Kris kan skapa kreativitet. Det kan Marita Sköldberg intyga. När tidningen Kyrkokörjournalen, där hon varit redaktör i 14 år, plötsligt lades ner av besparingsskäl tog en egen idé snabbt form. Under cirka 15 månader besökte hon många hundra kyrkogårdar i Sveriges alla landskap. Nu är resultatet här: Boken ”Upptäck Sveriges kyrkogårdar”.
På 300 sidor presenteras 450 kyrkogårdar med text och bild samt mer allmänna inslag om det kulturarv som kommer till uttryck på våra kyrkogårdar.
Hur var det att se Sverige med kyrkogårdarna som utgångspunkt? Vad ger det för bild av landet, historiskt och i dag? – Skillnaderna mellan olika delar av landet har blivit väldigt tydliga. Det är självklart när det gäller växter – långt norrut är det mest björkar, sen blir det lönnar, lindar, kastanjer och allt mer exotiskt ju längre söderut man kommer. Men det finns många andra exempel. Att Sverige blev märkt av världskrigen syns till exempel på krigsgravar framför allt på Västkusten och i Skåne. Stora klasskillnader är allra mest uppenbara på bruksorter och i landskap som Sörmland med många herrgårdar – där finns det gott om enormt pampiga gravmonument bredvid små stenar och kors. I mitten på 1900-talet skulle klasskillnaderna i stället helt raderas, över hela landet. En insikt är att föräldrar i alla tider har sörjt sina barn väldigt djupt, även när barnadödligheten var stor. Det finns väldigt gripande barngravstenar från 1800-talet.
Vad gör kyrkogården till en intressant destination för fler än de närmast berörda? – Om man bortser från det uppenbara, kyrkogården som plats för att sörja och minnas, tycker jag att det finns tre ”huvudvärden” som i sin tur innehåller en mängd olika ”undervärden”. Kyrkogårdar är museer, botaniska trädgårdar och friluftsområden. Och så är de också en provkarta över mänsklig kreativitet.
I boken tipsar du också om några av de initiativ som finns för att levandegöra kyrkogårdarna som kulturarv, som kulturgravar.se och kyrkogårdsvandring.se. Hur ser du på kyrkogårdens potential som historieförmedlare? – Det finns en enorm potential, det är bland annat därför som jag har gjort den här boken. Kyrkogårdarna berättar om Sveriges historia de senaste 200 åren kanske tydligare än något annat, men de syns nästan inte i turist- och historieböcker. Jag hoppas att det ska förändras. Jag önskar att lärare ska ta med skolbarnen ut på kyrkogården. Och att fler församlingar, förvaltningar och föreningar ska starta studiecirklar, spela in filmer, göra kyrkogårdsbeskrivningar, inbjuda till vandringar.
Har du några favoriter bland landets kyrkogårdar? – Vilka som blir favoriter beror mycket på tillfälligheter: årstiden, vädret, min sinnesstämning, tiden på dagen. Allra bäst är strax före skymningen en solig dag med lite moln. Men okej, det får bli en rad favoriter och de kunde varit många fler: Jämshög i Blekinge för variationen, Harplinge i Halland för fantasifullheten, Norra Vi i Östergötland för ljuset, Skogskyrkogården i Karlskoga för dramatiken, Husby-Ärlinghundra i Uppland för minneslunden, Gamla kyrkogården i Gävle för konsten, Söderhamn i Hälsingland för blomsterprakten, Tännäs i Härjedalen för fjällvyn, Nederluleå i Norrbotten för sommarängen. Min favoritgravsten finns på Barkeryds kyrkogård i Småland, några meter från min pappas grav.
Hur ser den ut? – Det är ett citat som jag tycker är så otroligt roligt och som kittlade mig till att rota fram ett helt fantastiskt kvinnoliv: ”Hans krafter egnades åt skulder och skatter, hennes i att väfva matter.” Margareta Andersdotter, på gravstenen står det Margreta, blev 99 år och var en konstväverska av rang.
Arbetet har lett till fortsatt nyfikenhet på ämnet skriver du, har du redan nu planer på att återkomma till kyrkogården? – Det närmaste är att göra en bordsalmanacka med en kyrkogårdsbild för varje dag på året. Jag har åtskilliga tusen bilder från mina resor, men jag måste komplettera för vintermånaderna. I vår har jag ett par föreläsningar inbokade och det finns idéer på fler böcker och artiklar. Men jag vill se hur den här boken landar innan jag bestämmer något, och jag är öppen för förslag.
Den 10–11 oktober samlades nära 60 representanter för ett nytt verksamhetsforum i Järfälla. Det inledande arbetet med organisationsöversynen av Sveriges hembygdsförbund har nu nått halvtid. Översynen, initierat av riksstämman 2023, har resulterat i tre verksamhetsforum. Sedan förra gången i mars har det parallellt skett regionala möten, presentationer, workshops i regionala styrelser och lokala föreningar. Vi har haft två öppna webbinarier kring hembygdsrörelsens framtid.
I rollen som projektledare har jag haft förmånen att medverka vid möten eller workshops i Medelpad/Ångermanland, Gästrike/Hälsingland, Östergötland, Värmland, Västmanland, Blekinge, Södermanland, Halland, Stockholm och Kalmar län. Nästa möte planeras i Västerbotten i mitten av november. Att någon från riksförbundet reser ut för att medverka på plats är mycket uppskattat och skapar energi både hos mig och deltagarna. Det är något som jag tror kan stödja vi-känslan. Samtidigt får jag en klarare bild av hur olika frågor tas emot av föreningar och regionala styrelser.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Breda frågor som får lite olika svar beroende på vilken utkiksplats vi har. Samma övergripande frågeområden har legat till grund för arbetet i tre arbetsgrupper som ägnat sig åt en fördjupad analys som underlag för styrelsen.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Ett paraply med både vi-anda och lokal självständighet Under senaste forumet ville riksstyrelsen prova några övergripande analyser och presentera mer konkreta förslag.
Förslagen syftar alla till att uppfylla och stärka arbetet med Strategi 2030 med fokus på samverkan inom organisationen och att främja en vi-känsla. Genom att tydligare lyfta kulturarv som det övergripande ändamålet vill styrelsen stärka det gemensamma varumärket och synligheten av vad vi gör. Eventuellt kan ett namnbyte bli aktuellt på Sveriges hembygdsförbund.
Styrelsen har inledningsvis landat i att vi är en paraplyorganisation. Detta utifrån historiska förutsättningar där hembygdsföreningarna vuxit fram under drygt 100 år utifrån överenskommelser mellan helt autonoma föreningar och förbund. Mycket lite har förändrats sedan SHF blev riksförbund 1975. Alla föreningar och förbund är då helt självständiga, med egna stadgar, avgifter, årsmöten. Denna historiska kunskap är viktig för att förstå hur vi arbetar tillsammans i dag.
Stödet från förbundet riktar sig främst till medlemsföreningarna. De flesta inom organisationen anser också att det är föreningar som är medlemmar. Det finns dock otydligheter i fråga om olika medlemskap och att enskilda medlemmar i dag har rätt att skicka in motioner till årsstämman. Detta kan behöva justeras rent stadgemässigt.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet och i övrigt endast vägledande eller rekommenderande för regionala förbund och lokala föreningar. Det är upp till de enskilda föreningarna att söka sin relevans och utveckla sitt varumärke utifrån det lokala sammanhanget. Detta kan inte styras uppifrån.
Hur ska man då se på målsättningen att stärka vi-känslan inom en organisation med ett brett paraply? Kanske handlar det inte om hur medlemskapet är konstruerat, eller vilka som berörs av riksstämmans beslut. Då är det snarare ett starkare fokus på vårt gemensamma ändamål som är nyckeln: Att ta hand om och levandegöra kulturarvet.
En av utmaningarna är att utveckla former för dialog och samverkan som respekterar självständigheten men samtidigt stödjer, inspirerar och ger service för lokalt arbete. Det krävs en balans mellan att erbjuda gemensam riktning och att föreningarna själva formar sin väg.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet.
Förtydliga värdet av det ideella kulturarvsarbetet Styrelsen ser behovet av att förtydliga riksförbundets varumärke i arbetet mot centrala myndigheter, departement och civilsamhällets organisationer. Betydelsen av det ideella kulturarvsarbetet kan stärkas gentemot beslutsfattare om vi samtidigt breddar oss och ansluter fler verksamheter än hembygdsföreningar. Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna. Under diskussionerna lyftes om en förening/organisation då kan anslutas direkt till riks eller om vi ska vi behålla kravet på regional anslutning.
Under dagarna fördes diskussioner om begreppen hembygd och kulturarv och vad det betyder när vi använder det i olika sammanhang. Om vi ska vara en aktiv och synlig folkrörelse, med många lokala medlemmar som fungerar som ambassadörer för hela hembygdsrörelsen, behöver frågor om varumärket och bilden av oss lokalt, regionalt och nationellt utredas vidare.
Ett evenemang kring ideellt kulturarvsarbete? Som en konsekvens av en ökad betoning på ändamålet och kulturarvsfrågorna föreslår styrelsen att vi överväger att frångå de traditionella riksstämmodagarna i maj och separerar interna organisationsfrågor från kulturarv och ändamålet. I stället kan vi utveckla en ny typ av ”Kulturarvsdagar” inriktade på ideellt arbete med kulturarv. I dag finns inte en sådan mötesplats. Dessa kan äga rum på olika ställen i Sverige och även erbjudas digitalt. Vi genomför riksstämman på en dag i maj och utvecklar ett större evenemang på hösten för föredrag, seminarier, samtal och debatter kring ideellt kulturarvsarbete. Detta mer konkreta förslag kring en aktivitet skapade intensiva diskussioner kring tidpunkt, storlek och det praktiska genomförandet.
Webbinarierna som förbundet erbjuder är uppskattade men behöver marknadsföras bättre. Fördelen med de digitala seminarierna är att dessa kunskaps- och erfarenhetsutbyten når ut över hela landet. Det efterfrågas statistik kring vilka ämnen som lockar mest.
Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna.
Ändamålet i fokus! Ett viktigt mål för riksförbundet handlar om att ta fasta på hur arbete med kulturarv och hembygd kan bidra till aktuella samhällsfrågor, exempelvis beredskap och klimatomställningen. Det påverkar det framtida innehållet på webbinarier och teman för de föreslagna kulturarvsdagarna. Våra kunskaper kring kulturarv och äldre kunskaper bör syfta till att värna och därmed påverka framtidens samhällen och kulturarv.
Diskussionerna visade på ett brett intresse för översynen, men synliggjorde också behovet av förankrade och pedagogiska konsekvensanalyser. Detta med fokus på frågor ändamålet, organisationsformen, kommunikation, varumärke, namnfrågor och olika former av medlemskap. Allt hör ihop och utgör en helhet.
Nästa steg för arbetsgrupper och styrelse blir att utifrån de förda diskussionerna fördjupa analysen, genomföra konsekvensbedömningar och ta fram ett fylligare bakgrundsmaterial som grund för fortsatt riktning och diskussioner vid nästa verksamhetsforum 13-14 mars och framtagande av skarpa förslag för Sveriges hembygdsförbunds riksstämma 8-9 maj, 2026.
Korgen har följt människan genom historien – fylld med ved, rotsaker eller svamp.
2024 togs korg och korgtraditioner upp på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Någon bok i ämnet har dock inte skrivits i landet på nästan 30 år. Men nu utges ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige”.
– Det känns verkligen som att vi fyller ett tomrum, säger Sofia Månsson, hemslöjdskonsulent i Skånes Hemslöjdsförbund, som skrivit boken tillsammans med Kalle Forss.
Det svenska korghantverket löper långt tillbaka i tiden, men det är svårt att säga hur långt.
– När man grävde för Citytunneln i Malmö 2006 hittade man en helt intakt ålmjärde – en korg som används för att fånga fisk.
Den avlånga korgen i den skånska jorden visade sig vara 7 500 år gammal. De allra äldsta arkeologiska korgfynden hittades dock i Tjeckien och flätades för 24 000 år sedan.
– Det är fascinerande att korghantverket består av en många tusen år gammal kunskapskedja som aldrig brutits, säger Sofia Månsson.
– Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag och fortsatt används i norra Sverige för att fiska nätting och nejonögon.
Den 7 500 år gamla ålmjärden är precis likadan som de som tillverkas i dag.
Ser man till de senaste 100 åren har kolfat varit den vanligaste svenska korgtypen.
– Det är en modell utan handtag eller grepe. Den har funnits i många olika material i olika delar av landet.
Kolfat kan stavas både med o och med å, förklarar hon.
– Vid industrialiseringen blomstrade korgtillverkningen eftersom korgen passade bra till att bära kol. Men de kunde också användas för att ställas vid sidan om sig på marken medan man plockade potatis, rotfrukter eller kål.
– I dag används kolfatskorgen ofta som garnkorg.
Det finns ett stigande intresse för korgar som föremål i dag. Samtidigt blir antalet korgslöjdare i landet färre och färre.
– Dessutom kräver vissa korgmodeller specifika material som blir allt svårare att få tag i.
För att fläta till exempel en spånkorg krävs att man har tillgång till rätt sorts trä.
– Man måste kunna ta ner en stort, hundraårigt, tallträd som har vuxit rakt och fint.
Det behöver vara en lagom stor bit trä som läggs i vatten i ett par månader – för att sedan lakas ur och klyvas.
– Få människor i dag har tillgång till skog överhuvudtaget, och i synnerhet inte till den sortens senväxta träd.
Just nu är Sofia Månsson i färd med att upprätta ett nationellt korgarkiv, med stöd från Riksantikvarieämbetet.
– Det finns massor av korgar bevarade i hembygdsgårdar och på museer. Men det här är tänkt som en samlad resurs, ett slags centrum för immateriell korgkunskap.
Arkivet planeras att bli både digitalt och fysiskt, med bas i Landskrona.
– Det ska finnas länksamlingar, litteratur och film och är tänkt att fyllas på under en lång tid framöver. Det ska vara en plats som man kan komma till för att forska och lära sig mer.
Vandringsutställningen ”Älskade korg” har turnerat runt i Sverige sedan 2020. Nästa planerade stopp blir Jämtli i Östersund. Sofia Månsson är en av personerna bakom utställningen.
– Tids nog kommer även utställningen att få en fast punkt i Landskrona.
Boken innehåller en mängd instruktioner. Vilka förkunskaper krävs för att fläta en egen korg? – Man behöver bara en instruktion, ett enkelt skärverktyg och rätt material.
Vissa material kan kräva stora förkunskaper både vad gäller insamling och bearbetning.
– Men det går ju också att fläta korgar av blad eller vasstrån. Det är ett av världens äldsta hantverk just för att det är så enkelt.
Omslaget till ”Korgar: Material, tekniker och traditioner i Sverige” pryds av en ålmjärde, samma korgmodell som hittades när i Malmö 2006.
– Ett matvärn arbetar för att utveckla förtroende för varandras förmåga, med maten som redskap. Fokus ligger inte på mat egentligen – utan på tillit.
Thorsten Laxvik är köttbonde bosatt i Edsele, Sollefteå kommun, där han även är delägare i ett slakteri.
Han är också en av redaktörerna för ”Smittsam generositet – en bok om matvärn” som berättar om hur man kan förse varandra med mat utan finansiella transaktioner.
Matvärnet i Thorsten Laxviks by tog form under pandemin.
– Vi började fundera på hur barn och gamla skulle få mat om krisen förvärrades.
Man samlades digitalt eftersom smittorisken gjorde det omöjligt att ses.
– Vi pratade hur många vi eventuellt skulle behöva ta hand om. Hur mycket näring behöver man? Vilket ansvar har vi?
Man bestämde sig för att köpa en ko – och starta en studiecirkel.
– Vi slog ihjäl kon och konserverade köttet med fem olika tekniker. Vi torkade, rökte, fermenterade, saltade in och kokade in.
Gruppen började diskutera självförsörjning.
– Men då sa någon att människor aldrig har ägnat sig åt självförsörjning – det är en myt från upplysningstiden. Individer klarar sig inte själva. Man har alltid samarbetat.
Beslut togs i Edsele om en lokal samförsörjningsgrupp. Snart fick initiativet också ett namn.
– En kille i Ydre, Östergötland, hade hört om oss. Han sa att det vi sysslade med var ”ett klockrent matvärn”. Så fick det vi gjorde ett namn.
Man bestämde sig för att köpa en ko – och starta en studiecirkel.
Matvärnet i Edsele ägnar sig i dagsläget åt att förse varann med potatis, grönsaker och kött.
– Vi odlar spetskål, huvudkål, grönkål och rotsaker. Ibland kommer vi även över älgkött som vi delar på.
Men vid kris i form av ett krig eller en miljökatastrof klarar man sig inte på enbart mat, säger han.
Den som har en grupp med stor tillit har däremot goda chanser.
– Tillit är den bästa beredskapen. Och det bästa sättet att producera tillit är genom fungerande demokrati. Vi pratar mycket i gruppen om hur vi fattar beslut.
Därför vänder vi marknaden ryggen och ersätter den med – håll i dig nu – kärlek!
Facebook-gruppen Matvärnsom startades av Edseleborna har i dag 3 800 medlemmar. Där diskuteras bland annat ogräs, djurskötsel och stadsodling runtom i Sverige – och Norge. Sedan starten har flera Facebook-grupper skapats för lokala matvärn. Och ”Smittsam generositet” har i nuläget sålts i 1 000 exemplar.
Boken beskriver matvärn som en rörelse som fokuserar på att ge varandra mat ”utanför stat och marknad”. Varför är det viktigt?
– Om man bygger en verksamhet på bidrag blir tilliten riktad mot bidragsgivaren. Då bygger man upp ekonomier som inte står på egna ben. Det handlar om att klara sig själva, helt enkelt.
Staten bör man inte lita på, säger Thorsten Laxvik.
– Plötsligt drar de undan resurser, som de har gjort med folkbildningen.
Vad gäller att förhålla mat till marknad går det inte att rationalisera ett hektar åkermark, menar han.
– En åker ger vad den ger. Därför blir bonden alltid en förlorare i en ekonomi.
Mat ska inte värderas av en marknad, utan behöver återgå till att bli en mänsklig rättighet, betonar han.
– Därför vänder vi marknaden ryggen och ersätter den med – håll i dig nu – kärlek!
– Vi vill se kärlek som distributionsform. Det vill säga viljan att se till att andra har mat.
Finns det någon särskild grupp människor ni hoppas nå med den här boken? – Vi vill nå de som tycker att samhället är på väg åt fanders, och som söker lokala svar på de globala kriserna.
Fördelning av skörd i Edsele matvärn. Foto: Marja Bennett
Bygd och Natur presenterar stolt ett utdrag om folkmusikens modernisering ur Årets hembygdsbok 2025: ”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser”, skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening. Läs mer om pristagaren i Bygd och Naturs intervju och mer om priset på Sveriges hembygdsförbunds sajt.
Nya tider
Med industrialismen från 1850 och framåt kom nya instrument och danser. Dansbanor byggdes. En- och tvåradiga dragspel kom ut på marknaden. Billiga och lätta att lära sig spela på, jämfört med den uttrycksfullare fiolen. Melodierna förenklades och anpassades till instrumenten och harmoniserades. Dansbanorna krävde även musik med starkare ljud. Det var fler som dansade och man började ta entré. Ofta spelade en av bygdens blåsorkestrar till dansen på dansbanan.
Fiolspelmännen behövde vara 2–3 stycken för att höras. De började även ackompanjera varandra. Melodispelaren fick hjälp av någon med rytmen och ackord som lyfte fram harmonierna och förstärkte rytmen i den delvis nya musiken. I hemmen och i mindre sällskap och framför allt på bröllopen fortsatte den äldre musiken att användas. Ceremonier generellt bevarar det traditionella längre. Exempelvis skulle prästen dansa första dansen med bruden på bröllop långt fram mot slutet av 1800-talet. Det var en rent medeltida kvarleva.
Sekelskiftet 1900 är en kulturell vattendelare. Till dans tog dragspelen över nästan helt. Dansernas tempo höjdes och att spela i dur blev förhärskande. Lite förenklat kan man säga att moll blev något sorgligt i stället för något vackert.
Utvecklingen gick snabbare. Allt fler flyttade in till städer och tätorter där arbete fanns att få. Jordbruket rationaliserades och krävde inte lika stor arbetskraft. Första världskriget 1914–1918 dämpade utvecklingstakten något. Därefter förnyades musiken åter i allt snabbare takt.
Hembygdsrörelsens tid
Spelmännens traditionella uppgifter försvann. Grammofonen och radion kom och spelmännen hittade nya sätt att musicera. Man bildade dansorkestrar och spelade på ordenshus, samlingslokaler och dansbanor. De flesta kunde dansa det vi kallar gammeldans, som schottis, polka, vals, hambo. Det finns många exempel på spelmän som hade dansorkestrar och som var tvungna att spela till alla nya danser som kom på modet som onestep, twostep, tango. En spelman berättade att hans orkester lade anbud på att få spela gammeldans hela sommaren på Folkparken i Gävle. Lägsta anbudet vann. Dessa extrainkomster betydde dock mycket ekonomiskt ända in på 1950-talet.
Men den snabba förändringen hade ett pris. Reaktionen var att rädda den gamla kulturen som höll på att försvinna. Detta hade en första våg redan i slutet av 1800-talet då Nordiska museet kom till 1872, Skansen 1891 och Sveriges första folkdanslag, Philochoros i Uppsala såg dagens ljus 1880. I början av 1900-talet iscensattes gammaldags bröllop att framföras på scen. Man klädde sig i de dräktliknande kläder som fanns att tillgå.
På 1920-talet bildades många av våra hembygdsföreningar vilka skapade hembygdsgårdar för att bevara det gamla. Våra folkdräkter rekonstruerades och folkdanslag bildades. Ofta i nykterhetsrörelsens eller SLUs (Svensk Landsbygds Ungdom) regi. Man återupplivade den gamla seden med krycke-ståt där spelmännen på fiol och dragspel fick en nygammal uppgift. De satt på kryckan, en stor tall som kördes efter häst till bröllopsgården. De spelade traditionell musik och var ofta utklädda eller hade dräktliknande kläder på sig.
Musik är ofta offer för politiska strömningar. På 1930-talet beskrevs spelmannen Hjort Anders Olsson ha en rent germansk profil med stålgrå ögon. Det var inte spelmännen själva som beskrev sig så. SLUs engagemang i bildandet av folkdanslag och upptagande av gamla seder ledde senare till att Centerpartiet var de som klädde sig i hembygdsdräkter vid politiska möten. 1970-talets gröna våg med flytt ut på landet från staden hade tydliga vänsterpolitiska förtecken i det folkmusikaliska återupplivandet som var en del av den rörelsen.
(…)
Folkmusikens renässans 1968-2000
1950- och 1960-talets rivningsraseri av byggnader, miljöer och modernisering hade gått i hög fart. Positivt på många sätt, men så snabbt att människorna i samhället reagerade. Miljonprogrammets förortsbostäder lockade inte alla.
Från mitten av 1960-talet kom protester mot krig ute i världen och en frigörelse från konventioner, regler och normer som kändes förlegade. Det blev en rörelse tillbaka ut på landet och att odla själv. 1970-talets gröna våg.
Folkmusikaliskt kändes det konstmusikaliska spelsättet och arrangemangen med notläsande alltmer som en återvändsgränd. Genren har en egen estetik och behöver inte efterlikna något annat för att vara bra och uppnå hög konstnärlig nivå.
Folkmusiker har alltid spelat på gehör, liksom blues-, rock- och jazzmusiker. Några förgrundsgestalter inom folkmusiken gav ut LP-skivor med musik som kändes mer genuin och äkta. Det slog an stort.
(…)
RFoD
De folkmusikaliska bandens etablerande och turnerandet gjorde att det behövdes en organisation att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen. SSR, Sveriges Spelmäns Riksförbund, hade fullt upp med landskapsförbunden och verksamheten för alla utövande amatörer. Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) bildades i samband med ett seminarium på Skinnskattebergs Folkhögskola 1981 och är verksamma än i dag med att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen samt har en stor ungdomsverksamhet. RFoDs första lobbyframgång var att Kulturrådet bestämde att det skulle vara tillåtet att dansa i samband med folkmusikkonserter. Boken ”Folkmusiken lever – gammal dans och musikkultur i nya former” sammanfattade genrens utveckling under 1970-talet. RFoD tog fram en handlingsplan för sin verksamhet och ett av resultaten blev Folkmusik och Dansåret 1990. En manifestation av var folkmusiken stod i Sverige vid den tiden. Man turnerade i landet med ett cirkustält. RFoD driver, med stöd från Statens Kulturråd, en scen för Folk & Världsmusik, kallad Stallet, i Stockholm sedan år 2000.
Nya institutioner
Det har även skett en institutionalisering av folkmusiken sedan 1970-talet. 1994 bildades en förening för att arbeta för ett Folkmusikens hus i Rättvik. Åren 1997–2003 drevs Folkmusikens hus verksamhet som ett EU-projekt. I dag arbetar cirka tio personer i verksamheten som omfattar sex årsarbeten. Det är en regional verksamhet som har ett nationellt uppdrag kring migrering av ljud. Folkmusikens hus samarbetar tätt med studieförbundet Bilda Mitt gällande utbildnings- och ungdomsarbete med folkmusik. Man arrangerar världens största ungdomsläger för folkmusik, Ethno. Man har utställningar, konserter och seminarier samt säljer litteratur och skivor med folkmusik och är medarrangörer av Bingsjöstämman.
ESI, Eric Sahlström Institutet i Tobo, har däremot ett nationellt uppdrag kring folkdansutbildning och nyckelharpan och bildades 1997. ESI är ett nationellt center för traditionell musik och dans. Man driver nätverk och projekt som stärker och utvecklar folkmusik och dans. Särskild vikt läggs vid nyckelharpan och arbete med ungdomar. ESIs utbildningar står under tillsyn av Myndigheten för yrkeshögskolan. Man arrangerar bygg- och spelkurser på nyckelharpa, samt har ettåriga folkmusikaliska spel och folkdanskurser. ESI ska vara ett centrum för nyckelharpan i världen. Namnet kommer av mästerspelmannen Eric Sahlström vilken utvecklade den kromatiska nyckelharpan och gjorde den populär.
De traditionella studieförbunden upplevdes inte alltid passa för den folk- musikaliska verksamheten. Studieförbundet Bilda profilerade sig kring folkmusik och dans i början av 2000-talet. Därefter bildades ett helt nytt kulturellt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet av flera olika nationella musik- och dansorganisationer. Dessvärre lades Kulturens Bildningsverksamhet ner av politiska besparingsskäl 1 januari 2024.
Michael Müller
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” kan köpas direkt från Gästriklands kulturhistoriska förening, gkf1862 @ gmail.com (ta bort mellanslagen), samt från nätbokhandeln.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
