Under åren 2014-2023 har drygt 124 miljoner kronor beviljats i investeringsbidrag till hembygdsgårdar och andra kulturmiljöer, inom ramen för landsbygdsprogrammet. Till exempel har Torslunda hembygdsförening på Öland fått stöd till att byta taket på Skandinaviens största stubbkvarn. Under år 2023 fick Rättviks hembygdsförening drygt 700 000 kronor för att byta ut uppruttnade klovtak på tre byggnader i Rättviks gammelgård. – Hittills har vi använt beviljade medel till att renovera en parstuga. Pengarna räcker även till reparationer av en gästabudsstuga och stall med portlider. Detta ska genomföras till sommaren. Under de kommande åren blir det nog svårare att få bidrag till investeringar i våra kulturmiljöer, säger Svante Modin, ordförande i Rättviks hembygdsförening.
Bruksboden i Sävjöström har fått nya panelbrädor, fasadfärg och fönstren har renoverats. Foto: Lenhovda sockens hembygdsförening
Ett stort antal hembygdsföreningar har fått stöd till upprustning de senaste tio åren. Tack vare landsbygdsprogrammet har till exempel Lenhovda sockens hembygdsförening kunnat renovera Bruksboden i Sävjöström. Panelbrädor har bytts ut, fasaden fick ny färg och fönstren som är original från 1800-talet renoverades. – Vi driver ett museum i byggnaden i dag, och är mycket glada att detta kunde genomföras, säger Margareta Andersson, ordförande i Lenhovda sockens hembygdsförening. Efter renoveringen har Bruksboden i Sävjöström prisats av Kulturparken Småland, ett bolag med kulturarvsfokus som drivs av Region Kronoberg och Växjö kommun.
Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar.
Landsbygdsprogrammet har finansierats av EU och den svenska staten gemensamt. Föreningarna har kunnat söka stödet på Jordbruksverkets hemsida. Sedan har det varit länsstyrelsernas roll att bevilja och administrera ansökningarna. Pasi Kemi, samordnare på Jordbruksverkets EU-programenhet, berättar att hembygdsföreningarnas möjlighet att söka pengar från landsbygdsprogrammet nu upphör. – År 2014 tog dåvarande regering beslut om ett riktat stöd till bevarande av kulturmiljöer, och nu är alltså dessa pengar slut. Man kan säga att det var en engångssatsning med ett särskilt fokus på hembygdsgårdarna, säger Pasi Kemi. – Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar, säger Pasi Kemi. Inför det nya landsbygdsprogrammet för åren 2024-2027 har Jordbruksverket önskat att det ekonomiska stödet till lantbrukens livsmedelsförsörjning prioriteras tydligare. Detta har regeringen sagt ja till. Konsekvensen blir att det riktade stödet till hembygdsföreningarna tas bort.
Jordbruksverket och länsstyrelserna uppmanar föreningarna att i stället vända sig till EU:s Leaderprogram, med regionala programkontor runt om i Sverige. Vid ansökningar till Leader måste dock hembygdsföreningarna konkurrera om stödpengarna med både övrigt föreningsliv och näringsliv. Dessutom har varje Leaderområde i Sverige olika prioriteringar och strategier när man beviljar projektstöd. – Leaderområdena omfattar heller inte riktigt hela Sverige. Några områden saknas, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg på Sveriges hembygdsförbund. – Det borde även fortsättningsvis finnas ett riktat statligt stöd till byggnadsvård av kulturmiljöer, eftersom behovet är så stort. Det finns beräkningar på att hembygdsföreningarna har cirka 11 000 byggnader.
Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken.
Pelle Filipsson på Arbetets Museum i Norrköping uppmanar ändå hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer att fortsätta söka investeringsstöd. Han håller i kurser för ideella föreningar om hur man söker pengar. – Min roll är att se möjligheterna. Jag uppmuntrar till att satsa och skicka in ansökningar, för att landsbygden ska frodas, säger Pelle Filipsson. Han har en lång lista med uppgifter om finansiärer till olika slags projekt, och där finns bland annat Leader med. – Föreningar är välkomna att vända sig till mig med frågor och funderingar om hur man söker rätt investeringsstöd, säger Pelle Filipsson. Helena Rosenberg betonar att man fortfarande kan söka kulturmiljövårdsbidraget från länsstyrelserna till underhåll av byggnader. – Det kulturhistoriska värdet kan gå förlorat om man inte underhåller, medan investeringar kan förbättra tillgängliggörandet och locka fler besökare, förklarar hon.
Svante Modin från Rättvik är glad över att hans hembygdsförening hann söka och få stöd från landsbygdsprogrammet, medan möjligheten fanns. – Min upplevelse är att om man varit ärlig och lämnat in väl dokumenterade ansökningar, så har förutsättningarna varit goda att beviljas bidrag, säger Svante Modin. – Samtidigt har det varit besvärligt att söka stödet från Jordbruksverket. Det var superkrångligt och absolut inte användarvänligt. Margareta Andersson från Lenhovda Sockens Hembygdsförening har liknande erfarenheter. – Vi fick hjälp från kommunens kultur- och fritidskontor när vi ansökte till landsbygdsprogrammet, berättar hon. – Det är ju inte så lätt att genomföra dessa ansökningar, om man inte har stor datorvana.
När nu möjligheten att få stöd från landsbygdprogrammet försvinner, vet ni i föreningen vart ni kommer vända er inför kommande investeringbehov? – Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken. Här finns även bonuspengar att ansöka från vindkraftsbolagen som etablerar sig i närområdet, men det handlar inte om så stora summor som man kunnat få genom landsbygdsprogrammet, säger Margareta Andersson.
– Vi snickrar lieskaft och handtag. Men vi gör även stryksticka, som man stryker ut eggen med så att den blir skarp. En stryksticka sliter inte lika mycket på lien som en slipsten, och gör därför så att den håller längre. Och så gör vi en brynetavla. Det är en planka med tre ben som man sitter på när man bryner lien.
Vad behöver man tänka på när man gör sin egen lie? – Det viktigaste är att man får ett skaft som passar en själv och måtten ens kropp. Längden på skaftet ska vara mellan 130 och 140 cm, eller fyra och en halv fot som man sa förr.
Vilket träslag använder ni? – Skaftet ska vara i al, eftersom det är ett lätt men samtidigt segt träslag. Handtagen snickras i björk som är lätt att bearbeta. En del målar skaften också, eller dekorerar dem med blommönster.
Hur lång livstid har en lie? – Den kan hålla i en mansålder om du sköter den rätt. Man ska hålla lien vass, smörja in den med 5-56 och förvara den i kartong. Om man hänger upp den ska den själva liens blad alltid vara instoppat i ett fodral, så att ingen skär sig.
Hur många liar har du gjort i ditt liv? – Hittills har jag gjort sex skaft. Det är olika liar som passar för olika saker. Jag har en som är grov till grovt gräs, och en fin som är gammal och sliten men väldigt vass. Om det är lite knepigt att hösta använder jag den.
– Jag började slå med lie när jag var tolv. När de körde med slåttermaskinen fick jag gå bredvid och slå det de inte kunde ta. Sedan har jag arbetat som kronarrendator och nu fyller jag snart 82. Men jag har bara snickrat liar själv sedan förra året.
Tips! Lienätverket på Facebook är en samlingsplats för både yrkesverksamma lieslåttare och kurshållare, lietillverkare och försäljare samt allmänt slåtterintresserade.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen har inte mindre än 19 byggnader i sin ägo. Det är lador och logar, härbren, smedja, vävstuga, mangårdsbyggnad och tunnbrödsbageri.
– 2009 bestämde vi oss för att bli en kreativ, kunskapsbyggande plats för hela familjen, berättar Kristina Kristoffersson som är föreningens ordförande.
Ett lekland började byggas i två av de gamla husen, och i skogsdungen utanför.
– Vi började med att inreda en lekladugård med träkossor, käpphästar och en liten höskulle. Sen byggde vi en lek- och balansbana och en klättervägg där man klättrar på öring och harr. Vi byggde också upp ett björnide vid ett stenröse här ute. På en skylt kan man läsa om björnens år, vad den äter och hur den lever.
– Idéerna kom allt eftersom och vi utgick hela tiden från hur miljöerna ser ut här på hembygdsgården.
Här finns även en liten snickarbod för barn med tillhörande verktyg. Virke får föreningen från bygghandeln i byn.
– Vi märker att ofta vill barnen inte gå härifrån. Familjerna är här länge, och vi säljer mer fika. Förr kom det mest pensionärer, men nu har vi alltså nått ut till många fler. Även de lokala skolorna kommer hit och besöker leklandet.
Under föreningens välbesökta sommarmarknader är barnfamiljerna ofta på plats hela dagen. Det är kringresande knallar som står för en del av försäljningen, men mycket av det som går att äta har har producerats lokalt, berättar Kristina.
– På marknaden säljs skinn, smycken och matprodukter. En herre från företaget Björnåsen säljer saft och sylt från bär som är plockade här i Härjedalen, och vi i föreningen gör en egen grillost som liknar halloumi. Vi gör även eget smör, men smör- och osttillverkningen är beroende på om vi får tag på mjölk direkt från bonden. Många bönder har lagt ner i området, eftersom det inte är lönsamt längre. Vi brukar grädda egna tunnbröd också, och ibland säljer vi flötgröt.
Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Mottikok. Foto: Alexandra Berg
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun. – Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
Alfred Bexell var en halländsk godsägare och riksdagsman med förkärlek till aforismer. I slutet av 1800-talet lejde han två stenhuggare att göra inskriptioner på klippväggar och stenblock i Torstorpsskogen i närheten av hans hem. Precis varför vet man inte säkert, men förmodligen ville Bexell dela sitt stora intresse för filosofi och historia med kommande generationer.
När Alfred Bexell dog år 1900 föll stenarna i glömska och täcktes med tiden av mossa. Men i dag kan du återigen vandra genom skogen och begrunda citat som ”Om Gud ej funnes skulle man nödgas uppfinna honom” eller ”En apa är och förblifver en apa även om hon prydes med gyllene smycken”.
Hittills har 160 tänkespråk hittats, samt 560 namn på mer eller mindre betydelsefulla personer. Och förmodligen finns många flera oupptäckta inskriptioner att finna för en envis flanör.
Torstorpsskogen ligger i Åkulla bokskogar som är ett av Sveriges största bokskogsområden. Här finns också 20 sjöar, vandringsleder och en mängd skyddade arter.
För att komma till Bexells talande stenar i Torstorps skog i Grimeton – kör till Varbergs östra golfbana, fortsätt några kilometer tills vägen tar slut vid en parkeringsplats, där informationstavla finns.
Fotnot: Grimetons hembygdsförening erbjuder guidade visningar ett par gånger per år. För mer information se Grimetons hembygdsförenings sajt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
