Ett hundratal forskare och experter har bidragit till den tio avsnitt långa serien som sändes säsongen 2023-2024. Vid flera tillfällen har hembygdsföreningar och hembygdskonsulenter kunnat bistå med kunskap och expertis. Ersk-Matsgården i Hassela är en av många gårdar som fått agera inspelningsplats.
– Tv-teamet var ute och letade efter passande gårdar, och en dag dök de upp här, berättar Barbro Björklund som är kultursamordnare i Nordanstig kommun.
– De tyckte att det var en perfekt miljö, eftersom Ersk-Matsgården är en gammal finngård som är helt intakt.
SVT har även bjudit in till samarbeten med museer, bibliotek, hembygdsföreningar och andra aktörer som på ett eller annat sätt kan tänkas vilja koppla innehållet i serien till sin egen verksamhet. På Ersk-Matsgården har man dock inte gjort någon egen satsning med anknytning till den nygamla vurmen för det förgångna.
– Å andra sidan är det ju precis vad vi alltid gör – förvaltar intresse för historia, menar Barbro Björklund.
I Kyrkefalla hembygdsförening i Tibro kommun har man samverkat med Tibro museum i årtionden. Men i år var första gången man bjöd in till ett gemensamt arrangemang med utgångspunkt i ett tv-program.
Eva Thörn är sekreterare i Kyrkefalla förening, och vet hur svårt det kan vara att locka besökare till evenemang.
– Men den här gången blev vi säkert 50 personer. Vi blev överraskade över att det kom så mycket folk.
Evenemanget ägde rum i Balteryds hembygdsgård och kretsade kring hur livet på gården sett ut genom tiderna, och vilka människorna varit som levt just där. Medelåldern bland besökarna i den fullsmockade storstugan var lägre än vad den brukar, noterade arrangörerna.
– Jag tror att det dels hade att göra med att museet annonserat på Facebook. Men kanske finns det också en koppling till att man sett tv-programmet?
Serien påminde oss om att den lokala historien är en viktig del av vårt arbete.
Även i Långared hembygdsförening i Alingsås kommun planeras en kväll med utgångspunkt i tv-serien och den lokala historien. Den 18 april berättar pedagog Marie Schmidt från Lödöse museum om Loholmen i sjön Anten. På ön finns ruinerna från Lo slott, som restes på medeltiden.
– Där bodde bland andra Margareta Leijonhufvud, som kom att bli Gustav Vasas andra fru. Från ön finns också arkeologiska fynd, som numera visas på Lödöse museum, berättar Ingela Lindahl som är ordförande i Långareds hembygdsförening.
Föreningen tog intiativ till kvällen efter att man via Sveriges hembygdsförbund mottagit extramaterial i form av klipp från serien, fritt att använda som inspiration eller som en del i en utställning.
– Är man med i en hembygdsförening är man intresserad av kulturarv. Serien påminde oss om att den lokala historien är en viktig del av vårt arbete, konstaterar Ingela Lindahl.
Fullsatt hos Balteryds hembygdsförening. Foto: Elof Johansson
Samarbeten mellan hembygdsföreningar och museer är förstås ingen ny företeelse understryker Ulf Dernevik som är generalsekreterare för Sveriges länsmuseer.
– Många av länsmuseerna, som jag i första hand företräder, har ofta hembygdsförbunden som medstiftare. De härrör inte sällan från olika hembygdsorganistationer, fornminnesföreningar och liknande och har ofta personer ur hembygdsförbunden i sina styrelser. Men förhoppningsvis kan SVT:s satsning stärka banden mellan museer och föreningar ytterligare.
Vid sidan av de stora politiska linjerna har SVT:s serie också skildrat det vanliga livet och hur man faktiskt levde förr, inflikar han.
– Förmodligen leder det till att intresset för historiskt vardagsliv ökar. Och just de antroprologiska delarna av historien är ju både hembygdsföreningar och länsmuseer duktiga på att berätta mer om.
Styrkan i ”Historien om Sverige” är att serien ger kunskap om hela landet, menar Ulf Dernevik.
– De institutioner som är bäst lämpade att bidra i en sådan rörelse är just länsmuseer som finns överallt, i samverkan med lokala och regionala hembygdsförbund runtom i landet.
Här kan du ta del av Sveriges hembygdsförbunds information om ”Historien om Sverige”, inklusive ett inspelat webbinarium om satsningen utifrån hembygdsföreningars pespektiv.
”Vävning handlar om gemenskap, och det förenar folk i olika åldrar. Vävsektionen i Tärna hembygdsförening har funnits sedan 1970-talet. Vi är kvinnor mellan ungefär 30 och 85 år och vi kallar oss för Vävstollarna. Man kan säga att det är vi som håller i gång det mesta i föreningen. På nationaldagen och på Fars dag inviger vi en ny utställning med hembygdstema i vävstugan, och så säljer vi fika förstås. Ibland ordnar vi aktiviteter och kurser för att dra in pengar till strömmen.
Innan pandemin var vi ungefär 20 stycken som sågs varje vecka. Men den jädrans pandemin, han förstörde mycket. Vissa äldre slutade komma och med dem försvann väldigt mycket kunskap.
Vi försöker värva nya medlemmar när vi har öppet hus. Det är inte helt lätt, eftersom Tärna inte är särskilt stort. Men det händer att någon nyinflyttad är intresserad.
Min mamma lärde mig väva när jag var i tioårsåldern, så jag har vävt i hela mitt liv. När jag var strax över 20 år åkte jag till Wyoming i USA för att jobba på restaurang och åka skidor. Innan jag reste i väg spikade min pappa ihop en stor låda, så att jag kunde ta med mig en vävstol. I Jackson Hole där jag bodde de där åren blev vävningen ett sätt att koppla av, och ett extraknäck. Många som beställde trasmattor av mig då var amerikaner med rötter i Skandinavien.
Ibland åker Vävstollarna på studiebesök till andra vävstugor i Sverige eller Norge. Då pratar vi vävtekniker och får ny inspiration. Och ibland kommer det folk hit och besöker oss, också.
Vår vävstuga är en gammal AMS-barack, ett rött hus som en gång i tiden uppfördes av Arbetsmarknadsstyrelsen för att användas som bostad åt arbetare.
Det fanns tre baracker i Tärna – två revs och en blev kvar. Hembygdsföreningen fick förfrågan om att köpa huset. Jag tror priset var en krona. Sedan vi köpte det har vi renoverat allt eftersom – sökt pengar, bytt fönster och satt in värmepumpar.
I det stora samlingsrummet träffas vi varje tisdag klockan 18 och bestämmer vad vi ska väva. Vi har pyttesmå vävstolar som man kan väva en grytlapp i, och stora vävstolar där man kan väva en hel pläd med en bredd på 120 centimeter. Vi har också två Kontramarsch. Med hjälp av dem kan man väva mer invecklade mönster.
Vi har många vävstolar eftersom folk som slutat väva på grund av ålder har skänkt sina vävstolar hit. Men, nu har vi nått max. Vi har 16 vävstolar, och inte rum för några fler. Det känns tragiskt, faktiskt.
I vår lilla shop säljer vi dukar och mattor som vi har vävt. Vi säljer också fälltäcken. Det är en sorts vävda, vackra, ylletäcken fodrade med fårskinn som man hade förr när man åkte häst och vagn.
Det passar bra att väva i grupp, för då finns det alltid någon man kan fråga om man kör fast. Och så får man ju idéer av varandra! Ibland väver vi varsin bit på samma varp.
Det är roligt, för då hinner man väva flera olika saker. Om man har en vävstol hemma sätter man ju upp 15-20 meter varp, och så ska man väva precis allting själv.
Jag hoppas att fler ska upptäcka hur kul det är att väva. Har man ett stressigt jobb om dagarna kan man gå till vävstugan en stund om kvällen, för när man väver blir man alldeles lugn. Man tänker på det man gör och hinner inte fundera på annat. Och är man på dåligt humör, riktigt förbannad över något, då kan man väva en matta och slå på ordentligt för att få ur sig ilskan.
Vävning behövs i samtiden eftersom det är ett sorts återbruk. En trasmatta väver man av trasor från vilken sorts tyg som helst, så länge det är bomull. Vi får mycket lakan och andra textilier till skänks. Vävstollarna har nog med material för att väva mattor i hundra år framåt
Berättat av Sven Hellgren: ”Öknamnsdagen infaller söndagen veckan efter midsommar efter varje år. Vi dricker kaffe och diskuterar. Det kommer en del som ställer frågor, och samtidigt har hembygdslokalen en utställning med fotografier från Lönsboda där besökarna kan bistå med att identifiera personerna på bild.
Öknamn kommer etymologiskt av öka, man ökar på ett namn med ytterligare ett namn. Ett öknamn är ett namn som är unikt för en person och som av många förknippas med den personen. Synonymer är vedernamn, binamn och tillnamn. Egentligen vore kanske tillnamn en bättre benämning i vårt fall, öknamn har ingen vidare god klang i dag.
Jag år uppvuxen i Kalmar men hade mina morföräldrar här i Lönsboda, där min morfar drev en korgfabrik. Jag lärde mig vad folk hette genom öknamn. Man tilltalade dem inte med öknamnen, men man talade om dem så. Jag flyttade hit som vuxen för att arbeta på bank 1968. På banken, som var en liten lokal sparbank, talades det inte om annat än öknamnen. Var det en uppgift man ville få fatt i var man tvungen att kunna öknamnet.d
Men det var ju inget som fanns dokumenterat, det var en mycket flyktig kunskap. Jag tyckte att det vore intressant att dokumentera så jag gjorde ett antal blanketter och delade ut. Jag fick inga svar alls.
1992 berättade en granne att han hade cancer och bara några månader kvar att leva. ’Ta de här pappren’, sa jag, ’och skriv ner så många öknamn du kan, så har du något annat att tänka på i stället för din cancer’. Innan han dog hann han nedteckna över hundra stycken. Det blev stommen. Året därpå gick jag med i hembygdsföreningen som kassör. Föreningen saknade vinteraktiviteter, så mina öknamn passade bra in.
Den 26 januari 1994 startade öknamnscirkeln med 14 deltagare. Några var handplockade av mig, några hade anmält sig själva. Då tänkte vi att vi nog skulle vara klara efter en termin. Vi inventerade i minnet och när vi inte kom längre gick vi till kyrkogården. När man ställer sig framför en gravsten då minns man personen, och kanske även ytterligare några i generationen före.
Efterhand utvidgade vi, vi började med lokalhistoria och tittade på hur folk levde. Vi skrev biografier. Vi ville ge personerna kött på benen, visa att det var levande personer.
Jag tror att öknamn har funnits överallt. Man får tänka på att namnrepertoaren förr inte var så stor. För att kunna skilja personer åt behövde man tillnamn. Öknamn anspelar ofta på en geografisk plats. De kan också komma efter fadern, då är de patronyma, eller vara matronyma efter modern. I många fall är det också soldatnamn, yrken, lyten och vank. I dag förekommer däremot inte längre öknamn, med annat än att det i så fall är öknamn av det slag man inte själv önskat sig.
Öknamnen är på den lokala Örkenedsdialekten och aldrig nedskrivna, de traderades genom muntlig användning. En av mina favoriter är Maak-Olofen. Det kommer av Maakastuan, en stuga i skogen, maak är skog, Maakastu-Bengten var Maak-Olofens far. När Bengt plockades bort hade man också glömt det här med stuan, och då blev det Maak-Olofen.
Nu har vi kartlagt tre tusen öknamn, ändå har vi inte allt. Öknamnen kommer främst från 1800-talet och 1900-talet. För att komma ihåg dem behöver folk vara lite äldre. När vi började hade vi en studiecirkeldeltagare som var född 1915, jag själv, som är född 1941, var kvalificerat yngst i gruppen. I dag är jag äldst. Men vi fortsätter. Det kommer vi att göra åtminstone så länge jag hänger med.”
Allt var inte bättre förr, konstaterar Sirmiones skeppslag på sin hemsida. Generellt levde fiskarskrået i södra Sverige ett arbetsamt liv.
– Hela familjer jobbade tillsammans, berättar Jan-Inge Svensson från Sirmiones skeppslag. Fiskesnipan var verktyget för hela ens överlevnad.
Mannen var ute med båten och sönerna deltog ofta.
– Man var ute i alla sorters väder och när man kom i land tog hustrun hand om fisken och näten. Fiske var ett fysiskt hårt arbete.
Det hände att man använde fisk som lokal valuta.
– Ibland betalade man till exempel markhyran med ett visst antal kilo sill. Men det var just av ekonomiska skäl.
De flesta av de gamla båtarna som ägs av Sirmiones skeppslag är gjorda av båtbyggare från sydkusten.
– Nio av våra tio båtar är originalbåtar. De är handgjorda med klinkteknik som liknar den metod man använde redan på vikingatiden. Tekniken blev en del av Unescos världsarv 2021.
Skeppslaget namn kommer från den första båt man renoverade, snipan Sirmione som byggdes redan 1911.
– Många äldre vill ha båt, men har kanske inte tillräckligt med tid, ork eller pengar. Går man med hos oss får man chans att lära sig om traditionen, och att använda båtarna.
”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen har inte mindre än 19 byggnader i sin ägo. Det är lador och logar, härbren, smedja, vävstuga, mangårdsbyggnad och tunnbrödsbageri.
– 2009 bestämde vi oss för att bli en kreativ, kunskapsbyggande plats för hela familjen, berättar Kristina Kristoffersson som är föreningens ordförande.
Ett lekland började byggas i två av de gamla husen, och i skogsdungen utanför.
– Vi började med att inreda en lekladugård med träkossor, käpphästar och en liten höskulle. Sen byggde vi en lek- och balansbana och en klättervägg där man klättrar på öring och harr. Vi byggde också upp ett björnide vid ett stenröse här ute. På en skylt kan man läsa om björnens år, vad den äter och hur den lever.
– Idéerna kom allt eftersom och vi utgick hela tiden från hur miljöerna ser ut här på hembygdsgården.
Här finns även en liten snickarbod för barn med tillhörande verktyg. Virke får föreningen från bygghandeln i byn.
– Vi märker att ofta vill barnen inte gå härifrån. Familjerna är här länge, och vi säljer mer fika. Förr kom det mest pensionärer, men nu har vi alltså nått ut till många fler. Även de lokala skolorna kommer hit och besöker leklandet.
Under föreningens välbesökta sommarmarknader är barnfamiljerna ofta på plats hela dagen. Det är kringresande knallar som står för en del av försäljningen, men mycket av det som går att äta har har producerats lokalt, berättar Kristina.
– På marknaden säljs skinn, smycken och matprodukter. En herre från företaget Björnåsen säljer saft och sylt från bär som är plockade här i Härjedalen, och vi i föreningen gör en egen grillost som liknar halloumi. Vi gör även eget smör, men smör- och osttillverkningen är beroende på om vi får tag på mjölk direkt från bonden. Många bönder har lagt ner i området, eftersom det inte är lönsamt längre. Vi brukar grädda egna tunnbröd också, och ibland säljer vi flötgröt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
