Wämöparken i Karlskrona har kallats för Blekinges Skansen och är sedan länge ett populärt utflyktsmål. Här finns kulturbyggnader i form av torp och stugor samt lekplats, kaffestuga och promenadstigar.
Fram till nyligen fanns även grisar, kaniner, getter, ankor och höns. Säsongen 2024 har de sista djuret lämnat parken, efter beslut i Karlskronas drift- och servicenämnd.
De ekonomiska resurserna ska i stället läggas på mer kött i skolan.
Olle Klein, vice ordförande i hembygdsföreningen Lyckeby Gille har besökt Wämö många gånger genom åren, framför allt i sällskap med sina barnbarn. Han menar att djuren fungerat som ett dragplåster till kulturmiljöerna i parken.
– Barn behöver lockas till sådana här platser på sätt som de känner till. Det är jättetråkigt att djuren försvunnit.
Genom åren har bland annat Linderödssvin bökat i parken. Den prickiga grisen är en lantras och klassas numera som hotad. Vissa säsonger har även kommunens barn kunnat möta Linderödskultingar i parken.
– Wämöparken är en viktig plats i Karlskrona, understryker Olle Klein. Och det är en given utflykt för barnfamiljer, just på grund av djuren. Här har jag kunnat visa och berätta för mina barnbarn om min mormor och morfar, som hade både gris och höns hemma.
I och med att de sista djuren lämnar Wämö kommer man kunna göra besparingar på omkring 1 miljon kronor per år. Resuserna kommer i stället läggas på pedagogiska måltider och mer kött i skolmatsalarna, berättar den moderata kommunpolitikern Morgan Kullberg i ett nyhetsinslag för SVT Blekinge. Tidigare har eleverna i Karlskrona serverats vegetarisk mat en dag i veckan.
Morgan Kullberg är förutom ordförande i Karlskronas drift- och servicenämnd även mjölkbonde. När Bygd och Natur når honom hänvisar han till bristande djurskötsel.
– Man behöver fundera på hur kommunen tar hand om sina djur. Vilken kunskap har personalen som tar hand om dem? Ingen var utbildad djurskötare i parken och hägnet var inte heller 100 procent bra. Eftersom jag har egna djur vet jag hur de ska skötas.
I tidigare intervjuer har du beskrivit det som ett ekonomiskt beslut? – Vi var tvungna att fråga oss om det är det en kommunal kärnverksamhet att ha djur, och det är det inte. Vi gjorde en risk- och konsekvensanalys och insåg att det fanns brister i utbildning och hägn. Men givetvis började det som en ekonomisk fundering.
I och med att avknoppningen pågått i ett par år blir inte förändringen särskilt markant, menar han.
– Visst är det är tråkigt att djuren försvann, men på slutet fanns det faktiskt ändå bara ett par getter kvar.
Tillbaka till Olle Klein från Lyckeby Gille. Vad gäller slopandet av den vegetariska dagen i Karlskronas skolor är han tydlig.
– Jag kanske är udda, men jag tycker att alla ska få göra som de vill. Om man är uppvuxen med att äta kött ska man få äta kött, även i skolan.
Däremot anser han inte att köttkostnaden ska ställas mot kostnaden för det gemensamma kulturarvet.
– Man måste tänka längre än näsan räcker. För att locka barn till sådana här platser behövs det mer än en lekpark, för lekparker finns överallt.
– Jag förstår att det kostar och att man behöver göra prioriteringar, men i och med detta har man prioriterat bort en inkörsport till kulturen.
Larsagården är belägen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenbergs kommun. Den består av två gårdar som tillsammans med ekonomibyggnader bildar en sluten fyrkant. Byggnaderna är från 1700-talet och 1800-talet och av stort kulturhistoriskt värde, om detta är enigheten stor.
Frågan är vad det innebär för anläggningens framtid. I juni 2023 meddelade ägaren Region Halland sin avsikt att sälja Larsagården på den privata marknaden.
Anledningen är bland annat att anläggningen har omfattande och kostsamma upprustningsbehov. Regionen hänvisar även till att man saknar egen verksamhet i byggnaderna.
Vessige-Alfshögs hembygdsförening motsätter sig försäljning och arbetar på flera fronter för att häva planerna. Larsagården var en donation till dåvarande Landstinget i Hallands län 1958, med krav på att den i framtiden skulle vårdas och skötas av mottagaren, menar föreningen.
– Larsagården är en gåva till Landstiget för ett allmännyttigt ändamål, det vill säga en donation, där en av donatorerna var konung Gustaf VI Adolf, som besökte Larsagården den 8 juni 1954 på sin Eriksgata, säger Hans Terner, sekreterare i Vessige-Alfshögs hembygdsförening.
Enligt urkunderna fanns det flera grunder till donationen. Bland annat att folkhögskolan skulle ha möjlighet att nyttja Larsagården vid undervisning och allmänhetens tillgång till gården. Den ingår i dag i Ekomuseum Nedre Ätradalen.
När planerna på försäljning blev kända vilade hembygdsföreningen inte på lagrarna.
– Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden. Hembygdsrådet i Halland skrev till Länsstyrelsen och begärde att Larsagården skulle byggnadsminnesförklaras, vi skrev till Region Halland och till ordförandena i såväl regionen som i de kommunala nämnderna, säger Ulla Rickardsson, ordförande i föreningen.
Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden.
Genomslaget i media blev stort. SVT i Halland, Sveriges Radio, dagstidningar och andra hann rapportera innan politikerna fattade beslut om försäljning. Efter beslutet om försäljning har arbetet fortsatt. Vessige-Alfshögs hembygdsförening överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i februari 2024 dömde till regionens fördel.
Föreningen har därefter begärt prövningstillstånd hos kammarrätten i Göteborg för en överklagan av förvaltningsrättens beslut.
– I vårt överklagande har vi begärt att kammarrätten tillskriver och begär yttranden från såväl Riksantikvarieämbetet som Länsstyrelsen i Hallands län, säger Hans Terner.
Vilka är era huvudsakliga argument mot försäljning? – En donation kan inte avyttras då förutsättningarna för denna ensidigt förändras av gåvomottagaren av donationen. Larsagården måste behållas i det allmännas ägo, det vill säga Region Hallands, i enlighet med Riksantikvarieämbetets skrivelse 1958 i ärendet om överlåtelsen till Landstinget, som en nödvändighet ”om byggnaderna för framtiden skulle kunna erhålla nödig vård och tillsyn”, säger Hans Terner.
Vad har processen kring Larsagården hittills inneburit för er i föreningen? – För oss i hembygdsrörelsen i kretsen över huvud taget, har det inneburit att vi lärt oss väldigt mycket om Larsagården från byn Lustorp i Köinge socken i ”Östdanmark”. Bland annat finns Lustorp omnämnt redan 1528 och gården sedan 1569 i danska urkunder, säger Hans Terner. – Vi har kommit i kontakt med och träffat barnen till de sista ägarna. Ett av dem föddes på gården 1938. Vi har erhållit ett omfattande material som föräldrarna och barnen sparat om Larsagården, till stor hjälp för saken, säger Ulla Rickardsson.
Genom att sälja Larsagården sparar Region Halland 7 miljoner kronor som finns avsatta för underhållsinsatser. I beslutsunderlaget hänvisar regionens tjänstemän till Larsagårdens omfattande underhållsbehov, beskrivna i en rapport framtagen i samarbete med Kulturmiljö Halland, Hallands kulturhistoriska museums kulturmiljöavdelning. Vid upphandling har regionen inte fått in några anbud från entreprenörer som uppfyller kraven. Därför har man inte kunnat utföra de arbeten som finns med i underhållsplanen, skriver man.
Larsagården från ovan, äldre bild.
Malin Clarke, bebyggelseantikvarie och chef för byggnadsvårdsenheten vid Kulturmiljö Halland, menar att det inte finns någon brist på hantverkskunniga entreprenörer i trakten.
– Det finns flera hantverkskunniga och duktiga entreprenörer som gör denna typ av jobb, både i Halland och i närheten, så detta borde inte vara ett hinder i förvaltningen av byggnaden. Vi på länsmuseet vägleder gärna hur de kan hitta rätt kompetens. Regionen skulle också kunna vända sig till kommunerna för tips, de är vana vid att upphandla arbeten på sina kulturhistoriskt värdefulla byggnader enligt samma lagstiftning. Falkenbergs kommun har till exempel restaurerat flera av kommunens byggnader på ett varsamt vis. Sedan vågar jag inte svara på om försäljningen hade kunnat förhindras, regionen kanske har andra anledningar som vi inte känner till.
Har ni från Kulturmiljö Halland en åsikt kring försäljningen? – Vi anser att det viktigaste är att gården har en ägare som tar tillvara de kulturvärden som finns. Sedan är det så klart väldigt tråkigt om försäljningen skulle innebära en privatisering där allmänheten inte har samma tillgång till byggnaden. Gården är flyttad till platsen med ett musealt syfte, för att rädda byggnaden. Det är viktigt att man säkerställer att den bevaras även i framtiden.
I fjol sålde hembygdsföreningen i Krogsered i Falkenbergs kommun sin hembygdsstuga på den privata marknaden, eftersom medlemmarna inte mäktade ta hand om den. Hur ser förutsättningarna ut för att vårda äldre och krävande byggnader av kulturhistoriskt värde – och vad krävs för att de ska kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänheten? – Det krävs ju både en hel del pengar och ideellt engagemang för att en förening ska mäkta med att förvalta en byggnad. Länsstyrelsen kan ibland ge föreningarna bidrag för att göra kostsamma åtgärder, men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Det hade varit roligt att se fler yngre personer engagera sig och mer riktade bidrag till denna typ av byggnader, säger Malin Clarke.
Region Halland styrs av de fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Men andra partier har tagit ställning för försäljning. När regionfullmäktige röstade om försäljning av Larsagården i juni 2023 föll 59 ja-röster och 11 nej-röster.
Helene Andersson (C) berättar att beslutet för hennes del föregicks av tuffa överväganden.
– Det är inget beslut vi fattat med glädje.
Varför vill ni sälja Larsagården? – Därför att vi ser att vi är den sämsta förvaltaren av Larsagården som finns! Jag åker förbi där ganska ofta, och det är allt ledsnare byggnader. Ska ett kulturarv hålla måste det vara levande och ha verksamhet. Tillbaka i tiden har det funnits på Larsagården genom folkhögskolan Katrineberg som ligger intill, men de har fått nya uppdrag och gården blir inte använd så som den skulle behöva bli. Regionen har inte heller någon egen verksamhet där. Tomma hus blir ledsna hus, oavsett om de är från 1700-talet eller nyare. – Det skulle behövas en förening, en organisation eller en enskild som blåser liv i gården.
Varför kan regionen inte hålla den vid liv? – Vi är en offentlig institution. Larsagården ligger fantastiskt till, precis invid vägen. Det kanske finns någon som vill öppna upp byggnaderna och ha kaféverksamhet där till exempel, men det kan inte regionen göra, det blir aldrig bra. Det är jättelångt från vårt kärnuppdrag. Det måste vara ett privat initiativ eller en organisation.
I beslutsunderlaget står att inga entreprenörer anmält intresse vid upphandling av underhållsinsatser. Kulturmiljö Halland menar dock att det finns gott om kunniga hantverkare i trakten. – Men då måste de svara på våra offentliga upphandlingar! Som privat aktör eller förening kan man ringa upp någon och fråga när de har tid att fixa något. Det gör att man kan lösa saker allteftersom. Det kan inte en region. Inom offentlig förvaltning måste man genomföra en upphandling och presentera ett upphandlingsunderlag. Det bygger helt på att någon svarar. – Här ser jag att det överlag behövs mer kunnande. Hela resan med Larsagården startade med att vi politiker blev uppmärksammade av Vessige-Alfshögs hembygdsförening på att underhållet var eftersatt. Man behövde byta fönster och då hittade man ingen som kunde renovera dem, utan satte in aluminiumprofilfönster. Det blev helt tokigt. Den byggnadsfirma regionens fastighetsbolag Regionfastigheter har upphandlat måste kunna anlita personer med kunnande. Detta är inte enkelt. Det är en vacker gård i grunden. Det finns många som är intresserade av äldre byggnader, men vi behöver utbilda fler.
Hur ska byggnader som Larsagården hållas vid liv och tillgängliga för allmänheten, vad krävs? – Jag har grubblat mycket på detta. För regionens del är det som saknas inte resurserna utan kunnandet. Det har varit ett svårt beslut för mig att ta, men jag har landat i att vi måste välja. Vi måste ha ett samtal om vad vi har och hur vi kan göra det mer tillgängligt. Det är ett samtal som hembygdsrörelsen och samhället som sådant måste ta tillsammans. – Jag tror att vi kanske måste säga att vi inte kan ta hand om alla byggnader, men att vi dokumenterar dem noga. Det finns inte så många kringbyggda gårdar av Larsagårdens typ kvar, men det finns ytterligare en i Falkenbergs kommun, Staffens. Den ägs av en stiftelse [bestående av Falkenbergs kommun, Falkenbergs Sparbank, Morup-Stafsinge Hembygdsförening och Ätradalens Hembygdskrets, reds anm] som sköter den. Det visar att det blir något annat när det finns människor som har det som sitt intresse.
Har ni fört samtal med andra aktörer om att ta över gården? – Vi har inte lagt fram några formella erbjudanden, men vi har pratat med Vessige-Alfshögs hembygdsförening. De är inte intresserade, och det förstår jag, det är ett enormt ansvar. Jag hör själv till Tvååkers hembygdsförening, vi har också en gård med samlingar, gräsmattor och stugor som vi vill hålla öppna. Det bygger på att det finns människor som bryr sig. Hur hittar man dem? Hur får vi in vår nutidshistoria i verksamheten, hur hittar vi nya generationer som kan ta vid? Det är något jag tänker mycket på. Som politiker har det varit jobbigt att hantera frågan om Larsagården, eftersom det gjort många arga, men jag känner att det är en fråga jag måste ta. Vi måste prata om detta. På något vis måste vi prioritera.
Svenska Rosensällskapet har i samarbete med flera andra aktörer startat projektet Krukrosor i Norden. Syftet är att efterlysa, dokumentera, samla in, identifiera, bevara och sprida odlandet av äldre krukrosor i Norden samt att sprida information om rosorna.
Programmet för odlad mångfald, Pom, började år 2000 att inventera Sveriges kulturväxter. Krukväxter var sist ut av åtta olika kategorier, i ett upprop som pågick 2009-2010. Här sökte man krukväxter som förökas vegetativt (genom exempelvis sticklingar eller lökar) och som har en väl dokumenterad odling före 1960. Både växterna som sådana och berättelser om den eller de som odlat och vårdat dem samlades in.
Av de många krukväxter som lämnades in var bara en handfull krukrosor. Catarina Lund är kontaktperson för Svenska Rosensällskapet, som alltså nu vill rikta uppmärksamheten mot just dessa.
Vad gör just krukrosor intressanta? – Krukrosor är egentligen inte mer intressanta än andra äldre rosor eller äldre krukväxter utan de ingår i båda dessa grupper. Men de är lite bortglömda. Det finns moderna krukrosor också, men av de äldre sorterna är det inte så många som bevaratss. Det beror troligtvis på att de inte är härdiga i vårt klimat men behöver övervintras i svala utrymmen. Det är svårt i moderna bostäder där alla rum håller cirka 20 grader.
Om man vet med sig att man har en gammal krukros, vad kan man då göra inom ramarna för Krukrosor i Norden? – Målet är att hitta de äldre krukrosor som eventuellt fortfarande finns kvar och se till att de blir bevarade. Vi vill gärna att man hör av sig till någon av oss i projektgruppen om man har en äldre krukros eller känner till någon som har en sådan ros.
Vilken roll kan hembygdsföreningar ha för att vårda kulturväxter som krukrosor? – Äldre krukrosor är en del av vårt kulturarv och det finns ofta en historia kring rosen med en koppling till en familj, en gård och en trakt. De har ofta spridits på bygden. Vi tror att de äldre krukrosor som eventuellt finns kvar kan finnas hos äldre personer som fortfarande bor kvar på äldre gårdar och i bostäder där man fortfarande har kvar sina äldre krukväxter och har svala utrymmen för övervintring, exempelvis ouppvärmda stugor, verandor och salar.– Jag tänker att en hembygdsförening kanske har träffar lokalt och kan fråga besökarna om de känner till någon äldre krukros. En äldre krukros som bevaras kan bli bygdens stolthet som man sprider och värnar om.
Den gräns som en gång skilde Sverige och Norge delar än i dag Göteborgsön Hisingen mellan Västergötland och Bohuslän. Martin Ahlstedt är aktuell med boken ”Hisingen: Ön i gränslandet”, om Sveriges femte största ö.
– Det började med en diskussion på Twitter 2017 som gjorde att jag ville googla fram exakt var gränsen mellan Västergötland och Bohuslän går. Men det gick inte – landskapsgränser har ju ingen funktion längre och det fanns inga detaljerade, digitala kartor över sådana gränser.
Genom boken ”Bohuslänska gränsmärken” från 1933 fick Martin Ahlstedt vetskap om att en gräns historiskt sett inte är en linje. Före kartornas tid bestod en gräns i stället av ett antal gränsmärken.
– På Hisingen finns elva platser som alla har en historia som gränsmärken. Vissa ser likadana ut nu som de gjort förr – Skändla rös till exempel är ett intakt bronsåldersrös. Södra älvstranden däremot är helt industrialiserad i dag. Inget är sig likt.
När han började blogga om sina vandringar mellan Hisingens gränsmärken upptäckte Martin Ahlstedt att det fanns ett starkt intresse för Hisingen bland läsarna – och att det saknades en bok som tar ett helhetsgrepp om Hisingens historia.
Du liknar Hisingen med sina industrier, skog och lantbruk vid ett land i miniatyr. Är Hisingen en förbisedd ö? – Man skulle kunna säga att Hisingen länge befunnit sig i Göteborgs utkant.
Hur då? – Förr var Hisingen ren landsbygd och kallades för ”Göteborgs köksträdgård”. Bönderna åkte därifrån in till stan för att sälja sina potatis. Länge handlade det alltså om en relation mellan stad och land. – Jag är själv uppvuxen i Backa på Hisingen, som länge klassades som ett särskilt särskilt utsatt område. Det gör det inte längre, men andra delar av Hisingen anses fortfarande vara det. Den allra största delen av Hisingen är dock fortfarande ren landsbygd med hästar, kor och jordbruk. Det finns många fördomar om Hisingen bland folk som aldrig varit där.
Betraktas Hisingen generellt som en ö eller som en förort? – Många ungdomar i dag säger ”i Hisingen” i stället för ”på”. De tänker inte längre på Hisingen som en ö. Och när de pratar om Hisingen menar de generellt bara Backaplan och Kvilletorget – det vill säga förortsbebyggelsen. Torslanda, som är ett finare villaområde, kallas däremot sällan för Hisingen, även om det ligger där.
Vad är det med gränser som fängslar dig? – Främst hur gränser påverkar folk som råkar bo i närheten av dem. Från mitten av 1200-talet fram till freden i Roskilde 1658 var Hisingen en ö som delades mellan två riken. Under en väldigt lång tid var det krig, och människorna som bodde vid gränsen var tvungna att hjälpa till på olika vis i krigsföringen. När Bohus fästning anlades tvingades till exempel bönder ställa upp med skjuts och husrum till soldater.
– Än i dag kan man gå längs stenmurar i skogen på Hisingen som förr har utgjort riksgränsen mellan Sverige och Norge.
Vilken är din egen favoritplats på Hisingen? – I Skändlaskogen finns en skogsbeklädd kulle som är en okänd plats för många. Innan landhöjningen var det en egen ö.
Läs Martin Ahlstedts blogg Alla platserna här. Mer information om boken finns här.
Väster om Götene, i kanten av Kinnekulle ligger Husaby. En liten by med stor betydelse för formandet av Sverige som rike.
– Husaby är en plats som nämns i de allra äldsta skriftliga källorna som finns att tillgå i Sverige. Trots det vet vi förhållandevis lite om vad det egentligen är för plats, berättar Anna Nyqvist Thorsson från Västsvensk arkeologi som projektleder de nya arkeologiska utgrävningarna i Husaby.
Projektet finansieras löpande med hjälp av medel ur fonder, bland annat Harald och Gustaf Ekmans stiftelse för kulturminnesvård och miljövård och i samarbete med olika föreningar, däribland Husaby hembygdsförening.
I Husaby finns Sankt Sigfrids källa där Olof Skötkonung, den första kristna kungen, sägs ha blivit döpt i början på 1000-talet. Efter dopet skänktes byn till stiftet, och kungen inrättade ett biskopssäte i byn. Här finns också ruinerna av den biskopsborg i sandsten som byggdes i fem etapper, och en praktfull medeltidskyrkan med tre torn som när den uppfördes på 1100-talet var Sveriges första biskopskyrka. I anslutning till kyrkan finns storslagna, gåtfulla gravmonument, som senast undersöktes för knappt hundra år sedan.
– Vilken roll spelade monumenten i den tidiga medeltidens Husaby och i maktens topografi i det nya rike som sakta växte fram? Arkeologiska undersökningar kan ge redan känt arkeologiskt material ny relevans – och helt nya svar, säger Anna Nyqvist Thorsson.
Hösten 2023 utfördes en undersökning av kyrkans västra torn med hjälp av georadar, som kan liknas vid en sorts ekolod. Syftet var att ta reda på om det fanns så kallade stiftargravar under golvet – det vill säga gravplatser åt de personer som en gång i tiden bekostade och uppförde kyrkan.
– Vi fann inga säkra tecken på att det finns sådana gravar här. Däremot fann vi vad vi tror är resterna av en stentrappa under golvet, som verkar leda till ett källarutrymme under tornet. Förmodligen har tornets funktion att göra med försvar eller förvaring av spannmål. Kyrktorn hade inte bara en sakral funktion på den tiden.
Ett forskningsprojekt bygger på att man har lokal förankring, och utan hembygdsföreningen hade det varit svårt att genomföra det här.
Västergötlands museum är huvudman för utgrävningarna, som genomförs av föreningen Västsvensk arkeologi. Samarbetspartners är även föreningen Historiana, Götene kommun och Svensk metallsökarförening. Husaby hembygdsförening har bidragit i den publika delen av projektet, berättar föreningens ordförande Kjell Gustafsson.
– När man haft visningar av kyrkan och utgrävningarna har vi sålt fika. Vissa dagar har det kommit upp emot 200 besökare. Alla intäkter har skänkts till projektet.
Omkring hundra medlemmar från den lokala föreningen är inblandade i utforskandet av bygdens historia.
– Vi har också hjälpts åt i föreningen att söka pengar från Riksantikvarieämbetet, som hade en utlysning riktad mot hembygdsföreningar.
Riksantikvarieämbetets bidrag till kulturarvsarbete har till syfte att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Husaby hembygdsförening söker medel för att finansiera nya skyltar på platsen – och ytterligare utgrävningar.
– Vi vill också bekosta en utställning om forskningsprojektet i Husaby och dess resultat i vår hembygdsgård.
På frågan om vilken del i projektet som han själv är mest nyfiken på får Kjell Gustafsson svårt att välja.
– Allting! Men skulle vi kunna bekräfta att Olof Skötkonung ligger begravd här vore det toppen. Vad som hände före 1000-talet vet vi inte heller mycket om.
Det arkeologiska forskningsprojektet i Husaby planeras pågå i tre år. Arkeolog Anna Nyqvist Thorsson vill betona vikten av samarbetet med hembygdsföreningen.
– Ett forskningsprojekt bygger på att man har lokal förankring, och utan hembygdsföreningen hade det varit svårt att genomföra det här. För att sätta Husaby i ett sammanhang är lokal kunskap jätteviktig.
Följ de arkeologiska utgrävningarna av Husaby på Historiana.se.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
