Han har skrivit Hisingens historia

Han har skrivit Hisingens historia

Text: Ida Säll

Den gräns som en gång skilde Sverige och Norge delar än i dag Göteborgsön Hisingen mellan Västergötland och Bohuslän. Martin Ahlstedt är aktuell med boken ”Hisingen: Ön i gränslandet”, om Sveriges femte största ö.

– Det började med en diskussion på Twitter 2017 som gjorde att jag ville googla fram exakt var gränsen mellan Västergötland och Bohuslän går. Men det gick inte – landskapsgränser har ju ingen funktion längre och det fanns inga detaljerade, digitala kartor över sådana gränser.

Genom boken ”Bohuslänska gränsmärken” från 1933 fick Martin Ahlstedt vetskap om att en gräns historiskt sett inte är en linje. Före kartornas tid bestod en gräns i stället av ett antal gränsmärken.

– På Hisingen finns elva platser som alla har en historia som gränsmärken. Vissa ser likadana ut nu som de gjort förr – Skändla rös till exempel är ett intakt bronsåldersrös. Södra älvstranden däremot är helt industrialiserad i dag. Inget är sig likt.

När han började blogga om sina vandringar mellan Hisingens gränsmärken upptäckte Martin Ahlstedt att det fanns ett starkt intresse för Hisingen bland läsarna – och att det saknades en bok som tar ett helhetsgrepp om Hisingens historia.

Du liknar Hisingen med sina industrier, skog och lantbruk vid ett land i miniatyr. Är Hisingen en förbisedd ö?
– Man skulle kunna säga att Hisingen länge befunnit sig i Göteborgs utkant.

Hur då?
– Förr var Hisingen ren landsbygd och kallades för ”Göteborgs köksträdgård”. Bönderna åkte därifrån in till stan för att sälja sina potatis. Länge handlade det alltså om en relation mellan stad och land.
– Jag är själv uppvuxen i Backa på Hisingen, som länge klassades som ett särskilt särskilt utsatt område. Det gör det inte längre, men andra delar av Hisingen anses fortfarande vara det. Den allra största delen av Hisingen är dock fortfarande ren landsbygd med hästar, kor och jordbruk. Det finns många fördomar om Hisingen bland folk som aldrig varit där.

Betraktas Hisingen generellt som en ö eller som en förort?
– Många ungdomar i dag säger ”i Hisingen” i stället för ”på”. De tänker inte längre på Hisingen som en ö. Och när de pratar om Hisingen menar de generellt bara Backaplan och Kvilletorget – det vill säga förortsbebyggelsen. Torslanda, som är ett finare villaområde, kallas däremot sällan för Hisingen, även om det ligger där.

Vad är det med gränser som fängslar dig?
– Främst hur gränser påverkar folk som råkar bo i närheten av dem. Från mitten av 1200-talet fram till freden i Roskilde 1658 var Hisingen en ö som delades mellan två riken. Under en väldigt lång tid var det krig, och människorna som bodde vid gränsen var tvungna att hjälpa till på olika vis i krigsföringen. När Bohus fästning anlades tvingades till exempel bönder ställa upp med skjuts och husrum till soldater.

– Än i dag kan man gå längs stenmurar i skogen på Hisingen som förr har utgjort riksgränsen mellan Sverige och Norge.

Vilken är din egen favoritplats på Hisingen?
– I Skändlaskogen finns en skogsbeklädd kulle som är en okänd plats för många. Innan landhöjningen var det en egen ö.

Läs Martin Ahlstedts blogg Alla platserna här. Mer information om boken finns här.

Nu samlar Nordiska museet in släktforskares fynd

Nu samlar Nordiska museet in släktforskares fynd

– Släktforskarna är en stor gräsrotsrörelse som över hela landet gör en viktig insats för att spara vår gemensamma historia. Med den här insamlingen hoppas vi kunna uppmärksamma dessa eldsjälar. Vi hoppas även att kunna lyfta hundratals människoöden ur historiens glömska och framtidssäkra deras berättelser i våra samlingar, säger Jörgen Löwenfeldt, projektledare för digitala insamlingar på Nordiska museet.

I mars 2024 lanserade museet därför en ny digital insamling riktad mot landets släktforskare. Insamlingen är också kopplad till forskningsprojektet ”Oväntade genealogier? Släktforskning, identitet, minne och släktskap i Sverige” vid Södertörns högskola och Mittuniverstitet.

Sveriges långa historia av folkbokföring ger goda förutsättningar för släktforskning. De senaste årtiondena har släktforskningssajter och DNA-teknik lyft fram positionerna ytterligare.

– I kölvattnet av allt detta kan släktforskning idag ses som en av de viktigaste gräsrotsverksamheterna för att skapa kulturella minnen och släktforskningen verkar också ha stor personlig betydelse för många. Frågorna som ställs i insamlingen utgår från vilka fynd som släktforskarna hittat i sitt sökande och hur upptäckterna påverkat hur de ser på sig själva och sin egen identitet, men också deras historiesyn mer övergripande, säger Jenny Gunnarsson Payne, professor i etnologi vid Institutionen för historia och samtidsstudier, Södertörns högskola.

Insamlingen ”Min släktresa” pågår till 31 december 2025 på minnen.se/tema/minslaktresa

Nytt kulturskyddsråd utan ideella aktörer

Nytt kulturskyddsråd utan ideella aktörer

Text: Fredrik Loberg

Med ett förändrat säkerhetsläge i omvärlden pågår en översyn av totalförsvaret. En del handlar om att förbättra beredskapen för att kunna skydda kulturarv, det vill säga olika slags historiska spår av mänsklig aktivitet.

”Skyddet av vårt kulturarv och våra nationalskatter har en avgörande betydelse som samlande symboler för att stärka försvarsvilja, nationell identitet och motståndskraft i händelse av krig”, skriver MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i en rapport om stärkt civilförsvar till år 2030. ”Väpnade konflikter riskerar att slå sönder kulturarv, såsom skett under senare år i exempelvis Syrien och Ukraina.”

Hembygdsföreningarna har en unik möjlighet att även vid en kris skydda och tillgängligöra kulturarv i hela Sverige, förklarar Gabriella Ericson från Riksantikvarieämbetet.

– Kulturarvet är betydelsefullt och bidrar till mening och sammanhang i vardagen, men kanske alldeles särskilt i kris. Det har vi blivit än mer medvetna om utifrån rapporter från krigets Ukraina, säger hon.

Forum för skydd av kulturarv är tänkt att vara en arena för erfarenhetsutbyte mellan de olika aktörerna.

På nationell nivå är för första gången sedan 1970-talet ett kulturskyddsråd på väg att inrättas. Riksantikvarieämbetet har utrett hur detta råd ska kunna fungera, och Regeringen väntas ge grönt ljus inom kort.

– En av de saker som är mest brådskande för rådet att ta tag i gäller undanförsel, säger Gabriella Ericson.

Det handlar om att ha en samordnad och effektiv plan för att, vid höjd beredskap eller krig, föra undan nationens och regionernas mest värdefulla kultursamlingar och placera dessa i säkert förvar.

Tanken är att rådet ska arbeta under tre år och ha ett begränsat antal aktörer, för att jobba så effektivt som möjligt. Förslaget till regeringen är att bland annat Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Centralmuseerna respektive Länsmuseernas samarbetsråd och Svenska kyrkan ska vara representerade. Vare sig Hembygdsförbundet, Arbetslivsmuseerna eller Arbetets museum kommer att ingå i rådet. I stället får dessa ideella organisationer varsin plats i ett nytt forum för skydd av kulturarv, som Riksantikvarieämbetet tagit initiativ till.

– Det blir ett forum för information, kunskaps- och erfarenhetsdelning om beredskapsfrågorna för skydd av kulturarv. Detta forum blir ett viktigt komplement till kulturskyddsrådets arbete.

Hur ser Riksantikvarieämbetet på de särskilda svårigheter ideella aktörer har i detta sammanhang, exempelvis brist på resurser?
– Självfallet har de ideella aktörerna helt andra förutsättningar än till exempel statliga och kommunala aktörer, inte minst vad gäller resurser. Bristen på resurser är dock som bekant stor även bland de offentliga museerna, där beredskapsplanering är eftersatt eller att man fått prioritera bort annan viktig verksamhet för att kunna göra nödvändig beredskapsplanering för skydd av kulturarv. Riksantikvarieämbetet har lyft behov av resurser till beredskap för skydd av kulturarv såväl till MSB som i myndighetens budgetunderlag.

Vad kan den ideella kultursektorn bidra med, som den professionella inte på samma sätt förmår?
– De ideella kulturarvsorganisationerna omfattar och engagerar ett stort antal medlemmar i hela landet. Det finns många exempel på hur betydelsefullt detta engagemang varit i samband med tidigare kriser. Vid våra samtal med Sveriges Hembygdsförbund lyfter man till exempel att lokalkännedomen om till exempel lokaler, tjänster och kompetenser som kan behövas snabbt vid en krissituation, kan vara ovärderlig. Forum för skydd av kulturarv är tänkt att vara en arena för erfarenhetsutbyte mellan de olika aktörerna, och förhoppningsvis kan den mötesplatsen också användas för att underlätta samverkan mellan olika aktörer i beredskapsfrågor.

20240301: Artikeln har tillfogats en rättelse, då en tidigare version gav sken av att Riksantikvarieämbetet föreslagit att rådet för skydd av kulturarv ska lyfta kulturarvets betydelse för försvarsvilja och motståndskraft. Det har också gjorts tydligare i texten att det är Riksantikvarieämbetet och inte Gabriella Ericson som stått för utredningen.

FAKTA: RISKHANTERING FÖR KULTURARVSAKTÖRER
Råd och stöd för att komma i gång med riskanalys och katastrofplan finns på sidan Verktyg och mallar för riskhantering | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Ett annat tips är Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR) | Riksantikvarieämbetet (raa.se) som har checklistor för förebyggande arbete.

FAKTA: SÅ DEFINIERAS KULTURARV
Kulturarv avser alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan.Oavsett om det skrivs i obestämd eller bestämd form – kulturarv eller kulturarvet – innefattar det en mångfald av kulturarv. Ibland kan begreppet preciseras för att belysa särskilda delar av samhällsutvecklingen, till exempel det biologiska kulturarvet, det industriella kulturarvet eller modernismens kulturarv.
Källa: Riksantikvarieämbetet

De väcker Finnmarkens leverne till liv

De väcker Finnmarkens leverne till liv

Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.

– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.

– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.

Mottikok. Foto: Alexandra Berg

Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.

Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.

Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.

Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.

Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.

– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.

Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.

Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.

– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.

– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.

Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.

Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.

I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.

Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg

Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.

– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.

– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.

Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.

– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.

Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.

– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.

Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun.
– Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.

FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV

  • I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
  • hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.

Så gjorde vi: Lokalhistorisk film med sikte på skolan

Så gjorde vi: Lokalhistorisk film med sikte på skolan

Berättat av Linn Austli: ”Manuset skrev jag en kväll för fyra år sedan. Det som tog tid var att hitta någon som kunde hjälpa mig att filma och klippa. Till slut träffade jag Daniel Duarte, som nappade. Då satte jag i gång att söka pengar. Jag sökte från hur många håll som helst, men i och med att det var en film som inte skulle visas mot betalning var det svårt, film bygger ofta på delfinansiering via biljettförsäljning. Men en ansökan gick igenom och hembygdsföreningen fick en Leadercheck på 40 000 kronor, som filmteamet gick med på att ta som arvode.

Mitt eget arbete är helt ideellt. Jag har samlat in bilder, skrivit manus och åkt runt och pratat med markägare för att få tillstånd att filma på vissa platser.

Vi spelade in under två dagar i juni 2021. Hösten 2021 hade vi premiärvisning i kyrkan. Det kom jättemycket folk i alla åldrar.
Filmen är tänkt att ge både en grund i vår historia och en push att fortsätta bygga vår gemensamma historia.

Den finns tillgänglig via hembygdsföreningens hemsida, men jag hoppas att den också ska användas i skolan.

Fördjupningsmaterialet är framtaget för att vara ett redskap för lärarna för att utgå från vår lokala historia när de talar om världshistoria. Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.

Jag jobbar själv som textillärare för årskurs 3 till 9 i en grannkommun och min mamma har varit lärare i Anneberg under hela mitt liv. Jag är uppvuxen i byns gamla epidemisjukhus, i en familj där det ideella har varit väldigt viktigt. Det finns ingenting på landsbygden om vi inte själva gör det. Det gäller allt från fotboll till kultur. Det ville jag lyfta i filmen, och ge en stolthet. Barnen behöver få med sig det för att bry sig och vilja göra något själva.

Jag är medlem i flera av ortens föreningar och ordförande i Annebergs frisksportklubb. Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av lokal historia, suttit i köket hos de äldre och frågat, samlat på mig berättelser och läst lokal historia.
Det mesta i filmen är sådant som jag redan visste och kunde, men jag besökte faktiskt Svartåns källa för första gången i samband med inspelningen. Jag visste att den fanns, men inte exakt var den låg.”

Det är viktigt att få den lokala ingången för att förstå helheten och hur allt hänger ihop. De stora historiska händelserna påverkar även på lokal nivå.

FAKTA: SÅ FUNKAR NORRA SOLBERGA-MATERIALET

  • Den knappt 7 minuter långa filmen täcker 6 000 år av lokal historia, från de första människorna som man vet kom till trakten till dagens samhälle med föreningar, företag och familjer.
  • Till filmen hör en pdf som lärare kan använda sig av för historieundervisning med lokalt fokus. Sedan premiären hösten 2021 har Jönköpings läns mediecenter inkluderat materialet i sitt utbud av pedagogiskt material. Projektet bygger på ideellt arbete i kombination med stöd från Leader Astrid Lindgrens Hembygd.
  • Se filmen och ta dela av fördjupningen på Solbergahembygd.se.