Larsagården är belägen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenbergs kommun. Den består av två gårdar som tillsammans med ekonomibyggnader bildar en sluten fyrkant. Byggnaderna är från 1700-talet och 1800-talet och av stort kulturhistoriskt värde, om detta är enigheten stor.
Frågan är vad det innebär för anläggningens framtid. I juni 2023 meddelade ägaren Region Halland sin avsikt att sälja Larsagården på den privata marknaden.
Anledningen är bland annat att anläggningen har omfattande och kostsamma upprustningsbehov. Regionen hänvisar även till att man saknar egen verksamhet i byggnaderna.
Vessige-Alfshögs hembygdsförening motsätter sig försäljning och arbetar på flera fronter för att häva planerna. Larsagården var en donation till dåvarande Landstinget i Hallands län 1958, med krav på att den i framtiden skulle vårdas och skötas av mottagaren, menar föreningen.
– Larsagården är en gåva till Landstiget för ett allmännyttigt ändamål, det vill säga en donation, där en av donatorerna var konung Gustaf VI Adolf, som besökte Larsagården den 8 juni 1954 på sin Eriksgata, säger Hans Terner, sekreterare i Vessige-Alfshögs hembygdsförening.
Enligt urkunderna fanns det flera grunder till donationen. Bland annat att folkhögskolan skulle ha möjlighet att nyttja Larsagården vid undervisning och allmänhetens tillgång till gården. Den ingår i dag i Ekomuseum Nedre Ätradalen.
När planerna på försäljning blev kända vilade hembygdsföreningen inte på lagrarna.
– Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden. Hembygdsrådet i Halland skrev till Länsstyrelsen och begärde att Larsagården skulle byggnadsminnesförklaras, vi skrev till Region Halland och till ordförandena i såväl regionen som i de kommunala nämnderna, säger Ulla Rickardsson, ordförande i föreningen.
Vi agerade taktiskt omedelbart när vi, sex veckor innan beslut skulle tas, fick kännedom om planen att Regionen skulle avyttra Larsagården på den privata marknaden.
Genomslaget i media blev stort. SVT i Halland, Sveriges Radio, dagstidningar och andra hann rapportera innan politikerna fattade beslut om försäljning. Efter beslutet om försäljning har arbetet fortsatt. Vessige-Alfshögs hembygdsförening överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som i februari 2024 dömde till regionens fördel.
Föreningen har därefter begärt prövningstillstånd hos kammarrätten i Göteborg för en överklagan av förvaltningsrättens beslut.
– I vårt överklagande har vi begärt att kammarrätten tillskriver och begär yttranden från såväl Riksantikvarieämbetet som Länsstyrelsen i Hallands län, säger Hans Terner.
Vilka är era huvudsakliga argument mot försäljning? – En donation kan inte avyttras då förutsättningarna för denna ensidigt förändras av gåvomottagaren av donationen. Larsagården måste behållas i det allmännas ägo, det vill säga Region Hallands, i enlighet med Riksantikvarieämbetets skrivelse 1958 i ärendet om överlåtelsen till Landstinget, som en nödvändighet ”om byggnaderna för framtiden skulle kunna erhålla nödig vård och tillsyn”, säger Hans Terner.
Vad har processen kring Larsagården hittills inneburit för er i föreningen? – För oss i hembygdsrörelsen i kretsen över huvud taget, har det inneburit att vi lärt oss väldigt mycket om Larsagården från byn Lustorp i Köinge socken i ”Östdanmark”. Bland annat finns Lustorp omnämnt redan 1528 och gården sedan 1569 i danska urkunder, säger Hans Terner. – Vi har kommit i kontakt med och träffat barnen till de sista ägarna. Ett av dem föddes på gården 1938. Vi har erhållit ett omfattande material som föräldrarna och barnen sparat om Larsagården, till stor hjälp för saken, säger Ulla Rickardsson.
Genom att sälja Larsagården sparar Region Halland 7 miljoner kronor som finns avsatta för underhållsinsatser. I beslutsunderlaget hänvisar regionens tjänstemän till Larsagårdens omfattande underhållsbehov, beskrivna i en rapport framtagen i samarbete med Kulturmiljö Halland, Hallands kulturhistoriska museums kulturmiljöavdelning. Vid upphandling har regionen inte fått in några anbud från entreprenörer som uppfyller kraven. Därför har man inte kunnat utföra de arbeten som finns med i underhållsplanen, skriver man.
Larsagården från ovan, äldre bild.
Malin Clarke, bebyggelseantikvarie och chef för byggnadsvårdsenheten vid Kulturmiljö Halland, menar att det inte finns någon brist på hantverkskunniga entreprenörer i trakten.
– Det finns flera hantverkskunniga och duktiga entreprenörer som gör denna typ av jobb, både i Halland och i närheten, så detta borde inte vara ett hinder i förvaltningen av byggnaden. Vi på länsmuseet vägleder gärna hur de kan hitta rätt kompetens. Regionen skulle också kunna vända sig till kommunerna för tips, de är vana vid att upphandla arbeten på sina kulturhistoriskt värdefulla byggnader enligt samma lagstiftning. Falkenbergs kommun har till exempel restaurerat flera av kommunens byggnader på ett varsamt vis. Sedan vågar jag inte svara på om försäljningen hade kunnat förhindras, regionen kanske har andra anledningar som vi inte känner till.
Har ni från Kulturmiljö Halland en åsikt kring försäljningen? – Vi anser att det viktigaste är att gården har en ägare som tar tillvara de kulturvärden som finns. Sedan är det så klart väldigt tråkigt om försäljningen skulle innebära en privatisering där allmänheten inte har samma tillgång till byggnaden. Gården är flyttad till platsen med ett musealt syfte, för att rädda byggnaden. Det är viktigt att man säkerställer att den bevaras även i framtiden.
I fjol sålde hembygdsföreningen i Krogsered i Falkenbergs kommun sin hembygdsstuga på den privata marknaden, eftersom medlemmarna inte mäktade ta hand om den. Hur ser förutsättningarna ut för att vårda äldre och krävande byggnader av kulturhistoriskt värde – och vad krävs för att de ska kunna vara fortsatt tillgängliga för allmänheten? – Det krävs ju både en hel del pengar och ideellt engagemang för att en förening ska mäkta med att förvalta en byggnad. Länsstyrelsen kan ibland ge föreningarna bidrag för att göra kostsamma åtgärder, men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Det hade varit roligt att se fler yngre personer engagera sig och mer riktade bidrag till denna typ av byggnader, säger Malin Clarke.
Region Halland styrs av de fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Men andra partier har tagit ställning för försäljning. När regionfullmäktige röstade om försäljning av Larsagården i juni 2023 föll 59 ja-röster och 11 nej-röster.
Helene Andersson (C) berättar att beslutet för hennes del föregicks av tuffa överväganden.
– Det är inget beslut vi fattat med glädje.
Varför vill ni sälja Larsagården? – Därför att vi ser att vi är den sämsta förvaltaren av Larsagården som finns! Jag åker förbi där ganska ofta, och det är allt ledsnare byggnader. Ska ett kulturarv hålla måste det vara levande och ha verksamhet. Tillbaka i tiden har det funnits på Larsagården genom folkhögskolan Katrineberg som ligger intill, men de har fått nya uppdrag och gården blir inte använd så som den skulle behöva bli. Regionen har inte heller någon egen verksamhet där. Tomma hus blir ledsna hus, oavsett om de är från 1700-talet eller nyare. – Det skulle behövas en förening, en organisation eller en enskild som blåser liv i gården.
Varför kan regionen inte hålla den vid liv? – Vi är en offentlig institution. Larsagården ligger fantastiskt till, precis invid vägen. Det kanske finns någon som vill öppna upp byggnaderna och ha kaféverksamhet där till exempel, men det kan inte regionen göra, det blir aldrig bra. Det är jättelångt från vårt kärnuppdrag. Det måste vara ett privat initiativ eller en organisation.
I beslutsunderlaget står att inga entreprenörer anmält intresse vid upphandling av underhållsinsatser. Kulturmiljö Halland menar dock att det finns gott om kunniga hantverkare i trakten. – Men då måste de svara på våra offentliga upphandlingar! Som privat aktör eller förening kan man ringa upp någon och fråga när de har tid att fixa något. Det gör att man kan lösa saker allteftersom. Det kan inte en region. Inom offentlig förvaltning måste man genomföra en upphandling och presentera ett upphandlingsunderlag. Det bygger helt på att någon svarar. – Här ser jag att det överlag behövs mer kunnande. Hela resan med Larsagården startade med att vi politiker blev uppmärksammade av Vessige-Alfshögs hembygdsförening på att underhållet var eftersatt. Man behövde byta fönster och då hittade man ingen som kunde renovera dem, utan satte in aluminiumprofilfönster. Det blev helt tokigt. Den byggnadsfirma regionens fastighetsbolag Regionfastigheter har upphandlat måste kunna anlita personer med kunnande. Detta är inte enkelt. Det är en vacker gård i grunden. Det finns många som är intresserade av äldre byggnader, men vi behöver utbilda fler.
Hur ska byggnader som Larsagården hållas vid liv och tillgängliga för allmänheten, vad krävs? – Jag har grubblat mycket på detta. För regionens del är det som saknas inte resurserna utan kunnandet. Det har varit ett svårt beslut för mig att ta, men jag har landat i att vi måste välja. Vi måste ha ett samtal om vad vi har och hur vi kan göra det mer tillgängligt. Det är ett samtal som hembygdsrörelsen och samhället som sådant måste ta tillsammans. – Jag tror att vi kanske måste säga att vi inte kan ta hand om alla byggnader, men att vi dokumenterar dem noga. Det finns inte så många kringbyggda gårdar av Larsagårdens typ kvar, men det finns ytterligare en i Falkenbergs kommun, Staffens. Den ägs av en stiftelse [bestående av Falkenbergs kommun, Falkenbergs Sparbank, Morup-Stafsinge Hembygdsförening och Ätradalens Hembygdskrets, reds anm] som sköter den. Det visar att det blir något annat när det finns människor som har det som sitt intresse.
Har ni fört samtal med andra aktörer om att ta över gården? – Vi har inte lagt fram några formella erbjudanden, men vi har pratat med Vessige-Alfshögs hembygdsförening. De är inte intresserade, och det förstår jag, det är ett enormt ansvar. Jag hör själv till Tvååkers hembygdsförening, vi har också en gård med samlingar, gräsmattor och stugor som vi vill hålla öppna. Det bygger på att det finns människor som bryr sig. Hur hittar man dem? Hur får vi in vår nutidshistoria i verksamheten, hur hittar vi nya generationer som kan ta vid? Det är något jag tänker mycket på. Som politiker har det varit jobbigt att hantera frågan om Larsagården, eftersom det gjort många arga, men jag känner att det är en fråga jag måste ta. Vi måste prata om detta. På något vis måste vi prioritera.
Kersti Ingeborn är aktuell med boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass” där hon genom anteckningar, intervjuer, arkivstudier, tidningsartiklar och annat berättar om bastabinnet och dess betydelse i Ödenäs. Bastabinne? Det är en textil teknik som utförs i trä – i form av ”bast” från gran eller tall som öglebinds. Ett enkelt men samtidigt krävande hantverk som i årtusenden varit en del av livet i trakten. Nu utövas det inte längre.
– Det finns fortfarande några som är uppvuxna med binnet, de vet hur man gör men kan inte själva. Ingen producerar längre någonting för att sälja, och vad jag vet inte ens till sig själva, säger Kersti Ingeborn.
Hon har intresserat sig för och arbetat med bastabinnet i över 50 år. 1969 skrev Kersti Ingeborn sinfilosofie kandidat uppsats i folklivsforskning om bastabinne, på 2000-talet medverkade hon till att bygga upp arbetslivsmuseet Centrum för bastabinne i Ödenäs i Alingsås kommun.
Vad vill du förmedla i boken ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”? – Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig under åren. När vi samlade in berättelser för att bygga upp Centrum för bastabinne 2005 var det nog i sista stund för att bevara kunskapen om bastabinnet och dess betydelse till eftervärlden. Vi bjöd in till binneminnekaffen som blev välbesökta av många som själva hade bunnit med minnen från hela livet. Det var mycket som berättades runt kaffeborden. Allt var inte bara roligt!
Hur går bastabinne till? – Man använder ”bast” av mestadels gran, men också fur. Från cirka 70 cm långa kubbar skär man upp bast tvärsöver träets årsringar. Först bara ”lossas” basten och sedan drar man dem utefter hela träets längd. Så egentligen är det tunna tunna spån, så tunna att de kallas bast.
Vad är en sillakass? Vilka andra anvädningsområden har bastabinne? – Att det kallas sillakass eller fiskekass är efter kassens främsta användningsområde att ”ösa” upp fisk vid de stora sillfiskena på västkusten.
Hur använder du själv bastabinneprodukter? Har du några favoriter? – Kassar, dörrmattor, mjärdar, rep som tillverkades i stoooooora mängder är så sällsynta i dag, så för min del är det som utsmyckning i hemmet. Ibland också när jag berättar om bastabinne.
Hur är hållbarheten hos bastabinne? Torkar produkterna med tiden eller håller de länge? – De mörknar när de står för ljust. Basten torkar. Händer det: blöt föremålet med vatten.
Jag var bara tvungen att föra vidare all den kunskap jag samlat på mig.
På 1940-talet kallade Nordiska museets John Granlund bastabinne ”ett ändamålsenligt livslevande forntidsarv”. Berätta kort om hantverkets historia! – Ändamålsenligt är det eftersom produkterna är användbara i det vardagliga livet. Livslevande, för att det fortsatt levde i Ödenäs. Det fanns inte ett ställe i socknen där man inte band. En del bara till husbehov. Andra för att livnära sig. Under slutet av 1800-talet var det svält i Sverige. I Alingsås startade en slöjdskola för att främja den slöjd som förekom i Ödenäs, kassar och mattor av träbast men även för slöjden i Hemsjö där man tillverkade kolkorgar till SJ. Hushållningssällskapet hade många utställningar där slöjdare premierades för goda och nyttiga produkter. Ett sätt för samhället att främja slöjd som försörjningskälla. ”Vi hade aldrig överlevt om vi inte hade haft binnet”, är en ofta återkommande kommentar när man pratar om bastabinne.
Är det verkligen forntida? – Så här formulerar professor Granlund det: ”Den textila teknik i vilken föremålen med nätvägg, i första hand mjärdarna är utförda avslöjar den konservatism, som endast vår äldsta näringsform förmår bevara. De som redan under stenåldern nått sin fulländning. Av förhistoriska nät, bundna av bast överensstämmer med det från Ordrup Mose i Danmark, daterat till stenåldern, fullständigt med tekniken på våra träbastmjärdar. Denna urgamla teknik har även överflyttats till andra föremålsgrupper. Speciellt i Ödenäs ha tillverkats ett slags kassar och dörrmattor av träbast.” – Anna-Maja Nylén, som skrivit den omfattande boken ”Hemslöjd”, skriver att ”bastarbetena är med avseende på material och teknik gengångare från tiden före de odlade textilfibrerna”.
Hur ser kopplingen till Ödenäs ut, vilken betydelse har bastabinnet haft på just denna plats? – Ödenäs är mycket nära knutet till slöjdområdena i Sjuhäradsbygden. Man tillverkade produkter till försäljning. I Ödenäs lämnades slöjd i massor till affärerna och i första hand fick man varor i utbyte. Denna byteshandel kunde förekomma ännu på 1970-talet. Handlarna i sin tur fraktade slöjden till grossister i Göteborg för vidare transport ut i vida världen.
Vad är det viktigaste att behärska i hantverket? – Att hitta träd som går att använda. Skogen sköts annurlunda i dag så det är inte lätt att hitta ”bastaträ”. Materialet i form av bast kräver också en hantverksskicklighet att tvinna trä och binna öglor är inte det enklaste även om det är enkelöglor som ska binnas. Tekniken är egentligen väldigt enkel. Det svåra är att öka tåtten allteftersom man binner.
Du har varit med och byggt upp Centrum för bastabinne i Ödenäs. Vad kan man se där? – Vi utgår från skogen med ett stort foto på skog med bastaträn. Sedan kan du ta till dig information om, material, teknik, föremål, historia, betydelse för människorna i Ödenäs.
Här kan du läsa mer om Centrum för bastabinne. Och här finns mer information om Kersti Ingeborns bok ”Ödenäs och bastabinnet – från gran till sillakass”.
.
Kassar, mattor, rep i utställningen på Centrum för bastabinne. Foto: Kersti Ingeborn
Sedan kultursamverkansmodellen infördes 2011 har Sveriges hembygdsförbund argumenterat för att kulturarvskonsulenter och hembygdskonsulenter ska inkluderas i modellen. I förbundets remissvar på den statliga utredningen ”Kultursamhället utvecklad samverkan mellan stat, region och kommun” (SOU 2023:58) är det också en viktig invändning.
Den konsulentverksamhet som omfattas kan finansieras genom de statliga medel som fördelas genom modellen – men dit hör alltså inte kulturarvskonsulenter och hembygdskonsulenter. Inte heller andra delar av hembygdsrörelsens verksamhet finansieras genom modellen.
”Det är den enda konsulentverksamhet som inte täcks av förordningen, ett missförhållande som vi anser är helt oförsvarligt. Vi menar att förutsättningarna för konsulentverksamhet som bidrar till uppfyllande av de kulturpolitiska målen ska vara likvärdiga oavsett kulturområde”, skriver Sveriges hembygsförbund.
Man förelår därför att förordningstexten kompletteras med ”Kulturarvsfrämjande verksamhet”, berättar Jan Nordwall, generalsekreterare Sveriges hembygdsförbund.
– Det skulle synliggöra och öppna för stöd till den breda kulturarvsverksamhet som sker utanför museiinstitutionerna. Det skulle öppna för ett nödvändigt stöd till regionala kulturarvskonsulenter.
Det skulle öppna för ett nödvändigt stöd till regionala kulturarvskonsulenter.
Utredningen kritiseras på avgörande punkter av tunga remissinstanser som Kulturrådet, Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Sveriges Museer och Riksantikvarieämbetet. Kulturrådet, som är den myndighet som fördelar anslagen till regionerna, motsätter sig bland annat förslaget till en ny lag om samverkan inom kulturområdet.
Det gör även Ideell kulturallians, där Sveriges hembygdsförbund ingår. Sveriges hembygsförbund är också kritiska till att kommunerna ska inkluderas i modellen, så som förslaget är utformat. ”Hembygdsrörelsen är till sin karaktär en ruralt förankrad verksamhet och vi kan inte se att mindre kommuner i praktiken kommer att ges möjlighet att ingå i modellen. Vi anser i likhet med Ideell Kulturallians att det bör skapas en modell som ger förutsättningar för samtliga kommuner att medverka”, skriver man.
Sveriges hembygdsförbund motsätter sig förslaget att avskaffa ordningen med kulturplaner och ersätta dem med kultursamverkansplaner. Detta eftersom man anser att kulturplanerna är viktiga för att synliggöra och säkerställa det ideella kulturarvsarbetets roll i regionerna.
Därtill pekar man på bristande behandling av arkivområdet i utredningstexterna, vilket kan få negativa konsekvenser för bevarandet och utvecklingen av enskilda arkiv och de regionala arkiven. På denna punkt hänvisar man till yttranden från såväl Länsmuseernas samarbetsråds gällande vikten av museiverksamhet och museernas kulturmiljöarbete och till Svenska arkivförbundets yttrande gällande enskilda arkiv.
”Till sist måste vi påvisa nödvändigheten av ett återställande av den årliga uppräkningen av anslaget som en absolut nödvändighet för modellen i dess nuvarande utformning. Kultursamverkansmodellen är i dag underfinansierad, inte minst om man ser till de regionala museerna och arkivinstitutionerna”, konstaterar Sveriges hembygdsförbund. Läs hela yttrandet här.
Svenska Rosensällskapet har i samarbete med flera andra aktörer startat projektet Krukrosor i Norden. Syftet är att efterlysa, dokumentera, samla in, identifiera, bevara och sprida odlandet av äldre krukrosor i Norden samt att sprida information om rosorna.
Programmet för odlad mångfald, Pom, började år 2000 att inventera Sveriges kulturväxter. Krukväxter var sist ut av åtta olika kategorier, i ett upprop som pågick 2009-2010. Här sökte man krukväxter som förökas vegetativt (genom exempelvis sticklingar eller lökar) och som har en väl dokumenterad odling före 1960. Både växterna som sådana och berättelser om den eller de som odlat och vårdat dem samlades in.
Av de många krukväxter som lämnades in var bara en handfull krukrosor. Catarina Lund är kontaktperson för Svenska Rosensällskapet, som alltså nu vill rikta uppmärksamheten mot just dessa.
Vad gör just krukrosor intressanta? – Krukrosor är egentligen inte mer intressanta än andra äldre rosor eller äldre krukväxter utan de ingår i båda dessa grupper. Men de är lite bortglömda. Det finns moderna krukrosor också, men av de äldre sorterna är det inte så många som bevaratss. Det beror troligtvis på att de inte är härdiga i vårt klimat men behöver övervintras i svala utrymmen. Det är svårt i moderna bostäder där alla rum håller cirka 20 grader.
Om man vet med sig att man har en gammal krukros, vad kan man då göra inom ramarna för Krukrosor i Norden? – Målet är att hitta de äldre krukrosor som eventuellt fortfarande finns kvar och se till att de blir bevarade. Vi vill gärna att man hör av sig till någon av oss i projektgruppen om man har en äldre krukros eller känner till någon som har en sådan ros.
Vilken roll kan hembygdsföreningar ha för att vårda kulturväxter som krukrosor? – Äldre krukrosor är en del av vårt kulturarv och det finns ofta en historia kring rosen med en koppling till en familj, en gård och en trakt. De har ofta spridits på bygden. Vi tror att de äldre krukrosor som eventuellt finns kvar kan finnas hos äldre personer som fortfarande bor kvar på äldre gårdar och i bostäder där man fortfarande har kvar sina äldre krukväxter och har svala utrymmen för övervintring, exempelvis ouppvärmda stugor, verandor och salar.– Jag tänker att en hembygdsförening kanske har träffar lokalt och kan fråga besökarna om de känner till någon äldre krukros. En äldre krukros som bevaras kan bli bygdens stolthet som man sprider och värnar om.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
