I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är fjärde delen.
På Gålö ute i Stockholms skärgård förbereds den egenbyggda notbåten Pärlan för årets notdragning som går av stapeln i slutet av maj. Genom att årligen bjuda in besökare till traditionell notdragning på Frönäs visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur man fiskade strömming förr i tiden. Evenemanget är djupt förankrat i föreningens verksamhet och har hållits i flera decennier. Från början var det ett samarbete mellan Hushållningssällskapet, Centerpartiet och hembygdsföreningen, men sedan ett antal år tillbaka är det hembygdsföreningen själva som styr skutan. Jag, en landkrabba från västgötaslätten, lyssnar med spetsade öron när hembygdsföreningen berättar.
Gålö är ett gammalt och vackert skärgårdslandskap med lång historia i Stockholms södra skärgård. Ön har en fem mil lång strandlinje, och nästan hela ön består av ett naturreservat som förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Som skärgårdsö har fisket varit av stor betydelse för bygden, som varit välkänt för sitt goda fiske på strömming, gös, gädda och abborre. Fisket är ett hantverk och en tradition som nu lever vidare i hembygdsföreningens regi. – Strömming har varit huvudnäring och var länge en rikedom för ön. Man har levt i symbios med naturen och fisket. Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen, säger ordförande Bo Tyrefors.
Man visste ju vad man gjorde, men man störde inte naturen.
Att dra not är en mycket gammal metod som användes redan under tidig medeltid, och som länge var det mest effektiva sättet att fånga den lekande fisken. Noten, som är ett stort, långt nät bundet av garn med en strut på mitten, spänns över ett vattenområde och dras sedan från strandkanten eller från båt. När man drar i nätet tvingas fisken in i struten där de fastnar.
För att kunna dra not behövs en båt, och föreningen använde sig länge av en äldre notbåt, men som för ett knappt decennium sedan inte längre gick att använda. År 2017 sjösattes hembygdsföreningens egenbyggda notbåt Pärlan. Bygget tog ungefär ett år och för att säkerställa att båten skulle byggas på rätt sätt gjorde några medlemmar ett studiebesök på Skeppsholmens folkhögskola. Pärlan byggdes något större än sin förlaga för att kunna ta fler passagerare. Det byggdes också ett tillhörande båthus och i samma veva köptes en gammal not in från en fiskaränka på Möja.
Den fångade strömmingen får de deltagande besökarna sedan ta med hem. Hur stor fångsten blir varierar, men har minskat drastiskt de senaste åren. År 2022 fick föreningen upp drygt 200 kilo, i kontrast mot 2024 där knappt 40 kilo drogs in. – Det är ju en effekt av det stora trålfisket, men det finns också problem med säl och skarv. Allt har sin plats i ekosystemet. Och nu rubbas det, säger Bo. Hembygdsföreningen får dispens från Länsstyrelsen att genomföra notdragningen. Runt Gålö och vid Frönäs har det inrättats fiskefria områden för att stärka och öka fiskbeståndet.
Att visa traditionell notdragning är en viktig del i att bevara och visa upp gammal kunskap. En linje som Gålö Gärsar hembygdsförening håller även i andra evenemang. Vartannat år reser de även en kolmila där 50 kubikmeter ved torkas och klyvs. Aktiviteterna lockar trefaldigt tusentals besökare per år, och Bo påpekar hur de aktiviteter som drivs i föreningen måste vara förbundna med positivitet och vilja. – Det ska vara kul och lustfyllt, annars går det inte. Vi försöker att lyfta och uppmärksamma det arbete som görs. Det handlar om folkhälsa och samhörighet, säger Bo.
Det handlar om folkhälsa och samhörighet.
När noten dras mot strandkanten i Frönäs är det en handling som binder samman generationer, kunskaper och livsformer. Genom att visa upp och lära ut äldre tiders yrkeskunskaper visar Gålö Gärsar hembygdsförening hur kulturarvet skapas och omformas. Å ena sidan kan detta ses som en nostalgisk tillbakablick – men kanske framför allt som en aktiv och samhällsbyggande kraft.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är tredje delen.
Molnen ligger grå över Kista hembygdsgård på Väddö när jag vandrar genom köksträdgården tillsammans med Lillebeth Holmdahl och Birgitta Backlund, båda aktiva i trädgårdsgruppen i Väddö hembygds- och fornminnesförening. Det första vi möter när vi öppnar grinden in i trädgården är spår efter både mullvad och sork. Att Kista hembygdsgård är en av endast tre hembygdsgårdar i Sverige som är kulturminnesmärkta av Riksantikvarieämbetet verkar inte bekomma de grävande djuren det minsta.
På gården ligger 21 välbevarade byggnader från 1700–1900-talet och påminner om ett Skansen i miniatyr. Det finns bland annat boningshus, linbastu, smedja, brännvinsbod, fähus och stall. Det finns även en igenväxt fruktträdgård. För drygt tio år sedan fick hembygdsföreningen en idé om att anlägga och göra i ordning en historisk köksträdgård med tidstypiska växter som kan ha funnits på Kista när det var ett levande jordbruk.
Men hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård? Till hjälp fick hembygdsföreningen trädgårdsantikvarie Ulrika Rydh, som med sin specialkompetens utformade ett förslag med trädgårdsritning och en tillhörande rapport med växtförslag. Ett förslag som hembygdsföreningen förverkligade och nu ser till att hålla vid liv genom engagerade och kunniga medlemmar som är redo att stoppa ner händerna i jorden.
Hur anlägger man egentligen en historisk köksträdgård?
Kunskapen om odling, ätliga växter, konservering och hushållning är djupt rotad i historien. Det som i dag ofta snarare ses som en trend – att plocka sina örter eller koka sin egen saft – har länge varit en nödvändighet för hushållning och överlevnad, särskilt i kristider.
Kista var en välbeställd gård och lär ha haft en köksträdgård, även om hembygdsföreningen inte har någon information om var den kan ha legat. Den nuvarande trädgården är placerad bakom gammelstugan och vetter ut mot hagen som under sommarhalvåret är fylld av betande kor. Den vackra idyllen är slående trots det kalla och gråmulna vädret.
Tidsperioden är satt till senare delen av 1800-tal fram till ungefär 1910-tal, och de grönsaker, örter och blommor som odlas är historiskt förankrade i Uppland och Väddöbygden. I år ska det odlas bland annat krusbär, rabarber, potatis, piplök, kungsmynta, bönor, lin, riddarsporre och ros. Växtföljden lyfts fram som något extra speciellt och viktigt. Det är en gammal kunskap som startade i Sverige på 1700-talet där man delar in grödorna efter släktskap. Varje släktskap har sin egen odlingsruta. En fyraårig växtföljd bygger på fyra odlingsrutor, en för varje växtslag. Sen flyttar de runt beroende på hur mycket näring de behöver. – Vi vill visa att det är enkelt att odla. Vi följer det historiskt korrekta i majoriteten av bäddarna, säger Birgitta. Och sen har vi en sektion där vi tillåter oss att vara ”wild and crazy”!
Köksträdgården skänker glädje till såväl hembygdsföreningens medlemmar som till andra besökare. Både Birgitta och Lillebeth beskriver trädgårdsarbetet som meningsfullt, men också folkbildande. Människor som strömmar förbi hembygdsgården stannar till när de ser någon påta i trädgården. – Det roligaste är ju att se när det växer! Förstås också att samarbeta och att alla hittar sitt. Folk är så intresserade! En gång skulle jag bara ner och titta till odlingen men kom tillbaka efter två och en halv timme, säger Lillebeth.
Köksträdgården används främst som en visningsträdgård i pedagogiskt syfte. Men i slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch. Tidigare år har humlekottarna från trädgården tagits tillvara av Väddö Bryggeri som bryggt öl på humlen. Ett lokalt samarbete från jord till bord med historiska förtecken.
I slutet av odlingssäsongen brukar hembygdsföreningen ha en skördelunch.
Köksträdgården på Väddö visar hur odling av kulturarvsväxter är mycket mer än att bara sätta frön i jorden. Under jorden pågår en process där kulturarvet väcks till liv genom handling. När hembygdsföreningen sår lin eller skördar piplök, återuppväcker de inte bara gamla tekniker, utan förmedlar också en känsla för den lokala historien, naturens villkor och livets rytm. Det immateriella kulturarvet tar här fysisk form, som ett verktyg för samhörighet, lärande och lokal förankring. I en tid där frågor om hållbarhet och krisberedskap blir allt mer närvarande, får den traditionella kunskap som hembygdsföreningen förmedlar en ny aktualitet. Att förstå hur naturen kan försörja oss, hur vi själva kan bidra till ett hållbart samhälle, gör kulturarvet till mer än ett minne – det omvandlas här till en resurs för framtiden.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är andra delen.
I början av 1900-talet kom familjen Johansson för att starta tvätteri med enkel handtvätt. Familjen var förmodligen de första som tog emot stadstvätt i Vårby-Fittjabygden. Sedan 1994 finns på platsen Hagalunds tvätterimuseum som drivs av Vårby Fittja hembygdsförening med ordförande Olle Magnusson i spetsen, som grundare och föreståndare för Tvätterimuseet.
Bland förortens höghus ligger de timrade husen. En tvättarbostad, en torklada och en bostadsbyggnad med glasveranda och en uthuslänga. I tvättarbostaden och torkladan finns olika utställningar. I den andra bostadsbyggnaden har hembygdsföreningen sina föreningslokaler, där man håller öppet med olika kulturprogram och servering.
Jag är ute på Hagalund för att delta i Vårbyken; ett av alla evenemang med tema byk som museet anordnar varje år. Olle och hans hustru Eva Perbrand Magnusson står i fulla förberedelser nere vid stranden när jag anländer. Den kalla majvinden drar i röken som yr ur den stora kitteln där vittvätten ska kokas. Jag lämnar förberedelserna för en värmande kaffekopp innan visningen ska börja. Som sällskap har jag tonerna av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”. I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram, denna gång ett musikkafé med livemusik.
I samband med visningarna av museet anordnar hembygdsföreningen ofta olika kulturprogram.
Sedan medeltiden slet tvätterskor i Stockholmstrakten med att rengöra de bättre bemedlade stadsbornas kläder. En dag i veckan levererades den rengjorda tvätten in till stadens familjer och strykinrättningar, och samtidigt hämtades ny smutstvätt. Vid Albysjön och Mälarens stränder fanns det många tvätterier under 1900- talets första hälft. Tvätterskor var ofta statar- eller torparflickor som kunde stanna på landsbygden för att arbeta, istället för att arbeta som piga eller sedermera hembiträde inne i staden.
Under och efter andra världskriget kom många estlandssvenska kvinnor att arbeta på tvätterierna. Olle har genomfört ett omfattande arbete genom åren med att kartlägga tvätterskornas historia, och det hela började med att han hittade en låda med gamla fotografier i Fittja Familjetvätts övergivna fabriksbyggnad. 1984 skrev han sin uppsats i etnologi om den svunna verksamheten och ett decennium senare öppnade museet. – De flesta gamla tvätterierna är antingen borta eller står nånstans och faller ihop. Inventarierna här är från olika tvätterier i trakten. Det är ett museum över hela Södertörns tvätteriverksamhet, berättar Olle.
Under visningen får besökarna se när Olle iscensätter tvättrepertoarens alla steg. Med dagens undantag är det annars ofta dottern Elin Magnusson som agerar historiskt klädd tvätterska. Tvätten blötläggs först i ett dygn för att sedan köras i den manuella tvättmaskinen Stötan. Den vita bomullstvätten kokas i lut som sedan sköljs ur för hand vid tvättbrädan. Vi får följa med ut på bryggan där tvätten sedan ska sköljas och klappas. Trots att jag har både ulltröja och jacka isar vårvinden, och jag kan inte ens föreställa mig kylan att byka en iskall vinterdag.
Vi får följa med upp i torkladan där plankorna avsiktligt är glesa för att ge bra luftgenomströmning för torkningen. Här, och inne i tvättarbostaden, finns också en stor samling tvättmaskiner, klappbräden, strykjärn och linne som alla berättar om tvätterskornas historia. Olle visar upp ett krusjärn som användes särskilt för att krusa örngottsbanden. – Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det, skojar Olle.
Förspilld kvinnokraft eller allt för konsten. Det beror på hur man ser det.
Genom evenemang som Vårbyken skapar Tvätterimuseet en brygga mellan dåtid och nutid. Det är ett tydligt exempel på hur kulturarvet bevaras och används – där redskap som klappbräden och strykjärn samverkar med berättelser, dofter och ljud för att återskapa ett stycke vardagsliv. De skapar en form av deltagande minneskultur där både aktörer och åskådare blir medskapare av kulturarvet i stunden. Tvätteriet berättar något inte bara om arbete, utan också om gränser – klass, migration och könsfrågor.
Jag åker hem och tvättar upp min sidenhalsduk från röklukten. Den är ömtålig och jag tvättar den för hand. Vattnet är ljummet och behagligt mot mina händer när jag skrubbar den i handfatet. Jag hänger den på den uppvärmda handdukstorken.
I sex artiklar skildrar Elin Johansson, masterstudent i etnologi vid Stockholms universitet, kulturarvsarbete i Stockholms läns hembygdsföreningar. Detta är första delen.
Stockholm är hembygd för väldigt många människor. Vi bor i staden, på landsbygden, i glesbygden, i förorten och i skärgården – och varje plats bär på sin unika berättelse och historia.
Men Stockholm är också hem för ett rikt nätverk av hembygdsföreningar som arbetar med att hålla deras historia vid liv. Vad innebär det egentligen att hålla kulturarvet levande? Och vilka är människorna som gör det möjligt?
Immateriellt kulturarv – eller levande kulturarv – är något som inte alltid går att ta på, men som finns runt oss hela tiden. Det är sättet vi firar midsommar på, hur vi bakar våra kakor, binder våra fiskenät och sjunger våra snapsvisor. Som UNESCO uttrycker det: det handlar om sedvänjor, uttryck, kunskaper och färdigheter som samhällen eller grupper ser som en självklar del av sitt kulturarv.
Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser.
Kulturarvet är inte en statisk samling med minnen. Det är en levande process och något som blir till i mötet mellan människor. Nya generationer tar över äldre generationers kulturarv och gör det till sitt genom att lägga till egna värden. På så sätt förändras och fördjupas kulturarvet samtidigt som det bevaras. Hembygdskonsulenten Maria Björkroth skriver i en artikel om hembygdsrörelsens utmaningar att det måste finnas en levande relation mellan människorna och de kulturvärden som ska förvaltas. Det handlar alltså inte bara om att minnas – utan att leva med kulturarvet.
Hembygdsarbetet är en viktig och essentiell länk i relationen mellan människor, platser och berättelser. Denna artikelserie visar hur man som hembygdsförening kan arbeta med att bevara och föra vidare historiska kunskaper och berättelser. Under våren 2025 har jag som praktikant på Stockholms läns hembygdsförbund haft förmånen att få en inblick i den process där kulturarvet blir till och levandegörs genom inspirerande och gemytliga besök hos några av hembygdsföreningarna i länet. Jag har fått se hur kulturarvet skapar ett rum för lokalt gemenskapsbygge. Som redskap har det funnits mjölmalning, kakor, strömming, en köksträdgård och tvättbrädor. Men framför allt har det funnits ideellt verksamma eldsjälar som med sitt engagemang bidrar till att det finns en levande hembygd – med ett levande kulturarv.
Tidningen Dagens ETC och stiftelsen Expo har i en granskning visat att en av Sveriges hembygdsförbunds lokala medlemsföreningar den 13-14 juni 2025 hyr ut en folkpark i sin ägo till en motorförening som i sin tur bokat högerextrema band. Det går stick i stäv med Sveriges hembygdsförbunds stadgar, som slår fast att rörelsen har ett humanistiskt och demokratiskt synsätt.
I ett brev till styrelsen för Tuna-Hästbergs hembygdsförening uppmanar Sveriges hembygdsförbunds ordförande Anna-Karin Andersson föreningen att öppet förklara sitt misstag, och att skänka intäkterna för evenemanget till en organisation med tydlig antirasistisk koppling.
Hon skriver: ”Nazism och andra antidemokratiska krafter har en agenda som står i motsats till våra grundläggande värderingar. De band som bokats till spelningen framför dessutom så kallad vit makt-musik.
I och med att ni hyrt ut er lokal till dessa frångår ni hembygdsrörelsens grundsyn. Det påverkar också hela hembygdsrörelsen, eftersom ni genom ert agerande blivit sammankopplade med dessa extrema åsikter och i massmedia utpekats som gynnare av denna rörelse.
Vi tar starkt avstånd ifrån ert agerande. Det är positivt att ni redan ändrat reglerna för framtida uthyrning. I förlängningen kan vi dock inte acceptera att föreningar som gör grova avsteg ifrån förbundets grundsyn fortsatt kan vara en del av vår demokratiskt grundade organisation.
(…)
Med stark förhoppning om att ni med detta brev tar till er uppmaningarna och därmed i fortsättningen står upp för demokrati och delaktighet som en fortsatt fullgod medlem i Sveriges hembygdsförbund.”
Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund, påpekar i ett skriftligt uttalande att förbundet tidigare markerat starkt mot högerextremism och en etniskt definierad kultursyn.
”Vi hade anledning att göra det 2010 i samband med SD:s inträde i riksdagen och har gjort det därefter i debattartiklar och många andra sammanhang.”
Han skriver vidare: ”Hembygdsrörelsen är Sveriges största gräsrotsrörelse med närmare 400 000 medlemmar varav uppskattningsvis 20 000 är aktiva i någon mening för att driva runt föreningarna. Riksstämman har antagit en vision om en levande hembygd öppen för alla och en ideologisk grundsyn som betonar humanistiska värden, demokrati och att alla oavsett bakgrund är välkomna. Organisationen är partipolitiskt neutral och religiöst obunden.”
FAKTA. Ur Sveriges hembygdsförbunds stadgar
”Hembygdsrörelsen är en del av det levande samhället. Den skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. Hembygdsrörelsen har ett humanistiskt och demokratiskt synsätt. Den är öppen för alla, oavsett bakgrund. Den respekterar kulturarvets skiftande former i tid och rum. Hembygdsarbetet skapar gemenskap, trygghet och identitet. Intresset för kulturarvet är drivkraften i engagemanget för hembygden. Här möts alla generationer.”
Jonas Thorell är musiker, musiketnolog och har en bred bakgrund inom medieproduktion. Genom Youtube-kanalen HembygdsTV, med sändningsstart 28 maj 2025, hoppas han att fler ska hitta fram till kulturarvet som besöksmål i Stockholms län.
– Det här en idé jag har haft länge. Framför allt handlar det om formatet – att göra tiominutersavsnitt i ett bra tempo som utkommer regelbundet.
Inspirationen kom från Indy Neidell, en svensk-amerikansk mångsysslare inom kultur tillika Youtube-personlighet. Genom sina serier om första respektive andra världskriget har han fått miljontals följare.
– Det slog mig att om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
Om man bara hittar ett ämne med tillräckligt med innehåll och många intresserade går det här formatet att använda till nästan vad som helst.
I nuläget finns det många hembygdsföreningar som publicerar material på Youtube.
– Det är ofta snyggt filmat, intressanta ämnen och väldigt kunniga programledare.
Men formen är inte alltid särskilt genomtänkt och ibland kan det bli lite långrandigt, konstaterar han. Därtill kan det gå lång tid mellan avsnitten. I HembygdsTV kommer ett nytt avsnitt publiceras varje vecka. Varje del innehåller detaljerade, konkreta tips på besöksmål i länet.
– När det handlar om exempelvis Postrodden mellan Grisslehamn och Åland berättar jag vilket klockslag det börjar, vad man kan se på vägen dit och var man kan äta en bra fisksoppa till lunch.
Jonas Thorell agerar själv programledare – eller ”ciceron och slav i hembygdens tjänst”. Till sin hjälp i produktionen har bland annat filmaren Michael Johansson. Även Indy Neidell medverkar i kanalen som sidekick.
– Eftersom han är amerikan men har bott i Sverige sedan 1990-talet kan han bidra med ett sorts utifrånperspektiv: Men vad är klinkbyggd egentligen? Och så förklarar jag.
Numera är Jonas Thorell medlem i Högalids hembygdsförening på Södermalm där han bor. Men erfarenheten av kulturarvsevenemang sträcker sig längre tillbaka. Under många år i barndomen arrangerade hans föräldrar bygdedagar i hemstaden Kungsör.
– Det var fårklippning, barkbrödsbaking, smörkärning och oxdans. Jag minns alltihop som väldigt roligt. De första åtta avsnitten av HembygdsTV är finansierade av Stockholms läns hembygdsförbund och Thorells egna produktionsbolag Porter och Thorells Syndrom.
– Men vi hoppas även att privatpersoner och föreningar ska bidra med en mindre månatlig summa via Patreon.
Hur många Patreon-prenumeranter krävs för att projektet ska kunna fortsätta? – Med 3-4000 Patreonstödjare skulle vi kunna göra riktigt bra HembygdsTV. Men om vi får finansiellt stöd från till exempel Visit Stockholm, Handelskammaren eller liknande organisation skulle det inte krävas fullt så många.
Redan innan starten har andra hembygdsregioner hört av sig och visat intresse för kanalen.
– Min förhoppning är att Stockholmskanalen får en vettig ekonomi och kan växa till en redaktion. Då skulle jag också kunna frigöra tid för att vara med och starta upp fler kanaler i andra regioner.
Ett eventuellt HembygdsTV Dalarna eller HembygdsTV Väst skulle alltså kunna programledas av passande personer med egen förankring i bygden, förklarar han.
– Serieformatet som jag har klurat fram går förstås att applicera på vilken region som helst. Den sortens mall kan många ha nytta av att använda eftersom en stor del av jobbet redan är gjort.
Vilka ämnen kan man se fram emot i HembygdsTV framöver? – Minst ett avsnitt kommer vara en runstenssafari i Stockholmsområdet. Tanken är att det ska finnas en runstensguide för bil och en för dem som rör sig via kollektivtrafiken. Och så kommer det finnas ett runstensquiz för barnen, säger Jonas Thorell.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
