”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” är skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening.
Den tilldelas utmärkelsen Årets hembygdsbok med motiveringen: ”I ett halvt sekel har författaren Michael Müller odlat sitt intresse för spelmansliv och folkligt musicerande. Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen. Inte mindre än 900 spelmän och musikanter har kartlagts. Lika intressant är bokens första del om folkmusikens kulturhistoriska sammanhang. Ett särskilt plus för utförligt register och hänvisningar för den som själv vill lyssna till musiken. En hembygdsbok som håller verkligt hög klass!”
Grattis Michael Müller! – Tack! Jag är ganska stolt. Det får man vara.
Boken väger strax över två kilo… – Ja, det är inget att ligga och läsa.
Hur ska man tillägna sig den? – Man måste läsa lite i taget. Det är delvis ett uppslagsverk. I slutet finns en förteckning över alla spelmän, där kan man slå upp dem man är intresserad av att läsa mer om. Andra delar av boken handlar om kulturhistoria, musiken och om dans, om platser och händelser, och då är det inte enskilda spelmän som står i fokus.
– Jag har också beskrivit folkmusikhistorien, som naturligtvis går parallellt med all musikhistoria men som också har sin egen estetik. Där tar jag upp sådant som jag tycker är relevant för folkmusiken över hela Sverige. Det är en ganska allmän utveckling där man gått från modal musik, med kvartstoner och blåtoner, till mer rena toner och harmonier. Det är ganska skilda slag av musik över tid.
Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen.
Vilka är de då, spelmännen i Gästrikland? – Jag har delat upp dem i de äldre, de som var verksamma fram till första världskriget och spelade till dans och annat. Från 1920-talet kom alla hembygdsgårdar och då fick spelmännen delvis nya uppgifter, det handlade mycket om att visa gamla seder och bruk, det var nya tider där musiken fick en annan funktion.
– Den här delen av boken är indelad i socknar. Där går jag igenom allt jag har lyckats ta reda på om de enskilda spelmännen. Ibland står det bara att någon var gruvarbetare och omkom i gruvan när han var 28 år. I andra fall rör det sig om tre-fyra sidor och bilder. Ett exempel är en spelman från Hedesunda. 1859 dog han, och det finns 50-60 låtar kvar efter honom via andra spelmän – det är makalöst.
Hur länge har du jobbat med boken? – Jag bestämde mig strax innan pandemin, och när den kom så blev det verkligen av. Jag har skrivit artiklar om spelmän i Spelmansförbundets tidning i 40 år, så jag hade en ganska gedigen grund att stå på.
Vad spelar du själv? – Fiol. Jag började för 50 år sedan, på 1970-talet. Jag är inte så jättemusikalisk, även om man lär sig något med tiden. Men jag har länge intresserat mig för människorna bakom musiken. Det är grunden för mig, även om det musikaliska också är jätteintressant.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
Varje sommar, i 15 år, har Runmarö hembygdsförening satt upp lokalhistoriska teaterföreställningar. Alltid nyskrivet, alltid utsålt. Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer, i åldrar från 6 till 85 år.
– Runmarös historia är som så många andra skärgårdsöar full av spännande händelser de senaste tusen åren. För att hitta dem har vi fått leta i arkiv, tidningslägg och intervjua öbor, vilket ofta har varit en utmaning. Inte alla har velat berätta, eller ”skvallra”, säger Maria Östberg Svanelind.
Hon är föreningens ordförande och har de senaste åren även varit producent för Runmaröspelen.
– Utflyttningen från Runmarö har varit lika stor som i annan glesbygd så det har varit svårt att hitta personer som kan berätta. Till vår hjälp har vi haft historikern Pia Landelius och Runmaröbon Ann Forslund. Och förstås vår fantasi! Vi har aldrig sagt att vi återger skeenden exakt som de var. Vi har tagit oss ett visst, ibland stort, mått av konstnärlig frihet, fortsätter hon.
Vissa somrar har teaterföreställningen ackompanjerats av en utställning på samma tema som visats på hembygdsgården.
Ensemblen består av mellan 20 och 40 amatörer.
Runmaröspelen bildades 2010 på initiativ av en grupp Runmarökvinnor, både fastboende och fritidsboende. Bland dem fanns regissören Judith Hollander som med sin passion för amatörteater under många år varit en drivande kraft, berättar Maria Östberg Svanelind.
Katti Björklund började som kontrabasist i uppsättningarna. De tre senaste åren har hon skrivit manus och varit regiassistent – dels till Judith Hollander, dels till Peter Lagergren, som är dansare och koreograf och också stått för regin. Researchen har fördjupat hennes kännedom om ön.
– I flera fall har det vi berättat om varit stora historiska skeenden, speglat i den lokala historien på lilla Runmarö.
Ett exempel är 2024 års uppsättning ”Hundra riksdaler”, om fosterbarn och änglamakerskor.
– Runmarö och andra skärgårdsöar tog emot enormt mycket fosterbarn under årtiondena kring förra sekelskiftet. Många fick det bra, men en del for väldigt illa. Det är svårt att skildra i en familjeföreställning, men jag tycker att vi lyckades.
Trots att det rör sig om händelser långt tillbaka finns i vissa fall en oro att efterlevande ska ta illa upp. Den typen av diskussioner föregick både ”Hundra riksdaler” och 2025 års pjäs ”Masen som försvann”, som handlar om ett mord som begicks år 1889, berättar Katti Björklund.
– Det är en händelse som det har snackats om sedan dess. August Strindberg bodde på Runmarö den sommar då mordet begicks, och han lyfte in det i novellen Silverträsk. Vi grävde i arkiv och fick fram en del nytt, men det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Historien i grova drag är att en äldre urmakare från Dalarna kommer till Runmarö. Snart visar han sig vara en bedragare. Därtill slår han sin unga hustru. En grupp Runmaröbor går samman för att tala honom till rätta. Eller? Har de bestämt sig för att döda honom? Det är i varje fall så det slutar.
I Runmaröspelets version blir berättelsen ”en grekisk tragedi i Runmarö-version med sång, musik och dans”. Responsen blev positiv.
– En familj kom fram och berättade för en i ensemblen att de blivit jätteglada. Det var deras gård det handlade om. Deras släkt hade i och för sig kommit dit senare, efter detta.
Det vi berättar är ju vår tolkning av det som skedde.
Katti Björklund har arbetat med teater på olika sätt i många år, både i fria grupper och på deltid med interaktiv teater. Hon är van att arbeta med improvisation, något hon använt även i arbetet med Runmaröspelen. Att arbeta med amatörer och ideella resurser kräver inkänning.
– Alla kan inte bära lika mycket, det är viktigt att fördela på gruppen.
Vad har det inneburit för din relation till bygden att arbeta med Runmaröspelen?
– Det har varit ett jättebra sätt att komma in och lära känna folk. Det är också väldigt kul att få tillfälle att skriva dramatik, att skriva för en så stor ensemble och publik.
I skånska Vittsjö har Malene Langborg de senaste åren drivit en världsunik verksamhet. Brickbandmuseum – med över 200 unika brickband – en hantverkstradition och hemdekoration som sträcker sig tillbaka till sent 1T800-tal. Men nu är det slut. Efter en hjärtoperation både vill och måste Malene Langborg prioritera annorlunda, berättar hon på telefon.
–Jag blev opererad i hjärtat i somras. När man går igenom något sådant så är det som att livet blir så värdefullt och närvarande. Man tänker lite djupare tankar. Det satte i gång en önskan att förändra något i mitt liv och att göra något annat. Som det är har jag också dålig arbetskapacitet, den energi jag har måste jag använda till något som ger en inkomst. Jag tjänar ingenting på Brickbandmuseum.
Vad önskar du ska hända med din samling? – Jag önskar att brickband förblir en inredningsdetalj som man kommer ihåg. Det hade varit så jättesynd om den försvann. Den är rolig, en praktisk och vacker grej som man kan sy själv. Det vore fint om det arbete jag har gjort de här åren kan fortsätta.
– Det enklaste hade varit om jag kunde bort samlingen, men det har jag inte råd med, jag har tagit av min egen ekonomi genom åren för att bekosta samlingen. 225 brickband måste ha ett värde? Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Jag hoppas att någon vill ta över samlingen, eller har en kreativ lösning.
Hur uppstod Brickbandsmuseum? – När jag var barn på 1970-talet hade min farmor i Danmark, där jag kommer ifrån, ett brickband på väggen i köket som jag tyckte mycket om. Några år efter hennes död hittade jag ett brickband i en second hand-butik och blev väldigt nostalgisk. Jag köpte det, och sedan fler. Plötsligt hade jag en liten samling. På den vägen var det.
Är det några brickband du är särskilt fäst vid? – Ja. Jag har faktiskt 235 stycken, inte 225. Jag vill behålla tio stycken. Om någon ber mig hålla ett föredrag är det bra att ha tio stycken, som är representativa för tidsepoker och handarbetstekniker. Ett av mina favoriter är här från Vittsjö, där det står broderat, enkelt men supervackert, anno 1935. Det finns också några trycka orange 1970-talsbrickband som jag tycker är så fina.
När hade brickbanden sin storhetstid? – Jag har letat efter en brickbandsvetare i alla dessa år, en textilexpert, men utan att hitta någon. Jag har räknat ut att brickband förmodligen uppfanns i slutet av 1800-talet och började bli vanligt i början av 1900-talet. På 1920-talet hade det spritt sig, då hade många ett sådant i finrummet.
Vad vill du göra i stället för att driva Brickbandmuseum? – Medan museet var i gång hade vi ibland musikkvällar. Det vill jag fortsätta med, det var väldigt roligt. Jag spelar gitarr och sjunger, det är en del av mitt arbetsliv.
FAKTA. Kort om brickband och Brickbandmuseum
Ett brickband är ett tvådelat band som används för att hänga upp en bricka på väggen. Brickband är ofta i textila material men kan även vara av exempelvis plast eller läder. Malene Langborgs äldst daterade exemplar är från 1896.
Brickbandmuseum etablerades 2018 i Skåne, flyttade till Öland i fem år och har sedan 2024 åter varit beläget i Skåne.
Den som vill veta mer, eller eventuellt är intresserad av att ta över samlingen, kan kontakta Malene Langborg direkt. Se Detnya.brickbandmuseum.se
– Vi försöker verka för bygdens bästa och hjälpa till när vi kan, säger Thorbjörn Svahn, ordförande i Hultsfreds hembygdsförening.
Vid en nattlig brand i slutet av september totalförstördes Hultsfreds moské. Medlemmarna i föreningen Pegasus som drev verksamheten stod plötsligt utan samlingslokal.
– Vi är mycket ledsna, men det känns fint att hembygdsföreningen ställer upp för oss när vi drabbas på det här sättet, säger Owais Kholi från Pegasus.
Direkt efter branden lovade hembygdsföreningen att låna ut sin så kallade musikpaviljong, så att föreningen Pegasus kan fortsätta med sina fredagsböner.
– Vi vill vara en positiv kraft i bygden. Det var en självklarhet att erbjuda plats i Musikpaviljongen på fredagar mitt på dagen. Vid den tiden brukar lokalen ändå inte vara uthyrd, säger Thorbjörn Svahn från Hultsfreds hembygdsförening.
Vi är mycket ledsna, men det känns fint att hembygdsföreningen ställer upp.
Även inom hembygdsföreningen är många medlemmar ledsna över den nedbrunna fastigheten.
– Den bar på en intressant historia, med två byggnader som blev sammanbyggda år 1926, berättar Thorbjörn Svahn.
– Den ena byggnaden från 1898 drevs i missionsförsamlingens regi och var ett soldathem. Den andra kallades lägerboden och hade varit en affär i Hultsfred.
Av de båda fastigheterna tog en metodistkyrka form för 99 år sedan, med en pastor Thorsell från Skara som den första av en lång rad föreståndare.
– Metodistkyrkan byggdes där smalspåret mot Västervik gick tidigare, innan man sänkte sjön Hulingen så att järnvägen kunde dras närmare sjön, säger Thorbjörn Svahn.
Metodistkyrkan drev verksamhet i 80 år, fram till år 2006 då den sista gudstjänsten hölls. Sedan togs byggnaden över av föreningen Pegasus och omvandlades till moské.
Paviljongen lämpar sig bra som provisorisk lösning för föreningen Pegasus.
Efter branden har alltså Pegasus fått möjlighet att bedriva verksamhet i hembygdsföreningens musikpaviljong på Hultsfreds slätt.
– Det är en bra samlingslokal på alla sätt och vis, säger Stefan Helgesson som är anställd av hembygdsföreningen och ansvarig för uthyrningen.
– Det är populärt att hyra Musikpaviljongen för exempelvis bridge, dop, förlovningsfester, födelsedagskalas och mycket annat, berättar han.
Owais Kholi förklarar att paviljongen lämpar sig bra som provisorisk lösning för föreningen Pegasus, efter att deras moskébyggnad brunnit upp.
– Hembygdsföreningen har inte begärt hyra från oss, men vi vill ändå betala varje gång vi använder lokalen. Alla föreningar är ju i behov av intäkter, säger Owais Kholi.
När Hultsfreds moské brann ner erbjöd Thorbjörn Svahn och hembygdsföreningen ersättningslokaler i Musikpaviljongen. Foto: Fredrik LobergMoskéfastigheten som nyligen brann ner i Hultsfred byggdes 1898 som soldathem på Hultsfreds slätt, med Svenska Missionsförbundet som huvudman. Sedan flyttades den till centrala Hultsfred, för att bli metodistförsamlingens samlingslokal år 1926.
Hur ger man unga människor en ingång i hembygdsfrågor? Domarvik hembygdsgård i Åtvidaberg kommun är idylliskt idylliskt belägen på en höjd intill Grävsjön. I somras hölls här ett läger för barn mellan 7 och 15 år.
– Syftet är att fler unga ska bli intresserade av det vi gör, förklarar Anita Bodin från Hannäs hembygdsförening.
– Kanske kommer de unga som minns sina somrar här också vilja engagera sig i föreningen i framtiden?
Under tre sommardagar får 30 barn bada, umgås och sova på höskullen. Arrangemanget är ett samarbete mellan hembygdsföreningen och förbundet Vi Unga som är Studieförbundet Vuxenskolans fristående ungdomsorganisation.
– Det är Vi unga som är lägerledare, och de gör ett fantastiskt arbete. Men många föräldrar kommer också hit och hjälper till, säger Anita Bodin.
Under tre sommardagar får 30 barn bada, umgås och sova på höskullen.
Lägret vänder sig till alla barn som är intresserade och har åldern inne – man måste inte bo i närområdet.
– Platserna brukar snabbt bli bokade. De flesta av barnen är från Hannäs och dem når vi via vår Facebooksida. Men det är också sommargäster och folk från Norrköping.
Under det mobilfria lägret bjuds får barnen bland annat gå tipspromenad runt Domarvik. Där får man gissa vad gamla ting som föreningen har samlat på sig har använts till förr.
I matsalen finns pärmar med fotografier ur bygdens historia finns att bläddra i för den som vill. Man plockar också svamp och bär och lär sig hur man överlever på egen hand i den närliggande skogen.
– Och så gör vi egen glass, fastän hembygdsgården varken har vatten eller el. Man får stå där med sin lilla visp och vispa grädden.
Barnen får också lära sig att kärna smör, berättar hon.
– Tanken är att man de ska få en bild av hur det var förr.
Förutom att upplåta sina lokaler har hembygdsföreningen även bistått med matlagning.
– I mangårdsbyggnaden finns en gammal bakugn och där har vi gjort pizza.
Det här är ett jättebra sätt för unga att få kontakt med hembygdsföreningen och förstå hur vi jobbar.
Om man är barn och har föräldrar som är aktiva i hembygdsföreningens aktiviteter ligger det nära till hands att man själv blir intresserad, menar Anita Bodin.
– Men det är inte många av barnen i bygden som har föräldrar som är engagerade i dag. Därför är det här ett jättebra sätt för unga att få kontakt med hembygdsföreningen och förstå hur vi jobbar.
2025 var sjunde sommaren som man ordnade läger i Domarvik hembygdsgård.
– Barnen som var här första sommaren har hunnit bli i 15-årsåldern nu. De tar hand om de yngre barnen när vi badar och spelar fotboll med dem. De ser efter varann, men tycker fortfarande att det är roligt.
Brukar alla vilja sova på höskullen? – Nej, de som är allergiska eller tycker att det bara läskigt får sova i tält. Men många tycker verkligen att det är jättekul.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
