Svenska Rosensällskapet har i samarbete med flera andra aktörer startat projektet Krukrosor i Norden. Syftet är att efterlysa, dokumentera, samla in, identifiera, bevara och sprida odlandet av äldre krukrosor i Norden samt att sprida information om rosorna.
Programmet för odlad mångfald, Pom, började år 2000 att inventera Sveriges kulturväxter. Krukväxter var sist ut av åtta olika kategorier, i ett upprop som pågick 2009-2010. Här sökte man krukväxter som förökas vegetativt (genom exempelvis sticklingar eller lökar) och som har en väl dokumenterad odling före 1960. Både växterna som sådana och berättelser om den eller de som odlat och vårdat dem samlades in.
Av de många krukväxter som lämnades in var bara en handfull krukrosor. Catarina Lund är kontaktperson för Svenska Rosensällskapet, som alltså nu vill rikta uppmärksamheten mot just dessa.
Vad gör just krukrosor intressanta? – Krukrosor är egentligen inte mer intressanta än andra äldre rosor eller äldre krukväxter utan de ingår i båda dessa grupper. Men de är lite bortglömda. Det finns moderna krukrosor också, men av de äldre sorterna är det inte så många som bevaratss. Det beror troligtvis på att de inte är härdiga i vårt klimat men behöver övervintras i svala utrymmen. Det är svårt i moderna bostäder där alla rum håller cirka 20 grader.
Om man vet med sig att man har en gammal krukros, vad kan man då göra inom ramarna för Krukrosor i Norden? – Målet är att hitta de äldre krukrosor som eventuellt fortfarande finns kvar och se till att de blir bevarade. Vi vill gärna att man hör av sig till någon av oss i projektgruppen om man har en äldre krukros eller känner till någon som har en sådan ros.
Vilken roll kan hembygdsföreningar ha för att vårda kulturväxter som krukrosor? – Äldre krukrosor är en del av vårt kulturarv och det finns ofta en historia kring rosen med en koppling till en familj, en gård och en trakt. De har ofta spridits på bygden. Vi tror att de äldre krukrosor som eventuellt finns kvar kan finnas hos äldre personer som fortfarande bor kvar på äldre gårdar och i bostäder där man fortfarande har kvar sina äldre krukväxter och har svala utrymmen för övervintring, exempelvis ouppvärmda stugor, verandor och salar.– Jag tänker att en hembygdsförening kanske har träffar lokalt och kan fråga besökarna om de känner till någon äldre krukros. En äldre krukros som bevaras kan bli bygdens stolthet som man sprider och värnar om.
Den gräns som en gång skilde Sverige och Norge delar än i dag Göteborgsön Hisingen mellan Västergötland och Bohuslän. Martin Ahlstedt är aktuell med boken ”Hisingen: Ön i gränslandet”, om Sveriges femte största ö.
– Det började med en diskussion på Twitter 2017 som gjorde att jag ville googla fram exakt var gränsen mellan Västergötland och Bohuslän går. Men det gick inte – landskapsgränser har ju ingen funktion längre och det fanns inga detaljerade, digitala kartor över sådana gränser.
Genom boken ”Bohuslänska gränsmärken” från 1933 fick Martin Ahlstedt vetskap om att en gräns historiskt sett inte är en linje. Före kartornas tid bestod en gräns i stället av ett antal gränsmärken.
– På Hisingen finns elva platser som alla har en historia som gränsmärken. Vissa ser likadana ut nu som de gjort förr – Skändla rös till exempel är ett intakt bronsåldersrös. Södra älvstranden däremot är helt industrialiserad i dag. Inget är sig likt.
När han började blogga om sina vandringar mellan Hisingens gränsmärken upptäckte Martin Ahlstedt att det fanns ett starkt intresse för Hisingen bland läsarna – och att det saknades en bok som tar ett helhetsgrepp om Hisingens historia.
Du liknar Hisingen med sina industrier, skog och lantbruk vid ett land i miniatyr. Är Hisingen en förbisedd ö? – Man skulle kunna säga att Hisingen länge befunnit sig i Göteborgs utkant.
Hur då? – Förr var Hisingen ren landsbygd och kallades för ”Göteborgs köksträdgård”. Bönderna åkte därifrån in till stan för att sälja sina potatis. Länge handlade det alltså om en relation mellan stad och land. – Jag är själv uppvuxen i Backa på Hisingen, som länge klassades som ett särskilt särskilt utsatt område. Det gör det inte längre, men andra delar av Hisingen anses fortfarande vara det. Den allra största delen av Hisingen är dock fortfarande ren landsbygd med hästar, kor och jordbruk. Det finns många fördomar om Hisingen bland folk som aldrig varit där.
Betraktas Hisingen generellt som en ö eller som en förort? – Många ungdomar i dag säger ”i Hisingen” i stället för ”på”. De tänker inte längre på Hisingen som en ö. Och när de pratar om Hisingen menar de generellt bara Backaplan och Kvilletorget – det vill säga förortsbebyggelsen. Torslanda, som är ett finare villaområde, kallas däremot sällan för Hisingen, även om det ligger där.
Vad är det med gränser som fängslar dig? – Främst hur gränser påverkar folk som råkar bo i närheten av dem. Från mitten av 1200-talet fram till freden i Roskilde 1658 var Hisingen en ö som delades mellan två riken. Under en väldigt lång tid var det krig, och människorna som bodde vid gränsen var tvungna att hjälpa till på olika vis i krigsföringen. När Bohus fästning anlades tvingades till exempel bönder ställa upp med skjuts och husrum till soldater.
– Än i dag kan man gå längs stenmurar i skogen på Hisingen som förr har utgjort riksgränsen mellan Sverige och Norge.
Vilken är din egen favoritplats på Hisingen? – I Skändlaskogen finns en skogsbeklädd kulle som är en okänd plats för många. Innan landhöjningen var det en egen ö.
Läs Martin Ahlstedts blogg Alla platserna här. Mer information om boken finns här.
Väster om Götene, i kanten av Kinnekulle ligger Husaby. En liten by med stor betydelse för formandet av Sverige som rike.
– Husaby är en plats som nämns i de allra äldsta skriftliga källorna som finns att tillgå i Sverige. Trots det vet vi förhållandevis lite om vad det egentligen är för plats, berättar Anna Nyqvist Thorsson från Västsvensk arkeologi som projektleder de nya arkeologiska utgrävningarna i Husaby.
Projektet finansieras löpande med hjälp av medel ur fonder, bland annat Harald och Gustaf Ekmans stiftelse för kulturminnesvård och miljövård och i samarbete med olika föreningar, däribland Husaby hembygdsförening.
I Husaby finns Sankt Sigfrids källa där Olof Skötkonung, den första kristna kungen, sägs ha blivit döpt i början på 1000-talet. Efter dopet skänktes byn till stiftet, och kungen inrättade ett biskopssäte i byn. Här finns också ruinerna av den biskopsborg i sandsten som byggdes i fem etapper, och en praktfull medeltidskyrkan med tre torn som när den uppfördes på 1100-talet var Sveriges första biskopskyrka. I anslutning till kyrkan finns storslagna, gåtfulla gravmonument, som senast undersöktes för knappt hundra år sedan.
– Vilken roll spelade monumenten i den tidiga medeltidens Husaby och i maktens topografi i det nya rike som sakta växte fram? Arkeologiska undersökningar kan ge redan känt arkeologiskt material ny relevans – och helt nya svar, säger Anna Nyqvist Thorsson.
Hösten 2023 utfördes en undersökning av kyrkans västra torn med hjälp av georadar, som kan liknas vid en sorts ekolod. Syftet var att ta reda på om det fanns så kallade stiftargravar under golvet – det vill säga gravplatser åt de personer som en gång i tiden bekostade och uppförde kyrkan.
– Vi fann inga säkra tecken på att det finns sådana gravar här. Däremot fann vi vad vi tror är resterna av en stentrappa under golvet, som verkar leda till ett källarutrymme under tornet. Förmodligen har tornets funktion att göra med försvar eller förvaring av spannmål. Kyrktorn hade inte bara en sakral funktion på den tiden.
Ett forskningsprojekt bygger på att man har lokal förankring, och utan hembygdsföreningen hade det varit svårt att genomföra det här.
Västergötlands museum är huvudman för utgrävningarna, som genomförs av föreningen Västsvensk arkeologi. Samarbetspartners är även föreningen Historiana, Götene kommun och Svensk metallsökarförening. Husaby hembygdsförening har bidragit i den publika delen av projektet, berättar föreningens ordförande Kjell Gustafsson.
– När man haft visningar av kyrkan och utgrävningarna har vi sålt fika. Vissa dagar har det kommit upp emot 200 besökare. Alla intäkter har skänkts till projektet.
Omkring hundra medlemmar från den lokala föreningen är inblandade i utforskandet av bygdens historia.
– Vi har också hjälpts åt i föreningen att söka pengar från Riksantikvarieämbetet, som hade en utlysning riktad mot hembygdsföreningar.
Riksantikvarieämbetets bidrag till kulturarvsarbete har till syfte att bevara, använda och utveckla kulturarvet. Husaby hembygdsförening söker medel för att finansiera nya skyltar på platsen – och ytterligare utgrävningar.
– Vi vill också bekosta en utställning om forskningsprojektet i Husaby och dess resultat i vår hembygdsgård.
På frågan om vilken del i projektet som han själv är mest nyfiken på får Kjell Gustafsson svårt att välja.
– Allting! Men skulle vi kunna bekräfta att Olof Skötkonung ligger begravd här vore det toppen. Vad som hände före 1000-talet vet vi inte heller mycket om.
Det arkeologiska forskningsprojektet i Husaby planeras pågå i tre år. Arkeolog Anna Nyqvist Thorsson vill betona vikten av samarbetet med hembygdsföreningen.
– Ett forskningsprojekt bygger på att man har lokal förankring, och utan hembygdsföreningen hade det varit svårt att genomföra det här. För att sätta Husaby i ett sammanhang är lokal kunskap jätteviktig.
Följ de arkeologiska utgrävningarna av Husaby på Historiana.se.
Under åren 2014-2023 har drygt 124 miljoner kronor beviljats i investeringsbidrag till hembygdsgårdar och andra kulturmiljöer, inom ramen för landsbygdsprogrammet. Till exempel har Torslunda hembygdsförening på Öland fått stöd till att byta taket på Skandinaviens största stubbkvarn. Under år 2023 fick Rättviks hembygdsförening drygt 700 000 kronor för att byta ut uppruttnade klovtak på tre byggnader i Rättviks gammelgård. – Hittills har vi använt beviljade medel till att renovera en parstuga. Pengarna räcker även till reparationer av en gästabudsstuga och stall med portlider. Detta ska genomföras till sommaren. Under de kommande åren blir det nog svårare att få bidrag till investeringar i våra kulturmiljöer, säger Svante Modin, ordförande i Rättviks hembygdsförening.
Bruksboden i Sävjöström har fått nya panelbrädor, fasadfärg och fönstren har renoverats. Foto: Lenhovda sockens hembygdsförening
Ett stort antal hembygdsföreningar har fått stöd till upprustning de senaste tio åren. Tack vare landsbygdsprogrammet har till exempel Lenhovda sockens hembygdsförening kunnat renovera Bruksboden i Sävjöström. Panelbrädor har bytts ut, fasaden fick ny färg och fönstren som är original från 1800-talet renoverades. – Vi driver ett museum i byggnaden i dag, och är mycket glada att detta kunde genomföras, säger Margareta Andersson, ordförande i Lenhovda sockens hembygdsförening. Efter renoveringen har Bruksboden i Sävjöström prisats av Kulturparken Småland, ett bolag med kulturarvsfokus som drivs av Region Kronoberg och Växjö kommun.
Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar.
Landsbygdsprogrammet har finansierats av EU och den svenska staten gemensamt. Föreningarna har kunnat söka stödet på Jordbruksverkets hemsida. Sedan har det varit länsstyrelsernas roll att bevilja och administrera ansökningarna. Pasi Kemi, samordnare på Jordbruksverkets EU-programenhet, berättar att hembygdsföreningarnas möjlighet att söka pengar från landsbygdsprogrammet nu upphör. – År 2014 tog dåvarande regering beslut om ett riktat stöd till bevarande av kulturmiljöer, och nu är alltså dessa pengar slut. Man kan säga att det var en engångssatsning med ett särskilt fokus på hembygdsgårdarna, säger Pasi Kemi. – Några länsstyrelser har kvar cirka 8 miljoner kronor sammanlagt att fördela i mars 2024, men det går inte att söka mer pengar, säger Pasi Kemi. Inför det nya landsbygdsprogrammet för åren 2024-2027 har Jordbruksverket önskat att det ekonomiska stödet till lantbrukens livsmedelsförsörjning prioriteras tydligare. Detta har regeringen sagt ja till. Konsekvensen blir att det riktade stödet till hembygdsföreningarna tas bort.
Jordbruksverket och länsstyrelserna uppmanar föreningarna att i stället vända sig till EU:s Leaderprogram, med regionala programkontor runt om i Sverige. Vid ansökningar till Leader måste dock hembygdsföreningarna konkurrera om stödpengarna med både övrigt föreningsliv och näringsliv. Dessutom har varje Leaderområde i Sverige olika prioriteringar och strategier när man beviljar projektstöd. – Leaderområdena omfattar heller inte riktigt hela Sverige. Några områden saknas, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg på Sveriges hembygdsförbund. – Det borde även fortsättningsvis finnas ett riktat statligt stöd till byggnadsvård av kulturmiljöer, eftersom behovet är så stort. Det finns beräkningar på att hembygdsföreningarna har cirka 11 000 byggnader.
Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken.
Pelle Filipsson på Arbetets Museum i Norrköping uppmanar ändå hembygdsföreningar och arbetslivsmuseer att fortsätta söka investeringsstöd. Han håller i kurser för ideella föreningar om hur man söker pengar. – Min roll är att se möjligheterna. Jag uppmuntrar till att satsa och skicka in ansökningar, för att landsbygden ska frodas, säger Pelle Filipsson. Han har en lång lista med uppgifter om finansiärer till olika slags projekt, och där finns bland annat Leader med. – Föreningar är välkomna att vända sig till mig med frågor och funderingar om hur man söker rätt investeringsstöd, säger Pelle Filipsson. Helena Rosenberg betonar att man fortfarande kan söka kulturmiljövårdsbidraget från länsstyrelserna till underhåll av byggnader. – Det kulturhistoriska värdet kan gå förlorat om man inte underhåller, medan investeringar kan förbättra tillgängliggörandet och locka fler besökare, förklarar hon.
Svante Modin från Rättvik är glad över att hans hembygdsförening hann söka och få stöd från landsbygdsprogrammet, medan möjligheten fanns. – Min upplevelse är att om man varit ärlig och lämnat in väl dokumenterade ansökningar, så har förutsättningarna varit goda att beviljas bidrag, säger Svante Modin. – Samtidigt har det varit besvärligt att söka stödet från Jordbruksverket. Det var superkrångligt och absolut inte användarvänligt. Margareta Andersson från Lenhovda Sockens Hembygdsförening har liknande erfarenheter. – Vi fick hjälp från kommunens kultur- och fritidskontor när vi ansökte till landsbygdsprogrammet, berättar hon. – Det är ju inte så lätt att genomföra dessa ansökningar, om man inte har stor datorvana.
När nu möjligheten att få stöd från landsbygdprogrammet försvinner, vet ni i föreningen vart ni kommer vända er inför kommande investeringbehov? – Som det ser ut nu får vi försöka få stöd lokalt i stället, till exempel från banken. Här finns även bonuspengar att ansöka från vindkraftsbolagen som etablerar sig i närområdet, men det handlar inte om så stora summor som man kunnat få genom landsbygdsprogrammet, säger Margareta Andersson.
– Vi snickrar lieskaft och handtag. Men vi gör även stryksticka, som man stryker ut eggen med så att den blir skarp. En stryksticka sliter inte lika mycket på lien som en slipsten, och gör därför så att den håller längre. Och så gör vi en brynetavla. Det är en planka med tre ben som man sitter på när man bryner lien.
Vad behöver man tänka på när man gör sin egen lie? – Det viktigaste är att man får ett skaft som passar en själv och måtten ens kropp. Längden på skaftet ska vara mellan 130 och 140 cm, eller fyra och en halv fot som man sa förr.
Vilket träslag använder ni? – Skaftet ska vara i al, eftersom det är ett lätt men samtidigt segt träslag. Handtagen snickras i björk som är lätt att bearbeta. En del målar skaften också, eller dekorerar dem med blommönster.
Hur lång livstid har en lie? – Den kan hålla i en mansålder om du sköter den rätt. Man ska hålla lien vass, smörja in den med 5-56 och förvara den i kartong. Om man hänger upp den ska den själva liens blad alltid vara instoppat i ett fodral, så att ingen skär sig.
Hur många liar har du gjort i ditt liv? – Hittills har jag gjort sex skaft. Det är olika liar som passar för olika saker. Jag har en som är grov till grovt gräs, och en fin som är gammal och sliten men väldigt vass. Om det är lite knepigt att hösta använder jag den.
– Jag började slå med lie när jag var tolv. När de körde med slåttermaskinen fick jag gå bredvid och slå det de inte kunde ta. Sedan har jag arbetat som kronarrendator och nu fyller jag snart 82. Men jag har bara snickrat liar själv sedan förra året.
Tips! Lienätverket på Facebook är en samlingsplats för både yrkesverksamma lieslåttare och kurshållare, lietillverkare och försäljare samt allmänt slåtterintresserade.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
