Vad gömmer sig ute i nattmörkret? Fält och skogar, vild oordning. Nyvakna barn som just ska ge ifrån sig ett frågande skri. Alla platser som övergetts och inte längre lyser. Kanske finns det som skrämmer oss allra mest där ute? För vi har ju ingen aning om det vi inte ser. Brist på ljus är brist på kontroll. Där människan verkar, där tänder man lampan.
Fast, i många tusen år levde vi stora delar av dygnet i ett dunkel. Mörkret satte ramarna för både arbete och vardagsliv, men det påverkade också våra föreställningsvärld. Rädslan för mörker var nämligen väl utbredd i alla åldrar och samhällsklasser – skrock och vidskepelse fanns till och med inskrivet i rättssystemet. År 1607 betalade exempelvis Stockholm stad fyra daler som ersättning till en borgare som blivit biten av näcken när han suttit på dass. I slutet av samma sekel blev en dräng utanför Göteborg dömd till döden för att ha haft samlag med ett bergrå.
Förmodligen var det en viss lättnad för både hantverkare, närsynta och mörkrädda när det artificiella ljuset började sprida sig på 1800-talet. Och det var väl inte utan orsak som upplysningen använde just ljuset som sin metafor?
Men sedan dess har strålkastare, reklamskyltar och gatlyktor blivit allt starkare och många fler. Jorden i dag, sedd från rymden, ser ut att glöda i natten. Få människor vet hur ett kompakt mörker ter sig eller hur en stjärnhimmel ser ut. Vi behöver riktigt mörker för att kunna uppleva riktigt ljus.
Johan Eklöf är är doktor i zoologi. Han forskar om fladdermöss och har skrivit boken ”Mörkermanifestet”.
– Ljuset från en riktig stjärnhimmel kastar skuggor på marken. Man kan nästan bli bländad av de starkaste stjärnorna. Det är överraskande ljust, gnistrande.
Att se på stjärnorna och uppleva månens olika faser hör till vår kultur. Det är en viktig del hur våra förfäder upplevde världen.
– När det var fullmåne förr kom det laster med varor in till städerna, massor hände. I månens starka ljus kunde man ju köra häst och vagn även om natten. Det är som om man glömt att vi människor faktiskt kan se i månljus. Det ljuset är ändå bara en hundradel så starkt som en gatlykta.
Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien!
Johan Eklöfs arbetstid äger ofta rum på natten. En del av hans jobb består i att inventera fladdermusbestånd.
– Varje vinter räknar jag fladdermöss nere i en gruva. När jag gått en kilometer in i berget händer det att jag stannar upp och släcker pannlampan. Mörkare än så kan mörker inte bli. Det blir så fysiskt att man nästan känner det mot kroppen. Man vill sträcka ut handen och ta på mörket, på samma sätt som man tror sig kunna ta på moln.
Det var fladdermössen som introducerade Johan Eklöf för mörkret. Enligt gammal kristen sed hör fladdermusen till djävulens anhang. Den anses vara ett orent djur som får företräda det bokstavliga såväl som det andliga mörkret, i motsats till Guds ljus. Därför är det ironiskt, menar Johan Eklöf, att kyrkor och kyrkogårdar sedan länge utgjort boplats för kolonier av fladdermöss.
– Kyrkor har ofta tagits om hand på ett liknande sätt under flera hundra år. Det är ofta lummigt på kyrkogårdar och det finns mycket att äta för fladdermössen. Vissa arter lever inomhus, på kyrkvindar. Det räcker med ett par centimeters öppning för att en fladdermus ska kunna ta sig in. Ofta finns det insekter att jaga där inne också.
På 1980-talet hade två tredjedelar av kyrkorna i Västergötland en alldeles egen fladdermuskoloni. I dag är siffran nere på en tredjedel, enligt Johan Eklöf och hans kollegors forskning. Under 1990-talet tändes nämligen fasadbelysning på kyrka efter kyrka i Sverige. Än i dag lyser en stor del av landets kyrkobyggnader som stillsamma tivolin i natten. Och djuren som sedan 70 miljoner år haft mörkret som sin hemvist blir allt färre.
Hänsyn till biologisk mångfald förutsätter att vi ser till hela dygnets fauna, påminner Johan Eklöf. Det är nämligen efter att vi människor somnat på kvällen som det mesta av naturens verksamhet i form av jakt, nedbrytning och pollinering sker.
– Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien! Tar vi hand om dagfjärilar och bin har vi räddat mycket, men många skalbaggar som sköter nedbrytningen är till exempel helt beroende av nattens mörker.
Även parningen sker till stor del under nattens timmar. Lysmasken var långt mer vanlig i Sverige förr än vad den är i dag. De har svårt att hävda sig i en ljus värld.
– Lysmaskhonorna lyser och lyser, men hanarna beger sig ju till närmaste gatlykta istället, för den lyser ju så mycket starkare. Då blir det ingen parning.
Finns det då några som fortsatt värnar om mörkrets fortbestånd? Ja! International Dark-Sky Association (IDA) grundades i slutet av 1980-talet i USA. Organisationen arbetar för att öka medvetandet om mörkrets värde, bland annat genom certifiera så kallade mörkerparker – platser där det konstgjorda ljuset kraftigt reglerats och förutsättningarna för stjärnstudier är särskilt goda.
I nuläget finns 130 platser runt om i världen som skyddas av IDA.
Än så länge finns ingen mörkerpark här i Sverige, vårt närmaste certifierade beckmörker går att finna på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland.
Ljusföroreningar är fortfarande ett okänt begrepp för många. Men det är under förändring, tror Johan Eklöf. Våren 2021 beslutade exempelvis Blentarps församling i Skåne att släcka fasadbelysningen på kyrkorna för fladdermössens skull.
– Jorden har funnits i 4,5 miljarder år, glödlampan i 150. I framtiden kommer belysning vara lika strikt begränsad som buller.
Fakta: Varsam belysning
Ansvarar du för en historisk byggnad? Kom ihåg att användningen av ljus och mörker är ett sätt att förvalta och gestalta kulturarv, både interiört och exteriört.
Utomhusbelysning påverkar den biologiska mångfalden, särskilt om den kastar ljus över en äldre byggnad. I stället för fasadbelysning kan man använda sig av nedåtriktad punktbelysning i markhöjd som exempelvis följer den stig som leder fram till byggnaden.
– Många tror nog att fäbodbruk bara är någon liten pittoresk kulturhistorisk kvarleva som inte har så stor betydelse i dag, annat än som turistattraktion. Men här finns ju en enorm mängd viktig kunskap som vi kan ha nytta av i den tid av klimatkris som vi tyvärr lever i. I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop. Man producerar sin egen mat och bidrar till skapa biologisk mångfald, säger Victoria Törnqvist.
Vilka är 2020-talets fäbodbrukare?
– En stor blandning, både kvinnor och män, par och ensamstående, unga och gamla. Gemensamt för alla skulle jag säga är att de är oerhört driftiga och riktiga mångsysslare.
Vad krävs för att vara en god fäbodbrukare år 2021?
– Den största skillnaden mot förr är kanske all byråkrati. Det är så enormt många regler att förhålla sig till, regler som oftast är anpassade efter det vanligare, upprationaliserade jordbruket. Förutom att kunna hela kedjan av både djurskötsel och mjölkförädling måste man också vara en god administratör. Det gäller helt enkelt att vara duktig på väldigt många olika områden.
I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop.
”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter”, var titeln på Agneta Magnussons förra bok. Det är en koncis sammanfattning av författarens hållning. Bara fortsätt.
– Det gamla är det nya, det är min grej, säger hon på telefon från hemmet i Leksand.
– Det behöver inte vara precis som förut, utan gärna med en ny twist, men det är himla dumt att inte ta vara på det gamla. Det är bra grejer som har klarat sig under många hundra år, ska vi skippa det bara för att det inte är trendigt just nu?
I viss mening är kulturarvssorter faktiskt inte alls otrendiga, utan riktigt inne. Det okommenterade husbehovsodlandet har minskat, men på marknaden finns en stark efterfrågan efter produkter med en historia och en identitet. Råvaror och livsmedelsprodukter som går att knyta till en plats, en viss gård eller en viss odlare, ger en meny karaktär. Reko-ring, där lokala livsmedelsproducenter på förhand säljer och sedan levererar vid ett samlat tillfälle i sitt närområde, är en modell för småskalig livsmedelshantering som ger en chans att köpa lokalt. I större skala odlar företaget Nordisk Råvara sedan 2016 äldre nyttoväxter som Rättviksärt, Gotlandslins och Vreta Gulärt.
Programmet för odlad mångfald (Pom), som klubbades av riksdagen år 2000, och föreningen Sesams idoga ideella arbete med fröodling av köksväxter och andra nyttoväxter har lett till att fler sorter dokumenteras. En del säljs också via fröfirmor. Och här pratar vi inte bara trend, utan i vissa fall om riktig hajp, berättar Agneta Magnusson.
Leksandslök. Foto: Agneta Magnusson
Hon är ålderman för ärtskrået inom Sesam och ordförande för föreningen Leksands kulturväxter, som förvaltar den populära potatislöksorten Leksandslök. Namnet kommer sig av att lökarna växer som potatis. Varje sättlök bildar ett knippe om 8-10 stycken lökar.
– På förvåren får jag tio samtal om dagen från personer från folk som vill ha lökar! Det är inte klokt.
Något år tidigare rönte Dalasorten Lokförare Bergfälts jätteärt ett liknande intresse. Ärtor såldes för 70 kronor styck på auktionssajten Tradera.
– Det är lite som tulpanhandeln på 1600-talet, säger Agneta Magnusson.
Leksandslök odlar hon dels hemma, dels genom föreningen i en plantskulle på hembygdsgården i Leksand. Den planteras traditionsenligt på Erikedagen 18 maj och tas upp lika traditionsenligt på Larsdagen 10 augusti. Då brukar det komma ett 20-tal personer, som delar på den lök som hunnit växa.
– Leksandslöken har samma storlek som schalottenlök och smakar ungefär som gul lök. Det fiffiga är att vi kan lagra dem över hela vintern i rumstemperatur. Jag hittade nyligen en påse jag glömt i ett skafferi sedan 2019. Hälften av lökarna var fortfarande okej. Det är ett gott betyg.
Agneta Magnusson har en bakgrund som programansvarig och museipedagog på Skansen. Hon är fortfarande behjälplig vid Skansens Moragård, som har en kålgård och en plantskulle så som de skulle ha sett ut på 1700-talet. Här växer Rättviksärter, Solleröärter och så klart Leksandslök.
Solleröärt. En gråärt. Foto: Agneta Magnusson
– Det här är vad jag verkligen tycker är roligt! När man kopplar ihop hus och livet så som det var på riktigt. Fler hembygdsföreningar borde odla nyttoväxter tycker jag.
Tidigt 2000-tal flyttade Agneta Magnusson till Leksand, där hon snart blev aktiv i föreningen Leksands kulturväxter. Föreningen startade 2006 för att inventera kulturväxter i trakten och har sedan dess gett ut böcker och arrangerat kurser. En period drev man ett så kallat fröbibliotek på Leksands bibliotek, där besökarna kunde få både frön och goda råd.
– Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg. Men det get gav de äldre odlarna i våra trädgårdsföreningar en chans att vara till nytta fast de kanske inte själva odlar så mycket längre. Det blev mycket samtal, vi var nog ganska högljudda på bibblan.
Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg.
2019 gav Agneta Magnusson ut sin första bok på egna förlaget Agneta Magnusson kultur. ”Gråärter, rovor – och den älskade kålroten”. 2020 kom ”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter” och hösten 2021 är det dags för ”Ett evigt odlande. Ett årsvarv om vårt gröna arv”.
I böckerna träffar Agneta Magnusson odlare och berättar om egna erfarenheter av norra Dalarnas kulturarvssorter. De flesta hon möter är privatpersoner som aldrig har slutat. Några är yngre och nytillkomna. I några fall är det hembygdsföreningar som står förvaltandet av det gröna kulturarvet. Ludvika hembygdsförening odlar gråsockerärten Biskopen, en hög och kraftig sort som blommar i vackert rödviolett. I likhet med många äldre sorter kan Biskopen sås tidigt och är inte särskilt känslig för frost.
– Många äldre sorter är tåliga. De har anpassat sig och funkar i alla väder. De ger kanske inte lika mycket som moderna varianter, men de är säkrare.
Baljorna på Biskopen går att äta som sockerärter när de är små, men får som mer fullmogna sega hinnor som gör dem oätbara. Då måste de torkas. Och det är i torkad form, med en mild nötaktig smak, som Biskopen har sin styrka, menar Agneta Magnusson. Även kulturarvssorten Finnmarkens vita kålrötter odlas av Ludvika hembygdsförening.
Finnmarkens vita kålrötter. Foto: Agneta Magnusson
Känner du dig själv rotad i ditt nya landskap genom arbetet med dess nyttoväxter?
– Ja. Särskilt i och med att vi i föreningen Leksands kulturväxter varit ute och inventerat så mycket i trädgårdar, inte bara bland trädgårdsfolk utan bland de som odlar bara för att. Jag har inget emot prydnadsträdgårdar, men det här blir mer mångfacetterat. Medverkar man vid slåtter träffas man år efter år, då kommer man varann inpå livet.
Fotnot: Läs om Agneta Magnussons aktuella projekt här.
Som bebyggelseantikvarie har man lärt sig att värdera kulturmiljöer och precisera vad i värdet ligger. Om jag tänker efter skulle alla de här olika kategorierna passa in på begravningsplatser: Lokalhistoriskt, samhällshistoriskt, socialhistoriskt, religionshistoriskt, personhistoriskt, bebyggelsehistoriskt, arkitekturhistoriskt, trädgårdshistoriskt samt materialhistoriskt. Därmed borde närapå alla kyrkogårdar kunna bedömas vara av mycket högt kulturhistoriskt värde. Även det faktum att en begravningsplats berör så många människors livshistoria, alla sorters människor, höjer dess värde – så sant som det är sagt att ”vi är alla lika inför döden”. Den sammanhållande länken är hur man har varit knuten till orten.
Begravningsplatsen är också viktig som en offentlig park, kanske särskilt i städer med tätbebyggda kvarter och höga hus. I dag förtätas städerna på grönområdenas bekostnad. Då kan det vara en fördel att den gröna lungan utgörs av en begravningsplats där gravfrid råder. Växtligheten, det traditionella byggnadssättet och ett stillsamt och försiktigt användande av kyrkogården gör också att många insekter och djur trivs.
Men både kyrkorna och begravningsplatserna påverkas av vad som sker i samhället och i världen. Den storhetstid som begravningsplatserna har haft med gravanläggningar som innebär hela gravanordningar som bildar kvarter på kyrkogården håller på att försvinna. Nya begravningsseder, människors flyttmönster, församlingarnas ekonomi och globalisering har lett till att våra begravningsplatser har börjat förändras. Ibland och för vissa på ett oroande sätt.
Konsekvenserna riskerar att bli att begravningsplatserna töms på sitt innehåll. Dels rent fysiskt, genom att gravstenar eller hela gravvårdar tas bort. Dels historiemässigt, genom att de begravda kvarlevorna efter människor under marken blir anonyma. Kyrkogårdarna förlorar då både sitt unika uttryck och den historia som är kopplad till platsen. Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.
Att detaljerna gör helheten stämmer väl in på en kyrkogård.
Skydd för vissa gravvårdar finns i föreskrifterna för kyrkliga kulturminnen och i kulturmiljölagen. I den senare står det att ”begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”. För att på ett väsentligt sätt ändra begravningsplatsen krävs tillstånd.
Men krav på inventeringar kom så sent som för sju år sedan, medan den samhällsförändring som ändrar förutsättningarna har pågått länge och sakta accelererat. Fler flyttar från sin födelseort. Allt fler går ur Svenska kyrkan, en orsak kan vara att det är så lätt att urskilja kyrkoskatten i deklarationen. Färre går på gudstjänster och besöker sina släktingars gravar, vilket gör att de inte heller upplever kyrkomiljöerna. Därmed tappar vi relationen till våra rötter och vår historia, vilket kanske påverkar antalet uppsagda gravrättsavtal.
Även de ökade urnsättningarna spelar in. Andra begravningstraditioner tillkommer och berikar våra kulturmiljöer. Men bevarande och utveckling behöver gå hand i hand, så att äldre generationers spår får leva kvar och fortsätta vara en viktig kunskapsbärare av vår historia.
Hembygdsrörelsens insatser i samarbete med släktforskare, församlingar och myndigheter är därför en ovärderlig del i att bevara begravningsplatsernas kulturhistoriska värden. Tillsammans kan parterna till exempel hitta anhöriga som inte nås av församlingarnas anslag om att gravrätter håller på att gå ut, inventera gravstenar ur ett lokalhistoriskt perspektiv, hjälpas åt att vårda gravanordningar och berätta bygdens historia utifrån de personer som ligger begravda på kyrkogården.
Jag vill återknyta till de upplevelsevärden som finns hos en kyrkogård. Som på de flesta platser är natur och kultur sammanbundna här. En begravningsplats är ursprungligen anlagd av skickliga arkitekter och kunniga trädgårdsmästare. Gångar, trädrader, kvarter och murar ger kyrkogården dess unika karaktär. Liksom arkitektur i övrigt följer trädgårdsarkitekturen stilhistorien och berättar om när kyrkogården tillkommit och när den har utvidgats. Därför är det viktigt att värna även strukturer, markbeläggning och trädsorter i en kyrkogårdsmiljö. I luckrade jordar, skyfflade grusgångar och gamla stammar trivs fåglar och småkryp, samtidigt som ljudet från knaster av steg på grus och skuggan under en trädkrona ger en rofylld inramning till historiens vingslag.
Berättat av Birgit Isaksson, ordförande i Murjeks Hembygdsförening: ”I Murjek bor mellan 50 och 60 personer. De flesta här är 60 plus. I hembygdsgården har vi daglig lunchservering, främst för våra gamla i byn. De som inte orkar komma och äta får sin lunch utkörd för en billig penning. Vi har också en del arbetare som jobbar på järnvägen och så kommer folk från Vuollerim, som ligger 15 kilometer härifrån. Dagens lunch kostar 60 kronor för pensionärer, 90 kronor för övriga.
Hösten 2020 hotade Jokkmokks kommun med att kallställa hembygdsgården om vi inte halverade våra värmekostnader. Vi protesterade och de tog tillbaka hotet. Man kan inte ta bort alla funktioner från byarna. Det är inte bara centralsamhället som ska leva. Hembygdsgården är hjärtat i byn och stänger man den har vi en död by. Dessutom har vi renoverat hela huset för föreningens egna pengar. Det är sorgligt att man över huvud taget tänker på att kallställa när det är så fint och det finns en hel grupp som jobbar för stället. Vi jobbar ideellt, städar, planerar, organiserar, hjälper till i köket. Vi gör det så länge vi orkar, för att vi vill ha en levande by. Det är en av oss sju i styrelsen som är 60 minus, resten är 60, 70 och till och med 80 plus.
Upprinnelsen till all verksamhet i Murjek var att de äldre kvinnorna i byn ville ha en hembygdsgård när skolan lades ner, och så blev det. De började göra smörgåsar och fika som de gick till tågstationen med när det kom turister och resande. Det blev till slut så att man anställde en kokerska och lagade lunch istället. Vi har haft ett antal kokerskor genom åren och nu har vi nyanställt en kock.
Upprinnelsen till all verksamhet i Murjek var att de äldre kvinnorna i byn ville ha en hembygdsgård när skolan lades ner
Vi är momspliktiga eftersom Skatteverket tycker att det vi driver är en näringsverksamhet, men vi gör det ideellt, annars skulle vi aldrig klara av det ekonomiskt. Det vi tjänar på vandrarhemmet går till lunchrestaurangen. Den är viktig för oss eftersom de äldre kan komma och få en hemlagad lunch men också för det sociala, det som var så eftersatt under pandemin.
Sedan ett antal år tar vi hjälp av volontärer. Det är fantastiska människor som har varit här. Vi hade ett tyskt par här som tapetserade, renoverade och lade in nya golv. I vintras var två ungdomar från Argentina här och nu har vi en italiensk tjej som jobbar. Det är så roligt att lära känns folk från olika länder. Nivån är så klart olika, men alla är duktiga på någonting.
Volontärerna har fem timmars arbetsdag måndag till fredag i utbyte mot kost och logi. Det var en av våra medlemmar som tipsade om att ta in volontärer via Workaway när vi klagade lite över att vi hade för mycket att stå i. Vi skapade en profil på Workaway och helt plötsligt började vi få in förfrågningar. Det har stor betydelse. Sommaren 2020 var restaurangen stängd, men vandrarhemmet var fullt. Vi i styrelsen skötte all städning själva och då kändes det faktiskt lite betungande igen. Det gör det ideella jobbet väldigt mycket lättare att ha duktiga volontärerna som hjälper till. Och så har vi ju utbyte av varandra. Våra tyska volontärer, Helmut och Karen, har faktiskt köpt ett litet hus här. De blev så förtjusta i Murjek att de vill fortsätta komma hit.”
Fakta: Så gör Murjeks hembygdsförening
Hembygdsgården ligger i Murjeks före detta skolbyggnad. 1901 till 1934 rymde den ett seminarium för samisk- och finskspråkiga småskollärarinnor, där totalt 850 lärare utbildades. Därefter fungerade byggnaden som byskola. När skolan lades ner övertog föreningen lokalerna.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
