Helgen 23-24 augusti 2025 arrangeras Släktforskardagarna i Västerås, på temat ”Med forntiden in i framtiden”. Under den parollen samlar man 80 utställare och 24 föreläsningar, däribland Skerike hembygdsförening som bland annat berättar om en genomförd soldattorpsinventering och pågående gårdsforskning.
– Till den som börjat släktforska ställs ofta frågan ”Hur långt har du kommit och hur många namn har du hittat?”. I början är det roligt att se hur släktträdet växer men ganska snart växer intresset för historia, för bygden där förfäderna bott och allmänt hur det var i vårt land eller landet släkten kommer ifrån. Då blir de lokala hembygdsföreningarna en stor informationskälla, säger Ove Hult från arrangerande Västerås släktforskarförening.
Därutöver står bland annat AI och modern DNA-teknik på programmet, något som aktualiserats av att polisen nu tillåts använda DNA och släktforskning för att lösa ”kalla fall”. Polisen finns bland utställarna. DNA-teknik används också i mer allmänna sammanhang, och kan ge en bild av historiens långa linjer.
– Vi har två föreläsningar om en aktuell utgrävning utanför Västerås vid Äs. Där har man hittat en intakt kyrkogård som användes från 1000-talet fram till 1300-talet. Det finns cirka 800 personer som bott och dött i byn under denna tid begravda där. De håller på att både göra arkeologiska undersökningar av skeletten och DNA-analys. Utifrån DNA-analysen kommer vi att kunna identifiera vilka deras i dag levande släktingar är, under förutsättning att dessa släktingar eller nära släktingar till dem tagit relevanta DNA-tester, säger Ulla Göthe från arrangörsgruppen.
Ganska snart växer intresset för historia, för bygden där förfäderna bott och allmänt hur det var.
AI har uppenbarat flera nya möjligheter inom släktforskning, konstaterar arrangörsgruppen. Från informationssökning i öppna källor på internet, till presentationer av den egna släktens historia. AI används också för att förbättra sökbarheten i de databaser som olika företag tillhandahåller, berättar Christina Norberg.
– AI används i dag för att underlätta utveckling av de hjälpmedel och databaser som hjälper oss släktforskare. Vi kan transkribera handskrivna tester till sökbar information. AI används också när vi vill förädla informationen till ”bättre” databaser. Det mesta sådant görs i dag manuellt.
Varför ska man släktforska? – Släktforskning är ett sätt att få grepp om sin egen bakgrund, förstå varifrån familjen kommer och även förstå hur de levde i släkten bakåt i tiden. När vi tittar på tv-program som ”Allt för Sverige”, ”Vem tror du att du är?” och ”Det sitter i väggarna” framkommer hur viktigt och roligt det är att få mer kunskap om sin släkt. De allra flesta som börjar släktforska säger ”varför startade jag inte tidigare?”. Många börjar när barnen flugit ur boet eller som pensionärer. Då har kanske den äldre generationen gått ur tiden eller inte riktigt kommer ihåg. Släktforskning börjar med att prata med de som är äldre och framför allt att skriva ner vad de äldre berättar. Ofta är det tillräckligt för att väcka nyfikenheten att få veta mer. I nästa steg blir forskningen mer inriktad på kyrkböcker och andra informationskällor.
– Rådet är att kontakta en lokal släktforskarförening, anmäla sig till en nybörjarkurs och se om det är något för dig!
För släktens yngsta, barnen, finns särskilda programpunkter söndag eftermiddag.
– Vi vet att yngre är intresserade av hur det var förr, vad hette mormors mormor och hur levde de Kommer man till mässan finns många aktiviteter som både kan ge svar på några frågor barnen har, de får fylla i sitt eget släktträd och vi visar hur enkelt det kan vara att börja släktforska och ta reda på mer om släkten. Vi kommer också att ge tips hur vi kan göra för att berätta för barnen på ett intressant sätt.
FAKTA. Kort om Släktforskardagarna 2025/
Släktforskardagarna är en av Europas största släktforskarkonferenser och årsmötet för Sveriges Släktforskarförbund. 5 000 gäster väntas till Rocklunda i Västerås 23-24 augusti.
Släktforskardagarna startade några år efter att Sveriges Släktforskarförbund bildats. 1987 kompletterades årsmötet med en liten mässa. Sedan dess har den arrangerats årligen på olika platser av lokala släktforskarföreningar med stöd av Sveriges Släktforskarförbund.
Skogens musik rymmer väntan på svar, från andra människor, från landskapet eller de djur man vallade.
– Musiken var ett sätt att kommunicera i skogen.
Det berättar folkmusikern Nina Grigorjeva. Hösten 2025 leder hon en serie musikvandringar i skogar söder om Stockholm. Med sig har hon instrument som kohorn och folkliga flöjter, och en låtskatt som sträcker sig från åtminstone medeltiden.
– Det är en serie vandringar i naturreservat och skogar som jag hoppas snart blir reservat. Det blir vandringar där vi lyssnar till naturens egna ljud och där jag berättar om och framför äldre tiders folkmusik.
Vad var skogens musik? – Det var ofta arbetsmusik. Innan man hade maskiner sjöng man när man arbetade i skogen. Vallmusik spelades traditionellt i skogen. Man spelade på kohorn och lyssnade efter svar. Ekot kunde avgöra hur terrängen var. Man kallade på valldjuren, kor, getter och får, och lyssnade efter koklockor i olika tonhöjder för att veta vilka djur som kom och svarade.
Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar.
Den absoluta merparten av de stycken som framförs på vandringarna har kvinnliga upphovspersoner och framfördes av flickor och kvinnor, ofta vid fäboddrift. Högljudda uttryck som kohorn och kulning användes för att kalla på boskap, skrämma bort vilda djur och väsen, eller för att kommunicera med de som var kvar i byn.
– Det är musik som behöver sin tystnad och som ofta saknar tydligt slut, eftersom man väntade på svar, säger Nina Grigorjeva.
Utöver höstens vandringar presenterar Nina Grigorjeva skogens musik i korta filmer på sociala medier. Framöver hoppas hon kunna ta verksamheten vidare och erbjuda workshops och kurser i naturen.
– Drömmen är att kunna sitta i ett vindskydd och sjunga medeltida ballader, eller ha en flöjtkurs i naturen.
Hur är det att utöva skogens musik, vad är svårt och vad är lätt? – Det viktigaste instrumentet är rösten, och den bär vi alla med oss. Den folkliga sången ligger nära talet, och vallåtarna är ofta korta och relativt enkla att bara falla in i. De folkliga flöjterna är behändiga och enkla instrument. Men kohorn och näverlur, som var instrument flickor fick lära sig från åttaårsåldern, kräver en helt annan typ av styrka och teknik. Där är man glad om man får ton.
Musicerar du när du är ute i skogen på egen hand också? – Självklart. Varje gång jag är ute, vilket är nästan varje dag, för att bada eller plocka svamp eller bär, så tar jag med mig kohorn och flöjter. Det är viktigt för välbefinnandet att vistas i skog och mark. Jag vill inspirera och hoppas att fler får upp ögonen för att naturreservat och kulturliv den kultur som kretsar kring skogen ska finnas kvar.
Bygd och Natur har tidigare uppmärksammat duon Våtmark, där Nina Grigorjeva tillsammans med Sandra Berggren framför visor med vackra melodier och grova texter, så kallade fulvisor eller snuskvisor. De har nyligen släppt albumet ”Hängande bröst”.
– Allt jag gör är knutet till traditioner och till att förvalta något som har existerat väldigt länge. Fulvisan är en tradition som sträcker sig från medeltiden till i dag. Vi har haft workshops i fulvisor och det är inte omöjligt att man får följa med på en vandring och sjunga fulvisor framöver, säger Nina Grigorjeva.
FAKTA. Vandringar med skogens musik 2025
Nina Grigorjeva leder musikaliska vandringar på helger från 13 september till 19 oktober i skogar i södra Stockholm.
Vandringarna är två till tre timmar långa, med maximalt 14 deltagare.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Hembygdsrörelsens alla hembygdsföreningar är tillsammans en stor fastighetsägare. Enligt en uppgift från år 2013 rör det sig om 11 000 byggnader. Dessa byggnader förvaltas alltså av ideella föreningar, genom styrelser som beslutar om hur förvaltningen ska finansieras och medlemmar som tar på sig ansvar för underhållet. Det är verkligen ett fantastiskt bidrag till vården av det byggda kulturarvet som föreningarna utför!
Byggnader som har kulturhistoriska värden förmedlar historien om hur människor levt, bott och verkat i det område de uppförts. För att den historien inte ska gå förlorad är det viktigt att vårda byggnaderna och inte förvanska vare sig helheten eller detaljerna när man bygger om eller underhåller dem.
Hembygdsrörelsen är duktiga på att forska på sin hembygds historia och att publicera skrifter i det ämnet. Det vore roligt att se fler som kopplar ihop den historien med de byggnader som de har i sitt fastighetsinnehav. Som riksorganisation har vi dessvärre inte så stor vetskap om vilka typer av byggnader som föreningarna äger. Men vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar, att ungefär hälften av dem står på ursprunglig plats och att hälften har flyttats till hembygdsgårdens område.
Vi vet att det finns 1 400 byggnader som fungerar som hembygdsgårdar.
Hembygdsföreningarna är alltså samlare, både av stort och smått, eftersom man till och med tagit hand om och genom flytt bevarat byggnader när de till exempel hotats av rivning. Man har bedömt att byggnaderna varit så värdefulla för historien i bygden att man övertagit förvaltningen, vilket ofta är ett stort ansvar som innebär många arbetstimmar och kostnader.
I Sverige finns även andra stora fastighetsinnehavare som äger byggnader med höga kulturhistoriska värden. Jag tänker då främst på Svenska kyrkan och Statens fastighetsverk. Svenska kyrkan äger ca 20 000 byggnader, varav 3 400 är kyrkor. Alla kyrkor som är byggda före 1939 och ägdes av Svenska kyrkan år 2000, när de skildes från staten, är skyddande som kyrkliga kulturminnen enligt kulturmiljölagen. Statens fastighetsverk äger cirka 4 000 byggnader, vilka är byggnader av kulturhistoriskt värde ur nationell synpunkt. De flesta av dessa är skyddade som statliga byggnadsminnen enligt samma lag. Båda dessa fastighetsägare har stora organisationer som sköter förvaltningen och får även mycket statliga medel för finansieringen till den.
Det finns olika typer av skydd av byggnader, det vill säga att man ska bevara de kulturhistoriska värdena vid underhåll och eventuell ombyggnation. I Sverige finns ett generellt skydd i Plan- och bygglagen för alla byggnader som har kulturhistoriska värden men man de kan också vara skyddade genom Kulturmiljölagen eller bli det, genom att man väcker fråga om byggnadsminnesförklaring. En del hembygdsföreningar äger byggnader som är byggnadsminnesförklarade. Även hela kulturmiljöer, som både kan handla om olika typer av anläggningar som broar eller det gröna kulturarvet såsom trädgårdar, har ett generellt skydd i miljöbalken. Men för att de ska kunna skyddas behöver man identifiera vad som är kulturhistoriskt värdefullt. Det kan bebyggelse- och byggnadsantikvarier bedöma och de finns både på museer och enskilda konsultfirmor. Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen både för att göra dem mer intressanta och vid ansökan om bidrag till finansiering av byggnadsvården.
Dessvärre är inte alla byggnader inom hembygdsrörelsen värderade, vilket skulle underlätta vid kommunikationen.
Det riksförbundet ser som ett generellt värde i de byggnaderna som hembygdsrörelsen äger och förvaltar är att de har regionala och lokala särdrag. I Skåne äger, vårdar och visas till exempel typiska korsvirkeshus med lerklinade väggar på en väv av pilgrenar. I Hälsingland har hembygdsföreningar typiska Hälsingegårdar i sitt fastighetsinnehav, byggda av grovt timmar och med rikt dekorerade interiörer som handmålats av lokala konstnärer. Och i Östergötland förvaltas unika träbyggnader från 1500-talet men även hela herrgårdar, som är så vanliga i de rika slättlandskapen. Alla dessa typiska byggnadstyper visar på lokala och regionala särdrag som tillsammans berättar Sveriges mångfaldiga bebyggelsehistoria. Särdragen berättar om hur man använt materialet som fanns att tillgå i landskapet och det hantverk som utvecklats just där.
Sveriges hembygdsförbund representerar hembygdsrörelsen i många sammanhang på nationell nivå. Vi är till exempel med i referensgruppen för Riksantikvarieämbetets Bebyggelseinformationsprojekt, där myndigheten utvecklar det digitala Bebyggelseregistret. Vi sitter även med i Myndigheten för kulturanalys referensgrupp för kulturmiljöstatistik, som ger ut rapporter med statistik om kulturmiljöer i landet. SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria, både i rapporter och på digitala kartor på nätet. Vi vill sätta hembygdsrörelsens byggnader på kartan, så att vi blir likställda med andra värdefulla byggnader! Men för att kunna synas i de här offentliga sammanhangen behöver vi få in mer information från medlemsföreningarna om deras fastighetsinnehav.
2021 startade vi därför en kartläggning av hembygdsrörelsens byggnader. Då bad vi föreningarna skicka in kartor var deras byggnader låg i geografin och fylla i några uppgifter om var och en av de byggnaderna. Det gjorde vi för att kunna sammanställa statistik i syfte att representera rörelsen på ett bättre och mer sanningsenligt sätt. Några av de frågor vi ställde var hur gamla byggnaderna är och om de flyttats men även hur stora de är och vilket material de är byggda av. Vi har i dagsläget fått in svar från knappt 30 procent av våra medlemsföreningar men enkäten är fortfarande öppen, så vi vill även passa på att be föreningar att bidra till statistiken. (Ni finner den här.)
SHF arbetar för att hembygdsrörelsens arbete med förvaltandet av det bebyggda innehavet ska synas tillsammans med alla de andra som arbetar för att bevara vår gemensamma kulturhistoria.
En tredje del av kartläggningen handlade om hur mycket och vilka bidrag som föreningarna sökt för att förvalta sina byggnader samt hur mycket de fått beviljat. Som nämns ovan, så finns det andra organisationer som får stora summor till sin förvaltning. Svenska kyrkan får något som kallas den Kyrkoantikvariska ersättningen, som församlingarna kan söka från stiften och Statens fastighetsverk är helt statligt finansierat. Hembygdsrörelsen däremot har i dag bara ett statligt bidrag att söka och det är Bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som kommer från Riksantikvarieämbetet men som fördelas av länsstyrelserna. Det bidraget ska räcka till mycket eftersom det kan gå till till exempel kommunernas upprättande av kulturmiljöprogram, arkeologiska undersökningar, skyltning av fornlämningar och skyddad bebyggelse både enligt kulturmiljölagen; Byggnadsminnen och Miljöbalken; byggnader inom Riksintressen för kulturmiljövården.
En kartläggning av byggnaderna har också blivit aktuell i samband med den krisberedskap som samhället arbetar med. Där kan hembygdsrörelsen både ha en roll genom att de har kunskap om värdefulla kulturmiljöer men även som innehavare av sådan samt en viktig samlingsplats som även kan bli en måltavla för en fiende som inser hur viktig våra traditioner och kulturbärare är.
Låt oss därför lyfta värdet av hembygdsrörelsens viktiga roll som förvaltare av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och den historia som är kopplat till dessa på Hembygdsgårdens dag!
FAKTA. HÄR FIRAS HEMBYGDGÅRDENS DAG 2025
Länkar till många av de evenemang som Sveriges hembygdsförbunds medlemsföreningar anordnar Hembygdsgårdens dag 2025 och mer information om dagen finner du här.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är sjätte delen.
Stressad och av kollektivtrafiken försenad anländer jag till Enhörna hembygdsförening som ligger på en puckel ut mot Mälaren. – Vad fint det är. Jag har aldrig varit här förut, säger taxichauffören som kör mig dit. – Inte jag heller, säger jag. Men det är onekligen slående vackert. Hembygdsföreningens två puderrosa stenhus omsluts av körsbärsträd, en medeltida kyrka och böljande grönska. Ingen enhörning finns i sikte, men några rådjur och ett par harar har letat sig fram i förmiddagssolen.
Jag är på besök i Enhörna för att få veta mer om det stora kafferep som hembygdsföreningen anordnar varje år. Till besöket blir jag bjuden på kaffe, morotsbröd och Enhörnas egen bakelse. Det är Kicki Lindqvist, initiativtagare till det stora kafferepet, som bakat. Bakelsen, som utsågs genom en tävling där byborna fick skicka in bidrag, är formad som ett enhörningshorn och smakar av choklad, vaniljkräm och körsbär. En flirt till bygden som även kallas Körsbärslandet.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige. Det hade sin storhetstid under det tidiga 1900-talet, men växte fram under det föregående seklet. Allra vanligast var de mindre kafferepen i vardagslag där kvinnor fick en paus för att samtala med sina väninnor. De större kafferepen hölls oftast vid tillfällen som namnsdagar och födelsedagar och krävde omfattande förberedelser. Då det var en typiskt kvinnligt kodad aktivitet ansågs just fruntimmersveckan, som infaller i slutet av juli, vara en särskilt bra tid att hålla kafferep. En tradition som även Enhörna håller vid liv, då deras kafferep går av stapeln under fruntimmersveckan.
Att hålla kafferep är en gammal tradition i Sverige.
För sjunde året i rad ska det 2025 hållas kafferep på Enhörna hembygdsmuseum. Kafferepet förtärs utomhus och det finns möjlighet att ankomma till kafferepet med ångfartyget Ejdern, som ger en särskilt guidad tur från Södertälje till Ekensbergs brygga. Ordförande Mona Elveskog, berättar att de inte visste hur många som skulle komma första gången det anordnades. – Vi hade förberett för ett par hundra gäster, men folk vällde in och vi fick springa hem och hämta mer kaffebröd ur frysarna. Gästerna bjuds på vetebröd, mjuka kakor, sju sorters småkakor, tårta och kaffe. Porslinet är tunt och inköpt på loppis för att ge den rätta känslan.
Att planera och hålla kafferep för över 200 personer kräver god planering och förberedelse. Allt är väl genomtänkt på detaljnivå och varje år laborerar Kicki med att få in olika smaker och sorter. Men vissa sorter måste bara finnas, som bondkakor. – Det är viktigt att allt är hembakt. Det skulle inte vara roligt att sätta fram ett fat med köpta drömmar. Smått, men inte torrt!, utbrister Kicki. – Och gott, lägger Mona till. Bakverken i sig är verkligen ett kulturarv. Det är viktigt att alla delar finns på plats, annars är det inget kafferep.
Det är viktigt att allt är hembakt. Smått, men inte torrt!
Kafferepet är bara ett av många evenemang och utställningar som hembygdsföreningen anordnar. Flera av aktiviteterna är olika samarbeten med andra föreningar och lokala aktörer – och har dessutom inslag av mat och kulturarv. Mona tror att det lockar besökare att erbjuda något gott att äta. Lockar gör det onekligen, för både besökare och alla som hjälper till att anordna det årliga kafferepet. Folk sitter kvar i timmar, och det finns en stark uppslutning bland bybor och medlemmar som hjälper till med alla förberedelser och efterarbete. – Det är så otroligt roligt. Efter ett kafferep spritter det som champagne i ådrorna, säger Kicki.
Kafferepet i Enhörna visar hur det immateriella kulturarvet blir levande genom sinnliga erfarenheter, deltagande och gemenskap. Det är inte bara ett återupplivande av en äldre tradition – utan ett aktivt kulturarvsbruk där lokal identitet och särskilt kvinnligt kulturarv vävs samman.
Enhörnas egen bakelse, formad som ett enhörningshorn med smak av körsbär, är ett exempel på hur lokala symboler och smaker vävs in i kulturarvet och förankras i den lokala identiteten. Det blir ett aktivt bruk av platsens berättelser som stärker den lokala gemenskapen. Smaker, dofter och materialitet i kafferepets hembakta kakor och tunna porslin, bidrar till att besökarna inte bara får lära sig om historien – utan faktiskt också känna och bruka den.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är femte delen.
På Landsnora kvarn i Sollentuna har det malts mjöl i snart 400 år. Den soliga onsdagskvällen i maj är inget undantag, och sedan 1986 har Sollentuna hembygdsförening hållit kvarnen i drift och öppen för allmänheten. Det är arbetsgruppen Landsnora i hembygdsföreningen som är särskilt aktiva i arbetet med kvarnen, och numer håller kvarnen öppet hus två gånger per år. Då finns det också möjlighet för besökarna att köpa stenmalet mjöl, samt tunnbröd och nygräddade kolbullar som Sollentuna Folkdansgille förser besökarna med.
När hembygdsföreningen tog över kvarndriften hade den förfallen slumrat i flera decennier sedan den siste mjölnaren Robert Carlsson tog den ur drift under 1950-talet. När jag anländer till Landsnora står en grupp män utanför och ska tända tändkulemotorn, som har en respektabel ålder på 100 år, och är den som driver kvarnen. Lågan är enorm. – Vilken crème brûlée man skulle kunna bränna på den där lågan, säger jag. Ett gott skratt sprider sig. I dag står emellertid ingen fransk dessert på menyn, utan svenskt ekologiskt spannmål. Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad. Kvarnen kom att tillhöra godset Edsberg i nära tre sekel, och under denna tid arrenderade mjölnarna kvarnen. På 1920-talet friköpte den siste mjölnaren Carlsson kvarnen med tillhörande tomt från Edsberg.
Landsnora kvarn byggdes på 1630-talet och är Sollentunas äldsta bevarade byggnad.
Länge var kvarnen helt naturdriven på vattnet som strömmade in från Landsnoraån genom Rösjön, och kvarnen är en av få vattendrivna kvarnar som fortfarande fungerar och är i drift. Tage Eriksson visar mig runt och ger en gedigen genomgång av hur allt fungerar. Spannmålet som det mals på köps in från den ekologiska odlingen Råberga i Närke. Vi tittar på olika sädesslag från råg, till vete, korn och havre. Plötsligt skakar byggnaden till och ett tuffande ljud skallrar. Kvarnen är igång. – Det roliga är ju att sätta liv i en tradition. Detta är inget stillsamt museum, utan en plats där allt lever. Golvet är lika gammalt som Vasaskeppet, men här får du gå på och röra allting, säger Tage.
In strömmar besökare i alla åldrar och vi får tillsammans se hur de stora kvarnstenarna krossar och maler säden som blir till mjöl. Kön ringlar sig lång för att se hur allt går till – men också till den försäljning av tunnbröd, kolbullar, kvarnkakor, mjöl och sädeskross som är till salu. Ute på gården pågår också olika byggaktiviteter för barn, och föreningens vattendrivna såg är också i gång. Det är helt klart en verksamhet som lockar nyfikna besökare. Men några planer på att sälja mjölet utanför hembygdsföreningens evenemang finns inte. – Vi vill inte sälja mjölet i en större produktion. Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer, menar Tage.
Vårt syfte är inte att tjäna pengar utan att visa upp traditionen. Skulle vi sälja i större skala skulle det tappa sitt skimmer.
Förutom att driva Landsnora kvarn genomför Sollentuna hembygdsförening en rad andra evenemang med unika inslag, som exempelvis ”Drick dig frisk”, där man får dricka vatten ur en offerkälla i månskenet. Föreningens ordförande Lena Grenander lyfter att de olika arbetsgrupperna i hembygdsföreningen bedriver ett omfattande arbete, och de samarbetar gärna med andra föreningar i bygden. – De som är aktiva i föreningen har ett genuint intresse för bevarandet av kulturarvet, säger Lena. Grunden för vårt evenemangsutbud kommer från kreativa och aktiva personer i föreningen med fina idéer. Man måste våga testa!
De populära sommararrangemangen i Ödestugu har blivit närmast mytomspunna. År 2023 mottog Ödestugu sockenråd Region Jönköpings läns folkhälsopris för sitt långsiktiga arbete med att få bygden att blomstra.
Vid sommarens första onsdagsevenemang brukar en kommunalpolitiker medverka.
– Vi satsar lite extra på årets första sommarkväll. Ibland har även landshövdingen varit här. Det är jättebra att politikerna får koll på vad som händer i Ödestugu.
Allt vi tjänar återinvesterar vi i byn.
Ödestugu kyrka, en tornlös stenkyrka från 1200-talet, ligger på en höjd. Under sommarkvällarna står dörrarna öppna och besökarna bjuds på levande musik. Samtidigt visas slöjd, keramik och andra hantverk i lanthandeln. Även Sockenhuset har numera en musikscen och förra sommaren bjöds där bland annat på svensk country. För den yngre publiken erbjuds hoppborg, korvgrillning och glasscafé.
– Allt ligger inom 100 meters avstånd, förklarar Nisse Andersson, ordförande i Ödestugus sockenråd.
Sammanlagt kräver arrangemangen omkring 35 ideella medarbetare varje onsdagskväll.
– Sockenrådet, hembygdsföreningen, LRF och de lokala församlingarna gör det här tillsammans, berättar Nisse Andersson. Det är det som är hemligheten – att vi är många som hjälps åt. Man hjälper till två gånger per sommar och det brukar folk tycka är precis lagom.
Under 32 somrar av ideellt arbete har det än så länge inte varit några större problem att hitta folk som vill hjälpa till. En viktig lärdom har varit att inse gruppens begränsningar, menar Nisse Andersson.
– Det handlar om att förstå hur mycket man kan och vill göra. Tidigare anordnade vi 10–12 onsdagskvällar per sommar. Nu är vi nere i sex, och det verkar vara en bra nivå.
Tar ni hand om era volontärer på något särskilt sätt? – Varje onsdagskväll samlas alla som jobbar en halvtimme innan öppning. Då fikar vi och går igenom kvällens program.
Det ideella arbetet ska vara lustfyllt och meningsfullt, betonar Nisse Andersson – och det måste respekteras att inte alla vill vara med.
– Man måste förstå att vissa inte kan eller vill engagera sig. Den här sortens arbete ska vara helt frivilligt. En del flyttar ju ut på landet just för att få vara i fred.
Alla evenemang under Ödestugus sommarkvällar är gratis, men försäljningen av våfflor och hamburgare genererar intäkter.
– Hamburgarna är lokalproducerade, med kött från djur som betat här i byn.
Under åren har intäkterna bidragit till att finansiera bland annat den lokala sporthallen samt bagarstuga och lekplats.
– Sporthallen byggdes av kommunen men vi gick in med pengar för att det skulle bli av. Allt vi tjänar återinvesterar vi i byn.
Under 32 somrar av ideellt arbete har det än så länge inte varit några större problem att hitta folk som vill hjälpa till.
FAKTA. Mer om Ödestugu
Enligt sägnen hette socknen en gång Lilla Åby, men i och med digerdöden på 1300-talet dog nästan hela befolkningen ut. Namnet ändrades då till Ödhestuw, vilket senare blev Ödestugu.
Sockenrådet bildades 1983 och drivs som en ideell förening. År 1991 köpte föreningen det sockenhus som numera ingår i de sommarevenemang som hållits i över 30 år. 2004 övertog sockenrådet och den lokala hembygdsföreningen byns gamla lanthandel.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
