Som diktare har Jimmy Alm medverkat i en samhällsplaneringsprocess i Frövi, i Lindesbergs kommun i Örebro län. I sex veckor bodde och verkade han på orten.
– Jag visste ingenting om Frövi innan det här uppdraget. Bakgrunden är att jag föreläste på en konferens för regionala utvecklare utifrån mina erfarenheter som kommunpoet. Efter min föreläsning kom Mirja Mattson och Johanna Berglund från Region Örebro fram. De berättade om Frövi och frågade om jag var intresserad av att dikta orten, samt att mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande, berättar Jimmy Alm.
Hur ser din bild av Frövi ut nu? – Min bild av Frövi i dag är att det är ett samhälle som är i förändring. Det är fortfarande en bruksort men bruket har inte en lika central roll som det en gång i tiden hade. Det finns en framtidstro i Frövi, förkroppsligad av att Sveriges största tomatodling just färdigställts. Människor trivs rätt bra, men ungdomar önskar att det skulle finnas mer att göra, säger Jimmy Alm.
Mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande.
Jimmy Alm blev riksbekant när han för något år sedan verkade som kommunpoet i Tranemo kommun, ett projekt finansierat av Konstnärsnämnden. Den här gången är det Region Örebro, Lindesbergs kommun och Frövifors pappersbruksmuseum som är samarbetspartners. Jimmy Alm har gjort studiebesök på pappers- och förpackningsföretaget Billerud och den nya tomatodlingen. Han har pratat med människor i åldrar från tre till 90 år och bland annat djupintervjuat diakonen på kvinnofängelset Hinseberg och kanslisten på Frövi IK. Mötena och samtalen har sedan blivit poesi.
– I mina ögon är alla platser poetiska. Det finns alltid något som bryter av mot det förväntade, eller bär på en stark berättelse, säger Jimmy Alm.
Sammanlagt har det blivit tolv dikter om människor och verksamheter i Frövi samt diktsviten ”Jag går i högstadiet i Frövi”, baserad på 200 högstadieelevers tankar om sig själva och sin hemort.
Till och med 28 september 2024 visas utställningen Frövi poesi på Frövifors Pappersbruksmuseum. Där ingår även en nyproducerad runsten, en historia i sig.
– Det började med att jag skrev rent mina anteckningar om brukets historia. Jag noterade då att väldigt många ord inte kändes igen av Microsoft Word och tanken slog mig att det kunde bli en dikt. Dagen därpå träffade jag Staffan Blixt som sedan barnsben varit intresserad av runor och som i dag hugger egna runstenar. Resultat av blev en runsten av min dikt ”Tio ord som inte finns i Microsoft Word”. Det första ordet i dikten är osmundjärn. Vill man läsa resten är man välkommen till utställningen, säger Jimmy Alm.
Hur ska insikterna förvaltas i den vidare samhällsutvecklingen? – Nästa vecka kommer jag möta representanter från Lindesbergs kommun och Region Örebro för att överlämna mina dikter och dela mina tankar om vad Frövi är för en plats. Hur mitt arbete kommer att användas återstår att se, men de på Lindesbergs kommun som arbetar med samhällsutvecklingen i Frövi har varit entusiastiska under våra avstämningsmöten och jag upplever att de är genuint nyfikna på att prova ett nytt sätt att samla in barn och ungdomars tankar i arbetet med samhällsplaneringen.
Vad ska du göra nu? – Efter det här projektet kommer jag att ta det lugnt ett tag. Jag har bara varit ledig två veckor i sommar så det får bli en höstsemester i år. När batterierna är laddade får vi se vad jag kommer dikta härnäst.
Jimmy Alm med kartongbruket i Frövi i bakgrunden. Foto: Simon Tullstedt
FAKTA. Var tidigare kommunpoet i Tranemo kommun
Som poet verkar Jimmy Alm under manteln Dikta dig, som han beskriver som en diktens motsvarighet till att teckna ett porträtt. Läs mer på https://www.diktadig.se/
Utställningen Frövi poesi pågår 31 augusti-28 september 2024 på Frövifors pappersbruksmuseum. Vernissage 31 augusti kl 11-14.
När Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina i februari 2022 bodde mellan 2 300 och 2 500 personer i byn, varav omkring 200 hörde till den grupp svenskättlingar som utvandrade till området på 1700-talet. Sedan dess har nästan alla tvingats på flykt. Minst elva personer har dött i ryska anfall mot byn, berättar Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna som har tät kontakt med boende i området och löpande uppdaterar om situationen på sin sajt.
– I dag bor mellan 60 och 90 personer i byn. Situationen är urdålig. Bostadhus bränns ner dagligen. När civilbefolkningen försöker släcka, bombas de av drönare. Drönare som ser sina mål. Så det är direkt brott mot internationella krigslagar. För ett par dagar sedan dödades en person och tre skadades av ryska drönare när de försökte släcka en brand. Räddningarbetet är också svårt, då det inte finns vatten. Och det går inte att komma ner med brandbilar för de bombas omedelbart. Vilket också är ett brott mot krigslagen. Det är civila fordon. Det finns inga militära mål i byn.
Hur håller ni kontakt med lokalbefolkningen? – Vi är en grupp i Sverige som håller kontakt. Sven som pratar ryska ringer och pratar med dem. Jag håller regelbunden kontakt med ett tiotal personer på plats via meddelandeappar eller mejl. Någon gång i månaden har vi digitala möten, med engelsk tolk och ibland på engelska.
När civilbefolkningen försöker släcka, bombas de av drönare.
Hur ser föreningens arbete ut i Sverige? – Vi sprider kunskap om Svenskbybornas historia, vi föreläser mycket och anordnar träffar för våra medlemmar i Sverige. Vi har museet i Roma och vi ger ut böcker. Vi har kontakt och samarbeten med andra föreningar som de estlandssvenska som har rötterna i Estland. Och så jobbar vi med nödhjälp i Ukraina sedan 1991. Sedan 2022 rapporterar vi om hur Rysslands anfallskrig påverkar byn och dess befolkning. Och driver en insamling för att hjälpa människorna från byn. Vi bedriver nödhjälpsarbete i byn och för dess befolkning, där vi har team i Sverige och på plats i Ukraina. Vi utgår alltid från deras behov. Vi köper in den mesta nödhjälp som mediciner, träbriketter och hygienprodukter på plats. Men kör en del från Sverige, både i egen regi, men också allt mer i samarbete med andra hjälporganisationer. Vilket blir effektivare och bättre.
Hur har sommaren på museet i Roma varit – hur påverkar kriget verksamheten i Sverige? – Vi har haft många besökare, intresset är stort hos både ättlingar och andra. Kriget gör att väldigt många fler svenskar vet vad Gammalsvenskby är och många är in intresserade och fascinerade av svenskbybornas historia. Vår insamling går fortsatt bra och många hör av sig och vill bidra på olika sätt. Med pengar eller kunskaper.
Hur jobbar ni med hjälpsändningar? – Som sagt köper vi in det mesta på plats. Det är bättre för Ukrainas ekonomi och mer praktiskt. Svenskbyn ligger 200 mil från Gdynia, så varje transport ner kostar cirka 30 000 kronor i transportkostnader som diesel och färjekostnader. Det vi kör från Sverige är sådant som inte går eller är svårt att få tag på i Ukraina, som högkvalitativ byggplast, presenningar, powerbanks och bättre begagnade bilar. Eller dyrbart material, skänkt material som sjukvårdutrustning, rullstolar, sjukhussängar, cyklar och varma kläder. – I snitt en gång i månaden det senaste året har Sven Bjerlestam kört ner. Men ofta samarbetar vi med andra organisationer eller personer. Nu senast gjorde vi en insamling till 310 powerbanks som familjer i byn behövde, för att kunna hålla kontakt med nära och kära vid längre elavbrott. Vi fick in pengar, kunde köpa dem med hjälp av Powerup Ukraine som ordnade ett mycket bra pris för högkvalitativa powerbanks. Och då organisationen Direct Ukraine hade plats för ett par pallar till i sin lastbil, kunde vi skicka med dem där. Direct Ukraine ordnade med allt pappersarbete som tulldeklarationer etcetera.
Stora delar av Gammelsvenskby brann ner den 21 juli 2024. Svenskbymuseet i Gammmelsvenskby ödelades någon vecka senare, den 4 augusti. Museet var ett projekt i samarbete med föreningen Svenskbyborna. – Under ett projekt mellan Region Gotland och Gammalsvesnkby, kom idén från byborna att de ville ha ett eget svenskbymuseum, för att kunna berätta om Gammalsvenskbys historia. Det var ju svenskar som grundade byn 1782. De ville kunna berätta för sina barn och barnbarn, men också för besökare. Föreningen Svenskbyborna sökte pengar för att kunna duplicera utställningen i Roma och byborna översatte texterna till ukrainska. Vi började tillsammans med byborna samla in bildmaterial i byn och gjorde upprop om att få äldre föremål från svenskbyfamiljerna. Vi köpte in ett hus, med hjälp av sponsorn Carl Sturén. Det var den gamla kolchoskrogen, som vi renoverade och förberedde för att kunna ha ett museum där. Lokalen var klar och invigningen planerad till 1 maj 2020. Men så kom pandemin och sedan kriget. Och i augusti 2024 brändes museet ner av ryska attacker. Som tur var fanns där ingen inredning, föremål eller originalbilder. Vi räknar med att öppna museet så snart kriget är över och Ryssland har blivit utdrivna ur Ukraina, säger Sofia Hoas.
FAKTA. Kriget har slagit hårt mot Gammelsvenskby
Sedan den fullskaliga ryska invasionen 2022 har situationen i Gammalsvenskby varit mycket svår. 80–90 procent av byn har ödelagts av Rysslands terrorbombningar. Humanitär hjälp attackeras av ryska drönare och hittills har elva civila dödats i byn. Tunga glidbomber har förstört skola, vårdcentral, dagis, kulturhus, kommunhus och bostäder. Sommaren 2024 totalförstördes både den tyska och svenska kyrkan av bränder orsakade av rysk. Det finns ingen el och brunnarna har sinat. Sommaren 2024 var det endast 60-90 bybor kvar, rapporterar föreningen Svenskbyborna.
Bengt Modéer är ordförande i Falsterbonäsets Museiförening, som nyligen drivit igenom en ändring av de stadgar som tidigare gett Vellinge kommun inflytande i verksamheten.
– Jag har arbetat inom ideella föreningar inom golf och naturvård under hela mitt liv. Det har inte känts rätt att det allmänna ska vara med i handhavandet av föreningen.
Falsterbonäsets Museiförening bildades 1930. 1947 blev det en tvist kring stadgarna, berättar Bengt Modéer. Nya stadgar formulerades i föreningen och en lokal politiker, senare ordförande i stadsfullmäktige, valdes till ordförande.
– Jag kan tänka mig att syftet var att skapa ordning och reda. Men sedan har man tuggat vidare det här genom åren.
Jag kan tänka mig att syftet var att skapa ordning och reda. Men sedan har man tuggat vidare det här genom åren.
Fram till i vintras har en kommunrevisor granskat föreningens ekonomi. En av styrelsemedlemmarna har även utsetts av kommunen, och arvoderats av densamma.
– Det här handlar inte alls om arvodet, understryker Bengt Modéer. Den frågan har ingen höjd för min del. Det handlar snarare om principer.
Han har tidigare arbetat som advokat, vilket varit till hjälp i processen.
– Jag läste in mig på normalstadgar, och har också haft kontakt med hembygdsförbundet. När jag läste mer om det civila samhället, och hur det ska förhålla sig till myndigheter blev det klart för mig att såhär ska det inte gå till.
Vilket inflytande kan – och bör – den offentliga sektorn egentligen ha i civilsamhället? Finns det förtjänster med offentligt inflytande i hembygdsrörelsen och annan idéburen verksamhet?
Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, menar att utgångspunkten i frågor kring den offentliga sektorns inflytande på den idéburna måste vara föreningens respektive kommunens vilja och mål.
– Ett samarbete kan fungera väldigt bra om man har gemensamma intressen. Men man behöver också spelregler. Vi förordar att man gör en IOP – det vill säga en överenskommelse mellan civilsamhälle och offentlig sektor.
Ett fungerande partnerskap mellan kommun, region och civilsamhälle är till allas fördel, menar hon.
– Men om civilsamhället upplever det som en oönskad överrock, då är det ett problem.
– Grundprincipen för civilsamhället är att det ska vara fritt, och utan inblandning. Men vill man ha offentlig finansiering måste man ibland också anpassa sig till det regelverk som finansiären har.
Generaldirektör Lena Nyberg, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Foto: Felix Oppenheimer
Inom civilsamhället finns en mängd principer för hur man väljer ordförande. Att ha ett känt namn som ordförande kan påverka organisationens status, menar Lena Nyberg.
– I en del organisationer har man valt att offentliga personer ska företräda organisationen. Man kan ha olika typer av lösningar för att säkra upp att en organisation ska få stöd, och publicitet.
Enligt Lena Nyberg är det ovanligt att offentlig sektor tar plats i det civila samhällets föreningsstyrelser.
– Däremot är det en tydlig trend att det ställs högre krav på organisationerna vad gäller insyn och kontroll. Man vill ha bättre inblick i organisationer som mottar offentliga medel.
I Skånes hembygdsförbund utser Region Skåne tre ledamöter till förbundets styrelse. I nuläget är det person från Sverigedemokraterna, en från Moderaterna och en från Socialdemokraterna.
I Dalarnas hembygdsförbund är Dalarnas landshövding, det vill säga regeringsmaktens främste ställföreträdare i länet, ordförande. Samma person företrädde i många år Kristdemokraterna i riksdagen.
När Bengt Modéer, ordförande för Falsterbonäsets Museiförening, slutligen lyfte frågan om att ändra de gamla stadgarna om kommunalt inflytande fick han fullt stöd av föreningens styrelse.
– Vi är så glada för att vi är en förening och får bestämma helt själva vad vi gör – vad vi vill driva för frågor, eller ha för utställningar på museet till exempel. Vi är ju fria, och då ska vi vara det fullt ut.
Han understryker att man fortsatt har en nära och stabil relation till Vellinge kommun.
– Vi har fått vårt årliga bidrag, och vi gör mycket PR för vår kommun.
– Det här handlar inte om att kommunen varit klåfingrig, utan om det principiella. Alla ska ta plats i vår förening på samma villkor.
Sjöar och vattendrag, skogen, odlingskapet, kulturmiljöer och lokalt inflytande. Det är de huvudområden där riksdagspartiernas kandidater i EU-valet har fått tycka till i Sveriges hembygdsförbunds omfattande enkät.
– Många beslut i EU påverkar de svenska natur- och kulturlandskapen. Vi menar att dessa beslut måste vara möjliga att anpassa efter lokala och regionala förhållanden, oavsett om det handlar om våra landskap, våra näringar eller det civila samhället. Det står inte i motsättning till en kraftfull klimatpolitik, säger Jan Nordwall, generalsekreterare vid Sveriges hembygdsförbund.
På Hembygd.se/euvalet2024återges partiernas hållning kring skogslandskapet, odlingskapet, sjö- och vattenlandskapet samt det bebyggda landskapet. Varje svar paras med analyser av hur partiets ställningstagande förhåller sig till Sveriges hembygdsförbunds hållning.
Partierna har olika syn på EU:s inflytande, om brukande kontra bevarande samt kulturmiljö i förhållande till den av människan mer opåverkade miljön. Det finns också skillnader när det gäller hur man ser på finansiering och möjlighet till lokal påverkan.
Inom skogspolitiken fick politikerna svara på om det behövs mer skydd eller mer reglerat brukande. Tidöpartierna värnar äganderätten och den nuvarande inriktningen på skogspolitiken med frihet under ansvar. Miljöpartiet vill ha en helt ny skogspolitik som ställer om till ett naturnära och hyggesfritt skogsbruk som skyddar och återställer mer skog. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet föreslår ersättningar för ökat skydd av skog som incitament för skogsbrukarna.
Ett annat område där meningarna går isär är frågan om EU:s vattendirektiv. Tidöpartierna har valt att pausa den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraft, något som har fått betydelse för kulturmiljöer vid vatten. Det välkomnas av Sveriges hembygdsförbund.
– I fallet med miljöanpassning till fria flöden i vattendrag befarar vi att viktiga kulturhistoriska värden riskerar att gå förlorade. Vi välkomnar därför att omprövningen har pausats eftersom samråden helt enkelt inte har fungerat; de åtgärdsplaner som togs fram gick i praktiken inte att ta ställning till efter som svarstiden var ytterst begränsad och förfarandet alltför komplicerat för gemene man, säger Jan Nordwall.
Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet.
Flera av kandidaterna pekar på vikten av finansiering för vård av viktiga kulturmiljöer. Uppfattningarna går dock isär om det är EU eller svenska staten som ska bidra med detta. I EU:s tidigare landsbygdsstöd fanns medel för nationella insatser, bland annat investeringsbidrag för hembygdsgårdar. Detta saknas i EU:s nya landsbygdsstöd.
– Vi har påtalat för riksdagens kulturutskott att förlusten av de nationella stödåtgärderna i landsbygdsstödet innebär ett stort avbräck för alla som arbetar med att bevara kulturmiljöer som är viktiga för förståelsen av hur landskapet har brukats historiskt, säger Jan Nordwall.
Samtliga EU-kandidater lyfter i olika ordalag fram vikten av lokalt inflytande. Miljöpartiet är ensamma om att nämna EU:s landskapskonvention, som togs fram på initiativ av Europarådet år 2000 och som lyfter fram landskapens många värden och vikten av att främja allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i hur landskapen bevaras och utvecklas. Sverige ratificerade konventionen 2010.
– Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet, men i Sverige har man inte tillmätt den någon större vikt. Det är synd och tyder snarare på att man från myndighetshåll inte ser konventionen som viktig, något som vi är mycket kritiska mot, säger Jan Nordwall.
Ta del av riksdagspartiernas svar och Sveriges hembygdsförbunds analyser på Hembygd.se/euvalet2024.
En skogsbrand i norra Skåne år 1921 spelar huvudrollen i Bengt Grewins historiska dokumentär ”Ve och förbannelse” som 2024 visas i hembygdsgårdar, museer, arkiv och kulturhus i Skåne och Göteborg.
Fröet till filmen såddes redan i arbetet med Grewins förra produktion, som kretsade kring en släkting.
– Jag hade turen att ha en mormor som blev nästan 104 år. När hon var 102 bestämde jag mig för att filma henne. Från början var det tänkt bara för att ha som minne av henne, för mig själv.
Bengt Grewin är belysningsmästare till yrket och har på senare år arbetat med produktioner som ”Vår tid är nu”, ”Utvandrarna” och ”Triangle of Sadness”. Men, han gör också filmer på egen hand. Dokumentärfilmen ”Ett alldeles ovanligt vanligt liv” skildrade mormodern Betty Happstadius uppväxt vid torvmossen Vakö i norra Skåne vid förra sekelskiftet. Hennes liv präglas i hög grad av den svenska torvindustrins uppgång och fall.
– Utan att jag riktigt förstod det blev filmen en sorts hembygdsforskning, förklarar Bengt Grewin. Om torvindustrin visste jag ingenting sedan innan.
Utan att jag riktigt förstod det blev filmen en sorts hembygdsforskning.
Filmen om Betty Happstadius tog tio år att färdigställa och premiärvisades 2016.
Och under det långa arbetet stötte Bengt Grewin spår efter en annan lokal berättelse – Loshultsbranden. Branden är en av de största som drabbat södra Sveriges skogar genom tiderna. Och för att kunna berätta om händelsen behövde han återigen lystra till röster som nått aktningsvärd ålder.
– När jag började fanns det två levande källor kvar – en 101-åring och en 103-åring, som varit fyra respektive sju år när branden härjade.
Vad mindes de? – Ida Andersson, född 1914, berättade att hennes familj hade spåntak hemma. Det var en billig konstruktion som var väldigt lättantändlig. Hennes pappa låg på taket och slog ned gnistorna från branden.
– Karin Nilsson, född 1917, mindes hur hennes föräldrar ställde väckarklockan till att ringa med jämna mellanrum under natten. De behövde gå upp för att se så inte branden hade kommit närmre. Karin lever fortfarande.
Sommaren 1921 var särskilt torr och varm. Och vädret i kombination med det lokala järvägsbolagets beslut att trots flera varningar fortsätta elda loken med torv fick till sist ödesdigra konsekvenser.
– Det var nästan lika torrt som sommaren 2018, och två dagar in i branden blåste det upp till storm. Det gjorde att branden spred sig. Dessutom hade brunnarna börjat sina. Loshultsbranden pågick i två hela veckor och byborna försökte stoppa lågorna med hjälp av bland annat spadar och lövruskor. Hela tiden klämtade kyrkklockorna i bygden, för att berätta att det fortfarande brann.
När elden till slut släcktes hade 24 kvadratkilometer brunnit ned och 55 personer förlorat sina hem.
– Jag har hunnit träffa väldigt många gamla människor under arbetet med filmen. Man brukar ju säga att för varje människa som dör, försvinner ett bibliotek. Och alla människor som kommit upp i en viss ålder har väldigt mycket att berätta, har jag märkt.
Man brukar ju säga att för varje människa som dör, försvinner ett bibliotek.
Också Loshults hembygdsförenings arkiv har genomsökts av Bengt Grewin, i jakt på berättelser om branden. För att källmaterial i form av exempelvis tidningsartiklar ska få liv på film har han behövt arbeta med iscensättningar.
– Men det har varit väldigt svårt att hitta unga killar som vill springa i skogen och släcka. Och så är det förstås svårt att få tag i tidstypiska kläder. Det tar lite tid, men det är roligt när det blir rätt. Det är en sorts skattletande, berättar han, och tillägger att han finansierat hela produktionen på egen hand.
Den 27 maj 2024 visas ”Ve och förbannelse” på Bio Roy i Göteborg, där Bengt Grewin är bosatt sedan 30 år. Vilka tips har han till den som vill gestalta en släktberättelse, eller en rafflande bit ur den lokala historien? I vilken ände ska man börja? Svaret kommer snabbt:
– Människor, människor, människor!
Först och främst bör man träffa folk, förkunnar Bengt Grewin, och lyssna till deras berättelser.
– Kyrkböcker är jättebra, men det är död, torr fakta. Åk hem till den du tror vet mest och börja där. Om du har en smartphone har du antagligen en fantastisk videokamera där! Om folk inte vill synas kan man använda diktafonfunktionen.
Läs mer om Bengt Grewin, hans filmer, aktuella visningstillfällen med mer på Bengtgrewin.se.
Karin Nilsson, född 1917, mindes hur hennes föräldrar ställde väckarklockan till
att ringa med jämna mellanrum under natten. Foto: Bengt Grewin
Region Halland styrs av de fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Men andra partier har tagit ställning för försäljning. När regionfullmäktige röstade om försäljning av Larsagården i juni 2023 föll 59 ja-röster och 11 nej-röster.
Helene Andersson (C) berättar att beslutet för hennes del föregicks av tuffa överväganden.
– Det är inget beslut vi fattat med glädje.
Varför vill ni sälja Larsagården? – Därför att vi ser att vi är den sämsta förvaltaren av Larsagården som finns! Jag åker förbi där ganska ofta, och det är allt ledsnare byggnader. Ska ett kulturarv hålla måste det vara levande och ha verksamhet. Tillbaka i tiden har det funnits på Larsagården genom folkhögskolan Katrineberg som ligger intill, men de har fått nya uppdrag och gården blir inte använd så som den skulle behöva bli. Regionen har inte heller någon egen verksamhet där. Tomma hus blir ledsna hus, oavsett om de är från 1700-talet eller nyare. – Det skulle behövas en förening, en organisation eller en enskild som blåser liv i gården.
Varför kan regionen inte hålla den vid liv? – Vi är en offentlig institution. Larsagården ligger fantastiskt till, precis invid vägen. Det kanske finns någon som vill öppna upp byggnaderna och ha kaféverksamhet där till exempel, men det kan inte regionen göra, det blir aldrig bra. Det är jättelångt från vårt kärnuppdrag. Det måste vara ett privat initiativ eller en organisation.
I beslutsunderlaget står att inga entreprenörer anmält intresse vid upphandling av underhållsinsatser. Kulturmiljö Halland menar dock att det finns gott om kunniga hantverkare i trakten. – Men då måste de svara på våra offentliga upphandlingar! Som privat aktör eller förening kan man ringa upp någon och fråga när de har tid att fixa något. Det gör att man kan lösa saker allteftersom. Det kan inte en region. Inom offentlig förvaltning måste man genomföra en upphandling och presentera ett upphandlingsunderlag. Det bygger helt på att någon svarar. – Här ser jag att det överlag behövs mer kunnande. Hela resan med Larsagården startade med att vi politiker blev uppmärksammade av Vessige-Alfshögs hembygdsförening på att underhållet var eftersatt. Man behövde byta fönster och då hittade man ingen som kunde renovera dem, utan satte in aluminiumprofilfönster. Det blev helt tokigt. Den byggnadsfirma regionens fastighetsbolag Regionfastigheter har upphandlat måste kunna anlita personer med kunnande. Detta är inte enkelt. Det är en vacker gård i grunden. Det finns många som är intresserade av äldre byggnader, men vi behöver utbilda fler.
Hur ska byggnader som Larsagården hållas vid liv och tillgängliga för allmänheten, vad krävs? – Jag har grubblat mycket på detta. För regionens del är det som saknas inte resurserna utan kunnandet. Det har varit ett svårt beslut för mig att ta, men jag har landat i att vi måste välja. Vi måste ha ett samtal om vad vi har och hur vi kan göra det mer tillgängligt. Det är ett samtal som hembygdsrörelsen och samhället som sådant måste ta tillsammans. – Jag tror att vi kanske måste säga att vi inte kan ta hand om alla byggnader, men att vi dokumenterar dem noga. Det finns inte så många kringbyggda gårdar av Larsagårdens typ kvar, men det finns ytterligare en i Falkenbergs kommun, Staffens. Den ägs av en stiftelse [bestående av Falkenbergs kommun, Falkenbergs Sparbank, Morup-Stafsinge Hembygdsförening och Ätradalens Hembygdskrets, reds anm] som sköter den. Det visar att det blir något annat när det finns människor som har det som sitt intresse.
Har ni fört samtal med andra aktörer om att ta över gården? – Vi har inte lagt fram några formella erbjudanden, men vi har pratat med Vessige-Alfshögs hembygdsförening. De är inte intresserade, och det förstår jag, det är ett enormt ansvar. Jag hör själv till Tvååkers hembygdsförening, vi har också en gård med samlingar, gräsmattor och stugor som vi vill hålla öppna. Det bygger på att det finns människor som bryr sig. Hur hittar man dem? Hur får vi in vår nutidshistoria i verksamheten, hur hittar vi nya generationer som kan ta vid? Det är något jag tänker mycket på. Som politiker har det varit jobbigt att hantera frågan om Larsagården, eftersom det gjort många arga, men jag känner att det är en fråga jag måste ta. Vi måste prata om detta. På något vis måste vi prioritera.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
