Traditionen att sjunga om det osedliga är uråldrig – och på samma gång närmast osynlig i historien. Sånger som innehöll könsord, kroppsvätskor och sex utanför äktenskapet ansågs nämligen under många år för syndiga för att tryckas. Men sjungit, det har man gjort och visorna har på så vis traderats muntligt. I den fula visan har lägre samhällsklasser drivit med överheten, och gifta kvinnor har drivit med sina makars sexuella tillkortakommanden. Både sjömän och drängar, värnpliktiga och vallpigor har sjungit grovheter– även om kvinnor och män i regel har gjort det på varsitt håll. Än i dag är den fula visan vital. I ett kök i Stockholmsförorten Hökarängen dricker duon Våtmark te och äter prinsesstårta. Om ett par timmar har de spelning på ett viskafé bara ett par kvarter bort. – Vi är inget politiskt band. Men jag tror på riktigt att människor som vågar njuta av sin sexualitet – de bryr sig också verkligen om andra. När människor njuter vill de inte gå ut i krig, för då är de nöjda.
Nina Grigorjeva är uppvuxen i Sankt Petersburg. Hon har en bakgrund som barockmusiker, och har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att spela harpa och flöjt. Kollegan Sandra Berggren är riksspelman från Västerbotten. – Vi möttes på Musikhögskolan, berättar Sandra Berggren, som just bytt om till skimrande träningsoverallsjacka, en av kvällens scenkostymer. Förutom riksspelman av musik från Västerbotten är hon även sångerska och violinist. På Musikhögskolan blev de fula visorna en sorts ventil, fri från prestation. – Hur rösten eller instrumentet låter är aldrig det primära i fula visor. Det finns liksom inga rätt och fel i den världen, förklarar Nina Grigorjeva. Det viktigaste är känslan, uttrycket – och texten! På folkhögskolor och spelmansstämmor finns de fula visorna ständigt närvarande, men i periferin, berättar Sandra Berggren. – De spelas inte direkt på scenen. Folk vet att de finns, men de brukar sjungas först senare på kvällen. Våtmarks egen repertoar är sprungen ur sånger Sandra Berggren lärde sig som barn i Västerbotten. Men många sånger kommer också från Fula visboken, och från Svenskt visarkivs samlingar – två institutioner med omätligt värde för den fula visans historieskrivning.
En dryg mil norr om Hökarängen, i ett annat kök, sitter Christina Mattsson, tidigare chef för Nordiska museet, Berwaldhallen och Sveriges Radio P2. Hon är därtill folklorist och visforskare, med dryckesvisor som specialitet. – Den fula visan är ingen egen genre, understryker hon. Det är en visa med obscena inslag som dyker upp i flera genrer. Många sjömansvisor och dryckesvisor kan räknas som fula visor, till exempel. På 1970-talet arbetade Christina Mattsson på Svenskt visarkiv i Stockholm, dit folklivsforskaren Bengt af Klintberg ofta kom på besök. Det var upprinnelsen till Fula visboken, en historisk bok på mer än ett vis. – Då fanns det över huvud taget ingenting liknande. Det var en blank värld vi gav oss in i, och en fullständigt annan tid än i dag. Nu kan du lätt hitta det värsta snusket du kan tänka dig på nätet, men då var det inte så. Fula visboken fick enorm publicitet. Och Christina Mattsson mottog massvis med post. – Det var inga obscena förslag, snarare tvärtom. Efter en helsidesbild i Expressen blev jag kontaktad av ett antal tillknäppta herrar som tyckte att jag hade hamnat på fel spår. De ville äta middag med mig för att tala mig till rätta, så att jag inte skulle syssla med sådana här saker mer, skrattar Christina Mattsson.
Tvivlade ni någonsin på att ge ut boken? – Nej, inte ett ögonblick! Viktigt att tillägga är att de här visorna var en repertoar jag var väldigt van vid, och uppvuxen med. Jag kommer från en bondsläkt i Jämtland och när jag växte upp sjöng pappa ofta fula visor. Vi som var tonåringar sjöng fula visor tillsammans, när vi sågs i Östersund. – Bengt däremot kommer från en mer borgerlig miljö, och där hade de inte alls sjungit den här sortens sånger.
Fula visboken.
Den fula visans funktion är enkel, menar Christina Mattsson. Den ska kittla den erotiska fantasin. – Det fungerar särskilt bra när de är dubbeltydiga eller innehåller ett överraskningsmoment: ”Jag reste till storstaden Mora, där mötte jag stans största – flicka”. När vi gjorde boken valde vi bort många sånger som bara var grova och inte höll måttet. Det är inte lätt att finna en gemensam musikalisk nämnare för den här sortens visor. Inte ens för en visforskare. – Men om du tittar på äldre upptecknat material där det finns noter märker du att många av melodierna är påfallande vackra. Det är just fina melodier, och råa texter, därför har upptecknarna sällan skrivit ner orden. Också i tryckta vissamlingar kunde fula visor finnas med i form av noter, men den grova texten censurerades. I andra fall gjorde utgivaren små retuscheringar, och förmildrade den obscena, berättar Christina Mattsson. 1800-talets insamling av folkvisor utfördes generellt av ett litet, bildat skikt i samhället, och styrdes av rådande moraliska och estetiska värderingar. Den vistradition som lyftes fram var en sådan som stödde en romantisk föreställning om ett friskt, enkelt och dygdigt folk. – ”Ära” kunde ändras till ”hjärta” till exempel. Att ta någons ära har en viss underton, men att ta någons hjärta är däremot rätt oskyldigt. Men de osedliga sångerna rör sig också långt utanför visgenren.
Kalle Lind är författare och journalist och driver podden Snedtänkt. Sedan länge har han ett djupt intresse för udda underhållning. Liksom jag själv har han nyss introducerats för Rid mig som en dalahäst – raggarhymnen med Fröken Snusk och Rasmus Gozzi från 2022 som snabbt fick 20 miljoner lyssningar på Spotify:
För jag kan faktiskt se dig när du rullar fram i Chevan din utan någon skam Jag kan rida dig som i Dalarna, i skogarna, som i sagorna för du är en riktig viking Du och jag kan ligga nu i din bil Hela staden, de får höra mitt skrik
– Så länge kristendomen eller lutheranismen har funnits har sexualiteten varit en av de stora tabuna. Gränser och positioner har förstås flyttats men själva efterfrågan på den här sortens kultur är nog konstant. Kalle Linds intresse för det ekivoka startade med en LP-skiva i hans mors skivback: Folklår med Bengt Sändh och Finn Zetterholm. – Redan som väldigt liten visste jag att ”den här spelar vi inte när vi har gäster”.
En låt som Rid mig som en dalahäst – är det smal eller bred kultur? – Det är förstås jättebred kultur på samma sätt som Eddie Meduza på 1980-talet. Han var ju den största artisten i svenska folkparker då, vilket man kan använda som måttstock. Samtidigt går genren att räkna som smal kultur, menar Kalle Lind, eftersom etablerade medier inte plockar upp den. – Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet skulle möjligen skriva om enstaka artikel om genren epa-dunk som ett intressant fenomen, men Sveriges Radio skulle aldrig ta in låtarna på sina spellistor.
Händer det något med den fula visan när det är en kvinna som sjunger? – Ja, absolut. När artisten Lilla Lovis kom på 2010-talet kunde man plötsligt prata om genren könsrock i termer av feminism, och ett erövrande av en manlig arena. Tidigare hade man kunnat avfärda Onkel Kånkel, Eddie Meduza och liknande musik i samma genre som sexism, berättar Kalle Lind. Även om han själv tycker det är en halv sanning. – Men det blev svårare när Lilla Lovis, som är kvinna, sjöng om att hon inte spottar ut sin snus innan hon suger kuk. Det är en subjektifiering äger rum. Det blir per automatik mer komplicerat, och det tycker jag är spännande. När Folklår spelades in 1977 var det just med en vänsterpolitisk idé om att visa folket så som det verkligen varit, och inte som överheten velat framställa det. Det var en del i den tidens diskussion, som framför allt handlade om klass. – I vårt tidevarv har det varit andra paradigmer med diskussioner om etnicitet, feminism och hbtq-frågor. Fröken Snusk som sjunger Rid mig som en dalahäst – hon vill vara med, hon har agens. Samtidigt kallas hon luder av den manliga rösten i låten, vilket vi som är feministiskt skolade förstås reagerar på, säger Kalle Lind. Frågar man Kalle Lind är den fula visan en del av vårt kulturarv, som vi måste förvalta. Men vad har den för signifikans i en samtid som vår, där man har närmast fri tillgång till pornografiska uttryck? Enligt Kalle Lind lever den obscena kulturens förmåga att roa, chocka och driva med överheten kvar – trots internet. – Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet. – Fulla 19-åringar som spelar Rid mig som en dalahäst på studentflaket i sommar vet att det kommer göra somliga förbipasserandes öron röda av genans. Det komplicerade, motsägelsefulla innehållet i den här sortens sånger har absolut en chockfaktor på 2020-talet.
Tillbaka till köket i Hökarängen, där Våtmark gör sig redo för kvällens spelning. Den fula visan traderas fortfarande muntligt, berättar Nina Grigorjeva. – Många kommer fram och vill bidra med en egen visa efter konserterna. Då får de sjunga för oss, och så spelar vi in. Det älskar vi. Flera av sångerna vi fått in muntligt ska vi spela i kväll. – Vi vill att traditionen ska vara lättillgänglig och rolig! Och vi letar alltid efter texter som passar just oss – visor med någon slags feministisk approach där kvinnor äger sin sexualitet. Det händer att de gör justeringar, båda i arrangemang och i text. – Ibland lägger vi till queera perspektiv, säger Sandra Berggren. Så att det inte precis alltid blir man och kvinna, kuk och fitta. – Och i en medeltida ballad kan vi byta ut ”gänga” mot ”knulla”, till exempel, förklarar Nina Grigorjeva. Vi gör små ändringar både för att göra texterna mer tillgängliga och moderna, och för att fler ska kunna känna igen sig i.
Svenska och ryska vistraditioner skiljer sig betydligt åt, berättar Nina Grigorjeva. – I Ryssland sjöng man mycket i hemmet. Kvinnor träffades och sjöng tillsammans – det hörde till. Mammorna var alltid trötta efter jobbet. De låste in sig i köket och sjöng visor medan barnen sprang runt i vardagsrummet. Den ryska vistraditionen liknar den finska – det är mörkt och eländigt och man är olyckligt kär. Man sjunger ofta romanser, som kommit med romerna. I Sverige är visorna lustigare, ljusare. För Våtmark blir 2023 ett år på turné – mycket tack vare Bygdegårdarnas riksförbund. Av 700 sökande valdes bandet till Västerbottens bygdedistrikts musiker. 15 konserter och fyra workshops ska genomföras i bygdegårdar runtom i Västerbotten. – Vi vill så gärna komma ut och spela nu, på vilka scener som helst. Bjuder en punkfestival in så kommer vi. Det här är inte finkultur utan fulkultur. Vi vill nå så många människor som möjligt! Finns det ett samtida sug efter fula visor? Nina Grigorjeva tror det. – Det finns en press på både ungdomar och vuxna nuförtiden att allting ska gå så fort. Men njutning kan inte gå fort. Jag tror det finns en generell längtan i människor efter att få njuta mer. Oavsett om det gäller sex eller att gå på en bra konsert.
Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet.
På viskaféet i Hökarängens centrum placerar man svarta klappstolar i rader. Cornelis Vreeswijk med glasögon på nästippen blickar ned över scenen. Härinne låg länge en tobaksaffär, därefter en thaimassagesalong. Nu har massagebåsens väggar sågats upp och blivit scengolv. På en krok hänger en replika av Vreeswijks mockaväst och den kantstötta pallen som Nina just draperat med ett paljettskynke visar sig vara visdiktarens gamla turnépall. När Cornelis Vreeswijk-museet i Gamla stan lades ner hamnade föremålen här, hos den ideella föreningen Hökis visrum. – Vi har inte museistatus, tillägger Jimmy Flodin, pr-ansvarig och kvällens värd. Men Vreeswijk bodde på Saltvägen i Hökis. Han praktiserade på socialkontoret här och skulle bli socionom. Receptionisten på socialen hette Agda. Viskaféet i Hökarängen startade 2015 och bortsett från under pandemin har man anordnat viskonserter varje torsdag sedan dess. – Vi kör oavsett om det är två i publiken eller 40, understryker Jimmy Flodin. Men i kväll, en kall torsdag i oxveckorna, fylls lokalen på ovanligt fort. Alla 30 förköpsbiljetter är slutsålda. – Snusk säljer, konstaterar Nina Grigorjeva när klockan är fem i sju. Hon bär bort Cornelis gamla pall från scenen och ställer dit två klappstolar i plast i stället. En Härjedalspipa och en Offerdalspipa placeras försiktigt i ett flöjtställ av trä. Sandra Berggren lägger två polyesterpenisar, en liten och en stor, på scengolvet. Båda har glada, skära ansikten. I en skål intill entrén ligger gratiskondomer med Våtmarks porträtt på. I sista stund kläms ännu en besökare in i den varma lokalen.
I Stockholms stad bland alla dess caféer där finns det kvinns med konstiga idéer Man kan få se dom uppå Djurgårn sitta och hålla handen för sin lilla –
Våtmark på scen. Foto: Ida Säll
Publiken är i åldersspannet 30 till 70 år, men majoriteten är i pensionsåldern. Tidigare i eftermiddag har bandet beskrivit hur publikens reaktioner ofta kommer i form av en trestegsraket: – Först är de spända, stela och spröda. Sedan börjar de koppla av mer och mer. Och därefter vågar de skratta. Vi är ju flockdjur. Men i kväll kommer skratten tidigt. När det blir paus och publiken ska förflytta sig till lokalens inre rum för att köpa kaffe och bullar blir det trångt och bökigt, men stämningen är fortfarande varm. Spelningarna på bandets bygdegårdsturné sker ofta i samband med en pubkväll med alkoholservering.
Passar den här sortens kultur särskilt bra ihop med alkohol? – Det gör den absolut, tycker Sandra Berggren. Men jag tycker det är extra intressant att möta en nykter publik. Då kan de inte gömma sig bakom något. Så är pausen över och det är dags för kvällens andra akt – en halvtimmeslång musikteater med titeln Våtmarkens superhjältar. Sketcher med pedagogiska anspråk varvas med visor. Klitoris anatomi redovisas med hjälp av en fiolhals. Att den manliga ejakulationen är snabb som en förstklassig moped – 45 kilometer i timmen – genererar höga skrockanden i publiken. Det här är första gången man framför teaterdelen av konserten. Våtmarkens superhjältar vänder sig egentligen i första hand till ungdomar och är tänkt att spelas på gymnasium och folkhögskolor under det kommande året. Så tar det slut, med rungande applåder. På väg ut tackar en äldre man ur publiken vänligt nej till en gratiskondom och hänvisar till en prostataoperation för tio år sedan. – Sedan dess blir det inte mycket med sånt där. En dam i samma ålder plockar kvickt två kondomer ur skålen. – De är till barnbarnen. Vad hade Cornelis tyckt om den här kvällen? När Jimmy Flodin från Hökis visrum pratar om Vreeswijk är det i presens. – Han gillar den, absolut. Det där burleska, det finns ju i Cornelis texter också. Både band och arrangör är glatt förvånade över publiktillströmningen. Kanske fungerar underhållning med uråldrig tematik extra bra kristid? – Folk vill nog väldigt gärna befrias från sig själva en stund, konstaterar Sandra Berggren och stoppar in fiolen i sitt fodral.
Just i kväll samlade Våtmark inte in några nya visor. Men de mottog ett tips, berättar Nina Grigorjeva med eld i blicken. – I Bellmansamlingarna i Svenskt visarkiv finns originaltexter till Bellmans allra fulaste visor. De är så snuskiga att ingen har vågat sjunga dem tidigare.
FAKTA: Fula visor
Den äldsta vittnesbörden som går att finna om svenska sånger med sexuellt innehåll är från omkring år 1070. I Adam av Bremens krönika över Hamburg-Bremens ärkestift, skriver han om Sverige: ”För övrigt är de sånger som brukar sjungas (…) av flera slag men oanständiga; det är därför bäst att förtiga dem.”
Historiskt har det manliga könsorganet besjungits som smalingen, skruven, bassen, ruling eller spjett. Kvinnans genitalier har förutom fitta även betitlats kunta, kutta, pumpa, hutta, snurribussa, lurvatufsa eller fittetrakten.
Den sexuella akten beskrivs i de fula visorna med ord som jumpa, pippa, gunga och ligga. Ibland sker omskrivningar som ”stoppa dit en” eller ”sitta där och jofsa”
Vanligast är att visan sjungs i förstapersonperspektiv – manligt eller kvinnligt. I ett fåtal fall är det ett ”vi” av ospepcifierat kön som sjunger. Även visor i tredjeperson förekommer.
Kärringa ho klippte lurvatufsa sin fyra hekto vägde ullen Fick hon inte nog till strumpor å sock Så tog hon sig i röva, ruska ur en lock Då fick hon nog till strumpor å sock Å drängen han fick en luva!
Visor sjungna ur ett kvinnligt berättarperspektiv handlar i högre utsträckning om att göra sexualdebut och att bli med barn. Mansvisorna tar upp mer blandade ämnen – sex, kiss och bajs eller skammen att råka blotta sig.
Spridda folkvisor sjungs ofta i flera varianter. Variantformerna är ett tecken på att visan sjungits mycket, eftersom det ofta sker naturliga utvecklingar just när visor sjungs. Finns visan i många versioner är det också ett säkert tecken på att den traderats muntligt.
Källa: Ligger du inte bättre går jag ifrån dig! Fulvisan som genre av Alice Emdahl, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
”Det kom som en kalldusch att de skulle lägga ner biblioteket, vi fick ingen förvarning. Vi läste om det i tidningen. Vi var en grupp som samlades och träffade kommunledningen. Då hade de redan börjat plocka ner biblioteket, men det stoppades, så det gjorde.
Det var kommunalrådet som kom med förslaget att driva verksamheten som ett IOP. Vi hade ju inte hört talas om det, vadå IOP? Det står för idéburet offentligt partnerskap och är ett sätt för idéburen verksamhet att samverka med offentliga aktörer, som en kommun. Ljungby kommun tog in en konsult som hjälpte oss mycket. Det är viktigt att allt blir juridiskt riktigt, och det är sådant vi inte kan alls.
Vi fick behålla de böcker som fanns kvar i biblioteket, men alla måste märkas om. Det fick inte heta Ljungby bibliotek längre, utan Ryssby bibliotek. Så vi började med det, det var över tusen böcker.
I Ryssby finns en lokal välgörare i form av Axel F och Vilna Lindmarkers stiftelse som vi sökte från och fick ett bidrag på 100 000 kronor för tre år. Från kommunen fick vi 80 000 kronor.
Pengarna behövs. Vi har köpt in en del nya böcker och skaffat egna datorprogram. Vi får också betala hyra till kommunen, det tar de ut varje månad.
I september 2021 hade vi nyinvigning av Ryssby bibliotek. Det var en fin invigning där vi bland annat gav ett litet pris till Fanny Roos, vår duktiga kulstötare. Hon bor här utanför Ryssby och är alltid väldigt noga med att poängtera att hon är från just Ryssby.
Biblioteket är öppet på måndag eftermiddagar, från klockan 16 till 19. Vi är en grupp på tio kvinnor som turas om att bemanna det, i par om två. Folk har verkligen ställt upp! Inte minst vaktmästarna på skolan där biblioteket ligger har hjälpt oss mycket. Vi har också ett visst samarbete med skolan och skolbiblioteket, eftersom vi är där.
För egen del är det som driver mig det här med läsandet. Jag har predikat för mina egna barn och barnbarn hur viktigt det skrivna ordet är. Så jag är väldigt glad för de familjer som kommer hit med sina barn och låna böcker. Barn är väldigt vetgiriga, men det gäller att föräldrar tar sig tid.
Ibland har vi något extra evenemang. En söndag hade vi besök av en tjej från Berättarnätet Kronoberg – Ryssby ligger i ett område som kallas för Sagobygden – där klass 6 på skolan sålde fika för att samla in pengar till sin klassresa. Det var himla uppskattat.
Det som har hänt sedan vi tog över driften är att kommunen meddelat att Ryssby ska bli en serviceort till Ljungby. Kommunen har en del sådana, som de förbinder sig att satsa på likaväl som de satsar på Ljungby stad. Och då ska de hålla ett bibliotek här. Det kommer de inte undan! I dag kör Bokbussen från Ljungby stadsbibliotek hit, men det är en annan sak. En buss kan inte hålla det utbud som ett bibliotek har, det säger sig självt.”
FAKTA: SÅ DRIVS BIBLIOTEKET I RYSSBY
Flera föreningar har gått samman för att driva biblioteket i Ryssby, i Ljungby kommun i Småland. Ryssby Sockenråd, där Gudrun Roslund är ordförande, är en av dessa. Verksamheten drivs genom ett så kallat IOP-avtal mellan föreningarna och kommunen. Ett idéburet offentligt partnerskap (IOP) är en överenskommelse om samverkan mellan offentlig och idéburen sektor i syfte att uppnå ett visst allmännyttigt samhälleligt mål.
Ryssby bibliotek håller öppet måndagar klockan 16 till 19.
Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Det årliga nejonögefisket i Älvkarleby. Foto: Annika Goldhammer
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
Sofia Hoas farmor och farfar lämnade Gammalsvenskby 1929, när byborna fick tillåtelse att resa till Sverige. Med sig hade de fem barn, tre pojkar och två flickor. På Gotland föddes tre pojkar till, där det sista barnet i skaran var Sofia Hoas far. Farbröderna ville aldrig återvända, de var rädda för att bli fast i Sovjet, men Sofias far var nyfiken. När bröderna gått bort reste han ner.
– Vi barn var också med. Det var 2010. Jag blev betagen av atmosfären i byn och dess välkomnande invånare. Sedan dess har jag varit där 20 gånger, berättar Sofia Hoas.
Sofia Hoas är Region Gotlands kulturarvsutvecklare och ingår i Sveriges hembygdsförbunds nätverk av hembygdskonsulenter. Sedan 2011 är hon ordförande i föreningen Svenskbyborna.
Rysslands krig mot Ukraina inleddes redan 2014, när man annekterade Krim och ockuperade delar av Donbas. Fyra av byns unga män har, som inkallade i den ukrainska armén, dött vid fronten.
– När jag pratar med mina vänner kan de berätta om en grannpojke som dog i kriget. Det låter som att det skulle vara andra världskriget, som något någon av gummorna som var med då drar sig till minnes, men det är det inte. Det händer nu.
Det är många som bryr sig om byn. Dels de som redan har varit där, men även andra.
När kriget bröt ut 2014 intensifierades kontakten mellan byn och föreningen i Sverige. När det fullskaliga invasionskriget bröt ut i februari 2022 ställdes allt på sin spets. Via telefon och krypterade appar håller föreningen kontakt med byborna.
– Vi gör vad vi kan för att hjälpa till. När Ryssland invaderade startade vi vår rapportering på Svenskbyborna.se. Det är väldigt viktigt för byborna att berätta vad som händer. Deras största rädsla i början var att omvärlden inte skulle känna till det.
– Det är många som bryr sig om byn. Dels de som redan har varit där, men även andra.
Föreningen bedriver sedan tidigt 1990-tal ett långsiktigt hjälparbete i byn. När kriget bröt ut startade man en extra insamling, som fått stort stöd. Flera personer och andra föreningar har tagit egna initiativ för att samla in pengar.
Att förmedla hjälpen är nästa steg.
– Det är inte så lätt att sätta in pengar, eller att förmedla förnödenheter till ett ockuperat område i krig. Vi klurar tillsammans med byborna och andra kontakter för att hitta det bästa sättet. Allt eftersom kriget fortgått har vi fått ändra strategi.
I vissa fall rör det sig om mycket svåra överväganden, säger Sofia Hoas.
– Några personer har blivit svårt sjuka under tiden. Då tvingas man ta ställning till om det är värt att köra dem till sjukhus, eller om risken för en attack är så stor att det är bättre att stanna kvar hemma och hoppas att man överlever.
I det rådande läget är det fullt fokus på den akuta situationen. På längre sikt arbetar föreningen bland annat för att stärka kontaktnätet till ättlingar som flyttat till andra delar av världen. I USA, Kanada och Kazakstan finns större grupper.
De bybor som pratar gammelsvenska blir allt färre. I dag är de inte mer än ett 20-tal. Föreningen Svenskbyborna bedriver svenskundervisning, men då i modern svenska. Men även om det specifika språket tystnar finns starka kopplingar, säger Sofia Hoas.
Byborna vill bygga ett museum som berättar historien och blir ett besöksmål.
– Det finns de som menar att det kommer bli svårare att upprätthålla kontakten när de som talar svenska försvinner. Men jag tror inte att det är så. På platsen finns fortfarande ättlingar och relationer som kan byggas.
FAKTA: DEN SVENSKA BYN I UKRAINA
Gammalsvenskby ligger i Khersons län på floden Dnjeprs västra strand i södra Ukraina, 8 mil norr om Krymhalvön. Tillsammans med tre grannbyar kallas Gammalsvenskby på ukrainska för Zmijivka. När det ryska anfallskriget inleddes i februari 2022 bodde cirka 2 000 personer i byn.
Svenskbyborna var bönder från Dagö (i dagens Estland) som 1781 tvingades utvandra. I det som i dag är södra Ukraina byggde de en svensk by, behöll sitt språk och levde i nästan 150 år. Efter svåra tider med världskrig, revolution och hungersnöd fick svenskbyborna tillstånd att resa hem till Sverige 1929. De flesta av dem hamnade på Gotland. Några återvände till Ukraina, där de utsattes för Stalins terror, utrensningar och därefter andra världskriget.
I Sverige finns i daguppskattningsvis 15 000-20 000 ättlingar till Svenskbybor.
FAKTA: FÖRENINGEN SVENSKBYBORNA
Föreningen Svenskbyborna bildades 1954 för att stärka kontakten mellan bybor som flyttat till Sverige. I dag är merparten av föreningens 800 medlemmar ättlingar till Svenskbybor.
Föreningen stöttar på olika sätt Gammalsvenskby. Bland annat bedriver man svenskundervisning och, i samarbete med Region Gotland, ett demokratiprojekt.
I Roma på Gotland finns Svenskbygården med museum. Öppet söndagar under lågsäsong.
Stötta Svenskbybornas arbete i Gammalsvenskby. Plusgiro: 187879-2. Swish: 123 437 61 41
Läs mer och få aktuella uppdateringar kring statusen för byn och byborna mitt under det ryska kriget mot Ukraina på Svenskbyborna.se
Ströms hembygdsgård ligger vackert vid vattnet längs E45 i centrala Strömsund. Här startar också det populära turistmålet Vildmarksvägen, vilket gör platsen välbesökt. 2018 började Ströms hembygdsförening därför att erbjuda ställplatser på parkeringsplatsen intill hembygdsgården.
– Det ger otroligt mycket till föreningen, förra sommaren hade vi över 700 husbilar hos oss, vilket gav oss ett tillskott på över 70 000 kronor, säger Anna Gillgren, vice ordförande i Ströms hembygdsförening och turismstrateg på Strömsunds kommun.
Föreningen har skapat ett enkelt betalsystem som bygger på att husbilsägarna själva får fylla i namn, land, registreringsnummer och datum på ett registreringskort som läggs i ett kuvert tillsammans med 100 kronor, alternativt ett intyg om swishbetalning. Kuvertet läggs sedan i en anvisad postlåda, som regelbundet töms av föreningspersonalen.
– Eftersom husbilsägarna sköter sig själva märks många av dem knappt av, säger Anna Gillgren. De kan använda våra toaletter på hembygdsgården dygnet runt och på sommaren har vi även ett kafé med lunchservering. I år har kaféet nya arrendatorer och de har pratat om att de vill börja erbjuda frukostfrallor och även börja hålla öppet på kvällen så att husbilsgästerna kan äta middag. Möjligheterna är oändliga.
Har du några tips till andra hembygdsföreningar som vill börja erbjuda ställplatser? – Ha en dialog med kommunen, om det till exempel behöver upprättas en ny parkeringsplats krävs bygglov. Det är också viktigt att det finns bra information, gärna även på engelska och tyska. Vi har satt upp en skylt med telefonnummer till oss på hembygdsgården och information om var de kan tömma och fylla på vatten och var de kan slänga sopor, men också information om var turistbyrån, affärer och restauranger finns.
– Det fanns lokalbor som befarade att vi skulle konkurrera ut campingen i Strömsund, men många husbilsägare ställer sig hellre på någon skogsbilväg än en camping om det inte finns ställplatser. Samverkar man med kommunen, lokala handlare och campingplatser så blir alla vinnare.
– Sedan är det viktigt att lyssna på husbilsägarna. Eftersom vi ligger så centralt har vi haft en del problem med bilburna ungdomar som har spelat hög musik. De flesta har accepterat det, men det finns de som har klagat och då har de inte behövt betala.
En ställplats är en uppställningsplats för övernattande husbilsresenärer. Ibland tillåts även husvagnar.
Ställplatser kan drivas i kommunal eller privat regi och kan vara försedda med vissa faciliteter, som tömning av avlopp och påfyllning av vatten.
Husbilsdestination Sverige har tagit fram en checklista för hur ställplatser kan utformas i enlighet med nätverket Hållbar besöksnärings kriterier. Se Husbilsdestinationsverige.se.
Sveriges hembygdsförbund har en karta över medlemsföreningarnas ställplatser och matnyttig information för föreningar som vill börja med ställplatser, se här.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
