– Ovanför min mormors och morfars säng hängde flera svartvita foton. Det var särskilt två av bilderna som fascinerade mig som barn, berättar Marie Lok Björk, författare, journalist och förlagsarbetare.
– Den ena fotot föreställde tjusig kvinna i en vit långklänning framför ett stort hus. Om den sa alltid morfar stolt: ”Det där var min mamma när hon var handlardotter.” Bilden bredvid föreställde samma kvinna med man och barn, men utanför en statargård. Och det var där hon hamnade sedan.
Marie Lok Björk har skrivit Att välja ett liv, en historisk roman med utgångspunkt i hennes morfars mammas livshistoria. Hur kom det sig att handlardottern Ottilia blev mjölkerska i statarlängan?
– När jag såg bilden av Ottilia igen som vuxen och själv var nyförlöst småbarnsmamma kunde jag plötsligt sätta mig in i hennes perspektiv, och moderskapsrollen. Då blev jag som besatt av att ta reda på vad det var som hände, berättar Marie Lok Björk.
Ottilia föds år 1900 i Harbo socken i Uppland. I bokens början arbetar hon fortfarande i familjens lanthandel och ska precis fylla 21, den tidens myndighetsålder. Nu ska hon äntligen våga berätta för föräldrarna om Åke, sin hemliga kärlek. Men till Ottilias besvikelse godkänner föräldrarna inte den mindre bemedlade Åke som dotterns kommande gemål. Då är hon redan gravid med hans barn.
Trots många motgångar är Att välja ett liv inte på långa vägar en tragedi. Huvudpersonen Ottilia har en osviklig förmåga att fortsätta framåt. Även under åren som mjölkerska på statargård, med långa dagar och småbarn som fick ta hand om sig själva medan Ottilia arbetade.
”Förlåt, jag är ny här, är det bara att gå in?” sa Ottilia. ”Ja, och skynda på, annars kommer inspektorn. Inte en sekund sena får vi vara”, sa Mia och himlade med ögonen. Fler kvinnor hade dykt upp och gick nu förbi Ottilia och Mia in i ladugården. ”Kom med här”, sa Mia och tog henne i armen. Hon gav Ottilia en träpall och en hink, och visade var hon skulle hälla över mjölken när hinken var full. Det var viktigt att mjölken togs om hand direkt. Den skulle snabbt silas och kylas. Slarvade de med hygienen kunde det få katastrofala följder, sa Mia och visade var Ottilia kunde rengöra sina händer och armar både före och under mjölkningen. Sedan var det bara att sätta i gång. Minst tio kor skulle hon mjölka innan hon fick gå tillbaka till barnen.
(…)
Nu var hon statare. Det stod här. Johanna Ottilia Larsson. Kontrakt på ett år. Några få ören som kontant lön, beroende på hur mycket mjölk hon levererade. Resten i stat. Vete, korn, råg, kaffe, ärter, strömming, salt, sill, potatis, ved. Och så tre liter mjölk per dag.
Ur Att välja ett liv av Marie Lok Björk
Är Ottilias livsberättelse typisk för en svensk statare?
– Nej, att göra en klassresa nedåt var inte särskilt särskilt vanligt. Att Ottilia dessutom kom ensam till statarlängan, och inte i sällskap med en man, är också rätt unikt.
Marie Lok Björk har lagt mycket tid på att intervjua sin morfar, som alltså levde sina första barndomsår på statargård.
– Mormor och morfar har alltid brunnit för politik och klassfrågor och redan när jag var liten visste jag vad en statare var. Dessutom har morfar alltid varit en bra historieberättare. Det finns en scen där Ottilia lurat sin dotter Berta att man tappar håret om man äter för mycket smör. Ottilia försöker på så vis få det lilla smör de har att räcka längre. Det är en typisk anekdot som kommer direkt från morfars barn. Han har alltid kunnat ta ner berättelsen på en nivå som gjorde den spännande.
Under arbetet med Att välja ett liv har Marie Lok Björk haft stor nytta av Statarmuseet på Överjärva gård i Solna.
– Eftersom museet var stängt på grund av pandemin fick jag fri tillgång till den gamla statarlängan. Jag satt där och skrev under så pass lång tid att alla årstider hann komma och gå, precis som i boken. På vintern var verkligen svinkallt därinne. Husen är byggda på billigaste möjliga sätt och det drog från både väggar och golv. Det var bra att få uppleva det, och känna hur små rummen var. Det gav oerhört mycket för boken.
Hur mycket tror du att gemene man vet om statarsamhället i dag?
– Alldeles för lite! Det är verkligen en lucka i svensk historia, och i folks allmänna kunskap. Själv hade jag inte förstått tidigare hur mycket kvinnor jobbade i statarlängan, utöver att ta hand om hem och barn.
– Många äldre personer som läst boken har berättat för mig att de själva har vuxit upp i statarlänga. Andra har kanske en mormor och morfar som gjorde det. Det sorgliga är att många säger ”Jag passade aldrig på att fråga om det”. De får en påminnelse om vad de missat.
Kjell-Åke Larsson har nyss ätit lunch i sitt radhus i Veberöd. Även han har minnen av hur det var att vara barn i statarsamhället.
– Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Som barn bodde Kjell-Åke i en statarlänga som tillhörde Skönabäck gods i Skurups kommun.
– Mamma mjölkade kor och pappa körde häst. De jobbade mycket förstås. Vi var tio syskon och jag var tredje yngst i syskonskaran. Vi bodde i två rum och kök och barnen sov två eller tre i varje säng. Det var inget man tänkte på, det var bara så det var.
Kjell-Åke började bistå i arbetet på gården redan när han var liten.
– Det fanns 70, 80 mjölkkor som jag hjälpte till att vakta när jag hade sommarlov. Det var ett fint jobb. Kor, de betar ju, och sedan lägger de sig ner för att idissla ett par timmar. Sedan reser de sig på nytt. Det var lite långtråkigt men jag läste mycket böcker. Ibland äventyrsböcker.
Vad gjorde ni barn i statarlängan mer när ni inte gick i skolan?
– Vi lekte mycket i skogen. Ofta kurragömma. Det fanns fem lägenheter i vårt hus så vi var många barn. Vi hade höns på gården och ibland gick vi och lämnade ägg i affären. Då fick vi mat i utbyte.
Minns du vad ni brukade äta i statarlängan?
– Två gånger om året slaktade vi en gris. Vi saltade köttet för vi hade ju ingen frys. Mor plockade mycket bär, och syltade själv.
Efter sju år i skolan började Kjell-Åke jobba heltid på gården.
– Jag körde häst. Det tyckte jag om. På gården fanns 24 arbetshästar.
Det tyngsta jobbet på Skönabäck gods var att flytta sten, när man skulle gallra betor.
– De stora stenarna låg i vägen på åkern, och de flyttade man med ren mannakraft. Det kunde ta en hel dag och ryggen tog stryk för många av de äldre.
Kjell-Åke har inga tydliga minnen av hur det var när han var nio år och statarsystemet upphörde.
– Man jobbade ju kvar på gården. Den stora skillnaden var ju förstås att man fick kontanta pengar i stället för stat. Men jag vet att många tyckte det var sämre, i alla fall i början innan systemet hade kommit i gång riktigt.
Hur tycker du den generella kunskapen om statarsamhället ser ut i dag?
– De som är lika gamla som jag vet ju en hel del. Men de som är yngre verkar inte veta så mycket. Jag har fått Parkinsons sjukdom och det gör att jag inte längre minns allt så bra. Men vissa saker har man kvar. Det är minnen för livet.
Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Bortsett från en kortare session som sjöman på en båt med destination Sydafrika fortsatte Kjell-Åke att arbeta inom jordbruket.
– Jag hade nog inget sjömansblod i mig så jag stannade i Sverige sedan.
Efter att ha arbetat med besprutning i 30 år blev Kjell-Åke sjuk i cancer och var tvungen att gå ned i arbetstid. Då kom den ideella verksamheten på Statarmuseet i Skåne att betyda mycket.
Barbro Franckié är museichef på Statarmuseet i Skåne. Museet har sin upprinnelse i ett folkbildningsprojekt på 1980-talet – Statarliv i Skåne – i regi av Svenska Lantarbetareförbundet, ABF Skåne och Historiska Institutionen vid Lunds Universitet.
– Tusentals människor med erfarenheter liknande Kjell-Åkes har bidragit till trovärdigheten här. Det är minnen och engagemang från människor som Kjell-Åke som är museets grundstomme, säger Barbro Franckié.
Statarlängan ligger vid randen till Torups bokskog och är byggd av handslaget tegel. Museet inrymmer rekonstruerade bostadsmiljöer från 1928 respektive 1952. Här finns även museibutik, bibliotek och ett krav-certifierat café. Utöver minnen och erfarenheter har ideella krafter som Kjell-Åke bidragit med att bygga och renovera i museilokalerna.
– Många före detta lantarbetare har en väldig kunskap och mångsidighet. Här har gjutits och sågats, man har renoverat kök och förråd och utedass. Men jag vill understryka att kärnan i all volontärverksamhet är att ingen någonsin får tas för given. Det är särskilt viktigt att bekräfta volontärt arbete – och att återkommande bjuda på fika, middagar och festliga inslag.
Ofta är det i pensionsåldern som volontärer likt Kjell-Åke knutits till museet.
– Men jag har noterat att många volontärer nått en hög ålder, berättar Barbro Franckié.
– Jag tror det har att göra med att man alltid haft något göra – man har ju träffat folk varje dag och fått prata om sina liv.
Elever på skolbesök i museet får lära sig om livet som statare genom att hjälpa till att ta hand om museets grisar, kaniner och höns.
– Den pedagogiska verksamheten är vår hjärteverksamhet. Ungdomarna lagar mat och bakar bröd i vår gamla bakugn. De sår och skördar och rensar ogräs. Ofta jobbar man i små grupper om två till fyra elever.
På museet har många möten mellan volontärarbetande pensionärer och besökande skolelever skett genom åren.
– I samtalen med barnen har många av de äldre blivit varse att deras berättelser inte är självklara i dag. Den upptäckten har varit med och format pedagogiken på museet.
Varför är det fortfarande viktigt att berätta om hur livet såg ut för en statare?
– Det finns många anledningar. Men jag tycker det är extra angeläget att påminna om är att historia här i Sverige inte är historia i alla delar av världen. System liknande statarsystemet finns ju fortfarande på många håll – till exempel i södra Italien, i Portugal och i Sydafrika.
Även ur klimatsynpunkt är det intressant att påminnas om hur man i statarsamhället tänkte kring hållbarhet och återanvändning, menar Barbro Franckié.
– För dem var det förstås en belastning med begränsade resurser, men jag tror det kan vara viktigt för människor i dag att få syn på att man är mer än ett jag, här, just nu. Global solidaritet behövs, och därför behövs Statarmuseet.
FAKTA: STATARSYSTEMET OCH STATARMUSEER
Under ungefär 200 år jobbade lantarbetare på gods och större gårdar mot en lön som till största del bestod av mat och husrum. Lönen i natura kallades ”stat”. Statargårdarna fanns framför allt i de södra delarna av Sverige och anställningen involverade ofta hela familjer. Man arbetade på årskontrakt men det hände att statare på grund av begränsade medel hamnade i skuld till gården och därför inte kunde flytta förrän skulden var betald.
Flest människor med statarvillkor fanns det under 1800-talets senare del. Då levde omkring 140 000 personor i statarlängor i Sverige. I takt med jordbrukets mekanisering blev statarna färre. År 1945 upphörde statarsystemet efter ett avtal mellan Skog- och lantarbetsgivarna och Svenska lantarbetarförbundet.
Arbetarförfattarna Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson har skildrat livet som statare i Sverige. Ivar Lo-Johansson var framträdande i debatten om statarnas arbetsvillkor som föranledde att statarsystemet avskaffades.
På bland annat Överjärva gård i Solna, i småländska Huseby, på Enköpings museum och i Karlsund i Örebro kommun finns museiverksamhet som berättar om statarsystemet. Statarmuseet i Skåne är det största i sitt slag. 2020 utsågs det till Årets Arbetslivsmuseum.
Från papperskartor, ljusbord, plastfilmer och tuschpenna till dator. Det är betydligt smidigare att göra den typ av kartöverlägg som agrarhistorikern Niklas Cserhalmi lär ut i Fårad mark i dag, än vad det var när han skrev handboken för 25 år sedan.
– Det vi gjorde på 90-talet när vi tog tåget till Gävle och gick till Lantmäteriet för att titta på kartor, det kan man göra hemifrån nu.
Niklas Cserhalmi är i dag chef för Arbetets museum i Norrköping och ordförande för organisationen Sveriges museer. Fårad mark skrev han efter att ha lett projektet Landskapsarvet, som drevs av Sveriges hembygdsförbund och Riksantikvarieämbetet i syfte att föra ut kunskap om hur man kan tolka historiska kartor.
Metoden beskriver Niklas Cserhalmi som att ”dra bort en filt”, plötsligt öppnar sig landskapet och tidigare oanade berättelser framträder.
– Under ett par år reste jag runt till hembygdsföreningar landet över. Det var fascinerande att gå på fältvandring tillsammans, den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
Boken publicerades ursprungligen som ett specialnummer av Bygd och Natur. Sedan 1998 har den använts som handbok av hembygdsintresserade, men också som kurslitteratur vid flera universitetsutbildningar.
Den nya utgåvan är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges hembygdsförbund. Niklas Cserhalmi har uppdaterat boken i sin helhet och SLU:s Kristofer Jupiter svarar för ett tillägg om digital rektifiering av kartor.
– Digitaliseringen hade kommit i gång på 90-talet, men det var ändå stenålder jämfört med i dag. Vi hade exempelvis inte möjlighet att göra digitala kartöverlägg, säger Niklas Cserhalmi.
Den här metoden gör att man kan ställa frågor till landskapet på ett helt nytt sätt.
I slutet av 1990-talet ärvde Erika Myrsell en liten stuga i Stora Skedvi, Dalarna. Stugan hade hört till ett ödehus som numera var rivet. Bakom stugan reste sig en granskog. Efter ett drygt decennium som stugägare beslutade Erikas familj att hugga ned skogen. Först då påmindes de på allvar om den urgamla jordkällare som hela tiden hade tillhört huset.
– Källaren utgjorde underdelen till en nedgången lada, som låg på en liten kulle. Från ena hållet kunde man gå in i ladan, och i den andra var ingången till jordkällaren. Vi hade nästan aldrig varit där inne, men när träden omkring försvann blev alltihop liksom vår gård. Och då började vi undersöka jordkällaren.
– Det var så mörkt och dörrarna var alldeles ruttna. Vi tyckte det var lite otäckt faktiskt. Först och främst var vi tvungna att bygga nya dörrar. Och när vi började renovera startade jag Jordkällarens vänner. Jag var med i Utedassets vänner sedan innan.
Erika Myrsells jordkällare efter renovering. Foto: Privat
Den typiska jordkällaren är byggd i en slänt och den bärande konstruktionen är alltid sten.
– Min källare byggdes 1891, det står inristat ovanför ingången. Oftast är jordkällare fantastiskt byggda. Men om man inte använt en källare på väldigt länge är det viktigt att kolla så att alla stenar ligger på plats för att inte riskera ras.
– Vi använder vår jordkällare till sylt, saft, potatis, vin, läsk och öl. Allt som behöver kyla men inte får plats i kylskåpet. Jag förvarar alltihop i en ”skjuträv”, en gammal skottkärra med järnhjul. Många i gruppen har satt upp trähyllor, men det är viktigt att impregnera så att träet inte möglar i fukten.
En del medlemmar i Jordkällarens vänner använder sin jordkällare som ett extrarum:
– Många fixar med belysning och bord, de ordnar både middagar och after work. Några har till och med gjort bastu där inne!
Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
En jordkällare ämnad för ursprunglig användning bör dock hålla en temperatur på 7-8 grader. Det ska vara svalt på sommaren, men inte frysa till om vintern.
– Det är viktigt att ha dubbla dörrar för temperaturens skull. Och så ska det finnas ventilation, både via dörrar och tak. Dräneringen är jätteviktig. Vi har provat att gräva utanför vår källare för att regnvattnet lättare ska rinna undan. Kanske kommer vi lägga grus inne på golvet också, vi får se.
Möss och råttor tar sig gärna in i jordkällare, eftersom de älskar potatis. Lättast håller man skadedjur på avstånd genom att använda rätt sorts förvaringskärl. Även större spindlar är återkommande hyresgäster.
– Många klagar på att de har mycket spindlar och någon i gruppen hade inte vågat gå in i sin källare på 20 år. Men, det sägs att spindlarna är ett tecken på att det är lagom fuktigt, att jordkällaren mår bra.
Tillströmningen av medlemmar till Jordkällarens vänner har ökat drastiskt de senaste åren. Erika tror att det är ett tecken i tiden.
– Vår tillvaro håller på att förändras. Vi går mer och mer mot det gamla bondesamhället. En jordkällare är både kultur och gammal teknologi.
Fakta: Jordkällarens historia
Ett flertal hembygdsföreningar har jordkällare i sitt fastighetsbestånd. Jordkällaren var en byggnad som från 1800-talet kom att ingå i många gårdsbilder. Rovor och kål vinterförvarades dessförinnan oftast övertäckt, ovan mark. När den mer frostkänsliga potatisen blev stor på 1700-talet grävdes inledningsvis så kallade potatisgropar, därefter byggdes jordkällare.
I samband med laga skiftesreformen 1827, då gårdar flyttades ut från byplatsen till nya bättre, sammanhängande jordbruksfastigheter, tog byggandet fart på allvar. Rika byggde jordkällare i sten, fattiga oftast i trä, skriver Länsstyrelsen i Västra Götalands län i skriften ”Ta hand om din jordkällare” (2015).
Det började med en flytt. Konstnären Maria Backman köpte ett hus i Smedjebackens kommun i Dalarna år 2009. Det var på sätt och vis en hemkomst, Backman är uppvuxen inte långt därifrån. Då, på 1960- och 70-talet, talade ingen om det så kallade ”ryssläger” som funnits på orten under andra världskriget. Det var först nu fick hon höra om att det legat någonstans i skogen. Nyfikenheten vaknade.
– Min mammas familj bodde i Karelen när Sovjetunionen anföll. Min morbror gick ut i krig som 16-åring. Jag har minnen av kriget i familjen, det spelar in för mitt intresse, säger Maria Backman.
Hon började ringa runt, till föreningar och privatpersoner, leta litteratur och gräva i Krigsarkivet och Riksarkivets samlingar. Det visade sig att det inte funnits ett läger, utan åtminstone tre, bara i Smedjebacken-trakten. I Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. I Krampen finns en stor sten ”rysstenen”, med inskriptionen CCCP 1944 och den sovjetiska flaggans hammare och skära. Den har en lokal historiker konstaterat att männen högg kort innan de sändes hem till Sovjetunionen år 1944. Stenen ligger precis bredvid den väg som kallas ryssvägen.
– De vägar fångarna byggde finns kvar, och en del annan infrastruktur. Annars är historien till stora delar sådan att man får leta efter den i arkiv, eller i minnen hos de få som fortfarande kommer ihåg, säger Maria Backman.
I samarbete med kollegan Hanna Sjöberg har Maria Backman sedan 2017 producerat utställningar som handlar om de svenska lägren under andra världskriget. Det finns mycket att berätta, och än är de inte klara.
Under krigsåren kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige. Flera nationer hade exillegationer i Sverige som bekostade sina flyktingars uppehälle och kontrollerade dem, i samarbete med svenska staten. Principen var att flyktingar så snart som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva.
I ”rysslägren” arbetade främst sovjetiska krigsfångar som lyckats fly från tvångsarbete i Norge, dit de förts av tyska trupper. Av omkring 100 000 personer beräknas ungefär 4 000 ha flytt, och av dem tog sig 2 500 levande till Sverige där de i regel placerades i läger i väntan på att återbördas till Sovjetunionen.
Förhållandena vid lägren var enkla men drägliga, i synnerhet i jämförelse med hur det såg ut i övriga Europa under krigsåren. I vissa fall fanns det tillgång till bibliotek. Männen fick betalt för sitt arbete och så länge de också återvände var de fria att lämna förläggningen.
Ukrainaren Ivan Denisov berättar i en norsk bok om de sovjetiska krigsfångarnas öde att månaderna på uppsamlingslägret i Lisma i södra Stockholmstrakten var hans bästa i Sverige. ”Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på Operan.”
Den sovjetiska legationen försåg flyktingarna med kostym, slips och skor. De fick i vissa fall också instrument. Detta fick de sedan betala av, med lönen från arbetet i lägren.
I förgrunden syns resterna efter norrmännens baracker i Sågmyra. Foto: I förvar-projektet
När I Förvar visades i Norrköping berättade en besökare som inte varit mer än fyra år under kriget att han ännu mindes hur ryssarna gått bygatan fram i kostym.
– De såg jättesnajdiga ut, betydligt snyggare än de vanliga bönderna i trakten. Krigsfångarna och flyktingarna fungerade på det sättet som ett slags propaganda för den sovjetiska staten. Andra personer vi träffat har berättat att det visades film på förläggningarna. Det var ofta ren propaganda, säger Maria Backman.
Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma.
Lägren var många, bara i Dalarna existerade över 200 stycken, och ofta småskaliga. De hade olika inriktning och syfte. Den vanligaste typen var så kallade huggarläger, en extremt tillfällig inrättning. Kriget medförde en svår bränslebrist. Kol, bensin och olja var bristprodukter. Skog höggs ner både för att användas till uppvärmning, till bränsle i gengasbilar och till papperstillverkning. Såväl lakan som mattor tillverkades en period i papp i Sverige.
Inte bara flyktingar utan även arbetslösa svenska byggarbetare och rekryter skickades på huggarläger. Gemensamt för de flesta deltagarna var emellertid att de saknade tidigare erfarenhet av allt vad timmersvansar och barkspadar hette. För att denna arbetskraft alls skulle kunna ses som en kraft ordnade Arbetsmarknadskommissionen huggarkurser. Arbetslag om åtta, tio man, en instruktör och en kocka skickades ut i skogen för att arbeta och bo tillsammans i en av kommissionens uppmonterade baracker, berättar Backman och Sjöberg i utställningen ”I Förvar: Huggarlägret”. ”Spåren är borta men vi vet att någonting har hänt där det nu står 70-åriga, avverkningsmogna tallar och granar.”
Andra läger hade syftet att isolera personer som riskerade att misshaga utländska regeringar. För utländska medborgare var det under kriget förbjudet att ägna sig åt politisk verksamhet i Sverige.
– De här lägren placerades på platser på ordentligt avstånd från större städer, men som samtidigt låg så till att gick att ta sig dit någorlunda lätt med tåg. Det är ironiskt: De här platserna valdes ut för att de låg så långt från offentligheten, men hit kom bokstavligt talat kriget i Europa i form av flyktingar, desertörer och fångar som lyckats rymma, säger Hanna Sjöberg.
I juni öppnar den senaste utställningen i serien, ”I Förvar. Interneringslägret”, som utgår från interneringslägren Smedsbo och Långmora i södra Dalarna i närheten av Avesta och Hedemora. I interneringsläger placerades flyktingar som av olika skäl ansågs opålitliga. – De kunde vara politiskt opålitliga, men också arbetsovilliga, kanske småkriminella eller bara krångliga människor, säger Hanna Sjöberg.
Arbetsuppgifterna kunde bestå av skogsarbete, men också av sådant som att tillverka kuvert. Interneringslägrens sammansättning speglade Sveriges balansgång under kriget. Inledningsvis internerades mest tyska socialdemokrater och kommunister eftersom Sverige ville undvika att reta Nazityskland, berättar Hanna Sjöberg.
– Mot slutet av kriget var de flesta i lägren tyskar och norrmän som samarbetat med tyskarna. Det här var personer staten helst av allt hade velat utvisa, för att slippa problem. Men man höll på asylrätten. Till skillnad från i dag.
Ni återkommer i det här projektet till parallellerna till dagens flyktingmottagande. Hur gestaltar ni det i era utställningar?
– Det är jättesvårt, man vill inte skriva folk på näsan. Men jag tycker det är tydligt i sig. Det här var en svår tid i Sverige, även om vi aldrig blev invaderade. Ransonering infördes tidigare här än i Frankrike, till exempel. Ändå var man tvungen att dela med sig till de flyktingar som kom. I dag har vi det så mycket bättre, men många kan ändå inte tänka sig att dela med sig, säger Hanna Sjöberg.
– Jag ser också I förvar-projektet som ett sätt att få nya perspektiv på hembygden. De nya flyktingförläggningarna under flyktingströmmen 2015 ingår också i hembygdshistorien, säger Maria Backman.
Fakta: Om projektet – I förvar
Utställningen ”I förvar: Interneringslägret” visas på Avesta konsthall och i en manskapsbod vid Sjöviks Folkhögskola den 18/6 till 7/8 2021.
Projektet I förvar har visats på en lång rad platser sedan första utställningen i Mora år 2017. Något slutdatum finns inte, se Hemligstämplat.nu för kommande aktiviteter och för bilder och berättelser från de platser där konstnärsduon funnit läger.
Hanna Sjöberg bor i Berlin sedan tidigt 1990-tal. Flytten sammanföll med kriget i före detta Jugoslavien och parallellerna mellan de övergrepp och folkfördrivningar som pågick där och det som skett i Tyskland bara 50 år tidigare är teman hon återkommande arbetat med sedan dess i olika konstprojekt.
Maria Backman är i grunden målare, men arbetar också med bland annat video och installationer.
Inom ramarna för I Förvar har de samverkat med en lång rad museer, organisationer, regioner och kommuner. Däribland Norrbärke hembygdsförening, Huddinge hembygdsförening och Sveriges Hembygdsförbund.
Berättat av Jorik Otterbjörk: ”När jag var 25 såg jag en annons om ett jobb i lanthandel på Holmön. Det ingick ett hus att hyra för den som fick jobbet. Fram till dess hade jag jobbat på butik i hela mitt vuxna liv. Jag hade ingen anledning att fortsätta med det, och hade nog egentligen tänkt börja göra nåt annat snart. Dessutom hade jag ingen koppling till Holmön eller skärgården över huvud taget.
Men det var ändå ett lätt val för mig och min sambo Lovisa att flytta, när jag väl fick jobbet. Det var ju både bostad och tillsvidareanställning, en trygghet. Jag är uppvuxen i en by på landet och jag hade länge längtat bort från stan, bort från Umeå. Det fascinerade mig att livet på Holmön liknar en humla, som ju inte borde kunna flyga men ändå gör det. Alla sa att det inte går att bo här, ändå går det ju.
Fram till 1973 var Holmön en egen kommun. Den känslan lever kvar. Det finns en övertygelse i folk, en kraft i vad man kan göra tillsammans. 2004 kunde inte de förra ägarna driva butiken längre. Men då bildades en ekonomisk förening som drivs av ett aktiebolag. Medlemmarna i föreningen hjälps åt att jobba ideellt tillsammans med mig, som är enda anställd. Vi får ett årligt ekonomiskt stöd från regionen också. Utan stödåtgärder skulle vi inte kunna hålla igång affären.
Det finns en myt om landsbygden att den är isolerad, att det är ensamt. Men man lever ju jättenära inpå människor, för man är beroende av varandra. Har man minsta anlag för att tycka att det finns en poäng med gemenskap så är ju så är det ju väldigt fint att bo som vi gör. Gemenskaper finns förstås i städerna också. Men jag tror att gemenskap blir tydligare när man har gränser omkring sig, och ingenstans är väl gränserna så tydliga som kring en ö. Här finns inget diffust gränsland, inga problem som man kan påstå inte har med oss att göra. Det är ju faktiskt bara vi här, och allt här är vårt gemensamma.
Fram till 1973 var Holmön en egen kommun. Den känslan lever kvar. Det finns en övertygelse i folk, en kraft i vad man kan göra tillsammans.
Jag har ett roligt, fritt och omväxlande jobb. Affären har många stamkunder och jag tycker mycket om att packa upp varor. Det är liksom primitivt, hetsigt, kul. Men framför allt är det skönt att känna att jag jobbar med något som är bra för byn. Under större delen av året är vi den enda mötesplatsen på ön. Här finns ju inga villaområden, inget umgänge över staketen.
Det är en gammal by och många som bor här har gjort det i generationer. Om sommaren är vi omkring 500 som flest. Men när det är vinter och kommunikationerna är riktigt vidriga, då är vi 40 stycken på ön. Nästan alla som lever här har dubbla boenden. Ett här, och ett på fastlandet, för det är svårt med kommunikationerna.
Den senaste vintern var faktiskt hemsk. Förbindelserna till Holmön fungerade inte, varken med färja, svävare eller helikopter. Färjan hit är gratis och ska räknas som en väg. Jag tycker inte att man bara kan stänga ned en väg. Men ön var isolerad i flera veckor.
Det drabbade oss som lever här hårt, både personligt och professionellt.
Flera familjer fick bo på skilda orter. Min dotter är öns enda bofasta barn och hon
har varit helt knäckt för att hon längtat så efter andra barn. De äldre har fått ställa in sina läkartider och inte kunnat få vaccin mot covid-19. En man härifrån som är under cancerbehandling var tvungen att bo på hotell på fastlandet i fem veckor.
Jag tycker inte att vi ska behöva försvara vår rätt att fortsätta leva här på Holmön.
Vi kan väl bara få bo här utan att behöva övertyga folk om det unika och magiska i Kvarken? Jag har bott här i sju år och då minns man inte så mycket annat. Det här är mitt hem nu.”
Fakta: Så funkar Holmöns lanthandel
Holmöns lanthandel drivs som en ekonomisk förening som ägs av ett aktiebolag. Förutom dagligvarubutik fungerar affären även som bensinmack, apotek, bibliotek, systembolag och lantbrevbärarombud.
Butiken tar emot Särskilt driftstöd för dagligvarutbutiker i sårbara och utsatta lägen, en stödåtgärd som ges till små dagligvarubutiker glesbygder där förutsättningarna att skapa en god tillgång till kommersiell service är begränsad.
Holmöleden trafikeras sedan 2013 av vägfärjan Capella. Färjan klarar inte att bryta is. När Kvarken är isbelagd ersätts därför färjan av svävare, men denna kan köra först när det är 20 cm tjock blankis. Tiden däremellan nås ön med helikopter. Enligt Trafikverkets regler sätts dock helikopter in först när det har gått fem arbetsdagar utan att övrig trafik varit möjlig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
