Berätta kort om föreningen! Hur många är ni, vad innehåller ett typiskt verksamhetsår? – Föreningen har cirka 150 medlemmar, som för så många andra föreningar minskar det tyvärr lite år från år. Jag bifogar årets programblad. De stora händelserna är midsommarfirandet med 2 000 till 3 000 besökare och Fordons- och Hantverksträffen som lockar cirka 400 fordon och närmare 2 000 besökare. Vidare kommer en del besökare de åtta söndagseftermiddagar då vi visar 1900-talsmuseet, Militärmuseet samt har fika vid Hembygdsgården.
Vad skiljer föreningens verksamhet i dag gentemot hur det såg ut för tio år sedan? – Det är ingen större skillnad, vi är ju en hembygdsförening, hehe.
Hur har de senaste åren varit, med pandemin och återhämtning efter den? Har det medfört några förändringar? – Tyvärr minskade aktiviteterna under pandemin, men de och även besökarna verkar sakta men säkert vara på väg tillbaka. Förra året var det fortfarande lite mindre besökare på aktiviteterna men bättre än året innan.
Vad är er styrka som förening? – Vi firade 100 år 2023 så vi är en gammal och inarbetad förening som många känner till. Föreningen har bra lokaler att visa upp och midsommarfirandet, som har 200-åriga traditioner, lockar många som sedan generationer har den som tradition. Våra två museer drar många besökare.
Vad vill ni göra mer av? – Vi behöver göra mer aktiviteter för våra medlemmar så det lättare går att motivera varför man ska vara med i föreningen. Som det är nu saknas krav på medlemskap på de flesta aktiviteterna.
Kersti Ingeborn är aktuell med boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass” där hon genom anteckningar, intervjuer, arkivstudier, tidningsartiklar och annat berättar om bastabinnet och dess betydelse i Ödenäs. Bastabinne? Det är en textil teknik som utförs i trä – i form av ”bast” från gran eller tall som öglebinds. Ett enkelt men samtidigt krävande hantverk som i årtusenden varit en del av livet i trakten. Nu utövas det inte längre.
– Det finns fortfarande några som är uppvuxna med binnet, de vet hur man gör men kan inte själva. Ingen producerar längre någonting för att sälja, och vad jag vet inte ens till sig själva, säger Kersti Ingeborn.
Hon har intresserat sig för och arbetat med bastabinnet i över 50 år. 1969 skrev Kersti Ingeborn sinfilosofie kandidat uppsats i folklivsforskning om bastabinne, på 2000-talet medverkade hon till att bygga upp arbetslivsmuseet Centrum för bastabinne i Ödenäs i Alingsås kommun.
Vad vill du förmedla i boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”? – Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig under åren. När vi samlade in berättelser för att bygga upp Centrum för bastabinne 2005 var det nog i sista stund för att bevara kunskapen om bastabinnet och dess betydelse till eftervärlden. Vi bjöd in till binneminnekaffen som blev välbesökta av många som själva hade bunnit med minnen från hela livet. Det var mycket som berättades runt kaffeborden. Allt var inte bara roligt!
Hur går bastabinne till? – Man använder ”bast” av mestadels gran, men också fur. Från cirka 70 cm långa kubbar skär man upp bast tvärsöver träets årsringar. Först bara ”lossas” basten och sedan drar man dem utefter hela träets längd. Så egentligen är det tunna tunna spån, så tunna att de kallas bast.
Vad är en sillakass? Vilka andra anvädningsområden har bastabinne? – Att det kallas sillakass eller fiskekass är efter kassens främsta användningsområde att ”ösa” upp fisk vid de stora sillfiskena på västkusten.
Hur använder du själv bastabinneprodukter? Har du några favoriter? – Kassar, dörrmattor, mjärdar, rep som tillverkades i stoooooora mängder är så sällsynta i dag, så för min del är det som utsmyckning i hemmet. Ibland också när jag berättar om bastabinne.
Hur är hållbarheten hos bastabinne? Torkar produkterna med tiden eller håller de länge? – De mörknar när de står för ljust. Basten torkar. Händer det: blöt föremålet med vatten.
Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig.
På 1940-talet kallade Nordiska museets John Granlund bastabinne ”ett ändamålsenligt livslevande forntidsarv”. Berätta kort om hantverkets historia! – Ändamålsenligt är det eftersom produkterna är användbara i det vardagliga livet. Livslevande, för att det fortsatt levde i Ödenäs. Det fanns inte ett ställe i socknen där man inte band. En del bara till husbehov. Andra för att livnära sig. Under slutet av 1800-talet var det svält i Sverige. I Alingsås startade en slöjdskola för att främja den slöjd som förekom i Ödenäs, kassar och mattor av träbast men även för slöjden i Hemsjö där man tillverkade kolkorgar till SJ. Hushållningssällskapet hade många utställningar där slöjdare premierades för goda och nyttiga produkter. Ett sätt för samhället att främja slöjd som försörjningskälla. ”Vi hade aldrig överlevt om vi inte hade haft binnet”, är en ofta återkommande kommentar när man pratar om bastabinne.
Är det verkligen forntida? – Så här formulerar professor Granlund det: ”Den textila teknik i vilken föremålen med nätvägg, i första hand mjärdarna är utförda avslöjar den konservatism, som endast vår äldsta näringsform förmår bevara. De som redan under stenåldern nått sin fulländning. Av förhistoriska nät, bundna av bast överensstämmer med det från Ordrup Mose i Danmark, daterat till stenåldern, fullständigt med tekniken på våra träbastmjärdar. Denna urgamla teknik har även överflyttats till andra föremålsgrupper. Speciellt i Ödenäs ha tillverkats ett slags kassar och dörrmattor av träbast.” – Anna-Maja Nylén, som skrivit den omfattande boken ”Hemslöjd”, skriver att ”bastarbetena är med avseende på material och teknik gengångare från tiden före de odlade textilfibrerna”.
Hur ser kopplingen till Ödenäs ut, vilken betydelse har bastabinnet haft på just denna plats? – Ödenäs är mycket nära knutet till slöjdområdena i Sjuhäradsbygden. Man tillverkade produkter till försäljning. I Ödenäs lämnades slöjd i massor till affärerna och i första hand fick man varor i utbyte. Denna byteshandel kunde förekomma ännu på 1970-talet. Handlarna i sin tur fraktade slöjden till grossister i Göteborg för vidare transport ut i vida världen.
Vad är det viktigaste att behärska i hantverket? – Att hitta träd som går att använda. Skogen sköts annurlunda i dag så det är inte lätt att hitta ”bastaträ”. Materialet i form av bast kräver också en hantverksskicklighet att tvinna trä och binna öglor är inte det enklaste även om det är enkelöglor som ska binnas. Tekniken är egentligen väldigt enkel. Det svåra är att öka tåtten allteftersom man binner.
Du har varit med och byggt upp Centrum för bastabinne i Ödenäs. Vad kan man se där? – Vi utgår från skogen med ett stort foto på skog med bastaträn. Sedan kan du ta till dig information om, material, teknik, föremål, historia, betydelse för människorna i Ödenäs.
Här kan du läsa mer om Centrum för bastabinne. Och här finns mer information om Kersti Ingeborns bok ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”.
.
Kassar, mattor, rep i utställningen på Centrum för bastabinne. Foto: Kersti Ingeborn
”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.
Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.
Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.
Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.
Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.
Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.
Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.
I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.
Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.
I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.
Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.
Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.
Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.
Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt
Under hösten leder du kursen Brännässlan i människans tjänst. Vad kan brännässlan göra för oss? – Den till synes alldagliga brännässlan är en historiskt viktig kulturväxt och utgör en fantastisk resurs för hobbyodlare och självhushållare. Brännässlan är näringsrik och klassades som en viktig läkeväxt redan under Hildegard av Bingens tid på 1100-talet. I trädgården är den till nytta för både växter och djur då daggmaskar och tvestjärtar gärna övervintrar i brännässlans välutvecklade rotsystem eller i dess ihåliga stam.
Kursdeltagarna får prova nässelspånad, vad är det? – Ordet nässla härrör sannolikt från tyskans ord för nät och redan under vikingatiden användes brännässlans starka fibrer till båttåg och fiskenät. Allmogen kände väl till hur man tog tillvara växtfibern som nyttjades både till säckväv och klädtyg, men de finaste, silkesliknade nässelfibrerna förädlades till nättelduk, nässeltyg.
Finns det något tips om man bränner sig? – Brännässlor kallas dialektalt för nällor och när man blir nällad, bränner man sig på brännässlor. Då kan det faktiskt lindra om man baddar utslagen med brännässlans växtsaft. Om man däremot är nellad, så är man entusiastisk, intresserad, nyfiken och något otålig.
Vilka är Sällskapet Nellorna? – Textilkonstnärinnan och trädgårdsentusiasten Kristina Ignestam är initiativtagare till Sällskapet Nellorna, som sedan hösten 2005 har utformat egna praktiska experiment utifrån de nedtecknade källor och recept vi fått tillgång till. Sällskapet består i dag av sju kvinnor och är ingen regelrätt förening, utan vi delar frikostigt med oss av våra kunskaper om denna stingsliga ört, som vi också presenterar i vår gemensamma bok ”Brännässla – en älskad kulturväxt”.
Allt var inte bättre förr, konstaterar Sirmiones skeppslag på sin hemsida. Generellt levde fiskarskrået i södra Sverige ett arbetsamt liv.
– Hela familjer jobbade tillsammans, berättar Jan-Inge Svensson från Sirmiones skeppslag. Fiskesnipan var verktyget för hela ens överlevnad.
Mannen var ute med båten och sönerna deltog ofta.
– Man var ute i alla sorters väder och när man kom i land tog hustrun hand om fisken och näten. Fiske var ett fysiskt hårt arbete.
Det hände att man använde fisk som lokal valuta.
– Ibland betalade man till exempel markhyran med ett visst antal kilo sill. Men det var just av ekonomiska skäl.
De flesta av de gamla båtarna som ägs av Sirmiones skeppslag är gjorda av båtbyggare från sydkusten.
– Nio av våra tio båtar är originalbåtar. De är handgjorda med klinkteknik som liknar den metod man använde redan på vikingatiden. Tekniken blev en del av Unescos världsarv 2021.
Skeppslaget namn kommer från den första båt man renoverade, snipan Sirmione som byggdes redan 1911.
– Många äldre vill ha båt, men har kanske inte tillräckligt med tid, ork eller pengar. Går man med hos oss får man chans att lära sig om traditionen, och att använda båtarna.
– Vi snickrar lieskaft och handtag. Men vi gör även stryksticka, som man stryker ut eggen med så att den blir skarp. En stryksticka sliter inte lika mycket på lien som en slipsten, och gör därför så att den håller längre. Och så gör vi en brynetavla. Det är en planka med tre ben som man sitter på när man bryner lien.
Vad behöver man tänka på när man gör sin egen lie? – Det viktigaste är att man får ett skaft som passar en själv och måtten ens kropp. Längden på skaftet ska vara mellan 130 och 140 cm, eller fyra och en halv fot som man sa förr.
Vilket träslag använder ni? – Skaftet ska vara i al, eftersom det är ett lätt men samtidigt segt träslag. Handtagen snickras i björk som är lätt att bearbeta. En del målar skaften också, eller dekorerar dem med blommönster.
Hur lång livstid har en lie? – Den kan hålla i en mansålder om du sköter den rätt. Man ska hålla lien vass, smörja in den med 5-56 och förvara den i kartong. Om man hänger upp den ska den själva liens blad alltid vara instoppat i ett fodral, så att ingen skär sig.
Hur många liar har du gjort i ditt liv? – Hittills har jag gjort sex skaft. Det är olika liar som passar för olika saker. Jag har en som är grov till grovt gräs, och en fin som är gammal och sliten men väldigt vass. Om det är lite knepigt att hösta använder jag den.
– Jag började slå med lie när jag var tolv. När de körde med slåttermaskinen fick jag gå bredvid och slå det de inte kunde ta. Sedan har jag arbetat som kronarrendator och nu fyller jag snart 82. Men jag har bara snickrat liar själv sedan förra året.
Tips! Lienätverket på Facebook är en samlingsplats för både yrkesverksamma lieslåttare och kurshållare, lietillverkare och försäljare samt allmänt slåtterintresserade.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
