Vad kan en scen göra för en bygd? Väldigt mycket, menar Elisabet Gunnarsson, ordförande i Virestads hembygdsförening i Älmhults kommun.
– Allt började med att byborna kom till oss och sa att man länge önskat sig just en scen. Och då passar det så bra att ha den just i hembygdsparken.
Varför då? – Virestad är litet – ungefär 1 500 invånare – men i närområdet bor ungefär 6 000. Parken ligger vackert mitt i byn och består av ett antal äldre byggnader som flyttats till platsen. Till exempel ett kyrkstall, en ladugård och en stuga där man en gång i tiden kokade karameller.
Vilka kommer kunna ha nytta av scenen? – Många! Både kyrkan och skolan som ligger härintill kommer kunna ha uppträdanden här. Den är tänkt att fungera som en samlingspunkt, som också ska kunna ge folk idéer nya evenemang.
Scenen kommer även att användas för föreningens aktiviteter, berättar hon.
– Vi har haft en del arrangemang här tidigare. Till exempel vårt midsommarfirande som brukar dra omkring 500 personer. Men vi har alltid varit rädda för dåligt väder.
Nu blir det en scen med grönskande sedumtak, som ska smälta in bland de övriga bygderna i parken från förra sekelskiftet.
– Tanken är att byggnaden ska se ut som en lada tills den ska användas. När ladudörrarna skjuts upp finns scenen innanför.
Har ni fått anslag från Allmänna arvsfonden förut? – Nej, och vi har aldrig sökt tidigare heller. Men vår sekreterare Stina Ramberg Fälth är väldigt duktig på att skriva och jag tror det spelar roll hur man formulerar sig i sådana här sammanhang. – Det behöver inte vara ett särskilt formellt språk, men det är bra om man uttrycker sig positivt.
Har du några andra ansökningstips? – Det är viktigt att se man som förening ser över alla sina kontakter i bygden. Ofta har man människor omkring sig som kan bidra med kunskap och hjälp – till exempel med att specificera en el-offert.
Det är också viktigt att visa på att projektidén har stöd i bygden, menar Elisabet Gunnarsson.
– Vi tog fram ett underlag där alla alla aktiva föreningar här gick ihop och skrev under på att en scen är något man verkligen vill ha.
Alla aktiva föreningar här gick ihop och skrev under på att en scen är något man verkligen vill ha.
När planeras scenen vara färdig? – Själva bygget blir nog klart i höst men invigning blir det först nästa sommar. Projektet innefattar en hel del markarbeten eftersom ytorna omkring scenen behöver vara tillgänglighetsanpassade.
Hur länge kan en sådan här scen stå kvar? – Vi har sagt att vi tar hand om den i tio år i första hand. Men den kommer ju stå kvar längre – det finns alla sorters utvecklingsmöjligheter om man bara vill.
FAKTA: Stöd från Allmänna arvsfonden
2024 delade Allmänna arvsfonden ut 956 miljoner kronor i stöd. Samma år fick fonden in totalt 1 814 miljoner kronor, genom arv, aktieutdelning och metallåtervinning efter kremering.
Det är främst ideella föreningar som söker och beviljas pengar från Allmänna arvsfonden. Stöd finns i form av lokalstöd (för ny- och ombyggnationer) och projektstöd (för att utveckla arbetssätt och verksamhet).
Projektet måste inkludera minst en av de fyra målgrupperna barn (0-11 år), ungdomar (12-25 år), personer över 26 år med en funktionsnedsättning eller äldre personer som har fyllt 65 år.
Alla ansökningar bedöms utifrån tre kriterier: utveckling, delaktighet och överlevnad.
Fonden tar löpande emot ansökningar under hela året. Den genomsnittliga behandlingstiden för en ansökan är 4-6 månader.
Helgen 12-14 september öppnas dörrarna till fornstugor, hembygdsgårdar, soldattorp och lokala museer i Skara kommun. Hembygdskretsen inom Skara kommun, med sammanlagt 2 500 medlemmar, storsatsar i samband med Riksantikvarieämbetets kulturarvsdagar 2025.
Kent Friman, samordnare i nätverket Hembygdskretsen inom Skara, berättar att planerna på en gemensam satsning tagit form under en längre tid.
– Det har under många år funnits en vilja mellan föreningarna ingående i Hembygdsrörelsen inom Skara kommun att utbyta erfarenheter och vi har träffats lite oregelbundet.
Vad hoppas ni besökarna ska få uppleva? – Vi hoppas att människor ska kunna hitta till våra historiska platser och de kulturskatter som ofta ligger lite avsides och inte är så allmänt kända, men som ofta också har väldigt vackra kringmiljöer. Kanske kan de framöver komma att bli utflyktsplatser för vuxna och barn med egen medhavd matsäck.
Vad hoppas ni att det kan ge hembygdsrörelsen lokalt? – Hembygdsrörelsen bär ett stort ansvar genom alla dessa bevarade byggnader som de, ofta utan bidrag, själva måste underhålla och skaffa resurser till för att de ska överleva. Man klipper gräs, håller undan för sly och ordnar med kringmiljön. Kanske kan en allmänhetens kulturarvshelg skapa ett större intresse från samhället i övrigt för dessa skatter. Kanske kan några ytterligare ansluta sig till rörelsen för att just de här miljöerna ska överleva in i framtiden. Kanske kan både lokal politik och rikspolitik få någon ytterligare medvetenhet om denna stora byggnadsskatt som vårdas av hembygdsrörelsen, om vi samordnat visar upp våra vackra miljöer mer öppet och marknadsför dem tydligt, säger Kent Friman.
Vi hoppas att människor ska kunna hitta till våra historiska platser och de kulturskatter som ofta ligger lite avsides.
Ett par av hembygdsföreningarna i Skara kommun har tidigare uppmärksammat Riksantikvarieämbetets kulturarvsdagar. Men i år sluter alltså samtliga elva hembygdsföreningar upp. Efter ett inledande möte startade man omgående den gemensamma Facebooksidan Hembygdskretsen inom Skara kommun.
– Det är en heltäckande digital satsning och länkning kring arrangemanget från alla som stödjer vår helg. Sedan gäller det att nå ut till allmänheten och skapa en känsla för vad denna satsning innebär, säger Kent Friman.
FAKTA. Hembygdsrundan i Skara kommun 2025
Uppstart på Gamla biblioteket, Skara, fredag 12 september. Lördag-söndag 13-14 september har de 14 besöksmålen öppet kl 11-17.
Bland besöksmålen märks: Skånings-Åsaka fornstuga från 1768, folkskolorna i Stenum och i Skärv. Eggby-Istrum-Öglunda Hembygdsförening visar Winqvists led genom det arboretum (trädsamling) som byggts upp och föreningen Norra Billing öppnar sin stolthet – Skogsmuseet vid Remningstorp. I Norra Lundby visas Saras stuga från 1800-talet och den medeltida kyrkan. I Skara anordnar Skara Gille visning av det gamla Båtmanshuset och öppnar Brandmuseet och bjuder på kaffe och bulle på båda platserna.
Skogens musik rymmer väntan på svar, från andra människor, från landskapet eller de djur man vallade.
– Musiken var ett sätt att kommunicera i skogen.
Det berättar folkmusikern Nina Grigorjeva. Hösten 2025 leder hon en serie musikvandringar i skogar söder om Stockholm. Med sig har hon instrument som kohorn och folkliga flöjter, och en låtskatt som sträcker sig från åtminstone medeltiden.
– Det är en serie vandringar i naturreservat och skogar som jag hoppas snart blir reservat. Det blir vandringar där vi lyssnar till naturens egna ljud och där jag berättar om och framför äldre tiders folkmusik.
Vad var skogens musik? – Det var ofta arbetsmusik. Innan man hade maskiner sjöng man när man arbetade i skogen. Vallmusik spelades traditionellt i skogen. Man spelade på kohorn och lyssnade efter svar. Ekot kunde avgöra hur terrängen var. Man kallade på valldjuren, kor, getter och får, och lyssnade efter koklockor i olika tonhöjder för att veta vilka djur som kom och svarade.
Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar.
Den absoluta merparten av de stycken som framförs på vandringarna har kvinnliga upphovspersoner och framfördes av flickor och kvinnor, ofta vid fäboddrift. Högljudda uttryck som kohorn och kulning användes för att kalla på boskap, skrämma bort vilda djur och väsen, eller för att kommunicera med de som var kvar i byn.
– Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar, säger Nina Grigorjeva.
Utöver höstens vandringar presenterar Nina Grigorjeva skogens musik i korta filmer på sociala medier. Framöver hoppas hon kunna ta verksamheten vidare och erbjuda workshops och kurser i naturen.
– Drömmen är att kunna sitta i ett vindskydd och sjunga medeltida ballader, eller ha en flöjtkurs i naturen.
Hur är det att utöva skogens musik, vad är svårt och vad är lätt? – Det viktigaste instrumentet är rösten, och den bär vi alla med oss. Den folkliga sången ligger nära talet, och vallåtarna är ofta korta och relativt enkla att bara falla in i. De folkliga flöjterna är behändiga och enkla instrument. Men kohorn och näverlur, som var instrument flickor fick lära sig från åttaårsåldern, kräver en helt annan typ av styrka och teknik. Där är man glad om man får ton.
Musicerar du när du är ute i skogen på egen hand också? – Självklart. Varje gång jag är ute, vilket är nästan varje dag, för att bada eller plocka svamp eller bär, så tar jag med mig kohorn och flöjter. Det är viktigt för välbefinnandet att vistas i skog och mark. Jag vill inspirera och hoppas att fler får upp ögonen för att naturreservat och kulturliv den kultur som kretsar kring skogen ska finnas kvar.
Bygd och Natur har tidigare uppmärksammat duon Våtmark, där Nina Grigorjeva tillsammans med Sandra Berggren framför visor med vackra melodier och grova texter, så kallade fulvisor eller snuskvisor. De har nyligen släppt albumet ”Hängande bröst”.
– Allt jag gör är knutet till traditioner och till att förvalta något som har existerat väldigt länge. Fulvisan är en tradition som sträcker sig från medeltiden till i dag. Vi har haft workshops i fulvisor och det är inte omöjligt att man får följa med på en vandring och sjunga fulvisor framöver, säger Nina Grigorjeva.
FAKTA. Vandringar med skogens musik 2025
Nina Grigorjeva leder musikaliska vandringar på helger från 13 september till 19 oktober i skogar i södra Stockholm.
Vandringarna är två till tre timmar långa, med maximalt 14 deltagare.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är sjätte delen.
Stressad och av kollektivtrafiken försenad anländer jag till Enhörna hembygdsförening som ligger på en puckel ut mot Mälaren. – Vad fint det är. Jag har aldrig varit här förut, säger taxichauffören som kör mig dit. – Inte jag heller, säger jag. Men det är onekligen slående vackert. Hembygdsföreningens två puderrosa stenhus omsluts av körsbärsträd, en medeltida kyrka och böljande grönska. Ingen enhörning finns i sikte, men några rådjur och ett par harar har letat sig fram i förmiddagssolen.
Jag är på besök i Enhörna för att få veta mer om det stora kafferep som hembygdsföreningen anordnar varje år. Till besöket blir jag bjuden på kaffe, morotsbröd och Enhörnas egen bakelse. Det är Kicki Lindqvist, initiativtagare till det stora kafferepet, som bakat. Bakelsen, som utsågs genom en tävling där byborna fick skicka in bidrag, är formad som ett enhörningshorn och smakar av choklad, vaniljkräm och körsbär. En flirt till bygden som även kallas Körsbärslandet.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige. Det hade sin storhetstid under det tidiga 1900-talet, men växte fram under det föregående seklet. Allra vanligast var de mindre kafferepen i vardagslag där kvinnor fick en paus för att samtala med sina väninnor. De större kafferepen hölls oftast vid tillfällen som namnsdagar och födelsedagar och krävde omfattande förberedelser. Då det var en typiskt kvinnligt kodad aktivitet ansågs just fruntimmersveckan, som infaller i slutet av juli, vara en särskilt bra tid att hålla kafferep. En tradition som även Enhörna håller vid liv, då deras kafferep går av stapeln under fruntimmersveckan.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige.
För sjunde året i rad ska det 2025 hållas kafferep på Enhörna hembygdsmuseum. Kafferepet förtärs utomhus och det finns möjlighet att ankomma till kafferepet med ångfartyget Ejdern, som ger en särskilt guidad tur från Södertälje till Ekensbergs brygga. Ordförande Mona Elveskog, berättar att de inte visste hur många som skulle komma första gången det anordnades. – Vi hade förberett för ett par hundra gäster, men folk vällde in och vi fick springa hem och hämta mer kaffebröd ur frysarna. Gästerna bjuds på vetebröd, mjuka kakor, sju sorters småkakor, tårta och kaffe. Porslinet är tunt och inköpt på loppis för att ge den rätta känslan.
Att planera och hålla kafferep för över 200 personer kräver god planering och förberedelse. Allt är väl genomtänkt på detaljnivå och varje år laborerar Kicki med att få in olika smaker och sorter. Men vissa sorter måste bara finnas, som bondkakor. – Det är viktigt att allt är hembakt. Det skulle inte vara roligt att sätta fram ett fat med köpta drömmar. Smått, men inte torrt!, utbrister Kicki. – Och gott, lägger Mona till. Bakverken i sig är verkligen ett kulturarv. Det är viktigt att alla delar finns på plats, annars är det inget kafferep.
Det är viktigt att allt är hembakt. Smått, men inte torrt!
Kafferepet är bara ett av många evenemang och utställningar som hembygdsföreningen anordnar. Flera av aktiviteterna är olika samarbeten med andra föreningar och lokala aktörer – och har dessutom inslag av mat och kulturarv. Mona tror att det lockar besökare att erbjuda något gott att äta. Lockar gör det onekligen, för både besökare och alla som hjälper till att anordna det årliga kafferepet. Folk sitter kvar i timmar, och det finns en stark uppslutning bland bybor och medlemmar som hjälper till med alla förberedelser och efterarbete. – Det är så otroligt roligt. Efter ett kafferep spritter det som champagne i ådrorna, säger Kicki.
Kafferepet i Enhörna visar hur det immateriella kulturarvet blir levande genom sinnliga erfarenheter, deltagande och gemenskap. Det är inte bara ett återupplivande av en äldre tradition – utan ett aktivt kulturarvsbruk där lokal identitet och särskilt kvinnligt kulturarv vävs samman.
Enhörnas egen bakelse, formad som ett enhörningshorn med smak av körsbär, är ett exempel på hur lokala symboler och smaker vävs in i kulturarvet och förankras i den lokala identiteten. Det blir ett aktivt bruk av platsens berättelser som stärker den lokala gemenskapen. Smaker, dofter och materialitet i kafferepets hembakta kakor och tunna porslin, bidrar till att besökarna inte bara får lära sig om historien – utan faktiskt också känna och bruka den.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är femte delen.
På Landsnora kvarn i Sollentuna har det malts mjöl i snart 400 år. Den soliga onsdagskvällen i maj är inget undantag, och sedan 1986 har Sollentuna hembygdsförening hållit kvarnen i drift och öppen för allmänheten. Det är arbetsgruppen Landsnora i hembygdsföreningen som är särskilt aktiva i arbetet med kvarnen, och numer håller kvarnen öppet hus två gånger per år. Då finns det också möjlighet för besökarna att köpa stenmalet mjöl, samt tunnbröd och nygräddade kolbullar som Sollentuna Folkdansgille förser besökarna med.
När hembygdsföreningen tog över kvarndriften hade den förfallen slumrat i flera decennier sedan den siste mjölnaren Robert Carlsson tog den ur drift under 1950-talet. När jag anländer till Landsnora står en grupp män utanför och ska tända tändkulemotorn, som har en respektabel ålder på 100 år, och är den som driver kvarnen. Lågan är enorm. – Vilken crème brûlée man skulle kunna bränna på den där lågan, säger jag. Ett gott skratt sprider sig. I dag står emellertid ingen fransk dessert på menyn, utan svenskt ekologiskt spannmål. Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad. Kvarnen kom att tillhöra godset Edsberg i nära tre sekel, och under denna tid arrenderade mjölnarna kvarnen. På 1920-talet friköpte den siste mjölnaren Carlsson kvarnen med tillhörande tomt från Edsberg.
Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad.
Länge var kvarnen helt naturdriven på vattnet som strömmade in från Landsnoraån genom Rösjön, och kvarnen är en av få vattendrivna kvarnar som fortfarande fungerar och är i drift. Tage Eriksson visar mig runt och ger en gedigen genomgång av hur allt fungerar. Spannmålet som det mals på köps in från den ekologiska odlingen Råberga i Närke. Vi tittar på olika sädesslag från råg, till vete, korn och havre. Plötsligt skakar byggnaden till och ett tuffande ljud skallrar. Kvarnen är igång. – Det roliga är ju att sätta liv i en tradition. Detta är inget stillsamt museum, utan en plats där allt lever. Golvet är lika gammalt som Vasaskeppet, men här får du gå på och röra allting, säger Tage.
In strömmar besökare i alla åldrar och vi får tillsammans se hur de stora kvarnstenarna krossar och maler säden som blir till mjöl. Kön ringlar sig lång för att se hur allt går till – men också till den försäljning av tunnbröd, kolbullar, kvarnkakor, mjöl och sädeskross som är till salu. Ute på gården pågår också olika byggaktiviteter för barn, och föreningens vattendrivna såg är också i gång. Det är helt klart en verksamhet som lockar nyfikna besökare. Men några planer på att sälja mjölet utanför hembygdsföreningens evenemang finns inte. – Vi vill inte sälja mjölet i en större produktion. Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer, menar Tage.
Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer.
Förutom att driva Landsnora kvarn genomför Sollentuna hembygdsförening en rad andra evenemang med unika inslag, som exempelvis ”Drick dig frisk”, där man får dricka vatten ur en offerkälla i månskenet. Föreningens ordförande Lena Grenander lyfter att de olika arbetsgrupperna i hembygdsföreningen bedriver ett omfattande arbete, och de samarbetar gärna med andra föreningar i bygden. – De som är aktiva i föreningen har ett genuint intresse för bevarandet av kulturarvet, säger Lena. Grunden för vårt evenemangsutbud kommer från kreativa och aktiva personer i föreningen med fina idéer. Man måste våga testa!
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är fjärde delen.
På Gålö ute i Stockholms skärgård förbereds den egenbyggda notbåten Pärlan för årets notdragning som går av stapeln i slutet av maj. Genom att årligen bjuda in besökare till traditionell notdragning på Frönäs visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur man fiskade strömming förr i tiden. Evenemanget är djupt förankrat i föreningens verksamhet och har hållits i flera decennier. Från början var det ett samarbete mellan Hushållningssällskapet, Centerpartiet och hembygdsföreningen, men sedan ett antal år tillbaka är det hembygdsföreningen själva som styr skutan. Jag, en landkrabba från västgötaslätten, lyssnar med spetsade öron när hembygdsföreningen berättar.
Gålö är ett gammalt och vackert skärgårdslandskap med lång historia i Stockholms södra skärgård. Ön har en fem mil lång strandlinje, och nästan hela ön består av ett naturreservat som förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Som skärgårdsö har fisket varit av stor betydelse för bygden, som varit välkänt för sitt goda fiske på strömming, gös, gädda och abborre. Fisket är ett hantverk och en tradition som nu lever vidare i hembygdsföreningens regi. – Strömming har varit huvudnäring och var länge en rikedom för ön. Man har levt i symbios med naturen och fisket. Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen, säger ordförande Bo Tyrefors.
Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen.
Att dra not är en mycket gammal metod som användes redan under tidig medeltid, och som länge var det mest effektiva sättet att fånga den lekande fisken. Noten, som är ett stort, långt nät bundet av garn med en strut på mitten, spänns över ett vattenområde och dras sedan från strandkanten eller från båt. När man drar i nätet tvingas fisken in i struten där de fastnar.
För att kunna dra not behövs en båt, och föreningen använde sig länge av en äldre notbåt, men som för ett knappt decennium sedan inte längre gick att använda. År 2017 sjösattes hembygdsföreningens egenbyggda notbåt Pärlan. Bygget tog ungefär ett år och för att säkerställa att båten skulle byggas på rätt sätt gjorde några medlemmar ett studiebesök på Skeppsholmens folkhögskola. Pärlan byggdes något större än sin förlaga för att kunna ta fler passagerare. Det byggdes också ett tillhörande båthus och i samma veva köptes en gammal not in från en fiskaränka på Möja.
Den fångade strömmingen får de deltagande besökarna sedan ta med hem. Hur stor fångsten blir varierar, men har minskat drastiskt de senaste åren. År 2022 fick föreningen upp drygt 200 kilo, i kontrast mot 2024 där knappt 40 kilo drogs in. – Det är ju en effekt av det stora trålfisket, men det finns också problem med säl och skarv. Allt har sin plats i ekosystemet. Och nu rubbas det, säger Bo. Hembygdsföreningen får dispens från Länsstyrelsen att genomföra notdragningen. Runt Gålö och vid Frönäs har det inrättats fiskefria områden för att stärka och öka fiskbeståndet.
Att visa traditionell notdragning är en viktig del i att bevara och visa upp gammal kunskap. En linje som Gålö Gärsar hembygdsförening håller även i andra evenemang. Vartannat år reser de även en kolmila där 50 kubikmeter ved torkas och klyvs. Aktiviteterna lockar trefaldigt tusentals besökare per år, och Bo påpekar hur de aktiviteter som drivs i föreningen måste vara förbundna med positivitet och vilja. – Det ska vara kul och lustfyllt, annars går det inte. Vi försöker att lyfta och uppmärksamma det arbete som görs. Det handlar om folkhälsa och samhörighet, säger Bo.
Det handlar om folkhälsa och samhörighet.
När noten dras mot strandkanten i Frönäs är det en handling som binder samman generationer, kunskaper och livsformer. Genom att visa upp och lära ut äldre tiders yrkeskunskaper visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur kulturarvet skapas och omformas. Å ena sidan kan detta ses som en nostalgisk tillbakablick – men kanske framför allt som en aktiv och samhällsbyggande kraft.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
