Marloes Öhrnell har kopplat upp videosamtalet från familjens kök. Det är original från när mexitegelvillan i uppländska Örsundsbro byggdes på 1970-talet. En brun-gul plastmatta med stjärnmönster och skåp i en färg som förbryllar ägaren genom att vara ”varken beige, grön eller brun”.
– Men vi trivs verkligt bra här, måste jag säga, säger hon.
Med fyra barn, varav två är tvillingar i tvåårsåldern, är det normalt sett hög aktivitet i köket. Det är också här hon lagar upp de recept som hon sedan fotograferar och skriver om på sajten Smakminnen. Med en fil kand i historia, en bakgrund som journalist och ett grundmurat intresse för fotografi och matlagning var det på något sätt självklart att detta var vad hon skulle göra.
– Inledningsvis var min tanke att Smakminnen skulle vara en community, men det har utvecklats mer mot en blogg, där jag själv står för inläggen. Det som är så roligt med gamla recept och mathistoria är att det är en kulturskatt som vi ofta har hemma. Genom att använda recepten hålls de levande.
Marloes Öhrnell växte upp i Holland, med en holländsk far och en svensk mor. Nästan alla lov tillbringades i Skåne, i sommarhuset i Arild och på morföräldrarnas gård Spargodt. Här fastnade hon som ung vuxen för släktens tummade receptsamling, som blev en ingång och ett fundament i hennes historiska matlagning.
– Jag fick låna receptsamlingen. Det blev något av ett långlån får man nog säga, jag har den fortfarande, förvarad i en kakburk för att skydda de sköra 1800-talsdokumenten.
Flera av de mest populära recepten på Smakminnen kommer ur kakburken. Andra är återskapade från minnen av barndomens favoriter. Som mormors ökensandskakor och hennes fiskpudding.
– När jag lagar den minns jag hur jag lekte med mina kusiner, utsikten i hamnen, hur mormor köpte fisk i hamnen. Det är något jag gärna vill skicka med mina egna barn som ett minne. Däremot har jag inte haft så mycket tankar på att andra skulle vilja läsa om det. Men det har visat sig att det man har närmast till hands ofta är det som är mest intressant för andra.
Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten.
Marloes Öhrnell är medlem i den ekonomiska föreningen Fjärdhundraland som driver samarbeten kring livsmedelsproduktion, mathantverk, turism och småföretagande på den uppländska slätten. Även hembygdsföreningar finns bland Fjärdhundralands över hundra medlemsföreningar.
I projektet Historisk matkultur i Fjärdhundraland organiserade Marloes Öhrnell, tillsammans med maken och projektledaren Gunnar Öhrnell som driver Heritage Dynamic, bland annat en julmarknad på Salnecke slott och Smaker på Kvek. På den välbevarade 1700-talsgården Kvek fick besökarna smaka på historisk mat, möta bondgårdens djur och höra om hur livet var runt 1800-talets mitt. De hundra intresserade man vågat hoppas på visade sig i realiteten vara 500. Parkeringen fylldes snabbt.
– Vi hade ett antal mathantverkare som sålde produkter lagade efter gamla recept, flera av dem var medlemmar i Fjärdhundraland. Att så många kom visar ju hur starkt intresset är för att smaka på historien. Det betyder mycket att få göra det.
Tina Södergren och Gulli Wåger, Lagunda hembygdsförening.
Varje år bjuder Lagunda hembygdsförening årskurs fyra vid Örsundsbroskolan på en dag på just Kvekgården. Eleverna får prova på att karda ull, kärna smör och hugga ved. Som skollunch serveras sluring, en soppa som också går under namnet tisdagssoppa.
– Det är jättetrevligt. Att besöka gården och smaka på maten från förr ger barnen en djupare bild av orten. De flesta tycker att det är förvånansvärt gott med sluring, många frågar efter receptet.
För att ge utrymme för mer mathistorien i skolan har Marloes Öhrnell utvecklat undervisningsmoment Barnens matkedja, där eleverna arbetar med recept ur sin egen egen släkts samlingar eller kokböcker. Efter samråd hemkunskapslärare begränsades urvalet till kakor. Konceptet är ett slags Smakminnen i kortformat.
– Eleverna får först välja och presentera sina recept och skriva ner historien om dem. Sedan väljer de i smågrupper ut ett som de bakar och fotograferar snyggt. Sista lektionen är tanken att de ska besöka ett äldreboende för att bjuda på kakorna de bakat och ställa frågor om mat förr, som fanns det kylskåp och hur såg Tetra Pak ut på 1960-talet? Men hittills har inte det momentet gått att genomföra, på grund pandemin.
Fotnot: Här hittar du Marloes Öhrnells sajt Smakminnen.se. Och här finns det mer att läsa om Lagunda hembygdsförening.
Det är en varm sommarkväll i Kalmar. Södra kyrkogården, med dess 10 800 gravstenar, har utsikt över Kalmarsund. Grusgångarna som skiljer gravkvarteren åt kantas av höga lindar. Plötsligt uppenbarar sig en golfbil med tillhörande ljudanläggning. Den stannar vid en av gravarna, där det snart samlas en intresserad klunga.
I golfbilen sitter Magdalena Jonsson. Hon är historiker på Kalmar läns museum och har kyrkor och kyrkogårdar som sitt specialområde. Ett par veckor om året arbetar hon med kyrkogårdsteatern. Under föreställningen, som rör sig mellan olika gravar, fungerar hon som en slags ciceron.
När chefen för begravningsverksamheten, Birgitta Linåker, presenterade idén var Magdalena först skeptisk.
– Kan man verkligen göra det? sa jag. Vad kommer folk säga? Kyrkogården är en offentlig plats men samtidigt är den väldigt privat. Det är den plats där vi kommer allra närmast oss själva. Det kan vara oerhört känsligt.
Sommaren 2021 gestaltar 12 teaterelever varsin begravd kalmarit på kyrkogården. Magdalena Jonsson förser eleverna med karaktärer och tillhörande historiskt underlag – fakta som berättar om exempelvis samhällsklimat, könsroller och relationen mellan barn och vuxna under den specifika tiden som karaktären levde. Sedan skriver eleverna själva sina manus, i dialog- eller monologform.
– Ibland har vi haft ett tema för vilka historiska personer vi väljer. Till exempel människor som levt och verkat kring 1850-talet, när järnvägen och de stora institutionerna kom till Kalmar. I år är det ett hopplock av människor och tider.
Magdalenas favoritfigur 2021 är idrottsstjärnan William Björneman:
– Han tävlade i OS i Antwerpen 1920 och blev Kalmars första och hittills enda OS-guldmedaljör. Han blev idrottsdirektör och gjorde en väldig klassresa under sitt liv, men till sist begick han självmord. Vi har inte lyckats luska ut varför.
Förutom faktaunderlag bidrar länsmuseet också med historiska kostymer. Museet har en diger garderob med över tusen historiska plagg.
– Ibland är det extra hårt jobb för de anställda i kostymförrådet. Hur hittar man till exempel skor till en längdhoppare som levde på 1920-talet?
I Jenny Nyströmskolan i centrala Kalmar pågår våren 2021 repetitionerna inför sommarens uppsättning. Alice Moessner är 17 år och läser första året på estetiska programmet. Hon gestaltar sömmerskan Augusta Isaksson.
– Augusta drev en sybehörsaffär i Kalmar i början av 1900-talet. Hon åkte till Stockholm och utbildade sig, och det var ovanligt bland kvinnor då, berättar Alice.
Klasskompisen Elin Karlsson spelar Signhild Berggren.
– Signhild var anställd i Augustas butik. Hon och Augusta var nära vänner. Vi har skrivit vår dialog tillsammans och scenen utspelar sig i butiken, säger Elin.
Under föreställningen framförs dialogen intill Augusta Isakssons grav. Men än så länge befinner vi oss i skolan och ett bord skjuts fram för att markera kassadisk. Elin blir Signhild och Alice Augusta. Repetitionen börjar. Augusta vänder sig ut mot den tänkta publiken:
– Jag har nyss fått in en ny leverans av dockhuvuden från Tyskland. Jag använder dem till tillverkning av mina mycket berömda miniatyrdockor klädda i nationaldräkter. Om ni har släktingar i Amerikat kan jag verkligen rekommendera att ni skickar en. De brukar verkligen bli oerhört uppskattade!
Signhild tar plats framför Augusta.
– Goddag allihop eller kanske godkväll. Jag är en av sömmerskorna som arbetar i fröken Augusta Isakssons sybehörsbutik. En mycket trevlig butik om jag får säga det själv… Den bästa sybehörsbutiken i hela Kalmar! Jag och min tvillingsyster var från början syelever åt fröken Augusta. Sedan hamnade vi här på Storgatan 11 i Kalmar.
Scenen avslutas med att Signhild berättar hur hon vid Augustas död tog över butiken. Alice Moessner tycker om att veta den precisa adressen där affären en gång låg.
– Jag har faktiskt tänkt åka till Storgatan 11 och se vad som finns där nu! Det är häftigt, att huset finns kvar.
Finns det något annat som är särskilt, när man spelar någon som funnits på riktigt?
– Man måste tänka på att vara respektfull. Man kan inte göra vad som helst.
Jörgen Nordström är dramalärare och har varit engagerad i projektet sedan start.
– Ofta är det släktingar som kommer för att titta på en tolkning av sin farfars far, eller vad det nu kan vara. Det behöver man förstås ha i åtanke. – När man kommer in på en kyrkogård förhåller man sig till platsen med värdighet. Man springer inte runt och stimmar för mycket, det vet så klart både jag och eleverna. Men teatern måste få vara dramatisk också, annars blir det ju helt ointressant. Man ska inte vara en guide, utan i sin roll. Vi hyssjar inte någon, säger Jörgen Nordström.
Årets föreställning avslutas med att eleverna framför sånger av den Kalmarbördiga artisten Ola Magnell, som dog förra året och nu vilar på Södra kyrkogården.
– Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav. Det får mig så klart att fundera på vilken historia jag själv vill vara med om innan jag själv ligger där under en sten, säger Jörgen Nordström.
Man slås av tanken att det finns ju en historia under varenda grav.
Tillbaka till Magdalena Jonsson, historiker på länsmuseet. När teaterprojektet startade var hon i mitt i ett flerårigt inventeringsprojekt av kyrkogårdar i Kalmar län.
– Teatern blev en möjlighet att lyfta fram kyrkogårdar på ett annat sätt än att bara skriva en rapport eller hålla en föreläsning.
Kalmar har sju kyrkogårdar och varje säsong byter teatern spelplats.
– När jag leder publiken mellan gravarna kan jag exempelvis berätta om hur kyrkogården vuxit fram. Vad är historiken bakom att den ser ut som det gör? Man kan titta på växtlighet och struktur, och på gravvårdarna förstås. Hur ser de äldsta ut och vad har förändrats fram till i dag. Vilka olika ideal har präglat olika tider?
– Södra kyrkogården som vi spelar på i år är 150 år gammal, och anses ung i kyrkogårdssammanhang. Den anlades som en stadskyrkogård, och är gestaltad från första gruskorn. Det finns alltså inget spontant i hur den har vuxit fram.
Under promenaderna mellan elevernas framföranden vid gravarna kan Magdalena Jonsson också delge publiken mer allmän information som kyrkogårdsverksamheten gärna vill nå ut med.
– Det kan handla om hur man sopsorterar på kyrkogården, eller något särskilt som är på gång för tillfället. Kanske är man på väg att hugga ned några träd på kyrkogården. Det är en typisk händelse som kan väcka många känslor i närområdet. Då kan jag berätta om det för teaterpubliken, svara på oroliga frågor och lugna dem lite.
En annan anledning att inventera en kyrkogård är av säkerhetsskäl. Under 2010-talet skedde ett flertal svåra olyckor på kyrkans mark. I Bollebygd i Västergötland fick en flicka en gravsten över sig och dog av skadorna. I dag måste kyrkan kontrollera noga att varje sten på kyrkogården står säkert.
– Om en sten inte godkänns behöver den åtgärdas. Kostnaden ligger på gravrättsinnehavarna. Många gravrättsinnehavare väljer då att skänka stenen till församlingen, i stället för att betala. Då står församlingen inför ett svårt val. Ska de ta bort stenen eller finns det ett kulturhistoriskt värde i att den står kvar? I det läget kopplas vi historiker in. Vi inventerar ofta alla gravar på en hel kyrkogård utifrån det perspektivet.
Många gånger innebär inventeringen stora omkostnader för församlingen.
– Församlingarna ser förstås olika ut, men det kan bli bekymmersamt. För församlingar med sämre ekonomi kan det få enorma konsekvenser.
– Om man valde att plocka bort alla gravstenar som återlämnats av gravrättsinnehavaren skulle många kyrkogårdar i Sverige förvandlas till tomma gräsmattor, ointressanta platser som ingen skulle vilja besöka.
Välbesökt är däremot kyrkans mark när man sätter upp teater. Och ingen av kyrkogårdarna i Kalmar har ännu förvandlats till en tom gräsmatta utan stenar.
– Vår allra minsta publik genom åren var 100 personer. Men den kvällen konkurrerade vi också med Sveriges kvartsfinalmatch i fotbolls-VM. Nu kan vi nästan inte lägga av – folk ringer redan i januari och undrar vilka datum sommarens föreställningar äga rum. Vissa somrar har vi haft 300 åskådare som kommer till en föreställning.
– Under coronapandemin har allt förstås varit annorlunda. 2020 fick det vara 50 åskådare i spridd grupp utomhus. Som tur är visas föreställningen digitalt också.
Varför har kyrkogårdsteatern blivit så populär, tror du?
– Det beror på flera saker. Lokal historia är en viktig bit. Folk är verkligen intresserade av sin bygds historia, och den blir ju så påtaglig på en kyrkogård. Sedan ska man inte heller underskatta att det är ett gratisevenemang! Att det har blivit en tradition betyder också mycket. Folk återkommer och vill se den nya föreställningen. Och varje år medverkar ju nya elever, med nya anhöriga som vill titta.
Och hur känsligt visade det sig egentligen vara, att spela teater där vi begraver våra döda?
– Begravningsverksamheten i Kalmar har skött allt väldigt bra. När vi valt ut vilka platser och gravar vi vill spela vid har man alltid tagit kontakt med gravrättsinnehavaren, och de anhöriga. Ofta finns dock inga sådana, eftersom det mest är äldre historier vi använt oss av.
– Men vi har faktiskt aldrig fått nej av någon. Det är snarare tvärtom nu för tiden. Folk hör av sig och frågar: Ska ni inte göra kyrkogårdsteater om min släkting?
Fakta: Vandringar och teater på landets kyrkogårdar
Kyrkogårdsteater är ett sätt att tillgängliggöra en kyrkogårds – och en bygds – kulturarv, genom att gestalta personer och händelser som varit av betydelse för trakten.
I Kalmar är kyrkogårdsteatern ett kulturevenemang som återkommer varje sommar. Inspirationen kom bland annat från Borås, där man ordnat dramatiserade kyrkogårdsvandringar sedan början av 2000-talet.
På många håll i landet har hembygdsföreningar anordnat kyrkogårdsvandringar tillsammans med den lokala församlingen. På Hembygd.se finns studieplanen ”Kyrkogårdarnas berättelser” som ger vägledning i hur man samlar lokala berättelser till kyrkogårdsvandringar.
Vad gömmer sig ute i nattmörkret? Fält och skogar, vild oordning. Nyvakna barn som just ska ge ifrån sig ett frågande skri. Alla platser som övergetts och inte längre lyser. Kanske finns det som skrämmer oss allra mest där ute? För vi har ju ingen aning om det vi inte ser. Brist på ljus är brist på kontroll. Där människan verkar, där tänder man lampan.
Fast, i många tusen år levde vi stora delar av dygnet i ett dunkel. Mörkret satte ramarna för både arbete och vardagsliv, men det påverkade också våra föreställningsvärld. Rädslan för mörker var nämligen väl utbredd i alla åldrar och samhällsklasser – skrock och vidskepelse fanns till och med inskrivet i rättssystemet. År 1607 betalade exempelvis Stockholm stad fyra daler som ersättning till en borgare som blivit biten av näcken när han suttit på dass. I slutet av samma sekel blev en dräng utanför Göteborg dömd till döden för att ha haft samlag med ett bergrå.
Förmodligen var det en viss lättnad för både hantverkare, närsynta och mörkrädda när det artificiella ljuset började sprida sig på 1800-talet. Och det var väl inte utan orsak som upplysningen använde just ljuset som sin metafor?
Men sedan dess har strålkastare, reklamskyltar och gatlyktor blivit allt starkare och många fler. Jorden i dag, sedd från rymden, ser ut att glöda i natten. Få människor vet hur ett kompakt mörker ter sig eller hur en stjärnhimmel ser ut. Vi behöver riktigt mörker för att kunna uppleva riktigt ljus.
Johan Eklöf är är doktor i zoologi. Han forskar om fladdermöss och har skrivit boken ”Mörkermanifestet”.
– Ljuset från en riktig stjärnhimmel kastar skuggor på marken. Man kan nästan bli bländad av de starkaste stjärnorna. Det är överraskande ljust, gnistrande.
Att se på stjärnorna och uppleva månens olika faser hör till vår kultur. Det är en viktig del hur våra förfäder upplevde världen.
– När det var fullmåne förr kom det laster med varor in till städerna, massor hände. I månens starka ljus kunde man ju köra häst och vagn även om natten. Det är som om man glömt att vi människor faktiskt kan se i månljus. Det ljuset är ändå bara en hundradel så starkt som en gatlykta.
Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien!
Johan Eklöfs arbetstid äger ofta rum på natten. En del av hans jobb består i att inventera fladdermusbestånd.
– Varje vinter räknar jag fladdermöss nere i en gruva. När jag gått en kilometer in i berget händer det att jag stannar upp och släcker pannlampan. Mörkare än så kan mörker inte bli. Det blir så fysiskt att man nästan känner det mot kroppen. Man vill sträcka ut handen och ta på mörket, på samma sätt som man tror sig kunna ta på moln.
Det var fladdermössen som introducerade Johan Eklöf för mörkret. Enligt gammal kristen sed hör fladdermusen till djävulens anhang. Den anses vara ett orent djur som får företräda det bokstavliga såväl som det andliga mörkret, i motsats till Guds ljus. Därför är det ironiskt, menar Johan Eklöf, att kyrkor och kyrkogårdar sedan länge utgjort boplats för kolonier av fladdermöss.
– Kyrkor har ofta tagits om hand på ett liknande sätt under flera hundra år. Det är ofta lummigt på kyrkogårdar och det finns mycket att äta för fladdermössen. Vissa arter lever inomhus, på kyrkvindar. Det räcker med ett par centimeters öppning för att en fladdermus ska kunna ta sig in. Ofta finns det insekter att jaga där inne också.
På 1980-talet hade två tredjedelar av kyrkorna i Västergötland en alldeles egen fladdermuskoloni. I dag är siffran nere på en tredjedel, enligt Johan Eklöf och hans kollegors forskning. Under 1990-talet tändes nämligen fasadbelysning på kyrka efter kyrka i Sverige. Än i dag lyser en stor del av landets kyrkobyggnader som stillsamma tivolin i natten. Och djuren som sedan 70 miljoner år haft mörkret som sin hemvist blir allt färre.
Hänsyn till biologisk mångfald förutsätter att vi ser till hela dygnets fauna, påminner Johan Eklöf. Det är nämligen efter att vi människor somnat på kvällen som det mesta av naturens verksamhet i form av jakt, nedbrytning och pollinering sker.
– Vi kan inte bara tänka på de arter som lever på dagen. Mörkret är halva historien! Tar vi hand om dagfjärilar och bin har vi räddat mycket, men många skalbaggar som sköter nedbrytningen är till exempel helt beroende av nattens mörker.
Även parningen sker till stor del under nattens timmar. Lysmasken var långt mer vanlig i Sverige förr än vad den är i dag. De har svårt att hävda sig i en ljus värld.
– Lysmaskhonorna lyser och lyser, men hanarna beger sig ju till närmaste gatlykta istället, för den lyser ju så mycket starkare. Då blir det ingen parning.
Finns det då några som fortsatt värnar om mörkrets fortbestånd? Ja! International Dark-Sky Association (IDA) grundades i slutet av 1980-talet i USA. Organisationen arbetar för att öka medvetandet om mörkrets värde, bland annat genom certifiera så kallade mörkerparker – platser där det konstgjorda ljuset kraftigt reglerats och förutsättningarna för stjärnstudier är särskilt goda.
I nuläget finns 130 platser runt om i världen som skyddas av IDA.
Än så länge finns ingen mörkerpark här i Sverige, vårt närmaste certifierade beckmörker går att finna på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland.
Ljusföroreningar är fortfarande ett okänt begrepp för många. Men det är under förändring, tror Johan Eklöf. Våren 2021 beslutade exempelvis Blentarps församling i Skåne att släcka fasadbelysningen på kyrkorna för fladdermössens skull.
– Jorden har funnits i 4,5 miljarder år, glödlampan i 150. I framtiden kommer belysning vara lika strikt begränsad som buller.
Fakta: Varsam belysning
Ansvarar du för en historisk byggnad? Kom ihåg att användningen av ljus och mörker är ett sätt att förvalta och gestalta kulturarv, både interiört och exteriört.
Utomhusbelysning påverkar den biologiska mångfalden, särskilt om den kastar ljus över en äldre byggnad. I stället för fasadbelysning kan man använda sig av nedåtriktad punktbelysning i markhöjd som exempelvis följer den stig som leder fram till byggnaden.
– Många tror nog att fäbodbruk bara är någon liten pittoresk kulturhistorisk kvarleva som inte har så stor betydelse i dag, annat än som turistattraktion. Men här finns ju en enorm mängd viktig kunskap som vi kan ha nytta av i den tid av klimatkris som vi tyvärr lever i. I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop. Man producerar sin egen mat och bidrar till skapa biologisk mångfald, säger Victoria Törnqvist.
Vilka är 2020-talets fäbodbrukare?
– En stor blandning, både kvinnor och män, par och ensamstående, unga och gamla. Gemensamt för alla skulle jag säga är att de är oerhört driftiga och riktiga mångsysslare.
Vad krävs för att vara en god fäbodbrukare år 2021?
– Den största skillnaden mot förr är kanske all byråkrati. Det är så enormt många regler att förhålla sig till, regler som oftast är anpassade efter det vanligare, upprationaliserade jordbruket. Förutom att kunna hela kedjan av både djurskötsel och mjölkförädling måste man också vara en god administratör. Det gäller helt enkelt att vara duktig på väldigt många olika områden.
I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop.
”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter”, var titeln på Agneta Magnussons förra bok. Det är en koncis sammanfattning av författarens hållning. Bara fortsätt.
– Det gamla är det nya, det är min grej, säger hon på telefon från hemmet i Leksand.
– Det behöver inte vara precis som förut, utan gärna med en ny twist, men det är himla dumt att inte ta vara på det gamla. Det är bra grejer som har klarat sig under många hundra år, ska vi skippa det bara för att det inte är trendigt just nu?
I viss mening är kulturarvssorter faktiskt inte alls otrendiga, utan riktigt inne. Det okommenterade husbehovsodlandet har minskat, men på marknaden finns en stark efterfrågan efter produkter med en historia och en identitet. Råvaror och livsmedelsprodukter som går att knyta till en plats, en viss gård eller en viss odlare, ger en meny karaktär. Reko-ring, där lokala livsmedelsproducenter på förhand säljer och sedan levererar vid ett samlat tillfälle i sitt närområde, är en modell för småskalig livsmedelshantering som ger en chans att köpa lokalt. I större skala odlar företaget Nordisk Råvara sedan 2016 äldre nyttoväxter som Rättviksärt, Gotlandslins och Vreta Gulärt.
Programmet för odlad mångfald (Pom), som klubbades av riksdagen år 2000, och föreningen Sesams idoga ideella arbete med fröodling av köksväxter och andra nyttoväxter har lett till att fler sorter dokumenteras. En del säljs också via fröfirmor. Och här pratar vi inte bara trend, utan i vissa fall om riktig hajp, berättar Agneta Magnusson.
Leksandslök. Foto: Agneta Magnusson
Hon är ålderman för ärtskrået inom Sesam och ordförande för föreningen Leksands kulturväxter, som förvaltar den populära potatislöksorten Leksandslök. Namnet kommer sig av att lökarna växer som potatis. Varje sättlök bildar ett knippe om 8-10 stycken lökar.
– På förvåren får jag tio samtal om dagen från personer från folk som vill ha lökar! Det är inte klokt.
Något år tidigare rönte Dalasorten Lokförare Bergfälts jätteärt ett liknande intresse. Ärtor såldes för 70 kronor styck på auktionssajten Tradera.
– Det är lite som tulpanhandeln på 1600-talet, säger Agneta Magnusson.
Leksandslök odlar hon dels hemma, dels genom föreningen i en plantskulle på hembygdsgården i Leksand. Den planteras traditionsenligt på Erikedagen 18 maj och tas upp lika traditionsenligt på Larsdagen 10 augusti. Då brukar det komma ett 20-tal personer, som delar på den lök som hunnit växa.
– Leksandslöken har samma storlek som schalottenlök och smakar ungefär som gul lök. Det fiffiga är att vi kan lagra dem över hela vintern i rumstemperatur. Jag hittade nyligen en påse jag glömt i ett skafferi sedan 2019. Hälften av lökarna var fortfarande okej. Det är ett gott betyg.
Agneta Magnusson har en bakgrund som programansvarig och museipedagog på Skansen. Hon är fortfarande behjälplig vid Skansens Moragård, som har en kålgård och en plantskulle så som de skulle ha sett ut på 1700-talet. Här växer Rättviksärter, Solleröärter och så klart Leksandslök.
Solleröärt. En gråärt. Foto: Agneta Magnusson
– Det här är vad jag verkligen tycker är roligt! När man kopplar ihop hus och livet så som det var på riktigt. Fler hembygdsföreningar borde odla nyttoväxter tycker jag.
Tidigt 2000-tal flyttade Agneta Magnusson till Leksand, där hon snart blev aktiv i föreningen Leksands kulturväxter. Föreningen startade 2006 för att inventera kulturväxter i trakten och har sedan dess gett ut böcker och arrangerat kurser. En period drev man ett så kallat fröbibliotek på Leksands bibliotek, där besökarna kunde få både frön och goda råd.
– Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg. Men det get gav de äldre odlarna i våra trädgårdsföreningar en chans att vara till nytta fast de kanske inte själva odlar så mycket längre. Det blev mycket samtal, vi var nog ganska högljudda på bibblan.
Det roligaste var att det kom ovana odlare, barn och unga. Det hade vi inte sett framför oss i förväg.
2019 gav Agneta Magnusson ut sin första bok på egna förlaget Agneta Magnusson kultur. ”Gråärter, rovor – och den älskade kålroten”. 2020 kom ”Följ det gröna spåret! Bara fortsätt att ta hand om gamla nyttoväxter” och hösten 2021 är det dags för ”Ett evigt odlande. Ett årsvarv om vårt gröna arv”.
I böckerna träffar Agneta Magnusson odlare och berättar om egna erfarenheter av norra Dalarnas kulturarvssorter. De flesta hon möter är privatpersoner som aldrig har slutat. Några är yngre och nytillkomna. I några fall är det hembygdsföreningar som står förvaltandet av det gröna kulturarvet. Ludvika hembygdsförening odlar gråsockerärten Biskopen, en hög och kraftig sort som blommar i vackert rödviolett. I likhet med många äldre sorter kan Biskopen sås tidigt och är inte särskilt känslig för frost.
– Många äldre sorter är tåliga. De har anpassat sig och funkar i alla väder. De ger kanske inte lika mycket som moderna varianter, men de är säkrare.
Baljorna på Biskopen går att äta som sockerärter när de är små, men får som mer fullmogna sega hinnor som gör dem oätbara. Då måste de torkas. Och det är i torkad form, med en mild nötaktig smak, som Biskopen har sin styrka, menar Agneta Magnusson. Även kulturarvssorten Finnmarkens vita kålrötter odlas av Ludvika hembygdsförening.
Finnmarkens vita kålrötter. Foto: Agneta Magnusson
Känner du dig själv rotad i ditt nya landskap genom arbetet med dess nyttoväxter?
– Ja. Särskilt i och med att vi i föreningen Leksands kulturväxter varit ute och inventerat så mycket i trädgårdar, inte bara bland trädgårdsfolk utan bland de som odlar bara för att. Jag har inget emot prydnadsträdgårdar, men det här blir mer mångfacetterat. Medverkar man vid slåtter träffas man år efter år, då kommer man varann inpå livet.
Fotnot: Läs om Agneta Magnussons aktuella projekt här.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
