I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är tredje delen.
Molnen ligger grå över Kista hembygdsgård på Väddö när jag vandrar genom köksträdgården tillsammans med Lillebeth Holmdahl och Birgitta Backlund, båda aktiva i trädgårdsgruppen i Väddö hembygds- och fornminnesförening. Det första vi möter när vi öppnar grinden in i trädgården är spår efter både mullvad och sork. Att Kista hembygdsgård är en av endast tre hembygdsgårdar i Sverige som är kulturminnesmärkta av Riksantikvarieämbetet verkar inte bekomma de grävande djuren det minsta.
På gården ligger 21 välbevarade byggnader från 1700–1900-talet och påminner om ett Skansen i miniatyr. Det finns bland annat boningshus, linbastu, smedja, brännvinsbod, fähus och stall. Det finns även en igenväxt fruktträdgård. För drygt tio år sedan fick hembygdsföreningen en idé om att anlägga och göra i ordning en historisk köksträdgård med tidstypiska växter som kan ha funnits på Kista när det var ett levande jordbruk.
Men hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård? Till hjälp fick hembygdsföreningen trädgårdsantikvarie Ulrika Rydh, som med sin specialkompetens utformade ett förslag med trädgårdsritning och en tillhörande rapport med växtförslag. Ett förslag som hembygdsföreningen förverkligade och nu ser till att hålla vid liv genom engagerade och kunniga medlemmar som är redo att stoppa ner händerna i jorden.
Hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård?
Kunskapen om odling, ätliga växter, konservering och hushållning är djupt rotad i historien. Det som i dag ofta snarare ses som en trend – att plocka sina örter eller koka sin egen saft – har länge varit en nödvändighet för hushållning och överlevnad, särskilt i kristider.
Kista var en välbeställd gård och lär ha haft en köksträdgård, även om hembygdsföreningen inte har någon information om var den kan ha legat. Den nuvarande trädgården är placerad bakom gammelstugan och vetter ut mot hagen som under sommarhalvåret är fylld av betande kor. Den vackra idyllen är slående trots det kalla och gråmulna vädret.
Tidsperioden är satt till senare delen av 1800-tal fram till ungefär 1910-tal, och de grönsaker, örter och blommor som odlas är historiskt förankrade i Uppland och Väddöbygden. I år ska det odlas bland annat krusbär, rabarber, potatis, piplök, kungsmynta, bönor, lin, riddarsporre och ros. Växtföljden lyfts fram som något extra speciellt och viktigt. Det är en gammal kunskap som startade i Sverige på 1700-talet där man delar in grödorna efter släktskap. Varje släktskap har sin egen odlingsruta. En fyraårig växtföljd bygger på fyra odlingsrutor, en för varje växtslag. Sen flyttar de runt beroende på hur mycket näring de behöver. – Vi vill visa att det är enkelt att odla. Vi följer det historiskt korrekta i majoriteten av bäddarna, säger Birgitta. Och sen har vi en sektion där vi tillåter oss att vara ”wild and crazy”!
Köksträdgården skänker glädje till såväl hembygdsföreningens medlemmar som till andra besökare. Både Birgitta och Lillebeth beskriver trädgårdsarbetet som meningsfullt, men också folkbildande. Människor som strömmar förbi hembygdsgården stannar till när de ser någon påta i trädgården. – Det roligaste är ju att se när det växer! Förstås också att samarbeta och att alla hittar sitt. Folk är så intresserade! En gång skulle jag bara ner och titta till odlingen men kom tillbaka efter två och en halv timme, säger Lillebeth.
Köksträdgården används främst som en visningsträdgård i pedagogiskt syfte. Men i slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch. Tidigare år har humlekottarna från trädgården tagits tillvara av Väddö Bryggeri som bryggt öl på humlen. Ett lokalt samarbete från jord till bord med historiska förtecken.
I slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch.
Köksträdgården på Väddö visar hur odling av kulturarvsväxter är mycket mer än att bara sätta frön i jorden. Under jorden pågår en process där kulturarvet väcks till liv genom handling. När hembygdsföreningen sår lin eller skördar piplök, återuppväcker de inte bara gamla tekniker, utan förmedlar också en känsla för den lokala historien, naturens villkor och livets rytm. Det immateriella kulturarvet tar här fysisk form, som ett verktyg för samhörighet, lärande och lokal förankring. I en tid där frågor om hållbarhet och krisberedskap blir allt mer närvarande, får den traditionella kunskap som hembygdsföreningen förmedlar en ny aktualitet. Att förstå hur naturen kan försörja oss, hur vi själva kan bidra till ett hållbart samhälle, gör kulturarvet till mer än ett minne – det omvandlas här till en resurs för framtiden.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt. Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet. – De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden. – Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Anki Berg arbetar som chef på Örnsköldsviks museum och konsthall. I ett 18 månader långt projekt initierat av museet stöttar projektet tre lokala hembygdsföreningar i affärsutveckling.
Museet har generellt mycket kontakt med föreningslivet och kulturarvsaktörer.
– När jag började min tjänst märkte jag att flera hembygdsföreningar hade behov av ekonomisk stöttning. Det förvånade mig – eftersom föreningarna ofta satt på sådana guldlägen, säger Anki Berg.
– Ulvön är surströmmingens centrum och räknas som Höga kustens hjärta. Grundsunda hembygdsförening har haft sommarverksamhet sedan 1960-talet och har öppet dagligen sommmartid, och Brynge kulturförening har verksamhet i ett riksintresseområde för kulturmiljö. Många människor har minnen från dessa platser.
Efter dialog mellan föreningarna och museet inleddes arbetet med att skriva en projektansökan, och få möjlighet att anställa en projektledare – med syfte att främja affärsutveckling.
– Eller föreningsutveckling, snarare. Vi använder hellre ord som man kan associera till inom föreningslivet. Många anser ju inte att de håller på med affärsverksamhet.
De här metoderna handlar absolut inte om att den ideella sektorn ska in i ett ekonomiskt ekorrhjul.
Projektet fokuserar på att öka graden av självfinansiering hos föreningarna. Pengar söktes genom Leader Höga kusten – ett EU-stöd ämnat att utveckla den egna bygden utifrån lokala förutsättningar.
En generell problematik bland hembygds- och kulturarvsföreningar är att man inte värderar den egna produkten tillräckligt högt ekonomiskt, förklarar Anki Berg. I detta fall kan produkten vara exempelvis en guidad tur.
– Man är övertygad om att man inte kan ta mer än 60 kronor per person, för då kommer ingen att vilja betala.
Men om ingen vill betala 60 kronor för den guidade turen måste man fundera på om det går att utveckla sin produkt‚ resonerar Anki Berg.
– Kanske kan man kalla det ”historievandring med smakprovning”, och erbjuda något som gästerna får smaka på? Då kan man ta 120 kronor per person.
Besökare värderar en upplevelse högre än en guidad tur, förklarar hon.
– Det handlar i hög utsträckning om hur man paketerar sin produkt för att göra den intressant.
En annan resurs som tenderar att undervärderas är de egna lokalerna.
– Många föreningar har flera hus och stora ytor som skulle kunna hyras ut till andra aktörer som också är verksamma inom kulturarvsområdet. Till exempel en hantverkare, konstnär eller matproducent. Det skulle kunna förmera besöksmålet om man vågade släppa in fler aktörer.
Inte sällan finns det en rädsla att hyra ut och inleda nya samarbeten, förklarar Anki Berg.
– Man ser ofta hindren och är rädd att förlora kontroll.
Men det är fortsatt föreningen som sitter på kontrollen, betonar hon, om rätt sorts avtal skrivs.
– På kursdagar och kvällar har vi tittat närmare på det juridiska tillsammans – vad ska man tänka på när man ingår samarbeten eller upplåter sina lokaler till andra? Genom korrekt skrivna avtal har föreningen fortsatt makten.
När man kommit till den punkten att människor inte orkar, då måste man våga tänka nytt.
Många i föreningslivet är äldre, och för föreningar som driver populära besöksmål kan somrarna bli slitsamma.
– Ofta behöver man våga anställa och våga ha öppet mer.
Hon vill få föreningarna att se sig som spelare i ett större samhällsprojekt. Om de äldre backar lite och inte gör hela jobbet får också de yngre en chans att ta vid.
– I stället för att tre föreningsmedlemmar sliter ut sig under en sommarsäsong kan man anställa fem unga sommarjobbare – och ge dem världens bästa start i arbetslivet.
Anki Berg har själv lång erfarenhet av ideellt arbete. Hon är medveten om att föreningslivet inte alltid ser med blida ögon på affärstänk.
– Vi utmanar sättet att tänka kring ideellt arbete och vad det har för värden. Det är ovärderligt – men man måste också tänka hållbart.
När människor som jobbar ideellt är på väg att gå in i väggen måste man se över sitt arbetssätt, förklarar hon.
– De här metoderna handlar absolut inte om att den ideella sektorn ska in i ett ekonomiskt ekorrhjul. Men när man kommit till den punkten att människor inte orkar, då måste man våga tänka nytt.
I boken ”Hembygdens smaker” presenteras recept, råvaror och matproducenter från hela landet. Tre hembygdsföreningar med ett aktivt matkulturarbete presenteras i närbild.
I sörmländska Enhörna är hembygdsmuseet inrymt i den ena av två före detta skolbyggnader, medan det sommaröppna kaféet med hembakt återfinns i den andra. Föreningen har också verksamhet knutet till mathantverk, som konservering.
– Förr när det inte fanns kylskåp eller frys var man tvungen att konservera. Den kunskapen är vi med och för vidare. Man kan ju konservera nästan allt, berättar Kicki Lindqvist från Enhörna hembygdsförening i boken ”Hembygdens smaker”. Huskvarna hembygdsförening arrangerar med jämna mellanrum soppkulturluncher med föredrag om ortens historia och kulturarv.
– Det sociala är det viktigaste. Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring, säger Lisbeth Hall från föreningen i boken.
Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring.
En av de 15 historiska byggnader som tillhör Vindelns hembygdsgård är en flitigt använd bagarstuga, både för bak och som samlingspunkt vid flera av föreningens aktiviteter. Föreningen månar om att visa det arbete som krävts för att ställa mat på bordet. Lars Löfgren visar i ”Hembygdens smaker” en stor grynstamp, som användes för att krossa korn till gryn.
– Vi vill att besökarna ska förstå hur mycket arbete som låg bakom maten förr. Det är en viktig del av det vi försöker förmedla här, säger han i boken.
Totalt har drygt hundra hembygdsföreningar varit engagerade i Hembygdens smaker.
– Potentialen är stor för hembygdsföreningar att jobba med mat – besökare vill uppleva något genuint och gärna lokalt, och här har ju hembygdsföreningar möjlighet att matcha de vackra miljöerna och lokal kulturhistoria med något att äta, säger projektledaren Carolin Vallgren.
Intrycken förstärker varandra, menar hon.
– Genom att äta något blir upplevelsen större, och får man smaka på något med en historia blir upplevelsen än bättre! Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara en kaka som innehåller en råvara som har en historia kopplad till platsen. I vår bok finns mycket inspiration.
FAKTA. Gratis lärplattform
I projektet Hembygdens smaker har Hushållningssällskapet arbetat för att synliggöra hembygdsföreningar som besöksmål och stötta de föreningar som vill utvecklas inom mat och måltider. Boken ”Hembygdens smaker” är en del av detta projekt.
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Organisationen jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
På Hushållningssällskapets gratis lärplattform finns inspelade föreläsningar och inspiration från det nu avslutade projektet. Läs mer här.
Som diktare har Jimmy Alm medverkat i en samhällsplaneringsprocess i Frövi, i Lindesbergs kommun i Örebro län. I sex veckor bodde och verkade han på orten.
– Jag visste ingenting om Frövi innan det här uppdraget. Bakgrunden är att jag föreläste på en konferens för regionala utvecklare utifrån mina erfarenheter som kommunpoet. Efter min föreläsning kom Mirja Mattson och Johanna Berglund från Region Örebro fram. De berättade om Frövi och frågade om jag var intresserad av att dikta orten, samt att mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande, berättar Jimmy Alm.
Hur ser din bild av Frövi ut nu? – Min bild av Frövi i dag är att det är ett samhälle som är i förändring. Det är fortfarande en bruksort men bruket har inte en lika central roll som det en gång i tiden hade. Det finns en framtidstro i Frövi, förkroppsligad av att Sveriges största tomatodling just färdigställts. Människor trivs rätt bra, men ungdomar önskar att det skulle finnas mer att göra, säger Jimmy Alm.
Mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande.
Jimmy Alm blev riksbekant när han för något år sedan verkade som kommunpoet i Tranemo kommun, ett projekt finansierat av Konstnärsnämnden. Den här gången är det Region Örebro, Lindesbergs kommun och Frövifors pappersbruksmuseum som är samarbetspartners. Jimmy Alm har gjort studiebesök på pappers- och förpackningsföretaget Billerud och den nya tomatodlingen. Han har pratat med människor i åldrar från tre till 90 år och bland annat djupintervjuat diakonen på kvinnofängelset Hinseberg och kanslisten på Frövi IK. Mötena och samtalen har sedan blivit poesi.
– I mina ögon är alla platser poetiska. Det finns alltid något som bryter av mot det förväntade, eller bär på en stark berättelse, säger Jimmy Alm.
Sammanlagt har det blivit tolv dikter om människor och verksamheter i Frövi samt diktsviten ”Jag går i högstadiet i Frövi”, baserad på 200 högstadieelevers tankar om sig själva och sin hemort.
Till och med 28 september 2024 visas utställningen Frövi poesi på Frövifors Pappersbruksmuseum. Där ingår även en nyproducerad runsten, en historia i sig.
– Det började med att jag skrev rent mina anteckningar om brukets historia. Jag noterade då att väldigt många ord inte kändes igen av Microsoft Word och tanken slog mig att det kunde bli en dikt. Dagen därpå träffade jag Staffan Blixt som sedan barnsben varit intresserad av runor och som i dag hugger egna runstenar. Resultat av blev en runsten av min dikt ”Tio ord som inte finns i Microsoft Word”. Det första ordet i dikten är osmundjärn. Vill man läsa resten är man välkommen till utställningen, säger Jimmy Alm.
Hur ska insikterna förvaltas i den vidare samhällsutvecklingen? – Nästa vecka kommer jag möta representanter från Lindesbergs kommun och Region Örebro för att överlämna mina dikter och dela mina tankar om vad Frövi är för en plats. Hur mitt arbete kommer att användas återstår att se, men de på Lindesbergs kommun som arbetar med samhällsutvecklingen i Frövi har varit entusiastiska under våra avstämningsmöten och jag upplever att de är genuint nyfikna på att prova ett nytt sätt att samla in barn och ungdomars tankar i arbetet med samhällsplaneringen.
Vad ska du göra nu? – Efter det här projektet kommer jag att ta det lugnt ett tag. Jag har bara varit ledig två veckor i sommar så det får bli en höstsemester i år. När batterierna är laddade får vi se vad jag kommer dikta härnäst.
Jimmy Alm med kartongbruket i Frövi i bakgrunden. Foto: Simon Tullstedt
FAKTA. Var tidigare kommunpoet i Tranemo kommun
Som poet verkar Jimmy Alm under manteln Dikta dig, som han beskriver som en diktens motsvarighet till att teckna ett porträtt. Läs mer på https://www.diktadig.se/
Utställningen Frövi poesi pågår 31 augusti-28 september 2024 på Frövifors pappersbruksmuseum. Vernissage 31 augusti kl 11-14.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
