– 1800-talets parkideal såg annorlunda ut. Då skulle man promenera, som i en engelsk naturpark. Och man hade gärna olika utflyktsmål, som en bäck eller en utkiksplats.
På Krubbemölla utanför Vitaby, Österlen slingrar sig Mölleån fortsatt fram mellan ekarna. Här har Magdalena Mononen Persson, nyss examinerad trädgårdsingenjör på Sveriges Lantbruksuniversitet, undersökt resterna av vad som för 160 år sedan var en blomstrande park.
Mononen Perssons metod har varit att gräva i arkiven, men även att spetta i jorden – och ta hjälp av Albo Härads Hembygdsförening.
– Hembygdsföreningen har inventerat platsen under hela året, bland annat genom att fotografera blommande växter och perenner. Det har betytt jättemycket för mitt arbete.
En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården.
Det var den pensionerade skogsvaktaren Nils Bruce som fick Krubbemölla till skänks som en pensionsförmån av den greve och markägare som länge varit hans arbetsgivare. Bruce bodde på Krubbemölla de sista 27 åren i sitt liv och den enkla bostaden med halmtak delades mellan Bruces familj och en mjölnarfamilj. Vad det verkar blev den egna trädgården – som snarare tog formen av en park – Bruces stora stolthet.
Historiska trädgårdar tillhörande gods och herrgårdar är det lätt att finna uppgifter om i arkiven, förklarar Magdalena Mononen Persson. Men ledtrådar om hur en arbetares trädgård kunde se ut på 1800-talet är desto ovanligare. Vissa spår från den gamla trädgården i Krubbemölla finns i jorden, men framför allt går de att läsa sig till i en så kallad syneförrättning.
– När Nils Bruce bott på platsen i åtta år, bjuder han på eget bevåg in en syneförrättningskommitté. Alltså ett antal herrar, politiker – folk av betydelse.
Under sitt besök gör kommittén skriftliga noteringar om gångar, lusthus, trädgårdsväxter och välskötta träd.
Syneförrättningen berättar också om en – eller möjligen två – så kallade kaffegrottor.
– En kaffegrotta är ett sätt att skydda sig från vinden i den gamla skånska allmogeträdgården. Numera bygger man trädäck och sitter en bit upp från marken. Men en gammal kunskap är att det är skönare att sitta långt ned för att skydda sig från vinden, och även alltför gassande sol, förklarar Magdalena Mononen Persson.
– Man sänker helt enkelt marken lite grann, och lavar upp stenar i en hästskoform, eller i en hel cirkel. I den lite sluttande stenmuren kan man odla stenpartiväxter.
När Nils Bruce dog år 1887 började parken förfalla. De nya arrendatorerna som tog över marken delade inte hans gröna passion.
– En trädgård av det här slaget försvinner fort. Blommorna går förlorade redan samma år. Men vi har hittat några perenner med ursprung från 1800-talet, som skulle kunna vara från den tiden. De kan ha frösått sig och stått kvar och kämpat.
Med hjälp av Magdalena Mononen Perssons examensarbete återskapas nu den gamla kulturmiljön i Krubbemölla bit för bit.
– Kaffegrottan kommer rekonstrueras, berättar Henrik Valentin, ordförande i Krubbemöllaringen som utgör en egen sektion i Albo Härads hembygdsförening.
– Besökarna kommer kunna kan slå sig ned i kaffegrottan och ta del av historien kring den. Jag håller på att förbereda en audioguide som man kan använda när det inte finns en guide på plats.
Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren.
Henrik Valentin tog själv kontakt med SLU, och tipsade universitetet om den gamla parken som uppsatsämne. Själv fascineras han av hur Nils Bruces parkliknande trädgård går stick i stäv med dåtidens nyttoideal.
– Om man har ett litet jordbruk, varför välj man att anlägga en park? Det är totalt onyttigt.
En stor del av föreningens arbete har bestått i att röja upp i terrängen.
– När vi började handlade det främst om att kunna ta sig fram. Hela ytan var igenvuxen av sly och björnbärsris. Jag vill understryka värdet av folk i föreningen med motorsågscertifikat.
Varför är det viktigt att bygga relationer mellan hembygdsrörelsen och den akademiska världen? – För att det ger oss en fördjupad kunskap om den här sortens kulturmiljö, och lyfter oss som förening!
Henrik Valentin arbetar själv med dramatik, och vill betona betydelsen av berättelser i hembygdsrörelsen.
– Saknar man berättelse kring en plats blir den lätt ointressant för besökaren. Genom arbetet som utförts kan vi berätta om hur den här platsen en gång sett ut, och dessutom låta besökarna ta del av ett intressant levnadsöde.
På senare tid har ytterligare två studenter från Sveriges lantbruksuniversitet engagerat sig i Krubbemölla. Nu är det ekbackens tur att få uppmärksamhet, och de mikrohabitat som går att finna där.
– Ekarna här är okring 250-300 år gamla, och föreningen är medlemmar i Ekförbundet. Vi har gett träden namn efter jättar – vad annars?
Sjöar och vattendrag, skogen, odlingskapet, kulturmiljöer och lokalt inflytande. Det är de huvudområden där riksdagspartiernas kandidater i EU-valet har fått tycka till i Sveriges hembygdsförbunds omfattande enkät.
– Många beslut i EU påverkar de svenska natur- och kulturlandskapen. Vi menar att dessa beslut måste vara möjliga att anpassa efter lokala och regionala förhållanden, oavsett om det handlar om våra landskap, våra näringar eller det civila samhället. Det står inte i motsättning till en kraftfull klimatpolitik, säger Jan Nordwall, generalsekreterare vid Sveriges hembygdsförbund.
På Hembygd.se/euvalet2024återges partiernas hållning kring skogslandskapet, odlingskapet, sjö- och vattenlandskapet samt det bebyggda landskapet. Varje svar paras med analyser av hur partiets ställningstagande förhåller sig till Sveriges hembygdsförbunds hållning.
Partierna har olika syn på EU:s inflytande, om brukande kontra bevarande samt kulturmiljö i förhållande till den av människan mer opåverkade miljön. Det finns också skillnader när det gäller hur man ser på finansiering och möjlighet till lokal påverkan.
Inom skogspolitiken fick politikerna svara på om det behövs mer skydd eller mer reglerat brukande. Tidöpartierna värnar äganderätten och den nuvarande inriktningen på skogspolitiken med frihet under ansvar. Miljöpartiet vill ha en helt ny skogspolitik som ställer om till ett naturnära och hyggesfritt skogsbruk som skyddar och återställer mer skog. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet föreslår ersättningar för ökat skydd av skog som incitament för skogsbrukarna.
Ett annat område där meningarna går isär är frågan om EU:s vattendirektiv. Tidöpartierna har valt att pausa den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraft, något som har fått betydelse för kulturmiljöer vid vatten. Det välkomnas av Sveriges hembygdsförbund.
– I fallet med miljöanpassning till fria flöden i vattendrag befarar vi att viktiga kulturhistoriska värden riskerar att gå förlorade. Vi välkomnar därför att omprövningen har pausats eftersom samråden helt enkelt inte har fungerat; de åtgärdsplaner som togs fram gick i praktiken inte att ta ställning till efter som svarstiden var ytterst begränsad och förfarandet alltför komplicerat för gemene man, säger Jan Nordwall.
Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet.
Flera av kandidaterna pekar på vikten av finansiering för vård av viktiga kulturmiljöer. Uppfattningarna går dock isär om det är EU eller svenska staten som ska bidra med detta. I EU:s tidigare landsbygdsstöd fanns medel för nationella insatser, bland annat investeringsbidrag för hembygdsgårdar. Detta saknas i EU:s nya landsbygdsstöd.
– Vi har påtalat för riksdagens kulturutskott att förlusten av de nationella stödåtgärderna i landsbygdsstödet innebär ett stort avbräck för alla som arbetar med att bevara kulturmiljöer som är viktiga för förståelsen av hur landskapet har brukats historiskt, säger Jan Nordwall.
Samtliga EU-kandidater lyfter i olika ordalag fram vikten av lokalt inflytande. Miljöpartiet är ensamma om att nämna EU:s landskapskonvention, som togs fram på initiativ av Europarådet år 2000 och som lyfter fram landskapens många värden och vikten av att främja allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i hur landskapen bevaras och utvecklas. Sverige ratificerade konventionen 2010.
– Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet, men i Sverige har man inte tillmätt den någon större vikt. Det är synd och tyder snarare på att man från myndighetshåll inte ser konventionen som viktig, något som vi är mycket kritiska mot, säger Jan Nordwall.
Ta del av riksdagspartiernas svar och Sveriges hembygdsförbunds analyser på Hembygd.se/euvalet2024.
– Det handlande om hur de upplevde att växa upp i ett samhälle som nu inte finns, på grund av gruvbrytningen, berättar han.
I dag arbetar Michael Johansson på Sveriges hembygdsförbund som mediaproducent. Då och då håller han även inspirationswebbinarier där han visar goda exempel på hembygdsföreningar och hur de har dokumenterat sin lokalhistoria.
Vilka är dina bästa knep? – Att vara jordnära. Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal. Något annat som är bra att ha i åtanke är att efter man spelat in en berättelse fråga om det finns bilder eller platser man kan besöka som rör samtalet, och som kan göra dokumentationen mer intressant.
Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal.
Hur kan man gå tillväga om man är ovan vid tekniken? – Låt aldrig tekniken bli ett hinder! Om man själv är ovan vid tekniken kan man alltid ta hjälp av någon annan i föreningen, någon vän eller släkting. Att redigera ljud och bild behöver inte heller vara så svårt för den som vill prova på det. Alla människor har en berättelse och tekniken ska vara ett hjälpmedel att få den dokumenterad.
Finns det några riktigt enkla redigeringsprogram? – Om man använder en pc med Windows 10 eller nyare operativsystem finns redan programmet Microsoft Foton installerat i datorn. Där kan man redigera enklare videor. Om man använder en Appledator finns programmet iMovie. Utöver det finns det andra riktigt bra gratisprogram, exempelvis Capcut. Det passar lika bra för både pc- och Apple-datorer.
Här kan du ta del av ett inspelat webbinarium där Michael Johansson guidar till film- och ljudinspelning:
Wämöparken i Karlskrona har kallats för Blekinges Skansen och är sedan länge ett populärt utflyktsmål. Här finns kulturbyggnader i form av torp och stugor samt lekplats, kaffestuga och promenadstigar.
Fram till nyligen fanns även grisar, kaniner, getter, ankor och höns. Säsongen 2024 har de sista djuret lämnat parken, efter beslut i Karlskronas drift- och servicenämnd.
De ekonomiska resurserna ska i stället läggas på mer kött i skolan.
Olle Klein, vice ordförande i hembygdsföreningen Lyckeby Gille har besökt Wämö många gånger genom åren, framför allt i sällskap med sina barnbarn. Han menar att djuren fungerat som ett dragplåster till kulturmiljöerna i parken.
– Barn behöver lockas till sådana här platser på sätt som de känner till. Det är jättetråkigt att djuren försvunnit.
Genom åren har bland annat Linderödssvin bökat i parken. Den prickiga grisen är en lantras och klassas numera som hotad. Vissa säsonger har även kommunens barn kunnat möta Linderödskultingar i parken.
– Wämöparken är en viktig plats i Karlskrona, understryker Olle Klein. Och det är en given utflykt för barnfamiljer, just på grund av djuren. Här har jag kunnat visa och berätta för mina barnbarn om min mormor och morfar, som hade både gris och höns hemma.
I och med att de sista djuren lämnar Wämö kommer man kunna göra besparingar på omkring 1 miljon kronor per år. Resuserna kommer i stället läggas på pedagogiska måltider och mer kött i skolmatsalarna, berättar den moderata kommunpolitikern Morgan Kullberg i ett nyhetsinslag för SVT Blekinge. Tidigare har eleverna i Karlskrona serverats vegetarisk mat en dag i veckan.
Morgan Kullberg är förutom ordförande i Karlskronas drift- och servicenämnd även mjölkbonde. När Bygd och Natur når honom hänvisar han till bristande djurskötsel.
– Man behöver fundera på hur kommunen tar hand om sina djur. Vilken kunskap har personalen som tar hand om dem? Ingen var utbildad djurskötare i parken och hägnet var inte heller 100 procent bra. Eftersom jag har egna djur vet jag hur de ska skötas.
I tidigare intervjuer har du beskrivit det som ett ekonomiskt beslut? – Vi var tvungna att fråga oss om det är det en kommunal kärnverksamhet att ha djur, och det är det inte. Vi gjorde en risk- och konsekvensanalys och insåg att det fanns brister i utbildning och hägn. Men givetvis började det som en ekonomisk fundering.
I och med att avknoppningen pågått i ett par år blir inte förändringen särskilt markant, menar han.
– Visst är det är tråkigt att djuren försvann, men på slutet fanns det faktiskt ändå bara ett par getter kvar.
Tillbaka till Olle Klein från Lyckeby Gille. Vad gäller slopandet av den vegetariska dagen i Karlskronas skolor är han tydlig.
– Jag kanske är udda, men jag tycker att alla ska få göra som de vill. Om man är uppvuxen med att äta kött ska man få äta kött, även i skolan.
Däremot anser han inte att köttkostnaden ska ställas mot kostnaden för det gemensamma kulturarvet.
– Man måste tänka längre än näsan räcker. För att locka barn till sådana här platser behövs det mer än en lekpark, för lekparker finns överallt.
– Jag förstår att det kostar och att man behöver göra prioriteringar, men i och med detta har man prioriterat bort en inkörsport till kulturen.
Larsagården är belägen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenbergs kommun. Den består av två gårdar som tillsammans med ekonomibyggnader bildar en sluten fyrkant. Byggnaderna är från 1700-talet och 1800-talet och av stort kulturhistoriskt värde, om detta är enigheten stor.
Frågan är vad det innebär för anläggningens framtid. I juni 2023 meddelade ägaren Region Halland sin avsikt att sälja Larsagården på den privata marknaden.
Anledningen är bland annat att anläggningen har omfattande och kostsamma upprustningsbehov. Regionen hänvisar även till att man saknar egen verksamhet i byggnaderna.
Vessige-Alfshögs hembygdsförening motsätter sig försäljning och arbetar på flera fronter för att häva planerna. Larsagården var en donation till dåvarande Landstinget i Hallands län 1958, med krav på att den i framtiden skulle vårdas och skötas av mottagaren, menar föreningen.
– Larsagården är en gåva till Landstiget för ett allmännyttigt ändamål, det vill säga en donation, där en av donatorerna var konung Gustaf VI Adolf, som besökte Larsagården den 8 juni 1954 på sin Eriksgata, säger Hans Terner, sekreterare i Vessige-Alfshögs hembygdsförening.
Enligt urkunderna fanns det flera grunder till donationen. Bland annat att folkhögskolan skulle ha möjlighet att nyttja Larsagården vid undervisning och allmänhetens tillgång till gården. Den ingår i dag i Ekomuseum Nedre Ätradalen.
När planerna på försäljning blev kända vilade hembygdsföreningen inte på lagrarna.
– Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden. Hembygdsrådet i Halland skrev till Länsstyrelsen och begärde att Larsagården skulle byggnadsminnesförklaras, vi skrev till Region Halland och till ordförandena i såväl regionen som i de kommunala nämnderna, säger Ulla Rickardsson, ordförande i föreningen.
Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden.
Genomslaget i media blev stort. SVT i Halland, Sveriges Radio, dagstidningar och andra hann rapportera innan politikerna fattade beslut om försäljning. Efter beslutet om försäljning har arbetet fortsatt. Vessige-Alfshögs hembygdsförening överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i februari 2024 dömde till regionens fördel.
Föreningen har därefter begärt prövningstillstånd hos kammarrätten i Göteborg för en överklagan av förvaltningsrättens beslut.
– I vårt överklagande har vi begärt att kammarrätten tillskriver och begär yttranden från såväl Riksantikvarieämbetet som Länsstyrelsen i Hallands län, säger Hans Terner.
Vilka är era huvudsakliga argument mot försäljning? – En donation kan inte avyttras då förutsättningarna för denna ensidigt förändras av gåvomottagaren av donationen. Larsagården måste behållas i det allmännas ägo, det vill säga Region Hallands, i enlighet med Riksantikvarieämbetets skrivelse 1958 i ärendet om överlåtelsen till Landstinget, som en nödvändighet ”om byggnaderna för framtiden skulle kunna erhålla nödig vård och tillsyn”, säger Hans Terner.
Vad har processen kring Larsagården hittills inneburit för er i föreningen? – För oss i hembygdsrörelsen i kretsen över huvud taget, har det inneburit att vi lärt oss väldigt mycket om Larsagården från byn Lustorp i Köinge socken i ”Östdanmark”. Bland annat finns Lustorp omnämnt redan 1528 och gården sedan 1569 i danska urkunder, säger Hans Terner. – Vi har kommit i kontakt med och träffat barnen till de sista ägarna. Ett av dem föddes på gården 1938. Vi har erhållit ett omfattande material som föräldrarna och barnen sparat om Larsagården, till stor hjälp för saken, säger Ulla Rickardsson.
Genom att sälja Larsagården sparar Region Halland 7 miljoner kronor som finns avsatta för underhållsinsatser. I beslutsunderlaget hänvisar regionens tjänstemän till Larsagårdens omfattande underhållsbehov, beskrivna i en rapport framtagen i samarbete med Kulturmiljö Halland, Hallands kulturhistoriska museums kulturmiljöavdelning. Vid upphandling har regionen inte fått in några anbud från entreprenörer som uppfyller kraven. Därför har man inte kunnat utföra de arbeten som finns med i underhållsplanen, skriver man.
Larsagården från ovan, äldre bild.
Malin Clarke, bebyggelseantikvarie och chef för byggnadsvårdsenheten vid Kulturmiljö Halland, menar att det inte finns någon brist på hantverkskunniga entreprenörer i trakten.
– Det finns flera hantverkskunniga och duktiga entreprenörer som gör denna typ av jobb, både i Halland och i närheten, så detta borde inte vara ett hinder i förvaltningen av byggnaden. Vi på länsmuseet vägleder gärna hur de kan hitta rätt kompetens. Regionen skulle också kunna vända sig till kommunerna för tips, de är vana vid att upphandla arbeten på sina kulturhistoriskt värdefulla byggnader enligt samma lagstiftning. Falkenbergs kommun har till exempel restaurerat flera av kommunens byggnader på ett varsamt vis. Sedan vågar jag inte svara på om försäljningen hade kunnat förhindras, regionen kanske har andra anledningar som vi inte känner till.
Har ni från Kulturmiljö Halland en åsikt kring försäljningen? – Vi anser att det viktigaste är att gården har en ägare som tar tillvara de kulturvärden som finns. Sedan är det så klart väldigt tråkigt om försäljningen skulle innebära en privatisering där allmänheten inte har samma tillgång till byggnaden. Gården är flyttad till platsen med ett musealt syfte, för att rädda byggnaden. Det är viktigt att man säkerställer att den bevaras även i framtiden.
I fjol sålde hembygdsföreningen i Krogsered i Falkenbergs kommun sin hembygdsstuga på den privata marknaden, eftersom medlemmarna inte mäktade ta hand om den. Hur ser förutsättningarna ut för att vårda äldre och krävande byggnader av kulturhistoriskt värde – och vad krävs för att de ska kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänheten? – Det krävs ju både en hel del pengar och ideellt engagemang för att en förening ska mäkta med att förvalta en byggnad. Länsstyrelsen kan ibland ge föreningarna bidrag för att göra kostsamma åtgärder, men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Det hade varit roligt att se fler yngre personer engagera sig och mer riktade bidrag till denna typ av byggnader, säger Malin Clarke.
Region Halland styrs av de fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Men andra partier har tagit ställning för försäljning. När regionfullmäktige röstade om försäljning av Larsagården i juni 2023 föll 59 ja-röster och 11 nej-röster.
Helene Andersson (C) berättar att beslutet för hennes del föregicks av tuffa överväganden.
– Det är inget beslut vi fattat med glädje.
Varför vill ni sälja Larsagården? – Därför att vi ser att vi är den sämsta förvaltaren av Larsagården som finns! Jag åker förbi där ganska ofta, och det är allt ledsnare byggnader. Ska ett kulturarv hålla måste det vara levande och ha verksamhet. Tillbaka i tiden har det funnits på Larsagården genom folkhögskolan Katrineberg som ligger intill, men de har fått nya uppdrag och gården blir inte använd så som den skulle behöva bli. Regionen har inte heller någon egen verksamhet där. Tomma hus blir ledsna hus, oavsett om de är från 1700-talet eller nyare. – Det skulle behövas en förening, en organisation eller en enskild som blåser liv i gården.
Varför kan regionen inte hålla den vid liv? – Vi är en offentlig institution. Larsagården ligger fantastiskt till, precis invid vägen. Det kanske finns någon som vill öppna upp byggnaderna och ha kaféverksamhet där till exempel, men det kan inte regionen göra, det blir aldrig bra. Det är jättelångt från vårt kärnuppdrag. Det måste vara ett privat initiativ eller en organisation.
I beslutsunderlaget står att inga entreprenörer anmält intresse vid upphandling av underhållsinsatser. Kulturmiljö Halland menar dock att det finns gott om kunniga hantverkare i trakten. – Men då måste de svara på våra offentliga upphandlingar! Som privat aktör eller förening kan man ringa upp någon och fråga när de har tid att fixa något. Det gör att man kan lösa saker allteftersom. Det kan inte en region. Inom offentlig förvaltning måste man genomföra en upphandling och presentera ett upphandlingsunderlag. Det bygger helt på att någon svarar. – Här ser jag att det överlag behövs mer kunnande. Hela resan med Larsagården startade med att vi politiker blev uppmärksammade av Vessige-Alfshögs hembygdsförening på att underhållet var eftersatt. Man behövde byta fönster och då hittade man ingen som kunde renovera dem, utan satte in aluminiumprofilfönster. Det blev helt tokigt. Den byggnadsfirma regionens fastighetsbolag Regionfastigheter har upphandlat måste kunna anlita personer med kunnande. Detta är inte enkelt. Det är en vacker gård i grunden. Det finns många som är intresserade av äldre byggnader, men vi behöver utbilda fler.
Hur ska byggnader som Larsagården hållas vid liv och tillgängliga för allmänheten, vad krävs? – Jag har grubblat mycket på detta. För regionens del är det som saknas inte resurserna utan kunnandet. Det har varit ett svårt beslut för mig att ta, men jag har landat i att vi måste välja. Vi måste ha ett samtal om vad vi har och hur vi kan göra det mer tillgängligt. Det är ett samtal som hembygdsrörelsen och samhället som sådant måste ta tillsammans. – Jag tror att vi kanske måste säga att vi inte kan ta hand om alla byggnader, men att vi dokumenterar dem noga. Det finns inte så många kringbyggda gårdar av Larsagårdens typ kvar, men det finns ytterligare en i Falkenbergs kommun, Staffens. Den ägs av en stiftelse [bestående av Falkenbergs kommun, Falkenbergs Sparbank, Morup-Stafsinge Hembygdsförening och Ätradalens Hembygdskrets, reds anm] som sköter den. Det visar att det blir något annat när det finns människor som har det som sitt intresse.
Har ni fört samtal med andra aktörer om att ta över gården? – Vi har inte lagt fram några formella erbjudanden, men vi har pratat med Vessige-Alfshögs hembygdsförening. De är inte intresserade, och det förstår jag, det är ett enormt ansvar. Jag hör själv till Tvååkers hembygdsförening, vi har också en gård med samlingar, gräsmattor och stugor som vi vill hålla öppna. Det bygger på att det finns människor som bryr sig. Hur hittar man dem? Hur får vi in vår nutidshistoria i verksamheten, hur hittar vi nya generationer som kan ta vid? Det är något jag tänker mycket på. Som politiker har det varit jobbigt att hantera frågan om Larsagården, eftersom det gjort många arga, men jag känner att det är en fråga jag måste ta. Vi måste prata om detta. På något vis måste vi prioritera.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
