”Först efterlyste vi personer som ville hjälpa styrelsen. En av 160 medlemmar svarade. När vi i stället startade mycket specifika arbetsgrupper där folk förstod vad de skulle göra, varför och när det skulle vara klart fick vi 25 svar på två dagar.”
Det berättar Elisabeth Wahl, ordförande, koloniföreningen Drevviken Fritidsträdgårdar i rapporten ”Maxa mikroengagemanget”.
Mikroengagemang är som namnet anger en kortform av engagemang. Det är något många föreningar redan använder sig av, men som har potential att användas mer, menar Angeli Sjöström Hederberg som skrivit rapporten.
Mikroengagemang är något som kan erbjudas såväl befintliga som potentiella medlemmar. Utöver att det är ett sätt att få något som behöver göras gjort kan det för föreningens del ha positiva konsekvenser som större genomslagskraft, fler medlemmar, att nå nya målgrupper, väcka nyfikenhet för ett uppdrag eller fördjupa befintlig lojalitet, skriver Angeli Sjöström Hederberg.
På andra plan stärker engagemanget demokratin och ger den enskilde chansen att lära sig mer, känna meningsfullhet och ingå i ett sammanhang.
I ett livesänt samtal under Landsbygdsveckan 5–11 maj 2025, möjligt att ta del av även i efterhand, samtalade Angeli Sjöström Hederberg med Bygdegårdarnas riksförbunds organisationsutvecklare Anna Öhman om mikroengagemang.
Ett konkret tips är att gräva där man står och addera till det man redan gör.
– Man kan fråga sig: Kan vi addera någon typ av mikroengagemang till detta? Säg att man planerar en familjedag. Kan vi göra något kring marknadsföring, städning, kaffekokning – kan vi hitta något avgränsat och bjuda in till detta och på så sätt hitta en, två eller sju nya krafter?
Ett annat råd är genomtänkt paketering.
– En framgångsfaktor är när det man ska genomföra heter något snyggt, eller knyter an till exempelvis FN:s temadagar, säger Angeli Sjöström Hederberg i samtalet.
Mikroengagemang är som namnet anger en kortform av engagemang.
Rönö bygdeförening på Vikbolandet i Östergötland är en av de föreningar som bidrog med underlag till rapporten. Lolita Nilsson, ordförande, berättar hur föreningen lyckats engagera över 50 personer i en stor flytt av en festplats som tidigare stått på ofri grund. Föreningen tog beslut på att köpa ny mark och bygga där.
– Projektet har ökat och ökat, ekonomiskt och sett till folk som hjälper till. Vi har arbetsgrupper för det ideella arbetet, för markröjning, snickeri, måleri, en sponsor- och bidragsgrupp. Och så har vi servicegruppen. Den är nästan den viktigaste av alla för den ser till att vi har kul tillsammans, ger oss fika och lunch och ser till att det inte blir för långa arbetspass, säger Lolita Nilsson i websamtalet.
De ideella krafterna är en mix av tidigare medlemmar och personer som har kommit in för att bistå i det aktuella projektet. Arbetet genomförs i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan i studiecirkelform och har gett mycket, säger Lolita Nilsson.
– Det här har gett så mycket i form av gemenskap och nya gemenskaper som vi inte hade förut. Det har ökat den sociala hållbarheten i bygden och leder till mindre ensamhet.
Det har ökat den sociala hållbarheten i bygden och leder till mindre ensamhet.
FAKTA. Mer om mikroengagemang
Angeli Sjöström Hederberg är samhällsentreprenör och driver Medlemsutveckling.se som i samarbete med fackförbundet Sveriges lärare producerat ”Maxa mikroengagemanget”, som är baserad på en digital enkät och intervjuer med föreningsaktiva från ett 30-tal föreningar, däribland ett par hembygds- och bygdeföreningar.
Angeli Sjöström Hederberg beskriver mikroengagemang, eller lågtröskel-/instegsengagemang som fenomenet också kallas som enkla, avgränsade och/eller kortvariga former av engagemang. Syftet är att möjliggöra för fler att påverka och bidra till föreningens verksamhet och ändamål.
Rapporten ”Maxa mikroengagemanget” kan beställas kostnadsfritt för nedladdning på Medlemsutveckling.se.
Ta del av samtalet i efterhand på Bygdegårdarnas riksförbunds Youtubekanal.
Anki Berg arbetar som chef på Örnsköldsviks museum och konsthall. I ett 18 månader långt projekt initierat av museet stöttar projektet tre lokala hembygdsföreningar i affärsutveckling.
Museet har generellt mycket kontakt med föreningslivet och kulturarvsaktörer.
– När jag började min tjänst märkte jag att flera hembygdsföreningar hade behov av ekonomisk stöttning. Det förvånade mig – eftersom föreningarna ofta satt på sådana guldlägen, säger Anki Berg.
– Ulvön är surströmmingens centrum och räknas som Höga kustens hjärta. Grundsunda hembygdsförening har haft sommarverksamhet sedan 1960-talet och har öppet dagligen sommmartid, och Brynge kulturförening har verksamhet i ett riksintresseområde för kulturmiljö. Många människor har minnen från dessa platser.
Efter dialog mellan föreningarna och museet inleddes arbetet med att skriva en projektansökan, och få möjlighet att anställa en projektledare – med syfte att främja affärsutveckling.
– Eller föreningsutveckling, snarare. Vi använder hellre ord som man kan associera till inom föreningslivet. Många anser ju inte att de håller på med affärsverksamhet.
De här metoderna handlar absolut inte om att den ideella sektorn ska in i ett ekonomiskt ekorrhjul.
Projektet fokuserar på att öka graden av självfinansiering hos föreningarna. Pengar söktes genom Leader Höga kusten – ett EU-stöd ämnat att utveckla den egna bygden utifrån lokala förutsättningar.
En generell problematik bland hembygds- och kulturarvsföreningar är att man inte värderar den egna produkten tillräckligt högt ekonomiskt, förklarar Anki Berg. I detta fall kan produkten vara exempelvis en guidad tur.
– Man är övertygad om att man inte kan ta mer än 60 kronor per person, för då kommer ingen att vilja betala.
Men om ingen vill betala 60 kronor för den guidade turen måste man fundera på om det går att utveckla sin produkt‚ resonerar Anki Berg.
– Kanske kan man kalla det ”historievandring med smakprovning”, och erbjuda något som gästerna får smaka på? Då kan man ta 120 kronor per person.
Besökare värderar en upplevelse högre än en guidad tur, förklarar hon.
– Det handlar i hög utsträckning om hur man paketerar sin produkt för att göra den intressant.
En annan resurs som tenderar att undervärderas är de egna lokalerna.
– Många föreningar har flera hus och stora ytor som skulle kunna hyras ut till andra aktörer som också är verksamma inom kulturarvsområdet. Till exempel en hantverkare, konstnär eller matproducent. Det skulle kunna förmera besöksmålet om man vågade släppa in fler aktörer.
Inte sällan finns det en rädsla att hyra ut och inleda nya samarbeten, förklarar Anki Berg.
– Man ser ofta hindren och är rädd att förlora kontroll.
Men det är fortsatt föreningen som sitter på kontrollen, betonar hon, om rätt sorts avtal skrivs.
– På kursdagar och kvällar har vi tittat närmare på det juridiska tillsammans – vad ska man tänka på när man ingår samarbeten eller upplåter sina lokaler till andra? Genom korrekt skrivna avtal har föreningen fortsatt makten.
När man kommit till den punkten att människor inte orkar, då måste man våga tänka nytt.
Många i föreningslivet är äldre, och för föreningar som driver populära besöksmål kan somrarna bli slitsamma.
– Ofta behöver man våga anställa och våga ha öppet mer.
Hon vill få föreningarna att se sig som spelare i ett större samhällsprojekt. Om de äldre backar lite och inte gör hela jobbet får också de yngre en chans att ta vid.
– I stället för att tre föreningsmedlemmar sliter ut sig under en sommarsäsong kan man anställa fem unga sommarjobbare – och ge dem världens bästa start i arbetslivet.
Anki Berg har själv lång erfarenhet av ideellt arbete. Hon är medveten om att föreningslivet inte alltid ser med blida ögon på affärstänk.
– Vi utmanar sättet att tänka kring ideellt arbete och vad det har för värden. Det är ovärderligt – men man måste också tänka hållbart.
När människor som jobbar ideellt är på väg att gå in i väggen måste man se över sitt arbetssätt, förklarar hon.
– De här metoderna handlar absolut inte om att den ideella sektorn ska in i ett ekonomiskt ekorrhjul. Men när man kommit till den punkten att människor inte orkar, då måste man våga tänka nytt.
I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina aktualiserades frågan om vilka svenska byggnader och objekt som bör skyddas i händelse av krig. 2024 inleddes länsstyrelsernas arbete med att märka upp skyddsvärda byggnader med den blåvita skölden. Men hur görs urvalet och vilka grupper kommer till tals?
Enligt Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt ska alla anslutna länder märka ut skyddsvärda byggnader med hjälp av den blåvita skölden – kulturarvets röda kors. Syftet är att respektera andra länders kulturarv och den blåvita skölden ämnar att fungera som ett juridiskt verktyg – attackeras en uppmärkt byggnad kan angriparlandet också ställas inför rätta.
Länsstyrelserna ansvarar för urvalet av den kulturegendom som ska märkas ut inom varje län och Riksantikvarieämbetet fattar därefter beslut om tillstånd att använda emblemet.I nuläget har Västra Götalands län, Upplands län och Gotlands län kommit längst i uppmärkningen av skyddsvärda byggnader. Även Gävleborgs och Dalarnas län har börjat sätta upp skyltar. I nuläget finns inte de uppmärkta byggnaderna på digitala kartor men deras positioner är allmän handling.
Mats Herklint är länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten i Västra Götalands län. Han är också del i Nätverket för utmärkning och undanförsel av kulturegendom, som främjar kunskapsutbyte i frågan länsstyrelserna emellan. Varje märkning innebär en relativt lång process, berättar han. – Innan urvalet kan skickas till Riksantikvarieämbetet ska man ha varit i kontakt med både fastighetsägare och Försvarsmakten.
Länsstyrelsen Gotlands län har bland annat valt att märka ut Vamlingbo kyrka, Visby ringmur och Burs Stavars hus. I Västra Götalands län föreslås att exempelvis Röhsska museets arkiv, bibliotek och samlingar ska skyddas. Samma gäller Världskulturmuseet med tillhörande samlingar och ett stort antal gravlämningar i Falköpings län från cirka 3 000 år före vår tid.
Uppmärkningen av svenska byggnader ska vara klar ”så fort som möjligt”, berättar Mats Herklint. Men det finns vissa hinder. – Utmaningen för Länsstyrelsen har varit att man även ska planera för undanförsel. Det är en betydligt större och mer komplex uppgift som vi inte har fått några tilldelade medel för. Därför är det också svårt att sätta ett slutdatum för hela landet. Lagarna kring undanförsel skrevs på 1930-talet, förklarar han vidare. Problemet är att de säkra platser som skyddade objekt bör föras till i nuläget inte existerar. – De skyddsrum som finns i samhället är ju till för människor, inte för material. Det finns ett tydligt glapp mellan lagstyrning och praktisk verklighet.
Hur har ni kommit fram till vilka byggnader som ska väljas ut? – Det finns ingen nationell styrning kring hur urvalet ska göras. Men i Västra Götalands län har vi försökt hitta de kulturobjekt som varit kända genom inventeringar och kunskapsöversikter.
Genom ett poängsystem räknade man hur många gånger en viss byggnad nämndes i befintliga historiska källor, förklarar Mats Herklint. – Vi har också olika typer av samråd med regionala museer, kommunala företrädare och Svenska kyrkan.
På fråga huruvida hembygdsrörelsen bjudits in till diskussionerna berättar Herklint att man i Västra Götalands län involverat en så kallad ”Hus med historia-grupp” där bland annat personer från hembygdsrörelsen ingått. – Men det ställdes ingen formell remiss till hembygdsrörelsen vad gäller det slutliga urvalet. De enda parter som remitterades var fastighetsägarna och Försvarsmakten i enlighet med föreskriften.
Finns det en risk att en sådan här märkning kan användas på omvänt vis? Rysslands invasion av Ukraina har ju visat att man gärna riktar in sig på att just rasera nationens historiska identitet. – Det finns naturligtvis risk för att man tar hjälp av en sådan här märkning används för att åsamka större skador. Men vi följer krigets lagar och de nationella överenskommelser som finns. Vi räknar med att vår fiende gör på samma sätt.
Den blåvita sköld som kallas kulturarvets röda kors och ska pryda Sveriges skyddsvärda byggnader har efter offentlig upphandling kommit att tillverkas av plast. – Föreskriften säger inte vilket material skölden ska utförd i. Länsstyrelserna gjorde en gemensam upphandling och det var en kostnadsfråga. Jag förstår att det finns synpunkter på materialet, säger Mats Herklint.
FAKTA. De vanligaste hoten mot kulturegendom vid krig/konflikt
Fysisk förstörelse: Detta inkluderar skador från väpnade konflikter, naturkatastrofer och vandalism.
Stöld: Kulturella föremål, såsom konstverk och antikviteter, är ofta utsatta för stöld.
Cyberhot: Digitalt kulturarv, inklusive digitaliserade arkiv och databaser, kan utsättas för cyberattacker.
Påverkan: Detta inkluderar desinformation och propaganda som kan förvränga historiska fakta och kulturarvets betydelse.
En stor grupp lägger lite tid på ideellt arbete, medan en liten grupp bidrar med ett stort antal timmar. Det konstaterar forskarna Erik Lundberg, Ebba Henrekson och Johan von Essen vid Marie Cederschiöld högskola i rapporten ”Många bidrar, få orkar bära: Ideellt arbete i Sverige 1992–2024”.
Omkring 52 procent uppger att de har arbetat ideellt åtminstone någon gång under året. På befolkningsnivå har det ideella arbetets omfattning och struktur inte förändrats drastiskt, konstaterar forskarna. De svarande har delats in i sex åldersgrupper. De som arbetar mest ideellt är de medelålders (40-54 år), något som kan förklaras av att många har hemmavarande barn som är aktiva i fritidsaktiviteter och att man har ett eget boende som gör att man är aktiv i hyresgästföreningen eller en villaförening, samfällighet eller bostadsrättsförening. Det är också i denna fas i livet som många engagerar sig i en fackförening eller annan intresseorganisation.
I de två äldsta åldersgrupperna har andelen som arbetar ideellt ökat under tidsperioden, något som förklaras av att folkhälsan bland de äldre har förbättrats. ”Det är också möjligt att ideella organisationer har blivit bättre på att engagera äldre, kanske genom att erbjuda roller som är anpassade till deras erfarenheter och livssituation”, skriver forskarna.
Även i de yngsta arbetsgrupperna arbetar ungefär hälften ideellt, men yngre ger också uttryck för mer skepticism och ambivalens i förhållande till ideellt arbete.
I de två äldsta åldersgrupperna har andelen som arbetar ideellt.
Sveriges hembygdsförbund sammanställer årligen aktiviteten i de strax över 2 000 medlemsföreningarna. 2024 utfördes uppskattningsvis 3,2 miljoner timmar ideellt arbete i föreningarna. Det var något mer än året dessförinnan. Totalt arrangerades uppskattningsvis 29 000 evenemang och aktiviteter öppna för allmänheten, varav 5 900 var särskilt riktade till barn och unga. 3,9 miljoner besökare uppskattas ha tagit del av utbudet under 2024. Totalt sett ser Sveriges hembygdsförbund en återhämtning efter pandemin, som slog hårt mot verksamheten.
– På många orter bärs det ideella kulturlivet upp av en hembygdsförening. Att få besökare gör så klart att föreningarna kan stärka sin ekonomi vilket behövs för att bevara och sprida kunskap om kulturarvet, säger Jan Nordwall, generalsekreterare Sveriges hembygdsförbund.
På många orter bärs det ideella kulturlivet upp av en hembygdsförening.
Även om hälften av landets vuxna befolkning arbetar ideellt i någon omfattning varierar insatserna stort. Många arbetar lite, medan en mindre andel lägger ner ett stort antal timmar.
”Därmed finns en risk att dessa individer blir överbelastade, vilket kan minska deras vilja och möjlighet att arbeta ideellt över tid. Om föreningar och organisationer till stor del bärs upp av individer som redan arbetar mycket, kan det bli svårt att rekrytera nya personer. Det kan vara särskilt utmanande om allt fler föredrar ett jourhavande eller episodiskt engagemang framför långsiktiga åtaganden. Föreningar och organisationer står därmed inför dubbla utmaningar. De måste dels hitta nya sätt att rekrytera ideella, inklusive att kanske kräva ytterligare bidrag från dem. Dels måste de hitta strategier för att stödja och behålla de eldsjälar som bär upp mycket av det ideella arbetet, för att säkerställa att de kan upprätthålla sin verksamhet”, skriver forskarna.
Andelen som arbetar ideellt är större bland dem som bor i landsbygder och kommuners centralorter än bland dem som bor i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Människor på landsbygden lägger dock inte i genomsnitt fler timmar på sitt ideella arbete. I rurala lokalsamhällen och i tätorter är det vanligare med ideellt arbete i fritids- och idrottsorganisationer, medan storstadsbor i högre grad prioriterar andra typer av organisationer. Motiven för ideellt arbete varierar också: storstadsbor tillskriver mer individualistiska motiv till sitt ideella arbete, medan sociala motiv är viktigare på landsbygden. Dessa är dock relativt små, och vissa sociala motiv värderas högt oavsett plats.
MER OM UNDERSÖKNINGEN
Rapporten ”Många bidrar, få orkar bära” är en första delrapportering från 2024 års befolkningsundersökning om medborgerligt engagemang som har genomförts vid Marie Cederschiöld högskola i Stockholm. Undersökningarna baseras på ett representativt urval av den svenska befolkningen i åldern 15 till 84 år. Undersökningen för 2024 är den sjunde i ordningen sedan 1992.
Sommartid är högsäsong för föreningsdrivna våffelkaféer och kaffestugor landet runt. Men enligt flera hembygdsföreningar gör kommunerna olika tolkningar av regelverket för livsmedelshantering. Det innebär mindre pengar i kassan och drabbar verksamheten. Vad gör man om man upplever att kommunen tolkar lagen oriktigt?
Helt centralt är frågan om den som håller i serveringen räknas som livsmedelsföretag eller inte.
– Om en förening ska räknas som livsmedelsföretag innebär det otroligt mycket mer jobb – vilket i vårt fall förstås är helt ideellt. Det är så att man tappar sugen nästan, säger Bertil Glansberg, kassör i Bergs hembygdsförening i Jämtlands län.
– Vi har servering omkring tio gånger under sommaren. 2018 fick vi klartecken om att vi utifrån serveringens omfattning inte behövde göra någon anmälan.
Anmälan innebär i detta fall en registrering hos kommunen som livsmedelsföretag – med tillhörande regelverk och regelbunden, avgiftsbelagd tillsyn av kommunen.
– Men 2024 ringde kommunen upp. De hade sett på vår Facebook att vi hade haft adventsmarknad med servering. Nu hade de ändrat sig och menade att vi skulle klassas som livsmedelsföretag.
De hade sett på vår Facebook att vi hade haft adventsmarknad med servering. Nu hade de ändrat sig och menade att vi skulle klassas som livsmedelsföretag.
Bergs kommun menade att serveringen som Bergs hembygdsförening bedrev var organiserad och kontinuerlig och att föreningen därför också skulle klassas som livsmedelsföretag. Tilläggas bör att man alltså inte behöver vara ett registrerat företag hos Bolagsverket för att klassas som företag.
– Vi har ju hållit på sedan 1940 med det här upplägget, så det var svårt för oss att hävda att serveringen inte var kontinuerlig.
Bertil Glansberg är tydlig med att det inte är kommunen som bör klandras.
– Men lagen är otydligt skriven, och går därför att tolka på olika sätt. I Bergs kommun menar man att man att det räcker att en förening har servering två, tre gånger per år för att den ska klassas som livsmedelsföretag – om det sker flera år i följd.
Alexander Sobestiansky är statsinspektör på Livsmedelsverket. Han håller med om att lagstiftaren i detta fall inte är tydlig med exakt var gränsen går.
– Hur långt är ett snöre? Det finns helt enkelt utrymme för bedömning i den här frågan – och då blir det också svårt att få samma bedömning över hela landet. Men vi har en tydlig vägledning på vår hemsida för vad som gäller.
Om en förening känner sig orättvist behandlade vad gäller kommunens sätt att tolka lagen är det viktigt att man överklagar, menar han.
– Ingen myndighet kan ompröva beslutet. Det är en följd av hur man organiserat livsmedelskontrollen.
Han poängterar att en överklagan aldrig kan innebära repressalier.
– Det är jätteviktigt att föreningarna överklagar om de upplever att det inte gått rätt till. Det är det viktigaste verktygen de har i den här frågan.
Det finns helt enkelt utrymme för bedömning i den här frågan – och då blir det också svårt att få samma bedömning över hela landet.
”Branschriktlinjer för säker mat i samlingslokaler” är tänkt som en handfast guide till livsmedelslagen. Riktlinjerna som ska göra det lättare för föreningar att följa lagen har tagits fram i samarbete mellan Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker, Sveriges Hembygdsförbund samt Våra Gårdar.
Gunnel Berdén är livsmedelskonsult och driver företaget Mat och Rätt. Tidigare har hon arbetat som livsmedelsinspektör för Karlstad kommun.
Gunnel Berdén har fått i uppdrag av nyss nämnda organisationer att skriva de branschriktlinjer som är tänkta att uppdateras med ett par års mellanrum. Men den senaste versionen har blivit kraftigt försenad. Parterna – Livsmedelsverket och organisationerna – har nämligen svårt att enas. I skrivande stund är det oklart när de uppdaterade branschriktlinjerna utkommer.
– Vi har snubblat på mållinjen där, berättar hon per telefon. Vi är inte överens om samma skrivning.
Diskussionen gäller just hur kriterierna ska se ut – när bör en förening klassas som företag och ingå i kommunens kontroll?
– Maten är det sekundära i de här sammanhangen. Föreningarna har inget intresse av att fuska sig fram i livsmedelsbranschen.
Frågar man Gunnel Berdén borde tröskeln för att räknas som företag vara högre för föreningarna.
– Annars riskerar kontrollavgiften att äta upp den lilla vinst man får på sina bullar.
Det svenska föreningslivet är på många sätt unikt i EU, påminner hon. Därför haltar också tolkningen av lagen på vissa punkter.
– Det kan inte rimligtvis ligga i lagstiftarens syfte att skinna föreningslivet på pengar.
Det kan inte rimligtvis ligga i lagstiftarens syfte att skinna föreningslivet på pengar.
Tillbaka till Bergs kommun, där vinsten från sommarens servering står för ungefär 80 procent av hembygdsföreningens årliga intäkter.
– Vi har börjat förbereda för de rutiner som krävs när man räknas som livsmedelsföretag – om vi verkligen måste registreras som det. Föreningen är beroende av de här intäkterna, säger kassör Bertil Glansberg.
Christian Dyvik är museipedagog och arbetar med projektet Dövas Kulturarvscentrum, som drivs av Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) i samarbete Västanvik Folkhögskola och vänföreningen Pär Aron Borgs vänner. Projektet genomförs från oktober 2023 till oktober 2026 med stöd av Arvsfonden och för tillfället pågår insamlingsarbete – där man efterfrågar allmänhetens hjälp.
– Vi arbetar för att etablera ett museum i Leksand och ett digitalt kulturarvscentrum som både bevarar och lyfter fram dövas historia och kultur. Projektet, som nu är inne på sitt andra år har som mål att bilda en stiftelse som varaktigt värnar om och bevarar dövas rika och fascinerande kulturarv. Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts. Vår vision är att skapa en levande mötesplats där besökare – både döva och hörande – kan fördjupa sin förståelse för dövas livsvillkor genom tiderna, berättar Christian Dyvik.
Dövas historia är en självklar del av det svenska kulturarvet, men har länge förbisetts.
När Dövas Kulturarvscentrum står klart kommer besökaren att möta en interaktiv utställning fylld med föremål, berättelser och historiska inslag. Museet ska vara tillgängligt för alla och inte bara vara en plats där man lär sig om dövas historia, utan också en plats där besökare kan känna, uppleva och reflektera. Döva besökare ska kunna identifiera sig med sitt arv och förstå den långa kampen för rättigheter – såsom erkännandet av svenskt teckenspråk – samt inspireras av förebilder som banat väg för framtida generationer.
– Samtidigt vill vi skapa förståelse hos hörande och visa på dövas bidrag till samhället. Exempelvis har skickliga konstnärer och hantverkare, som Gösta Wiberg, lämnat avtryck i historien, och hans verk har till och med uppmärksammats i SVT:s Antikrundan, säger Christian Dyvik.
Ni efterlyser material från allmänheten, är det något särskilt ni söker? – Vi söker ständigt mer material för att ge en så bred och rättvis bild av dövas kulturarv som möjligt. Vi har dokumentation och föremål från slutet av 1700-talet och framåt, men vi saknar fortfarande information om hur döva levde före 1800-talet. Det vi vet om dövas historia kommer i stor utsträckning från den skolverksamhet som Pär Aron Borg instiftade i Stockholm 1809. Vad som hände före det är höljt i dunkel, och vi är övertygade om att det finns mer material där ute som väntar på att bli upptäckt. Hur såg vardagen ut för döva på 1600- och 1700-talet? Vi har hittat en del spår i rättegångsprotokoll och bouppteckningar, men vi tror att ännu fler berättelser väntar på att komma fram i dagens ljus.
Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade.
Är det något särskilt ni efterfrågar? – Just nu efterlyser vi särskilt mångfald i vårt insamlingsarbete. Med det menar vi att vi vill spegla hela det döva samhället genom historien – oavsett kön, ålder, yrke, socioekonomiskt bakgrund och geografisk härkomst. Hur såg livet ut för döva i äldre tider? Vilka yrken hade döva? Fick döva ärva? Hur såg deras vardag ut på landsbygden jämfört med i städerna? Vi är också intresserade av föremål och berättelser från döva med olika kulturella och språkliga bakgrunder, samt hur migration har påverkat dövas gemenskap genom historien. Vi vill få en bredare representation av dövas historia och livsvillkor.
– Vi har hört talas om fascinerande uppfinningar, såsom tidiga väckarklockor för döva, men vi vet inte exakt hur de såg ut eller fungerade. Att få insikt i sådana detaljer skulle vara oerhört värdefullt. Ju mer vi vet, desto mer kan vi dela med våra besökare!
Har ni varit i kontakt med några hembygdsföreningar? – Inte än. Men vi ser möjligheten att etablera kontakter med hembygdsföreningar, eftersom många av dem kan sitta på unika skatter – dokument, bilder, föremål och berättelser om döva i det lokala samhället – som kan ge värdefulla insikter och bidra till en rikare bild av dövas historia.
FAKTA. Bidra med material Den som har föremål, dokument eller en berättelse som kan vara värdefull för Dövas Kulturarvscentrum är välkommen att kontakta projektgruppen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
