, men nu säljs återigen de spröda kakorna direkt från ugnen i bagarstugan.
– Mest säljer vi till midsommar. Då kommer folk kommer hit i båt och med husbil. Vi bakar i ett par veckor och så tar det slut på några timmar. Men vi hyr också ut bagarstugan till alla som vill baka själva.
Eva-Lill Hedberg tillsammans med bagarkollefan Anne Lameo. Foto: Borgviks hembygdsförening
Bagarstugan i Borgvik bidrar ofta till möten mellan generationer, berättar Eva-Lill.
– Det är ett trevligt sätt att umgås och lära känna människor från till exempel Grums och Karlstad, som man bara känner till utseendet annars. Man träffas, och man bakar, helt enkelt. Efteråt dricker man kaffe, äter av brödet. Det är lugnt och gött och jättehärligt.
För att fler ska ta sig an tunnbrödsbakningen har föreningen numera ett filmklipp på Youtube med noggranna instruktioner. Men receptet på bröd är det samma som knådats och kavlats i Borgviks bagarstuga i alla tider.
– Vi gör ett grovt, hårt tunnbröd, och ett ljust som är lite sprödare. Det går nästan inte att beskriva smaken. Det blir extra gott just för att ugnen är vedeldad.
Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
I lappländska Arvidsjaur gräddar man mjukt bröd i en röd stuga mitt i samhället.
– Det är inte svårt att baka i gammal bakugn – det som är svårt är att elda. Men vi har bagerskor här som är väldigt rutinerade, berättar Christine Boström, ordförande i hembygdsföreningen.
Bagarstugan är från förra sekelskiftet och uppfördes som en del av ett jägmästarboställe.
– Vi bakar mest mjukkaka. Det är väldigt populärt och säljer som smör i solsken. Ibland skriver vi inte ut på Facebook att vi har bakat, för då tar det slut på en gång. Vid särskilda tillfällen har vi bakat tunnbröd, men det är betydligt mer arbete med det. Ibland bakar vi även Gáhkku – ett mjukt tunnbröd som man kan rulla.
All bakning sker ideellt, och inkomsterna tillfaller föreningen. Antingen säljer man brödet i direkt i bagarstugan, eller i hembygdsgården två kilometer bort.
– Det är en fin gemenskap, det tror jag alla tycker som kommer och bakar. Åtminstone har vi inget problem med att hitta ideella. Vi har har nyligen haft en bakkurs och till hösten fortsätter vi och hoppas att få fler – även yngre – att lära sig hantverket.
Christine Boström hoppas att fler föreningar börjar använda sina bagarstugor regelbundet.
– Det är en trevlig aktivitet, och för en förening ger den bra med pengar. Jag tycker det är oerhört synd om bagarstugor bara står utan att användas. Men om en bagarstuga inte använts på länge måste man alltid kontrollera så att muren är okej innan man bakar.
Hur ska man helst äta er mjukkaka?
– Den ska vara färsk och varm med bara smör på. Det är det enda som behövs egentligen! Om jag får bestämma dricker jag helst mjölk, men mjukkaka passar till alla drycker och är ett perfekt mellanmål.
FAKTA: STORBAK I FLERA DAGAR
I Sverige har man ägnat sig åt storbak sedan senmedeltiden. En bit in på 1800-talet flyttade bakningen ut i den fristående bagarstugan – ett mindre hus med en stor bakugn. Stugan byggdes i regel en bit ifrån bostadshuset med tanke på brandrisken.
Storbaken skedde ofta under höst och vår och kunde ibland pågå i flera dagar – hela förrådet skulle helst fyllas med stora tunnbrödskakor, som ibland hade en diameter på uppåt 80 cm. Under sommaren, när bakningen stod på paus, användes bagarstugorna ofta som sommarhus. På samma gång passade man på att storstäda boningshuset inför höstens ankomst.
Förekomsten av bagarstugor följer till stor del det så kallade tunnbrödsbältet – alltså de områden i Sverige där det funnits en stark tradition av att baka just tunnbröd – norra Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland, Dalarna och alla områden norr om dessa, med undantag för de kargare fjälltrakterna. Bagarstugor finns också i de sydligaste delarna av landet, men inte lika många.
Under senare delen av 1900-talet byggdes många bagarstugor i Sverige om för att endast användas som bostäder.
FAKTA: 6 BAGARSTUGOR ATT BOKA ELLER BESÖKA
Borgviks bagarstuga: Pris per tillfälle är 500 kr inklusive ved. För en oerfaren bagaren finns även alternativet att hyra bagarstugan med förberedd tunnbrödsdeg och uppvärmd ugn. Kostnad 1 000 kr.
Vindelns hembygdsförening i Västerbotten. Vid den årliga hantverksdagen i slutet av juli och vid skörde- och bygdemarknaden i augusti säljs och serveras mjukkaka bakad i den egna bagarstugan.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen. Vemdalens sommarmarknad äger rum varje torsdag från den 7 juli till den 4 augusti. Där säljs till exempel hantverk, skinn, garn och nybakt tunnbröd. Bokas via mejl.
Tynderö hembygdsförening i Medelpad. Föreningen erbjuder även kurser i tunnbrödsbak. Bokas via mejl eller telefon.
Söderbärke hembygdsförening i Dalarna. Bagarstugan från 1700-talet ligger vid vattnet och drivs som ett sommarkafé. Se Söderbärkehembygdsförening.se.
Marloes Öhrnell har kopplat upp videosamtalet från familjens kök. Det är original från när mexitegelvillan i uppländska Örsundsbro byggdes på 1970-talet. En brun-gul plastmatta med stjärnmönster och skåp i en färg som förbryllar ägaren genom att vara ”varken beige, grön eller brun”.
– Men vi trivs verkligt bra här, måste jag säga, säger hon.
Med fyra barn, varav två är tvillingar i tvåårsåldern, är det normalt sett hög aktivitet i köket. Det är också här hon lagar upp de recept som hon sedan fotograferar och skriver om på sajten Smakminnen. Med en fil kand i historia, en bakgrund som journalist och ett grundmurat intresse för fotografi och matlagning var det på något sätt självklart att detta var vad hon skulle göra.
– Inledningsvis var min tanke att Smakminnen skulle vara en community, men det har utvecklats mer mot en blogg, där jag själv står för inläggen. Det som är så roligt med gamla recept och mathistoria är att det är en kulturskatt som vi ofta har hemma. Genom att använda recepten hålls de levande.
Marloes Öhrnell växte upp i Holland, med en holländsk far och en svensk mor. Nästan alla lov tillbringades i Skåne, i sommarhuset i Arild och på morföräldrarnas gård Spargodt. Här fastnade hon som ung vuxen för släktens tummade receptsamling, som blev en ingång och ett fundament i hennes historiska matlagning.
– Jag fick låna receptsamlingen. Det blev något av ett långlån får man nog säga, jag har den fortfarande, förvarad i en kakburk för att skydda de sköra 1800-talsdokumenten.
Flera av de mest populära recepten på Smakminnen kommer ur kakburken. Andra är återskapade från minnen av barndomens favoriter. Som mormors ökensandskakor och hennes fiskpudding.
– När jag lagar den minns jag hur jag lekte med mina kusiner, utsikten i hamnen, hur mormor köpte fisk i hamnen. Det är något jag gärna vill skicka med mina egna barn som ett minne. Däremot har jag inte haft så mycket tankar på att andra skulle vilja läsa om det. Men det har visat sig att det man har närmast till hands ofta är det som är mest intressant för andra.
Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten.
Marloes Öhrnell är medlem i den ekonomiska föreningen Fjärdhundraland som driver samarbeten kring livsmedelsproduktion, mathantverk, turism och småföretagande på den uppländska slätten. Även hembygdsföreningar finns bland Fjärdhundralands över hundra medlemsföreningar.
I projektet Historisk matkultur i Fjärdhundraland organiserade Marloes Öhrnell, tillsammans med maken och projektledaren Gunnar Öhrnell som driver Heritage Dynamic, bland annat en julmarknad på Salnecke slott och Smaker på Kvek. På den välbevarade 1700-talsgården Kvek fick besökarna smaka på historisk mat, möta bondgårdens djur och höra om hur livet var runt 1800-talets mitt. De hundra intresserade man vågat hoppas på visade sig i realiteten vara 500. Parkeringen fylldes snabbt.
– Vi hade ett antal mathantverkare som sålde produkter lagade efter gamla recept, flera av dem var medlemmar i Fjärdhundraland. Att så många kom visar ju hur starkt intresset är för att smaka på historien. Det betyder mycket att få göra det.
Tina Södergren och Gulli Wåger, Lagunda hembygdsförening.
Varje år bjuder Lagunda hembygdsförening årskurs fyra vid Örsundsbroskolan på en dag på just Kvekgården. Eleverna får prova på att karda ull, kärna smör och hugga ved. Som skollunch serveras sluring, en soppa som också går under namnet tisdagssoppa.
– Det är jättetrevligt. Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten. De flesta tycker att det är förvånansvärt gott med sluring, många frågar efter receptet.
För att ge utrymme för mer mathistorien i skolan har Marloes Öhrnell utvecklat undervisningsmoment Barnens matkedja, där eleverna arbetar med recept ur sin egen egen släkts samlingar eller kokböcker. Efter samråd hemkunskapslärare begränsades urvalet till kakor. Konceptet är ett slags Smakminnen i kortformat.
– Eleverna får först välja och presentera sina recept och skriva ner historien om dem. Sedan väljer de i smågrupper ut ett som de bakar och fotograferar snyggt. Sista lektionen är tanken att de ska besöka ett äldreboende för att bjuda på kakorna de bakat och ställa frågor om mat förr, som fanns det kylskåp och hur såg Tetra Pak ut på 1960-talet? Men hittills har inte det momentet gått att genomföra, på grund pandemin.
Fotnot: Här hittar du Marloes Öhrnells sajt Smakminnen.se. Och här finns det mer att läsa om Lagunda hembygdsförening.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
