I Österbybruk, Östhammars kommun finns Bruksarkivet – Dannemorabygdens förenings- och hembygdsarkiv. – Vårt kulturarv finns i arkiven. För att förstå framtiden behöver man även se bakåt, säger Torkel Gille, som sedan länge är aktiv i arkivets styrelse. Bruksarkivet kallas också Bygdens arkiv och innehåller ungefär 25 000 bilder, varav de äldsta är från 1800-talet. Här finns också böcker, gamla kartor, artiklar och uppsatser med anknytning till bygden.
Galtförening dokumenterad Arkivet grundades redan 1945 och består av 155 lokala arkiv i bygden som slagits samman till ett. – Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt. Galtföreningen i fråga är naturligtvis insomnad vid det här laget, förklarar han. Men bland de andra föreningarna – till exempel fackföreningar, fiskeföreningar och hembygdsföreningar – lever ett femtiotal kvar.
Källarlokal med klipparkiv Det samlade arkivet huserar i källaren till det gamla kommunkontoret i Österbybruk. – Det passar bra, för vad skulle man annars använda ett sådant utrymme till? Lokalerna består av tre rum, berättar Torkel Gille. – I ett av dem finns vårt klipparkiv. Det vill säga alla sparade tidningsurklipp som rör orten. Det uppdaterades dagligen fram till internets genombrott.
Förr bildade man föreningar för allt möjligt. En galtförening var till exempel en grupp som gått samman för att ha råd att köpa en galt.
Nyfikna nyinflyttade En vanlig besökare i Bruksarkivet är den nyinflyttade ortsbon som letar information om sitt hus. – Man är nyfiken på vilka som bott där eller när huset är byggt. Ibland kan vi plocka fram gamla foton, förklarar han. Andra besökare är pensionärer som vill bläddra i ett specifikt år ur klipparkivet. – Vad hände egentligen i bygden 1955, när jag var fem år? Det är sådant folk gärna undersöker.
Kurser och utställningar Bruksarkivet anordnar också kurser i släktforskning. Varje år producerar man även en fotoutställning i Österbybruks bibliotek. – Bibliotekarierna har berättat att i synnerhet barnen tycker det är väldigt roligt med gamla bilder. Och när fotoutställningen hängt ett par månader på biblioteket vandrar den vidare till ortens lokala demensboende. – När dementa ser bilder från sin barndom händer det att minnen kommer tillbaka. Bilderna brukar vara väldigt uppskattade även där.
Gör en almanacka Bruksarkivet drivs av ideella krafter och har öppet en gång i veckan. – Men om någon har rest hit för att släktforska så har vi även möjlighet att ha öppet på förfrågan, förklarar Torkel Gille. Man mottar ett kommunalt anslag på 1 400 kronor per år, vilket enligt uppgift räcker till kopieringskostnader om man har tur. I stället finansieras den större delen av verksamheten av årsavgifter från föreningsmedlemmar och av intäkter från försäljning av en egenproducerad almanacka med bilder ur arkivet. – Vi väljer ett nytt bildtema varje år – till exempel gamla skolor. Vi brukar sälja omkring 200 exemplar.
Vad var det senaste som plockades in i arkivet? – Numera fylls ju inte klipparkivet på men vi sparar fortsatt alla dödsannonser för folk som bott i Dannemorabygden. Arkivet får löpande förfrågningar från ortsbor som vill skänka fotografier eller gamla skrifter, berättar han. – Vi är generellt positiva till nytt material men vi gör ett urval.
FAKTA. Digitalt material från Bruksarkivet/Bygdens arkiv
Bruksarkivet eller Bygdens arkiv har i nuläget digitaliserat ett par hundra bilder ur sina samlingar via den publika databasen ALVIN.
Sveriges brödhistoria är rik och full av bortglömda tekniker, råvaror och traditioner. Trots det är stora delar av vårt brödarv relativt okänt. Recept tecknades sällan ner. Nyfikenhet på vad som ändå levt kvar, i lokala traditioner eller som gick att skaka fram ur arkiv, gav upphov till projektet Svenska bröd, initierat av forskaren och bagaren Karin Gerhardt i samarbete med Tobias Nilsson, Norrtälje Naturcentrum.
Mellan 2023 och 2025 kartlade de regionala baktraditioner genom fältresor, arkivstudier och workshops med bagare, forskare och kulturarvsaktörer. Även hembygdsföreningar uppmuntrades att bidra med inspel, bland annat genom ett upprop publicerat i Bygd och Natur. Resultatet är kunskapsportalen Svenska bröd som rymmer såväl historiska beskrivningar av råvaror och jäsningsmetoder som recept.
Ett land, många bröd Svenska bröd visar hur regionala brödtraditioner har varit. I norr dominerade korntunnbrödet, i de södra och östra delarna rågbröden, medan västra Sverige hade havrebaserade varianter.
– Vissa regioner har en stark brödtradition, som tunnbröden i Dalarna, där man har olika recept i varje by och alla gjorde, och gör, lite olika. I syd har man kavringar. En hel del modernisering har skett av recepten, på gott och ont, säger Karin Gerhardt.
Vetemjöl användes länge bara i sötebröd. Överlag vittnar recepten om stark hushållningsanda och kreativitet, under begränsade förutsättningar. Degvätskan kunde vara vatten, mjölk, svagdricka, vört, filmjölk, eller blod. Ister, som framställs av grisspäck, var länge det mest tillgängliga fettalternativet och gav brödet både hållbarhet och smak, innan margarin kom på 1800-talet. Bröd blandades ut med bark, rovor, ärtor och bönor och senare även potatis.
Degvätskan kunde vara vatten, mjölk, svagdricka, vört, filmjölk, eller blod.
Salt kom sent Till den moderna bagarens förvåning saknar många äldre svenska recept helt salt. Kavring, ankarstock och gotlandslimpa bakades traditionellt utan salt.
– Salt var möjligen svårt att få tag i vissa perioder. Men man köpte in salt för konservering av mat, som sill och kött. Kanske var maten så väldigt salt att salt inte också behövdes i brödet, säger Karin Gerhardt.
I dag har man annan kunskap om saltets betydelse. Salt är en central ingrediens för att minska skadlig bakterietillväxt och behövs även för jäsningen och en kontrollerad fermentering.
Bakade för hållbarhet I äldre tider, särskilt i Norden, var det vanligt att baka bröd som kunde lagras under lång tid. Hårt bröd, som knäckebröd, torkades helt och hållet för att hålla i månader eller till och med år. Det förvarades hängande i kökstaket eller i torra förråd. Ankarstock lever kvar som brödnamn, men var ursprungligen en mer kompakt upplevelse än dagens variant. Som skeppsbröd på 1700-talet kunde det hålla i flera år, men för att lätta på tuggmotståndet fick det vätas inför servering. Ankarstocken är en av Karin Gerhardts favoriter ur den svenska brödhistorien.
– Rågbröd som ankarstock skulle behöva en renässans! Men även surlimpan, den är ju verkligen slow food. Och potatistunnbröd på bara potatis och kornmjöl.
Brödets framtid ligger i det förflutna Karin Gerhardt arbetar som forskare vid SLU Centrum för biologisk mångfald, där hon nyligen avslutat det tvärvetenskapliga projektet Historiska sädesslag i framtidens mat. Under sex år undersökte forskare från SLU och Högskolan Kristianstad tillsammans med branschfolk möjligheter med gamla spannmålssorter. Syftet med projektet var att undersöka potentialen hos kulturspannmål, det vill säga äldre sorter, i ekologisk produktion. De äldre sorterna är robusta, kan odlas på sämre jordar och kräver mindre insatsmedel än moderna sorter. De ger dock mindre skörd. I Svenska Bröds recept rekommenderas den här typen av mjöler, eftersom de ligger närmast de råvaror som traditionellt har använts.
– De äldre sorterna ger ett viktigt bidrag till livsmedelssäkerheten genom sin sin resiliens, säger Karin Gerhardt.
Intresset för kultursorter ökar. Ökar gör även intresset för att använda mjöl från baljväxer i brödbak, en ingrediens som ökar näringstätheten. Andra historiska ingredienser väntar ännu på att göra comeback, konstaterar Karin Gerhardt.
– Varför inte mer blodbröd? Det är en näringsrik svinnprodukt!
De äldre sorterna ger ett viktigt bidrag till livsmedelssäkerheten.
Föreläser och letar vidare Karin Gerhardt skulle gärna göra en del två av Svenska bröd, för att samla in ännu mer kunskaper och erfarenheter. För tillfället föreläser hon om kulturspannmål och förbereder en beredskapskurs för Röda korset om att baka bröd utan el och med färre ingredienser.
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Kris kan skapa kreativitet. Det kan Marita Sköldberg intyga. När tidningen Kyrkokörjournalen, där hon varit redaktör i 14 år, plötsligt lades ner av besparingsskäl tog en egen idé snabbt form. Under cirka 15 månader besökte hon många hundra kyrkogårdar i Sveriges alla landskap. Nu är resultatet här: Boken ”Upptäck Sveriges kyrkogårdar”.
På 300 sidor presenteras 450 kyrkogårdar med text och bild samt mer allmänna inslag om det kulturarv som kommer till uttryck på våra kyrkogårdar.
Hur var det att se Sverige med kyrkogårdarna som utgångspunkt? Vad ger det för bild av landet, historiskt och i dag? – Skillnaderna mellan olika delar av landet har blivit väldigt tydliga. Det är självklart när det gäller växter – långt norrut är det mest björkar, sen blir det lönnar, lindar, kastanjer och allt mer exotiskt ju längre söderut man kommer. Men det finns många andra exempel. Att Sverige blev märkt av världskrigen syns till exempel på krigsgravar framför allt på Västkusten och i Skåne. Stora klasskillnader är allra mest uppenbara på bruksorter och i landskap som Sörmland med många herrgårdar – där finns det gott om enormt pampiga gravmonument bredvid små stenar och kors. I mitten på 1900-talet skulle klasskillnaderna i stället helt raderas, över hela landet. En insikt är att föräldrar i alla tider har sörjt sina barn väldigt djupt, även när barnadödligheten var stor. Det finns väldigt gripande barngravstenar från 1800-talet.
Vad gör kyrkogården till en intressant destination för fler än de närmast berörda? – Om man bortser från det uppenbara, kyrkogården som plats för att sörja och minnas, tycker jag att det finns tre ”huvudvärden” som i sin tur innehåller en mängd olika ”undervärden”. Kyrkogårdar är museer, botaniska trädgårdar och friluftsområden. Och så är de också en provkarta över mänsklig kreativitet.
I boken tipsar du också om några av de initiativ som finns för att levandegöra kyrkogårdarna som kulturarv, som kulturgravar.se och kyrkogårdsvandring.se. Hur ser du på kyrkogårdens potential som historieförmedlare? – Det finns en enorm potential, det är bland annat därför som jag har gjort den här boken. Kyrkogårdarna berättar om Sveriges historia de senaste 200 åren kanske tydligare än något annat, men de syns nästan inte i turist- och historieböcker. Jag hoppas att det ska förändras. Jag önskar att lärare ska ta med skolbarnen ut på kyrkogården. Och att fler församlingar, förvaltningar och föreningar ska starta studiecirklar, spela in filmer, göra kyrkogårdsbeskrivningar, inbjuda till vandringar.
Har du några favoriter bland landets kyrkogårdar? – Vilka som blir favoriter beror mycket på tillfälligheter: årstiden, vädret, min sinnesstämning, tiden på dagen. Allra bäst är strax före skymningen en solig dag med lite moln. Men okej, det får bli en rad favoriter och de kunde varit många fler: Jämshög i Blekinge för variationen, Harplinge i Halland för fantasifullheten, Norra Vi i Östergötland för ljuset, Skogskyrkogården i Karlskoga för dramatiken, Husby-Ärlinghundra i Uppland för minneslunden, Gamla kyrkogården i Gävle för konsten, Söderhamn i Hälsingland för blomsterprakten, Tännäs i Härjedalen för fjällvyn, Nederluleå i Norrbotten för sommarängen. Min favoritgravsten finns på Barkeryds kyrkogård i Småland, några meter från min pappas grav.
Hur ser den ut? – Det är ett citat som jag tycker är så otroligt roligt och som kittlade mig till att rota fram ett helt fantastiskt kvinnoliv: ”Hans krafter egnades åt skulder och skatter, hennes i att väfva matter.” Margareta Andersdotter, på gravstenen står det Margreta, blev 99 år och var en konstväverska av rang.
Arbetet har lett till fortsatt nyfikenhet på ämnet skriver du, har du redan nu planer på att återkomma till kyrkogården? – Det närmaste är att göra en bordsalmanacka med en kyrkogårdsbild för varje dag på året. Jag har åtskilliga tusen bilder från mina resor, men jag måste komplettera för vintermånaderna. I vår har jag ett par föreläsningar inbokade och det finns idéer på fler böcker och artiklar. Men jag vill se hur den här boken landar innan jag bestämmer något, och jag är öppen för förslag.
Den 10–11 oktober samlades nära 60 representanter för ett nytt verksamhetsforum i Järfälla. Det inledande arbetet med organisationsöversynen av Sveriges hembygdsförbund har nu nått halvtid. Översynen, initierat av riksstämman 2023, har resulterat i tre verksamhetsforum. Sedan förra gången i mars har det parallellt skett regionala möten, presentationer, workshops i regionala styrelser och lokala föreningar. Vi har haft två öppna webbinarier kring hembygdsrörelsens framtid.
I rollen som projektledare har jag haft förmånen att medverka vid möten eller workshops i Medelpad/Ångermanland, Gästrike/Hälsingland, Östergötland, Värmland, Västmanland, Blekinge, Södermanland, Halland, Stockholm och Kalmar län. Nästa möte planeras i Västerbotten i mitten av november. Att någon från riksförbundet reser ut för att medverka på plats är mycket uppskattat och skapar energi både hos mig och deltagarna. Det är något som jag tror kan stödja vi-känslan. Samtidigt får jag en klarare bild av hur olika frågor tas emot av föreningar och regionala styrelser.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Breda frågor som får lite olika svar beroende på vilken utkiksplats vi har. Samma övergripande frågeområden har legat till grund för arbetet i tre arbetsgrupper som ägnat sig åt en fördjupad analys som underlag för styrelsen.
Tre breda frågeställningar har varit vägledande för diskussionerna: Hur ska vi arbeta? Hur vill vi uppfattas? Hur ska vi organisera oss?
Ett paraply med både vi-anda och lokal självständighet Under senaste forumet ville riksstyrelsen prova några övergripande analyser och presentera mer konkreta förslag.
Förslagen syftar alla till att uppfylla och stärka arbetet med Strategi 2030 med fokus på samverkan inom organisationen och att främja en vi-känsla. Genom att tydligare lyfta kulturarv som det övergripande ändamålet vill styrelsen stärka det gemensamma varumärket och synligheten av vad vi gör. Eventuellt kan ett namnbyte bli aktuellt på Sveriges hembygdsförbund.
Styrelsen har inledningsvis landat i att vi är en paraplyorganisation. Detta utifrån historiska förutsättningar där hembygdsföreningarna vuxit fram under drygt 100 år utifrån överenskommelser mellan helt autonoma föreningar och förbund. Mycket lite har förändrats sedan SHF blev riksförbund 1975. Alla föreningar och förbund är då helt självständiga, med egna stadgar, avgifter, årsmöten. Denna historiska kunskap är viktig för att förstå hur vi arbetar tillsammans i dag.
Stödet från förbundet riktar sig främst till medlemsföreningarna. De flesta inom organisationen anser också att det är föreningar som är medlemmar. Det finns dock otydligheter i fråga om olika medlemskap och att enskilda medlemmar i dag har rätt att skicka in motioner till årsstämman. Detta kan behöva justeras rent stadgemässigt.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet och i övrigt endast vägledande eller rekommenderande för regionala förbund och lokala föreningar. Det är upp till de enskilda föreningarna att söka sin relevans och utveckla sitt varumärke utifrån det lokala sammanhanget. Detta kan inte styras uppifrån.
Hur ska man då se på målsättningen att stärka vi-känslan inom en organisation med ett brett paraply? Kanske handlar det inte om hur medlemskapet är konstruerat, eller vilka som berörs av riksstämmans beslut. Då är det snarare ett starkare fokus på vårt gemensamma ändamål som är nyckeln: Att ta hand om och levandegöra kulturarvet.
En av utmaningarna är att utveckla former för dialog och samverkan som respekterar självständigheten men samtidigt stödjer, inspirerar och ger service för lokalt arbete. Det krävs en balans mellan att erbjuda gemensam riktning och att föreningarna själva formar sin väg.
I en paraplyorganisation blir riksstämmans beslut styrande endast för riksförbundet.
Förtydliga värdet av det ideella kulturarvsarbetet Styrelsen ser behovet av att förtydliga riksförbundets varumärke i arbetet mot centrala myndigheter, departement och civilsamhällets organisationer. Betydelsen av det ideella kulturarvsarbetet kan stärkas gentemot beslutsfattare om vi samtidigt breddar oss och ansluter fler verksamheter än hembygdsföreningar. Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna. Under diskussionerna lyftes om en förening/organisation då kan anslutas direkt till riks eller om vi ska vi behålla kravet på regional anslutning.
Under dagarna fördes diskussioner om begreppen hembygd och kulturarv och vad det betyder när vi använder det i olika sammanhang. Om vi ska vara en aktiv och synlig folkrörelse, med många lokala medlemmar som fungerar som ambassadörer för hela hembygdsrörelsen, behöver frågor om varumärket och bilden av oss lokalt, regionalt och nationellt utredas vidare.
Ett evenemang kring ideellt kulturarvsarbete? Som en konsekvens av en ökad betoning på ändamålet och kulturarvsfrågorna föreslår styrelsen att vi överväger att frångå de traditionella riksstämmodagarna i maj och separerar interna organisationsfrågor från kulturarv och ändamålet. I stället kan vi utveckla en ny typ av ”Kulturarvsdagar” inriktade på ideellt arbete med kulturarv. I dag finns inte en sådan mötesplats. Dessa kan äga rum på olika ställen i Sverige och även erbjudas digitalt. Vi genomför riksstämman på en dag i maj och utvecklar ett större evenemang på hösten för föredrag, seminarier, samtal och debatter kring ideellt kulturarvsarbete. Detta mer konkreta förslag kring en aktivitet skapade intensiva diskussioner kring tidpunkt, storlek och det praktiska genomförandet.
Webbinarierna som förbundet erbjuder är uppskattade men behöver marknadsföras bättre. Fördelen med de digitala seminarierna är att dessa kunskaps- och erfarenhetsutbyten når ut över hela landet. Det efterfrågas statistik kring vilka ämnen som lockar mest.
Intresset för kulturarv och ideellt kulturarvsarbete finns även utanför de traditionella hembygdsföreningarna.
Ändamålet i fokus! Ett viktigt mål för riksförbundet handlar om att ta fasta på hur arbete med kulturarv och hembygd kan bidra till aktuella samhällsfrågor, exempelvis beredskap och klimatomställningen. Det påverkar det framtida innehållet på webbinarier och teman för de föreslagna kulturarvsdagarna. Våra kunskaper kring kulturarv och äldre kunskaper bör syfta till att värna och därmed påverka framtidens samhällen och kulturarv.
Diskussionerna visade på ett brett intresse för översynen, men synliggjorde också behovet av förankrade och pedagogiska konsekvensanalyser. Detta med fokus på frågor ändamålet, organisationsformen, kommunikation, varumärke, namnfrågor och olika former av medlemskap. Allt hör ihop och utgör en helhet.
Nästa steg för arbetsgrupper och styrelse blir att utifrån de förda diskussionerna fördjupa analysen, genomföra konsekvensbedömningar och ta fram ett fylligare bakgrundsmaterial som grund för fortsatt riktning och diskussioner vid nästa verksamhetsforum 13-14 mars och framtagande av skarpa förslag för Sveriges hembygdsförbunds riksstämma 8-9 maj, 2026.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
