Sveriges hembygdsförbund räknar nu till 2 060 medlemsföreningar. Museiföreningen Munkedals Jernväg, som hör till Bohusläns hembygdsförbund är en av de senaste.
– Vi är ett arbetsamt museum som driver en industrihistorisk smalspårig järnväg. Vi har ett väletablerat samarbete med Munkedals hembygdsförening, berättar ordförande Karin Blomstrand.
– Vi arbetar för att behålla och sprida kunskapen om vår industrihistoria. Hembygden präglar de vi är i dag, och järnvägen var den tidens enda kommunikationsväg ut i världen.
En annan förening som hälsats välkomna år 2024 är Svanå Folkets hus, som hör till Västmanlands hembygdsförbund och fornminnesförening. Svanå Folkets hus invigdes 1936 och har under åren drivits av olika ideella föreningar. Nuvarande styrelse efterträdde en interimstyrelse 2023, som tillsattes sedan tidigare styrelse avgått med avsikt att lägga ner all verksamhet.
– Vi i styrelsen vill försöka bevara den ursprungliga byggnaden och försöka att behålla den som en naturlig mötesplats för de som bor i närheten. Som hembygdsförening vill vi bevara historien och föra den vidare till kommande generationer, säger Marita Lindström, ordförande i Svanå Folkets hus hembygdsförening.
– Nu under sommarhalvåret har vi träffpunkt en gång i veckan där vi umgås, fikar och fixar med huset. Vi kommer att ha konst- och kulturkaféer tre lördagar, underhållning av en spelman, kräftskiva och pajknytis. Alla är välkomna, oavsett om man är medlem eller ej.
Vad gör ni om tio år? – Då hoppas jag att en yngre generation tagit över som brinner för vårt Folkets hus så att alla känner sig välkomna.
– Det handlande om hur de upplevde att växa upp i ett samhälle som nu inte finns, på grund av gruvbrytningen, berättar han.
I dag arbetar Michael Johansson på Sveriges hembygdsförbund som mediaproducent. Då och då håller han även inspirationswebbinarier där han visar goda exempel på hembygdsföreningar och hur de har dokumenterat sin lokalhistoria.
Vilka är dina bästa knep? – Att vara jordnära. Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal. Något annat som är bra att ha i åtanke är att efter man spelat in en berättelse fråga om det finns bilder eller platser man kan besöka som rör samtalet, och som kan göra dokumentationen mer intressant.
Samarbeta gärna med någon som känner personerna som intervjuas, som kan ställa frågorna så det blir ett naturligt samtal.
Hur kan man gå tillväga om man är ovan vid tekniken? – Låt aldrig tekniken bli ett hinder! Om man själv är ovan vid tekniken kan man alltid ta hjälp av någon annan i föreningen, någon vän eller släkting. Att redigera ljud och bild behöver inte heller vara så svårt för den som vill prova på det. Alla människor har en berättelse och tekniken ska vara ett hjälpmedel att få den dokumenterad.
Finns det några riktigt enkla redigeringsprogram? – Om man använder en pc med Windows 10 eller nyare operativsystem finns redan programmet Microsoft Foton installerat i datorn. Där kan man redigera enklare videor. Om man använder en Appledator finns programmet iMovie. Utöver det finns det andra riktigt bra gratisprogram, exempelvis Capcut. Det passar lika bra för både pc- och Apple-datorer.
Här kan du ta del av ett inspelat webbinarium där Michael Johansson guidar till film- och ljudinspelning:
En skogsbrand i norra Skåne år 1921 spelar huvudrollen i Bengt Grewins historiska dokumentär ”Ve och förbannelse” som 2024 visas i hembygdsgårdar, museer, arkiv och kulturhus i Skåne och Göteborg.
Fröet till filmen såddes redan i arbetet med Grewins förra produktion, som kretsade kring en släkting.
– Jag hade turen att ha en mormor som blev nästan 104 år. När hon var 102 bestämde jag mig för att filma henne. Från början var det tänkt bara för att ha som minne av henne, för mig själv.
Bengt Grewin är belysningsmästare till yrket och har på senare år arbetat med produktioner som ”Vår tid är nu”, ”Utvandrarna” och ”Triangle of Sadness”. Men, han gör också filmer på egen hand. Dokumentärfilmen ”Ett alldeles ovanligt vanligt liv” skildrade mormodern Betty Happstadius uppväxt vid torvmossen Vakö i norra Skåne vid förra sekelskiftet. Hennes liv präglas i hög grad av den svenska torvindustrins uppgång och fall.
– Utan att jag riktigt förstod det blev filmen en sorts hembygdsforskning, förklarar Bengt Grewin. Om torvindustrin visste jag ingenting sedan innan.
Utan att jag riktigt förstod det blev filmen en sorts hembygdsforskning.
Filmen om Betty Happstadius tog tio år att färdigställa och premiärvisades 2016.
Och under det långa arbetet stötte Bengt Grewin spår efter en annan lokal berättelse – Loshultsbranden. Branden är en av de största som drabbat södra Sveriges skogar genom tiderna. Och för att kunna berätta om händelsen behövde han återigen lystra till röster som nått aktningsvärd ålder.
– När jag började fanns det två levande källor kvar – en 101-åring och en 103-åring, som varit fyra respektive sju år när branden härjade.
Vad mindes de? – Ida Andersson, född 1914, berättade att hennes familj hade spåntak hemma. Det var en billig konstruktion som var väldigt lättantändlig. Hennes pappa låg på taket och slog ned gnistorna från branden.
– Karin Nilsson, född 1917, mindes hur hennes föräldrar ställde väckarklockan till att ringa med jämna mellanrum under natten. De behövde gå upp för att se så inte branden hade kommit närmre. Karin lever fortfarande.
Sommaren 1921 var särskilt torr och varm. Och vädret i kombination med det lokala järvägsbolagets beslut att trots flera varningar fortsätta elda loken med torv fick till sist ödesdigra konsekvenser.
– Det var nästan lika torrt som sommaren 2018, och två dagar in i branden blåste det upp till storm. Det gjorde att branden spred sig. Dessutom hade brunnarna börjat sina. Loshultsbranden pågick i två hela veckor och byborna försökte stoppa lågorna med hjälp av bland annat spadar och lövruskor. Hela tiden klämtade kyrkklockorna i bygden, för att berätta att det fortfarande brann.
När elden till slut släcktes hade 24 kvadratkilometer brunnit ned och 55 personer förlorat sina hem.
– Jag har hunnit träffa väldigt många gamla människor under arbetet med filmen. Man brukar ju säga att för varje människa som dör, försvinner ett bibliotek. Och alla människor som kommit upp i en viss ålder har väldigt mycket att berätta, har jag märkt.
Man brukar ju säga att för varje människa som dör, försvinner ett bibliotek.
Också Loshults hembygdsförenings arkiv har genomsökts av Bengt Grewin, i jakt på berättelser om branden. För att källmaterial i form av exempelvis tidningsartiklar ska få liv på film har han behövt arbeta med iscensättningar.
– Men det har varit väldigt svårt att hitta unga killar som vill springa i skogen och släcka. Och så är det förstås svårt att få tag i tidstypiska kläder. Det tar lite tid, men det är roligt när det blir rätt. Det är en sorts skattletande, berättar han, och tillägger att han finansierat hela produktionen på egen hand.
Den 27 maj 2024 visas ”Ve och förbannelse” på Bio Roy i Göteborg, där Bengt Grewin är bosatt sedan 30 år. Vilka tips har han till den som vill gestalta en släktberättelse, eller en rafflande bit ur den lokala historien? I vilken ände ska man börja? Svaret kommer snabbt:
– Människor, människor, människor!
Först och främst bör man träffa folk, förkunnar Bengt Grewin, och lyssna till deras berättelser.
– Kyrkböcker är jättebra, men det är död, torr fakta. Åk hem till den du tror vet mest och börja där. Om du har en smartphone har du antagligen en fantastisk videokamera där! Om folk inte vill synas kan man använda diktafonfunktionen.
Läs mer om Bengt Grewin, hans filmer, aktuella visningstillfällen med mer på Bengtgrewin.se.
Karin Nilsson, född 1917, mindes hur hennes föräldrar ställde väckarklockan till
att ringa med jämna mellanrum under natten. Foto: Bengt Grewin
Mindre än 1 procent av den ängsmark som fanns vid 1900-talets början återstår i dag. Det har stora konsekvenser för den biologiska mångfalden, och för landskapet. I Skåne pågår sedan tidigt 2010-tal projektet Ängaliv, ett samarbete mellan Skånes hembygdsförbund, Göinge slåttersällskap, Regionmuseet, Örnanäs kulturreservat samt Glimåkra och Göinge hembygdsföreningar.
Målet är att bevara den biologiska mångfalden med tonvikt på ängar. Deltagarna arbetar också med att informera, stimulera och hjälpa andra föreningar och intressegrupper att komma i gång med ängsskötsel. Sommaren 2024 kommer minst tolv publika slåtterdagar, tre slåtterkurser och 4-5 ängsseminarier att genomföras.
Inom Skånes hembygdsförbund sköter ett 20-tal av de 109 medlemsföreningarna någon form av ängsmarker. Flera föreningar uppmärksammar De vilda blommornas dag 16 juni och Ängens dag första helgen i augusti.
– Samarbetet med naturskyddsföreningar är viktigt. Det är viktigt att förstå sambanden mellan natur och kultur i hävdberoende landskap, säger Sven Jensén, ordförande Skånes hembygdsförbund.
I april aviserade regeringen att man återinrättar det stöd som tidigare funnits för restaureringar av naturbetesmarker och slåtterängar. Världsnaturfonden WWF har välkomnat beslutet men konstaterar att summan, 15 miljoner kronor, är alldeles för låg. Världsnaturfondens bedömning är att stödet måste öka till 135 miljoner kronor för att göra skillnad för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.
Sven Jensén och Ängalivkollegan Ingvar Nilsson, kassör Göinge slåttersällskap, instämmer.
– Vi anser att den offentliga finansieringen är synnerligen viktig. Inom Ängaliv är den bland annat en garanti för spridning av kunskapen om ängens betydelse och fortlevnad, säger Ingvar Nilsson.
Ängaliv har i nuläget ett mindre stöd från Länsstyrelsen i Skåne som täcker en handfull slåtterkurser och seminarier per år.
– Betesmarkerna är en del av de marker som inte är ängar men väl kan vara potentiella sådana. Inte sällan är betesmarker blom- och insektsrika och kan på så sätt väsentligt bidra till den biologiska mångfalden. Att ge restaureringsstöd till ängar som är i farozonen är synnerligen viktigt, säger Sven Jensén.
– Varje kvadratmeter som räddas av den tidigare så utbredda ängsmarken ger hopp inför framtiden. En ökning från 15 till 135 miljoner i stöd är absolut och odiskutabelt nödvändigt. Vi anser till och med att summan kunde vara ännu större. Dessutom borde stödet täcka hela kostnaden för restaureringsarbete, och inte bara 70 procent, säger Ingvar Nilsson.
Den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med.
Investeringar i biologisk mångfald är en nödvändighet menar Sven Jensén och Ingvar Nilsson. Även i städer och tätorter har ett slags ”ängsbruk” möjlighet att växa fram.
– Information till trädgårdsinnehavare om att spara delar av arealen för att skapa små ”ängsfragment” kan vara framgångsrikt. Vi kallar gärna dessa områden för örtrika gräsmarker för att skilja dem från traditionellt brukade ängar. Vi har också haft framgång med kyrkogårdsförvaltningar att avsätta vissa ytor för en fri ängsutveckling. Den information som spridits under senare år om betydelsen av pollinerare och deras livsmiljöer är viktigt att fortsätta med, säger Sven Jensén.
– Men den stora investeringen måste ske i jordbrukslandskapet och den måste vi ha råd med. Vi anser också att det är viktigt att man etablerar ett landskapsmässigt synsätt där man försöker att knyta ihop alla biologiskt viktiga marker som värdefulla ängar och betesmark med restaurerbara områden och ängsartad skötsel av vägkanter, säger Ingvar Nilsson.
FAKTA: Mer om Ängaliv
Projektet Ängaliv är ett samarbetsprojekt med Göinge slåttersällskap, Regionmuseet i Kristianstad, Örnanäs kulturreservat, Glimåkra hembygdsförening och Göinge hembygdsförening. Projektet har sedan starten fått ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen i Skåne.
Även skolor som folkhögskolan i Glimåkra, Östra Göinge kommun samt kyrkogårdsförvaltningar är involverade.
Skånes hembygdsförbund förvaltar byggnadsminnet Ballingstorp, som årligen ingår i Ängaliv. På gården finns två slåtterängar varav en torrare och en fuktigare. Den torrare skördas med slåttermaskin och där hässjas gräset. På den fuktigare ängen slås gräset med lie och räfsas ihop. Det hopräfsade gräset transporteras i regel till någon ungdjursbesättning i närheten för omedelbar användning. Båda ängarna efterbetas av tre-fyra ungdjur.
Båda slåtterängarna inbjuder till publik medverkan och inte sällan medverkar barn och unga.
Skörd med slåttermaskin i Örnanäs kulturreservat. Foto: Sven Jensén
Wämöparken i Karlskrona har kallats för Blekinges Skansen och är sedan länge ett populärt utflyktsmål. Här finns kulturbyggnader i form av torp och stugor samt lekplats, kaffestuga och promenadstigar.
Fram till nyligen fanns även grisar, kaniner, getter, ankor och höns. Säsongen 2024 har de sista djuret lämnat parken, efter beslut i Karlskronas drift- och servicenämnd.
De ekonomiska resurserna ska i stället läggas på mer kött i skolan.
Olle Klein, vice ordförande i hembygdsföreningen Lyckeby Gille har besökt Wämö många gånger genom åren, framför allt i sällskap med sina barnbarn. Han menar att djuren fungerat som ett dragplåster till kulturmiljöerna i parken.
– Barn behöver lockas till sådana här platser på sätt som de känner till. Det är jättetråkigt att djuren försvunnit.
Genom åren har bland annat Linderödssvin bökat i parken. Den prickiga grisen är en lantras och klassas numera som hotad. Vissa säsonger har även kommunens barn kunnat möta Linderödskultingar i parken.
– Wämöparken är en viktig plats i Karlskrona, understryker Olle Klein. Och det är en given utflykt för barnfamiljer, just på grund av djuren. Här har jag kunnat visa och berätta för mina barnbarn om min mormor och morfar, som hade både gris och höns hemma.
I och med att de sista djuren lämnar Wämö kommer man kunna göra besparingar på omkring 1 miljon kronor per år. Resuserna kommer i stället läggas på pedagogiska måltider och mer kött i skolmatsalarna, berättar den moderata kommunpolitikern Morgan Kullberg i ett nyhetsinslag för SVT Blekinge. Tidigare har eleverna i Karlskrona serverats vegetarisk mat en dag i veckan.
Morgan Kullberg är förutom ordförande i Karlskronas drift- och servicenämnd även mjölkbonde. När Bygd och Natur når honom hänvisar han till bristande djurskötsel.
– Man behöver fundera på hur kommunen tar hand om sina djur. Vilken kunskap har personalen som tar hand om dem? Ingen var utbildad djurskötare i parken och hägnet var inte heller 100 procent bra. Eftersom jag har egna djur vet jag hur de ska skötas.
I tidigare intervjuer har du beskrivit det som ett ekonomiskt beslut? – Vi var tvungna att fråga oss om det är det en kommunal kärnverksamhet att ha djur, och det är det inte. Vi gjorde en risk- och konsekvensanalys och insåg att det fanns brister i utbildning och hägn. Men givetvis började det som en ekonomisk fundering.
I och med att avknoppningen pågått i ett par år blir inte förändringen särskilt markant, menar han.
– Visst är det är tråkigt att djuren försvann, men på slutet fanns det faktiskt ändå bara ett par getter kvar.
Tillbaka till Olle Klein från Lyckeby Gille. Vad gäller slopandet av den vegetariska dagen i Karlskronas skolor är han tydlig.
– Jag kanske är udda, men jag tycker att alla ska få göra som de vill. Om man är uppvuxen med att äta kött ska man få äta kött, även i skolan.
Däremot anser han inte att köttkostnaden ska ställas mot kostnaden för det gemensamma kulturarvet.
– Man måste tänka längre än näsan räcker. För att locka barn till sådana här platser behövs det mer än en lekpark, för lekparker finns överallt.
– Jag förstår att det kostar och att man behöver göra prioriteringar, men i och med detta har man prioriterat bort en inkörsport till kulturen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
