I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är tredje delen.
Molnen ligger grå över Kista hembygdsgård på Väddö när jag vandrar genom köksträdgården tillsammans med Lillebeth Holmdahl och Birgitta Backlund, båda aktiva i trädgårdsgruppen i Väddö hembygds- och fornminnesförening. Det första vi möter när vi öppnar grinden in i trädgården är spår efter både mullvad och sork. Att Kista hembygdsgård är en av endast tre hembygdsgårdar i Sverige som är kulturminnesmärkta av Riksantikvarieämbetet verkar inte bekomma de grävande djuren det minsta.
På gården ligger 21 välbevarade byggnader från 1700–1900-talet och påminner om ett Skansen i miniatyr. Det finns bland annat boningshus, linbastu, smedja, brännvinsbod, fähus och stall. Det finns även en igenväxt fruktträdgård. För drygt tio år sedan fick hembygdsföreningen en idé om att anlägga och göra i ordning en historisk köksträdgård med tidstypiska växter som kan ha funnits på Kista när det var ett levande jordbruk.
Men hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård? Till hjälp fick hembygdsföreningen trädgårdsantikvarie Ulrika Rydh, som med sin specialkompetens utformade ett förslag med trädgårdsritning och en tillhörande rapport med växtförslag. Ett förslag som hembygdsföreningen förverkligade och nu ser till att hålla vid liv genom engagerade och kunniga medlemmar som är redo att stoppa ner händerna i jorden.
Hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård?
Kunskapen om odling, ätliga växter, konservering och hushållning är djupt rotad i historien. Det som i dag ofta snarare ses som en trend – att plocka sina örter eller koka sin egen saft – har länge varit en nödvändighet för hushållning och överlevnad, särskilt i kristider.
Kista var en välbeställd gård och lär ha haft en köksträdgård, även om hembygdsföreningen inte har någon information om var den kan ha legat. Den nuvarande trädgården är placerad bakom gammelstugan och vetter ut mot hagen som under sommarhalvåret är fylld av betande kor. Den vackra idyllen är slående trots det kalla och gråmulna vädret.
Tidsperioden är satt till senare delen av 1800-tal fram till ungefär 1910-tal, och de grönsaker, örter och blommor som odlas är historiskt förankrade i Uppland och Väddöbygden. I år ska det odlas bland annat krusbär, rabarber, potatis, piplök, kungsmynta, bönor, lin, riddarsporre och ros. Växtföljden lyfts fram som något extra speciellt och viktigt. Det är en gammal kunskap som startade i Sverige på 1700-talet där man delar in grödorna efter släktskap. Varje släktskap har sin egen odlingsruta. En fyraårig växtföljd bygger på fyra odlingsrutor, en för varje växtslag. Sen flyttar de runt beroende på hur mycket näring de behöver. – Vi vill visa att det är enkelt att odla. Vi följer det historiskt korrekta i majoriteten av bäddarna, säger Birgitta. Och sen har vi en sektion där vi tillåter oss att vara ”wild and crazy”!
Köksträdgården skänker glädje till såväl hembygdsföreningens medlemmar som till andra besökare. Både Birgitta och Lillebeth beskriver trädgårdsarbetet som meningsfullt, men också folkbildande. Människor som strömmar förbi hembygdsgården stannar till när de ser någon påta i trädgården. – Det roligaste är ju att se när det växer! Förstås också att samarbeta och att alla hittar sitt. Folk är så intresserade! En gång skulle jag bara ner och titta till odlingen men kom tillbaka efter två och en halv timme, säger Lillebeth.
Köksträdgården används främst som en visningsträdgård i pedagogiskt syfte. Men i slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch. Tidigare år har humlekottarna från trädgården tagits tillvara av Väddö Bryggeri som bryggt öl på humlen. Ett lokalt samarbete från jord till bord med historiska förtecken.
I slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch.
Köksträdgården på Väddö visar hur odling av kulturarvsväxter är mycket mer än att bara sätta frön i jorden. Under jorden pågår en process där kulturarvet väcks till liv genom handling. När hembygdsföreningen sår lin eller skördar piplök, återuppväcker de inte bara gamla tekniker, utan förmedlar också en känsla för den lokala historien, naturens villkor och livets rytm. Det immateriella kulturarvet tar här fysisk form, som ett verktyg för samhörighet, lärande och lokal förankring. I en tid där frågor om hållbarhet och krisberedskap blir allt mer närvarande, får den traditionella kunskap som hembygdsföreningen förmedlar en ny aktualitet. Att förstå hur naturen kan försörja oss, hur vi själva kan bidra till ett hållbart samhälle, gör kulturarvet till mer än ett minne – det omvandlas här till en resurs för framtiden.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt. Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet. – De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden. – Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Riksantikvarieämbetet fördelar varje år stöd till bland annat hembygdsföreningar för kulturarvsarbete och, via Länsstyrelserna, stöd för kulturmiljövård.
Anslagen varierar i storlek, från 10–20 000 till över en halv miljon kronor. De största posterna finns bland ansökningarna för kulturmiljövård. 2024 var Vänge hembygdsförening, i Ekeby utanför Uppsala, en av de största mottagarna. Föreningen har därefter beviljats ytterligare bidrag för 2025 för att reparera timmerstommen i en väderkvarn de äger och ansvarar för. Totalt har projektet tilldelats närmare 1,1 miljoner kronor i kulturmiljöbidrag.
Ekeby by är en oskiftad radby med anor i medeltiden, som har mesta delen av gårdsbebyggelsen (manbyggnader och uthus) från 1700- och 1800-talen bevarad på sex gårdar, med en ringgata runtomkring. Byn byggnadsminnesförklarades 1997 i sin helhet och ägs i dag av Prästlönetillgångarna (PLT), Uppsala stift. Vänge hembygdsförening hyr en av gårdarna – Karlssongården – för kraftigt subventionerad hyra. Gården är centrum för föreningens verksamhet, bland annat arrangerar man kafé med hembakt på söndagar från mitten av maj till mitten av september och en välbesökt midsommarfest. Ägaren ansvarar för skötsel av gårdens byggnader och har också bekostat förbättringar, som installation av wc och varmvatten.
Totalt har projektet tilldelats närmare 1,1 miljoner kronor i kulturmiljöbidrag.
Väderkvarnen, av holländsk typ och byggd 1807, på byns mark köpte Vänge hembygdsförening för en symbolisk summa 1950.
– Dess vård och reparationer ansvarar vi alltså för, vi ordnar visningar där som är mycket uppskattade och efterfrågade, berättar Rosemarie Fiebranz, vice ordförande i Vänge hembygdsförening.
– Timmerstommen som aldrig renoverats i sin helhet var nu mycket rötskadad, Kvarnens stabilitet har bevarats över tid med invändiga stödbjälkar. Annars är kvarnen sedan 1950-talet satt i fint skick av våra medlemmar, med ett rekonstruerat, fungerande maskineri, inklusive mekanik för att vrida hättan med vingarna upp i vind.
Utgifterna fördelas mellan en mindre post för antikvarisk medverkan, vilket krävs på grund av byns byggnadsminnesstatus, och kostnaderna för de två timmermän som utför reparationerna.
– Det är inte helt säkert att nödvändiga reparationer kan slutföras inom ramen för årets bidrag, eller inom tillgänglig tid, det måste ske under augusti–oktober på grund av krav på vädret med mera, säger Rosemarie Fiebranz.
För att täcka de delar som inte kan bekostas med bidrag gör Vänge hembygdsförening insamlingar till sin Kvarnfond, med lotterier och annat.
Vänge hembygdsförening har även tidigare haft god utdelning vid bidragsansökningar genom Landsbygdsprogrammet, som pågick 2014 till 2020 finansierat av Europeiska fonden för landsbygdsutveckling. 2019 beviljades man 265 000 kronor för ett tillgänglighetsprojekt för ramper och liknande.
– Därtill räckte anslaget bland annat till ett antal informationsskyltar i tillgängligt format, samt översättning till flera språk av grundläggande informationstexter om Ekeby.
Det andra projektet som beviljades 2019 gav 228 000 kr för interiör restaurering av Karlssongårdens förstuga och kök, innanfönster samt husets pardörr, det vill säga främst målning av interiöra snickerier i huset som är byggt på 1780-talet. Detta utfördes av byggnadsvårdskunniga hantverkare och övervakades av byggnadsantikvarie.
Det tredje projektet, från samma program 2019, bekostade omläggning av väderkvarnens stickspåntak, restaurering av dess fönster samt rödfärgning av ytterpanelen. Bidraget uppgick till 267 000 kr. Totalt beviljades Vänge hembygdsförening alltså cirka 760 000 kronor från Landsbygdsprogrammet 2019.
Hur gör ni för att lyckas så bra med era ansökningar? – Närvaro på Länsstyrelsens informationsmöten samt god kontakt med handläggaren på Länsstyrelsen var en av förutsättningarna. Därtill har vi haft nytta av att jag som varit yrkesverksam som forskare i historia har vana vid att söka bidrag och därvid möta upp anslagsgivarens önskemål dels formellt, dels i text som tydliggör projektens syften och genomförande i relation till bidragets angivna syfte, säger Rosemarie Fiebranz.
– Sammantaget är väl Vänge hembygdsförenings ägande av och underhållsansvar för dels väderkvarnen, dels interiört för Karlssongården, som båda är byggnadsminnesförklarade, ganska exceptionellt. Kulturmiljöstödet beviljas på grund av denna status, inte främst till oss som hembygdsförening, förmodar jag.
– Det har förstås också betydelse att vi klarar av att ta ansvar för att ta in offerter av kunniga hantverkare, sköta administrationen och få projekten i hamn på utsatt tid. Det tar en hel del tid, och därtill kommer bekymmer med likviditeten. För att få kulturmiljöstödet utbetalt måste fakturorna vara betalda – några förskott ges inte. Förra året klarade vi det med ett kortfristigt, privat lån, i år har vi ansökt hos vår bank om kontokredit för att kunna möta upp fakturorna. Länsstyrelsen bidrar å sin sida med snabb handläggning. Där underlättar en upparbetad kontakt med ansvarig handläggare.
Det har förstås betydelse att vi klarar av att ta ansvar för att ta in offerter av kunniga hantverkare, sköta administrationen och få projekten i hamn på utsatt tid.
FAKTA. Bidrag till kulturmiljövård
Riksantikvarieämbetet förfogar över och fördelar huvuddelen av anslaget för kulturmiljövård till länsstyrelserna. Stödet ligger totalt på cirka 270 miljoner kronor om året.
Söks via respektive länsstyrelse och är öppet för såväl enskilda personer som föreningar, kommuner, stiftelser och bolag som ska göra kulturmiljövårdande insatser.
FAKTA. Bidrag till kulturarvsarbete
Fördelas en gång om året, med ansökningsperiod mellan 1 december och 31 januari, och ligger på totalt cirka 17 miljoner kronor årligen.
Bidraget riktar sig till civilsamhällets organisationer och kan sökas av arbetslivsmuseer, hembygdsmuseer och ideella kulturarvsverksamheter som syftar till att bevara och utveckla kulturhistoriska värden, såväl fysiska som immateriella. Verksamheten ska vara tillgänglig för allmänheten eller avses att bli det. Får inte gå till löpande verksamhet eller drift och ges inte till privatpersoner eller kommersiella bolag.
Jonas Thorell är musiker, musiketnolog och har en bred bakgrund inom medieproduktion. Genom Youtube-kanalen HembygdsTV, med sändningsstart 28 maj 2025, hoppas han att fler ska hitta fram till kulturarvet som besöksmål i Stockholms län.
– Det här en idé jag har haft länge. Framför allt handlar det om formatet – att göra tiominutersavsnitt i ett bra tempo som utkommer regelbundet.
Inspirationen kom från Indy Neidell, en svensk-amerikansk mångsysslare inom kultur tillika Youtube-personlighet. Genom sina serier om första respektive andra världskriget har han fått miljontals följare.
– Det slog mig att om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
Om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
I nuläget finns det många hembygdsföreningar som publicerar material på Youtube.
– Det är ofta snyggt filmat, intressanta ämnen och väldigt kunniga programledare.
Men formen är inte alltid särskilt genomtänkt och ibland kan det bli lite långrandigt, konstaterar han. Därtill kan det gå lång tid mellan avsnitten. I HembygdsTV kommer ett nytt avsnitt publiceras varje vecka. Varje del innehåller detaljerade, konkreta tips på besöksmål i länet.
– När det handlar om exempelvis Postrodden mellan Grisslehamn och Åland berättar jag vilket klockslag det börjar, vad man kan se på vägen dit och var man kan äta en bra fisksoppa till lunch.
Jonas Thorell agerar själv programledare – eller ”ciceron och slav i hembygdens tjänst”. Till sin hjälp i produktionen har bland annat filmaren Michael Johansson. Även Indy Neidell medverkar i kanalen som sidekick.
– Eftersom han är amerikan men har bott i Sverige sedan 1990-talet kan han bidra med ett sorts utifrånperspektiv: Men vad är klinkbyggd egentligen? Och så förklarar jag.
Numera är Jonas Thorell medlem i Högalids hembygdsförening på Södermalm där han bor. Men erfarenheten av kulturarvsevenemang sträcker sig längre tillbaka. Under många år i barndomen arrangerade hans föräldrar bygdedagar i hemstaden Kungsör.
– Det var fårklippning, barkbrödsbaking, smörkärning och oxdans. Jag minns alltihop som väldigt roligt. De första åtta avsnitten av HembygdsTV är finansierade av Stockholms läns hembygdsförbund och Thorells egna produktionsbolag Porter och Thorells Syndrom.
– Men vi hoppas även att privatpersoner och föreningar ska bidra med en mindre månatlig summa via Patreon.
Hur många Patreon-prenumeranter krävs för att projektet ska kunna fortsätta? – Med 3-4000 Patreonstödjare skulle vi kunna göra riktigt bra HembygdsTV. Men om vi får finansiellt stöd från till exempel Visit Stockholm, Handelskammaren eller liknande organisation skulle det inte krävas fullt så många.
Redan innan starten har andra hembygdsregioner hört av sig och visat intresse för kanalen.
– Min förhoppning är att Stockholmskanalen får en vettig ekonomi och kan växa till en redaktion. Då skulle jag också kunna frigöra tid för att vara med och starta upp fler kanaler i andra regioner.
Ett eventuellt HembygdsTV Dalarna eller HembygdsTV Väst skulle alltså kunna programledas av passande personer med egen förankring i bygden, förklarar han.
– Serieformatet som jag har klurat fram går förstås att applicera på vilken region som helst. Den sortens mall kan många ha nytta av att använda eftersom en stor del av jobbet redan är gjort.
Vilka ämnen kan man se fram emot i HembygdsTV framöver? – Minst ett avsnitt kommer vara en runstenssafari i Stockholmsområdet. Tanken är att det ska finnas en runstensguide för bil och en för dem som rör sig via kollektivtrafiken. Och så kommer det finnas ett runstensquiz för barnen, säger Jonas Thorell.
Bygden berättar är korta filmer som lyfter fram Hallands lokala historia genom berättelser framtagna av hela 70 hembygdsföreningar runt om i länet. Totalt har 72 filmer producerats, från 2-3 minuter upp till 14 minuter långa. Filmerna finns samlade på Youtube men kan också aktiveras genom QR-koder på de platser de anknyter till, i tryckta broschyrer och på flera olika hemsidor, inklusive samlingssidan Bygdenberättar.se/halland.
Bygden berättar har genomförts i samarbete mellan den halländska hembygdsrörelsen och Studieförbundet Vuxenskolan, där Reine Johansson är regional kontaktperson.
– Vi hittar ofta gemensamma projekt. Vi har bland annat haft samarbeten kring arkivering och torpinventeringar samt att försöka få upp intresset och kunskapen kring digitala verktyg hos hembygdsrörelsen. I samband med att föreningarna började aktivera berättelser om torpen via qr-koder kände vi: Varför inte göra något större? Varför inte förmedla fler berättelser?
Tankarna fick draghjälp av pandemin och det intresse för närområdet som uppstod till följd av uteblivna långresor. Hösten 2021 påbörjades insamlingsarbetet; de sista filmerna färdigställdes våren 2025. Även turistbyråer i Halland och kulturarv- och landsbygdsutvecklare på regional och kommunal nivå är involverade.
– Syftet med Bygden berättar är att aktivera och tillgängliggöra kulturarvet som besöksmål. Vår finansiering har kommit via Jordbruksverket och Leader, och de ser gärna ett entreprenörstänk. Det har varit självklart att turistbyråerna ska vara en del av detta. Vi har bland annat kopplat på vandringsleder och cykelleder i vårt material och länkat till andra besöksmål och sevärdheter inom filmernas närområde eller ämnesområde, säger Reine Johansson.
Det har varit självklart att turistbyråerna ska vara en del av detta.
Vad har du lärt dig om din halländska hembygd genom projektet? – Jag lär mig någonting av varje film. Jag har fått en otrolig respekt för gammalt hantverk och för hur man tog till vara naturresurser i äldre tider. En hel del om fornminnen och de historiska stenar som finns här omkring, och mycket om hembygdsgårdar. Något som är givande är de levnadsöden som det berättas om, genom dem får man också den stora bilden, det är till exempel flera filmer som berör emigrationen till Amerika.
Föreningarna har levererat text och i vissa fall även bildmaterial. I några fall har materialet tagits fram i grupp, i studiecirkelform. Men vanligare har varit att det skett som ensamarbete. En projektgrupp med professionell kompetens att filma, spela in ljud och redigera har stått för den tekniska biten. I några fall har illustratörer bildsatt berättelserna.
Hemsidan är byggd för att kunna flerfaldigas.
– En stor utmaning har varit att bygga hemsidan och skapa mallar för allt. Nu finns det. Vi har lagt till /halland i adressen för att fler delar av landet ska kunna kopplas på, säger Reine Johansson.
En annan förhoppning är att knyta studiecirklar till utflyktsmålen i filmerna.
Det är en fin film om hur man tillverkar smörtunnor, eller drittlar. En oväntad indiehit.
Ett par-tre filmer har i skrivande stund nått över 2 000 visningar. Den som har allra flest, Drittelfabriken i Knobesholm av Asige hembygdsförening, är uppe i nästan 4 000 visningar. Succén var oväntad, konstaterar projektledaren.
– Det är en fin film om hur man tillverkar smörtunnor, eller drittlar. En oväntad indiehit i filmvärlden, får man säga. Utan någon som helst marknadsföring fick den 3 000 visningar på två-tre veckor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
