”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen har inte mindre än 19 byggnader i sin ägo. Det är lador och logar, härbren, smedja, vävstuga, mangårdsbyggnad och tunnbrödsbageri.
– 2009 bestämde vi oss för att bli en kreativ, kunskapsbyggande plats för hela familjen, berättar Kristina Kristoffersson som är föreningens ordförande.
Ett lekland började byggas i två av de gamla husen, och i skogsdungen utanför.
– Vi började med att inreda en lekladugård med träkossor, käpphästar och en liten höskulle. Sen byggde vi en lek- och balansbana och en klättervägg där man klättrar på öring och harr. Vi byggde också upp ett björnide vid ett stenröse här ute. På en skylt kan man läsa om björnens år, vad den äter och hur den lever.
– Idéerna kom allt eftersom och vi utgick hela tiden från hur miljöerna ser ut här på hembygdsgården.
Här finns även en liten snickarbod för barn med tillhörande verktyg. Virke får föreningen från bygghandeln i byn.
– Vi märker att ofta vill barnen inte gå härifrån. Familjerna är här länge, och vi säljer mer fika. Förr kom det mest pensionärer, men nu har vi alltså nått ut till många fler. Även de lokala skolorna kommer hit och besöker leklandet.
Under föreningens välbesökta sommarmarknader är barnfamiljerna ofta på plats hela dagen. Det är kringresande knallar som står för en del av försäljningen, men mycket av det som går att äta har har producerats lokalt, berättar Kristina.
– På marknaden säljs skinn, smycken och matprodukter. En herre från företaget Björnåsen säljer saft och sylt från bär som är plockade här i Härjedalen, och vi i föreningen gör en egen grillost som liknar halloumi. Vi gör även eget smör, men smör- och osttillverkningen är beroende på om vi får tag på mjölk direkt från bonden. Många bönder har lagt ner i området, eftersom det inte är lönsamt längre. Vi brukar grädda egna tunnbröd också, och ibland säljer vi flötgröt.
Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Mottikok. Foto: Alexandra Berg
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun. – Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
Alfred Bexell var en halländsk godsägare och riksdagsman med förkärlek till aforismer. I slutet av 1800-talet lejde han två stenhuggare att göra inskriptioner på klippväggar och stenblock i Torstorpsskogen i närheten av hans hem. Precis varför vet man inte säkert, men förmodligen ville Bexell dela sitt stora intresse för filosofi och historia med kommande generationer.
När Alfred Bexell dog år 1900 föll stenarna i glömska och täcktes med tiden av mossa. Men i dag kan du återigen vandra genom skogen och begrunda citat som ”Om Gud ej funnes skulle man nödgas uppfinna honom” eller ”En apa är och förblifver en apa även om hon prydes med gyllene smycken”.
Hittills har 160 tänkespråk hittats, samt 560 namn på mer eller mindre betydelsefulla personer. Och förmodligen finns många flera oupptäckta inskriptioner att finna för en envis flanör.
Torstorpsskogen ligger i Åkulla bokskogar som är ett av Sveriges största bokskogsområden. Här finns också 20 sjöar, vandringsleder och en mängd skyddade arter.
För att komma till Bexells talande stenar i Torstorps skog i Grimeton – kör till Varbergs östra golfbana, fortsätt några kilometer tills vägen tar slut vid en parkeringsplats, där informationstavla finns.
Fotnot: Grimetons hembygdsförening erbjuder guidade visningar ett par gånger per år. För mer information se Grimetons hembygdsförenings sajt.
Traditionen att sjunga om det osedliga är uråldrig – och på samma gång närmast osynlig i historien. Sånger som innehöll könsord, kroppsvätskor och sex utanför äktenskapet ansågs nämligen under många år för syndiga för att tryckas. Men sjungit, det har man gjort och visorna har på så vis traderats muntligt. I den fula visan har lägre samhällsklasser drivit med överheten, och gifta kvinnor har drivit med sina makars sexuella tillkortakommanden. Både sjömän och drängar, värnpliktiga och vallpigor har sjungit grovheter– även om kvinnor och män i regel har gjort det på varsitt håll. Än i dag är den fula visan vital. I ett kök i Stockholmsförorten Hökarängen dricker duon Våtmark te och äter prinsesstårta. Om ett par timmar har de spelning på ett viskafé bara ett par kvarter bort. – Vi är inget politiskt band. Men jag tror på riktigt att människor som vågar njuta av sin sexualitet – de bryr sig också verkligen om andra. När människor njuter vill de inte gå ut i krig, för då är de nöjda.
Nina Grigorjeva är uppvuxen i Sankt Petersburg. Hon har en bakgrund som barockmusiker, och har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att spela harpa och flöjt. Kollegan Sandra Berggren är riksspelman från Västerbotten. – Vi möttes på Musikhögskolan, berättar Sandra Berggren, som just bytt om till skimrande träningsoverallsjacka, en av kvällens scenkostymer. Förutom riksspelman av musik från Västerbotten är hon även sångerska och violinist. På Musikhögskolan blev de fula visorna en sorts ventil, fri från prestation. – Hur rösten eller instrumentet låter är aldrig det primära i fula visor. Det finns liksom inga rätt och fel i den världen, förklarar Nina Grigorjeva. Det viktigaste är känslan, uttrycket – och texten! På folkhögskolor och spelmansstämmor finns de fula visorna ständigt närvarande, men i periferin, berättar Sandra Berggren. – De spelas inte direkt på scenen. Folk vet att de finns, men de brukar sjungas först senare på kvällen. Våtmarks egen repertoar är sprungen ur sånger Sandra Berggren lärde sig som barn i Västerbotten. Men många sånger kommer också från Fula visboken, och från Svenskt visarkivs samlingar – två institutioner med omätligt värde för den fula visans historieskrivning.
En dryg mil norr om Hökarängen, i ett annat kök, sitter Christina Mattsson, tidigare chef för Nordiska museet, Berwaldhallen och Sveriges Radio P2. Hon är därtill folklorist och visforskare, med dryckesvisor som specialitet. – Den fula visan är ingen egen genre, understryker hon. Det är en visa med obscena inslag som dyker upp i flera genrer. Många sjömansvisor och dryckesvisor kan räknas som fula visor, till exempel. På 1970-talet arbetade Christina Mattsson på Svenskt visarkiv i Stockholm, dit folklivsforskaren Bengt af Klintberg ofta kom på besök. Det var upprinnelsen till Fula visboken, en historisk bok på mer än ett vis. – Då fanns det över huvud taget ingenting liknande. Det var en blank värld vi gav oss in i, och en fullständigt annan tid än i dag. Nu kan du lätt hitta det värsta snusket du kan tänka dig på nätet, men då var det inte så. Fula visboken fick enorm publicitet. Och Christina Mattsson mottog massvis med post. – Det var inga obscena förslag, snarare tvärtom. Efter en helsidesbild i Expressen blev jag kontaktad av ett antal tillknäppta herrar som tyckte att jag hade hamnat på fel spår. De ville äta middag med mig för att tala mig till rätta, så att jag inte skulle syssla med sådana här saker mer, skrattar Christina Mattsson.
Tvivlade ni någonsin på att ge ut boken? – Nej, inte ett ögonblick! Viktigt att tillägga är att de här visorna var en repertoar jag var väldigt van vid, och uppvuxen med. Jag kommer från en bondsläkt i Jämtland och när jag växte upp sjöng pappa ofta fula visor. Vi som var tonåringar sjöng fula visor tillsammans, när vi sågs i Östersund. – Bengt däremot kommer från en mer borgerlig miljö, och där hade de inte alls sjungit den här sortens sånger.
Fula visboken.
Den fula visans funktion är enkel, menar Christina Mattsson. Den ska kittla den erotiska fantasin. – Det fungerar särskilt bra när de är dubbeltydiga eller innehåller ett överraskningsmoment: ”Jag reste till storstaden Mora, där mötte jag stans största – flicka”. När vi gjorde boken valde vi bort många sånger som bara var grova och inte höll måttet. Det är inte lätt att finna en gemensam musikalisk nämnare för den här sortens visor. Inte ens för en visforskare. – Men om du tittar på äldre upptecknat material där det finns noter märker du att många av melodierna är påfallande vackra. Det är just fina melodier, och råa texter, därför har upptecknarna sällan skrivit ner orden. Också i tryckta vissamlingar kunde fula visor finnas med i form av noter, men den grova texten censurerades. I andra fall gjorde utgivaren små retuscheringar, och förmildrade den obscena, berättar Christina Mattsson. 1800-talets insamling av folkvisor utfördes generellt av ett litet, bildat skikt i samhället, och styrdes av rådande moraliska och estetiska värderingar. Den vistradition som lyftes fram var en sådan som stödde en romantisk föreställning om ett friskt, enkelt och dygdigt folk. – ”Ära” kunde ändras till ”hjärta” till exempel. Att ta någons ära har en viss underton, men att ta någons hjärta är däremot rätt oskyldigt. Men de osedliga sångerna rör sig också långt utanför visgenren.
Kalle Lind är författare och journalist och driver podden Snedtänkt. Sedan länge har han ett djupt intresse för udda underhållning. Liksom jag själv har han nyss introducerats för Rid mig som en dalahäst – raggarhymnen med Fröken Snusk och Rasmus Gozzi från 2022 som snabbt fick 20 miljoner lyssningar på Spotify:
För jag kan faktiskt se dig när du rullar fram i Chevan din utan någon skam Jag kan rida dig som i Dalarna, i skogarna, som i sagorna för du är en riktig viking Du och jag kan ligga nu i din bil Hela staden, de får höra mitt skrik
– Så länge kristendomen eller lutheranismen har funnits har sexualiteten varit en av de stora tabuna. Gränser och positioner har förstås flyttats men själva efterfrågan på den här sortens kultur är nog konstant. Kalle Linds intresse för det ekivoka startade med en LP-skiva i hans mors skivback: Folklår med Bengt Sändh och Finn Zetterholm. – Redan som väldigt liten visste jag att ”den här spelar vi inte när vi har gäster”.
En låt som Rid mig som en dalahäst – är det smal eller bred kultur? – Det är förstås jättebred kultur på samma sätt som Eddie Meduza på 1980-talet. Han var ju den största artisten i svenska folkparker då, vilket man kan använda som måttstock. Samtidigt går genren att räkna som smal kultur, menar Kalle Lind, eftersom etablerade medier inte plockar upp den. – Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet skulle möjligen skriva om enstaka artikel om genren epa-dunk som ett intressant fenomen, men Sveriges Radio skulle aldrig ta in låtarna på sina spellistor.
Händer det något med den fula visan när det är en kvinna som sjunger? – Ja, absolut. När artisten Lilla Lovis kom på 2010-talet kunde man plötsligt prata om genren könsrock i termer av feminism, och ett erövrande av en manlig arena. Tidigare hade man kunnat avfärda Onkel Kånkel, Eddie Meduza och liknande musik i samma genre som sexism, berättar Kalle Lind. Även om han själv tycker det är en halv sanning. – Men det blev svårare när Lilla Lovis, som är kvinna, sjöng om att hon inte spottar ut sin snus innan hon suger kuk. Det är en subjektifiering äger rum. Det blir per automatik mer komplicerat, och det tycker jag är spännande. När Folklår spelades in 1977 var det just med en vänsterpolitisk idé om att visa folket så som det verkligen varit, och inte som överheten velat framställa det. Det var en del i den tidens diskussion, som framför allt handlade om klass. – I vårt tidevarv har det varit andra paradigmer med diskussioner om etnicitet, feminism och hbtq-frågor. Fröken Snusk som sjunger Rid mig som en dalahäst – hon vill vara med, hon har agens. Samtidigt kallas hon luder av den manliga rösten i låten, vilket vi som är feministiskt skolade förstås reagerar på, säger Kalle Lind. Frågar man Kalle Lind är den fula visan en del av vårt kulturarv, som vi måste förvalta. Men vad har den för signifikans i en samtid som vår, där man har närmast fri tillgång till pornografiska uttryck? Enligt Kalle Lind lever den obscena kulturens förmåga att roa, chocka och driva med överheten kvar – trots internet. – Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet. – Fulla 19-åringar som spelar Rid mig som en dalahäst på studentflaket i sommar vet att det kommer göra somliga förbipasserandes öron röda av genans. Det komplicerade, motsägelsefulla innehållet i den här sortens sånger har absolut en chockfaktor på 2020-talet.
Tillbaka till köket i Hökarängen, där Våtmark gör sig redo för kvällens spelning. Den fula visan traderas fortfarande muntligt, berättar Nina Grigorjeva. – Många kommer fram och vill bidra med en egen visa efter konserterna. Då får de sjunga för oss, och så spelar vi in. Det älskar vi. Flera av sångerna vi fått in muntligt ska vi spela i kväll. – Vi vill att traditionen ska vara lättillgänglig och rolig! Och vi letar alltid efter texter som passar just oss – visor med någon slags feministisk approach där kvinnor äger sin sexualitet. Det händer att de gör justeringar, båda i arrangemang och i text. – Ibland lägger vi till queera perspektiv, säger Sandra Berggren. Så att det inte precis alltid blir man och kvinna, kuk och fitta. – Och i en medeltida ballad kan vi byta ut ”gänga” mot ”knulla”, till exempel, förklarar Nina Grigorjeva. Vi gör små ändringar både för att göra texterna mer tillgängliga och moderna, och för att fler ska kunna känna igen sig i.
Svenska och ryska vistraditioner skiljer sig betydligt åt, berättar Nina Grigorjeva. – I Ryssland sjöng man mycket i hemmet. Kvinnor träffades och sjöng tillsammans – det hörde till. Mammorna var alltid trötta efter jobbet. De låste in sig i köket och sjöng visor medan barnen sprang runt i vardagsrummet. Den ryska vistraditionen liknar den finska – det är mörkt och eländigt och man är olyckligt kär. Man sjunger ofta romanser, som kommit med romerna. I Sverige är visorna lustigare, ljusare. För Våtmark blir 2023 ett år på turné – mycket tack vare Bygdegårdarnas riksförbund. Av 700 sökande valdes bandet till Västerbottens bygdedistrikts musiker. 15 konserter och fyra workshops ska genomföras i bygdegårdar runtom i Västerbotten. – Vi vill så gärna komma ut och spela nu, på vilka scener som helst. Bjuder en punkfestival in så kommer vi. Det här är inte finkultur utan fulkultur. Vi vill nå så många människor som möjligt! Finns det ett samtida sug efter fula visor? Nina Grigorjeva tror det. – Det finns en press på både ungdomar och vuxna nuförtiden att allting ska gå så fort. Men njutning kan inte gå fort. Jag tror det finns en generell längtan i människor efter att få njuta mer. Oavsett om det gäller sex eller att gå på en bra konsert.
Det är en vanlig missuppfattning att eftersom allt finns på internet, blir ingen längre generad av de här ämnena. Men det är fortfarande sånt vi inte pratar om i det offentliga rummet.
På viskaféet i Hökarängens centrum placerar man svarta klappstolar i rader. Cornelis Vreeswijk med glasögon på nästippen blickar ned över scenen. Härinne låg länge en tobaksaffär, därefter en thaimassagesalong. Nu har massagebåsens väggar sågats upp och blivit scengolv. På en krok hänger en replika av Vreeswijks mockaväst och den kantstötta pallen som Nina just draperat med ett paljettskynke visar sig vara visdiktarens gamla turnépall. När Cornelis Vreeswijk-museet i Gamla stan lades ner hamnade föremålen här, hos den ideella föreningen Hökis visrum. – Vi har inte museistatus, tillägger Jimmy Flodin, pr-ansvarig och kvällens värd. Men Vreeswijk bodde på Saltvägen i Hökis. Han praktiserade på socialkontoret här och skulle bli socionom. Receptionisten på socialen hette Agda. Viskaféet i Hökarängen startade 2015 och bortsett från under pandemin har man anordnat viskonserter varje torsdag sedan dess. – Vi kör oavsett om det är två i publiken eller 40, understryker Jimmy Flodin. Men i kväll, en kall torsdag i oxveckorna, fylls lokalen på ovanligt fort. Alla 30 förköpsbiljetter är slutsålda. – Snusk säljer, konstaterar Nina Grigorjeva när klockan är fem i sju. Hon bär bort Cornelis gamla pall från scenen och ställer dit två klappstolar i plast i stället. En Härjedalspipa och en Offerdalspipa placeras försiktigt i ett flöjtställ av trä. Sandra Berggren lägger två polyesterpenisar, en liten och en stor, på scengolvet. Båda har glada, skära ansikten. I en skål intill entrén ligger gratiskondomer med Våtmarks porträtt på. I sista stund kläms ännu en besökare in i den varma lokalen.
I Stockholms stad bland alla dess caféer där finns det kvinns med konstiga idéer Man kan få se dom uppå Djurgårn sitta och hålla handen för sin lilla –
Våtmark på scen. Foto: Ida Säll
Publiken är i åldersspannet 30 till 70 år, men majoriteten är i pensionsåldern. Tidigare i eftermiddag har bandet beskrivit hur publikens reaktioner ofta kommer i form av en trestegsraket: – Först är de spända, stela och spröda. Sedan börjar de koppla av mer och mer. Och därefter vågar de skratta. Vi är ju flockdjur. Men i kväll kommer skratten tidigt. När det blir paus och publiken ska förflytta sig till lokalens inre rum för att köpa kaffe och bullar blir det trångt och bökigt, men stämningen är fortfarande varm. Spelningarna på bandets bygdegårdsturné sker ofta i samband med en pubkväll med alkoholservering.
Passar den här sortens kultur särskilt bra ihop med alkohol? – Det gör den absolut, tycker Sandra Berggren. Men jag tycker det är extra intressant att möta en nykter publik. Då kan de inte gömma sig bakom något. Så är pausen över och det är dags för kvällens andra akt – en halvtimmeslång musikteater med titeln Våtmarkens superhjältar. Sketcher med pedagogiska anspråk varvas med visor. Klitoris anatomi redovisas med hjälp av en fiolhals. Att den manliga ejakulationen är snabb som en förstklassig moped – 45 kilometer i timmen – genererar höga skrockanden i publiken. Det här är första gången man framför teaterdelen av konserten. Våtmarkens superhjältar vänder sig egentligen i första hand till ungdomar och är tänkt att spelas på gymnasium och folkhögskolor under det kommande året. Så tar det slut, med rungande applåder. På väg ut tackar en äldre man ur publiken vänligt nej till en gratiskondom och hänvisar till en prostataoperation för tio år sedan. – Sedan dess blir det inte mycket med sånt där. En dam i samma ålder plockar kvickt två kondomer ur skålen. – De är till barnbarnen. Vad hade Cornelis tyckt om den här kvällen? När Jimmy Flodin från Hökis visrum pratar om Vreeswijk är det i presens. – Han gillar den, absolut. Det där burleska, det finns ju i Cornelis texter också. Både band och arrangör är glatt förvånade över publiktillströmningen. Kanske fungerar underhållning med uråldrig tematik extra bra kristid? – Folk vill nog väldigt gärna befrias från sig själva en stund, konstaterar Sandra Berggren och stoppar in fiolen i sitt fodral.
Just i kväll samlade Våtmark inte in några nya visor. Men de mottog ett tips, berättar Nina Grigorjeva med eld i blicken. – I Bellmansamlingarna i Svenskt visarkiv finns originaltexter till Bellmans allra fulaste visor. De är så snuskiga att ingen har vågat sjunga dem tidigare.
FAKTA: Fula visor
Den äldsta vittnesbörden som går att finna om svenska sånger med sexuellt innehåll är från omkring år 1070. I Adam av Bremens krönika över Hamburg-Bremens ärkestift, skriver han om Sverige: ”För övrigt är de sånger som brukar sjungas (…) av flera slag men oanständiga; det är därför bäst att förtiga dem.”
Historiskt har det manliga könsorganet besjungits som smalingen, skruven, bassen, ruling eller spjett. Kvinnans genitalier har förutom fitta även betitlats kunta, kutta, pumpa, hutta, snurribussa, lurvatufsa eller fittetrakten.
Den sexuella akten beskrivs i de fula visorna med ord som jumpa, pippa, gunga och ligga. Ibland sker omskrivningar som ”stoppa dit en” eller ”sitta där och jofsa”
Vanligast är att visan sjungs i förstapersonperspektiv – manligt eller kvinnligt. I ett fåtal fall är det ett ”vi” av ospepcifierat kön som sjunger. Även visor i tredjeperson förekommer.
Kärringa ho klippte lurvatufsa sin fyra hekto vägde ullen Fick hon inte nog till strumpor å sock Så tog hon sig i röva, ruska ur en lock Då fick hon nog till strumpor å sock Å drängen han fick en luva!
Visor sjungna ur ett kvinnligt berättarperspektiv handlar i högre utsträckning om att göra sexualdebut och att bli med barn. Mansvisorna tar upp mer blandade ämnen – sex, kiss och bajs eller skammen att råka blotta sig.
Spridda folkvisor sjungs ofta i flera varianter. Variantformerna är ett tecken på att visan sjungits mycket, eftersom det ofta sker naturliga utvecklingar just när visor sjungs. Finns visan i många versioner är det också ett säkert tecken på att den traderats muntligt.
Källa: Ligger du inte bättre går jag ifrån dig! Fulvisan som genre av Alice Emdahl, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
