EU:s energiprestandadirektiv, EPBD, ska vara infört i svensk lagstiftning senast 29 maj 2026. Men Sverige är inte redo att börja tillämpa direktivet, eftersom förvaltare av kulturhistoriska byggnader riskerar att drabbas. Det menar Riksantikvarieämbetet i ett pressmeddelande.
– Klimatomställningen får inte ske på bekostnad av vårt byggda arv. Den måste ske tillsammans med det. Kulturmiljön och den befintliga bebyggelsen är och behöver ses som en resurs i omställningen, säger Susanne Thedéen, riksantikvarie på Riksantikvarieämbetet.
Mot bakgrund av återkommande signaler, både från Sverige och övriga Europa, om att fastighetsförvaltare har svårt att nå de energibesparingskrav som följer av EPBD uppdrog Riksantikvarieämbetet Lunds universitet att göra en studie om energirenovering av byggnader med kulturvärden relaterat till EPBD. I rapporten framkommer att kraven på energiprestanda behöver kompletteras med bättre verktyg för att identifiera, värdera och bevara kulturhistoriska byggnaders särdrag. Risken är annars att dessa byggnader går miste om möjligheter till stöd och lån, trots att de ofta behöver särskilt anpassade och varsamma åtgärder.
– Konsekvensen kan bli att kulturhistoriska värden går förlorade, eller att nödvändig energieffektivisering inte genomförs, säger Ebba Gillbrand, utredare på Riksantikvarieämbetet i pressmeddelandet.
Renoveringsraseriet: Värna varsamhetskravet Även Alfred Skogberg, ordförande i föreningen Renoveringsraseriet, hyser oro.
– Varsamhetskravet i plan- och bygglagen måste väga tyngre än EU-direktivets stelbenta energiklasser, säger han.
– Vi kan inte stirra oss blinda på enbart driftenergi. En byggnads totala klimatavtryck inkluderar den energi som redan är bunden i huset. Att slänga ut fungerande byggnadsdelar skapar ett enormt utsläppsberg här och nu som tar decennier att ”spara in” genom lägre driftkostnad. Ska något bytas ut behöver det därför bevisligen vara till stor nytta för klimatet och det måste ske i samspel med kulturarvet, så att det inte förvanskas.
Vi kan inte stirra oss blinda på enbart driftenergi. En byggnads totala klimatavtryck inkluderar den energi som redan är bunden i huset.
Svårt energieffektivisera hembygdsrörelsens fastigheter Sveriges hembygdsförbund hyser också farhågor. Tillsammans med flera andra ideella fastighetsägarorganisationer arbetar Sveriges hembygdsförbund på ett yttrande gällande det nya energiprestandadirektivet. Förbundet bevakar även på egen hand de kulturhistoriska värdena, och är kritiskt till målet att alla byggnader ska vara nollutsläppsbyggnader år 2050.
”Hembygdsrörelsens byggnader har ofta kulturhistoriska värden som inte bör förvanskas. Energieffektiviseringar för dessa kan vara svåra att lösa”, skriver förbundet i ett remissvar till Boverket i januari 2026. ”Ett scenario kan bli att byggnader slutar att värmas upp och därmed kan värden gå förlorade av det skälet. Hembygdsrörelsens möjlighet till bidrag har minskat de senaste åren och införandet av krav på energieffektiviseringar kommer att försvåra ytterligare för deras förvaltande av sina fastigheter.”
Byggnadsvård räknas inte som miljönytta Riksantikvarieämbetet konstaterar att EU:s taxonomi inte räknar traditionellt byggnadsvårdande underhåll som miljönytta, ”trots att det är avgörande för en långsiktigt hållbar förvaltning”. För att en byggnad ska klassas som grön krävs att den når energiklass A, tillhör de 15 procent mest energieffektiva byggnaderna eller minskar energianvändningen med minst 30 procent vid renovering.
”För många kulturhistoriska byggnader är det inte möjligt, utan att förlora viktiga kulturvärden. Därmed riskerar de att varken uppfylla EPBD:s krav eller taxonomins kriterier för grön finansiering”, skriver Riksantikvarieämbetet.
Enligt rapporten från Lunds universitet behövs nu nationella riktlinjer för varsam energirenovering, bättre utbildning för energikonsulter och ökat samarbete mellan antikvarier och tekniska experter.
– Rapporten belyser en viktig kunskapslucka. Under de kommande åren blir det vårt uppdrag att tillsammans med andra myndigheter, arbeta för att fylla den när EPBD ska genomföras, säger utredaren Ebba Gillbrand i pressmeddelandet.
Den 26 januari lämnade Naturvårdsverket ett förslag till en nationell plan för naturrestaurering till regeringen. Sveriges hembygdsförbund har ingått i referensgruppen för framtagandet av planen och under hela 2025 deltog riksförbundet i dialoger med Boverket, Jordbruksverket, Havs- och vattenmyndigheten samt Naturvårdsverket om förslag till innehåll.
Varför ska hembygdsrörelsen engagera sig i denna plan?, kanske någon undrar. Andra kan tycka att det är naturligt eftersom vi värnar om natur- och kulturlandskapet. Oavsett vill vi, från riksförbundets sida, gärna utveckla varför.
20 procent klart till 2030 EU har beslutat att minst 20 procent av unionens land- och havsområden som är i behov av restaurering ska restaureras till 2030 och att alla ekosystem ska omfattas av åtgärder senast 2050 i enlighet med EU Nature Restoration Law. Eftersom Sverige ingår i Europeiska unionen behöver vi en nationell plan för att nå dessa mål. Alla medlemsländers planer ska skickas till EU-kommissionen i september.
För att ha möjlighet att påverka samhällsutvecklingen behövs en tidig dialog och därför valde vi att delta i de dialoger som vi ansåg vara relevanta för frågor som SHF ser som angelägna.
SHF:s ståndpunkter i korthet Sammanfattningsvis är Sveriges hembygdsförbund i grunden positivt till restaurering av natur, men vi har framhållit vikten av hänsyn till kulturmiljöer, till den brukade naturens värden samt möjligheten till lokalt inflytande när åtgärder föreslås. De synpunkter vi har framfört kring hur kultur- och naturlandskapet bör restaureras kan sammanfattas som:
Kulturmiljö och historiskt brukande måste beaktas.
Lokalsamhället och brukarna bör involveras.
Människan bör ses som en del av ekosystemet
Åtgärder bör följas upp och utvärderas.
Restaurering måste balanseras mot andra samhällsintressen.
Restaureringsarbetet bör också ses i ett större geografiskt perspektiv.
Bra med mål för bibehållna grönytor I dialogerna med Boverket framförde SHF att vi är positiva till att stärka grönskan i städerna, men kritiska till så kallade kompensationsåtgärder när grönområden exploateras. Vi framhöll att det är viktigt att sätta mål för att grönytor inte ska minska, att naturlika grönområden i städer är viktiga för folkhälsan, klimatet och den biologiska mångfalden samt att kompensationsåtgärder – till exempel genom att anlägga parker eller andra typer av konstruerade miljöer – inte alltid kan ersätta natur.
Bostadsområden viktig del av grön struktur Eftersom naturrestaureringen gäller alla typer av natur diskuterades även bostadsområden. I dessa diskussioner framhöll vi att privat mark också är en viktig del av städers och tätorters gröna struktur. I dag hårdgörs många villaträdgårdar med sten, asfalt och trall samtidigt som träd tas bort. Därmed minskar de biologiska värdena, vilket påverkar den biologiska mångfalden, minskar svalkan under varma dagar och försämrar markens förmåga att ta upp vatten när det regnar. SHF menar därför att det behövs information till fastighetsägare, men att viss reglering i vissa fall också kan vara motiverad.
Lyft värdet av slåtterängar, naturbetesmark och småskaligt jordbruk I dialogerna med Jordbruksverket, som handlade om åker-, bete- och ängsmark, framhöll SHF att restaurering bör stärka ett levande odlingslandskap och ett fortsatt brukande. Vi betonade särskilt att slåtterängar är viktiga för biologisk mångfald och att naturbetesmarker och betande djur är nödvändiga för att upprätthålla öppna landskap och värdet av småbrutna mosaiklandskap. Vi framhöll också behovet av att stödja småskaligt jordbruk samt kopplingen till livsmedelsförsörjning och beredskap. SHF föreslog även kunskapshöjande insatser om landskapsvård för de hästägare som inte gått lantbruksutbildning.
Hänsyn behöver tas vid restaurering av sjöar och vattendrag I dialogen med Havs- och vattenmyndigheten diskuterades både sjöar och vattendrag samt havsmiljöer. Vår grundsyn är att restaurering av sjöar och vattendrag är viktig, men att den måste balanseras mot kulturmiljö, energiproduktion och lokala värden.
Det vi särskilt lyfte var hänsyn till kulturhistoriska vattenmiljöer, till exempel dammar och flottningsleder, vikten av att lokal kunskap tas tillvara samt att det lokala perspektivet beaktas när åtgärder föreslås. Vi framförde också att vissa åtgärder kan innebära risker, till exempel att fritt strömmande vatten kan leda till översvämning eller torrläggning samt påverka rekreationsvärden och fastighetsvärden. Vi anser därför att restaureringsåtgärder måste följas upp så att man vet att de fungerar i praktiken.
Restaurering av marina miljöer bör gynna traditionellt fiske och mångbruk När det gäller marina miljöer framhöll SHF att restaurering bör stödja levande kustsamhällen genom att möjliggöra traditionellt fiske och mångbruk samt att restaureringsåtgärder bör inkludera lokala brukare och utgå från hur människor historiskt har använt miljön.
SHF lyfte också ett globalt perspektiv på havet: stora internationella fiskeflottor fiskar nära svenska vatten och om deras påverkan inte hanteras kan nationella restaureringsåtgärder få begränsad effekt. Ett konkret förslag som SHF lyfte var att fortsätta kampanjer för att äta mer inhemsk fisk och fler fiskarter, vilket skulle kunna bidra till ett mer hållbart nyttjande av havets resurser.
Kulturarv och rekreation i kustlandskapet är viktiga. Restaurering bör därför inte bara fokusera på biologiska värden utan också ta hänsyn till kulturarv och landskapskaraktär.
FAKTA Ta del av planen Läs Naturvårdsverkets förslag till nationell restaureringsplan och författningsändringar till följd av EU-förordning om restaurering av natur här.
FN-organet Unesco utsåg år 1996 Laponia i norra Sverige till världsarv. Det anses vara Europas största sammanhängande naturlandskap, med flera tusenåriga spår av mänsklig verksamhet.
Förra året placerade Unescos världsarvskommitté Laponia, eller Laponia-tjuottjudus på samiska, under så kallad ”reaktiv övervakning”. Detta sedan regeringen beviljat bearbetningskoncession för gruvbrytning vid Kallak/Gállok, drygt 30 kilometer från världsarvsgränsen.
Riksantikvarieämbetet rapporterar till Unesco Med anledning av Unescos varningsflagg för Laponia, har Riksantikvarieämbetet nu i dagarna skickat in en rapport till Unesco om hur Sveriges förvaltning av Laponia fortskrider. I detta svar står att den gruvkoncession som beviljats vid Kallok/Gállok visserligen ”ger rätt att utvinna mineraler”. Men för att en gruva verkligen ska kunna etableras krävs tillstånd enligt miljöbalken, och någon ansökan om ett sådant tillstånd har ännu inte lämnats in, poängterar Riksantikvarieämbetet.
– Nu är det viktigt att fortsätta bevaka att Laponias värden inte skadas, och att en kommande prövning kring miljötillstånd för gruvverksamhet föregås av konsekvensanalyser, som utreder påverkan på världsarvet och förmedlas till Unesco, säger Elene Negussie, utredare vid Riksantikvarieämbetet.
Nu är det viktigt att fortsätta bevaka att Laponias värden inte skadas.
Unik kombination av natur- och kulturvärden Laponia är 9 400 kvadratkilometer stort. I området ingår nio samebyar, nationalparkerna Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet och Muddus, plus naturreservaten Sjávnja och Stubbá. Här finns en unik kombination av natur- och kulturvärden. Men Unesco beskriver sin oro för att gruvverksamhet i Kallak/Gállok kommer att påverka renarnas flyttleder och betesområden, utanför världsarvet där renarna rör sig mellan sommar- och vinterbete. På grund av gruvplanerna finns därför en risk för att Laponia i framtiden kan komma att avlistas som världsarv.
Analyserar Unescos rekommendationer Riksantikvarieämbetet beskriver i sin rapport till Unesco att man, tillsammans med Naturvårdsverket, arbetar med att analysera Unescos rekommendationer, ”i dialog med berörda parter”. Arbetet med att ta fram underlag som stärker skyddet av Laponia pågår, förklarar Riksantikvarieämbetet.
Hembygdsförbundet har ingen direkt medverkan i detta arbete, förklarar kulturmiljöstrategen Helena Rosenberg.
– Däremot är vi med i programrådet för traditionell kunskap och hållbart sedvanebruk, som samordnas av Sametinget i samverkan med Centrum för biologisk mångfald vid SLU, säger hon.
– Det är ett nationellt arbete med att uppfylla delar av det svenska genomförandet av FN:s konvention om biologisk mångfald. Där diskuteras både frågor om samiskt kulturlandskap och andra lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, säger Helena Rosenberg.
Liverpool förlorade världsarvsstatus 2021 Unesco publicerar årligen en lista över hotade världsarv, där många har koppling till väpnade konflikter. Andra är utsatta för hårt tryck, till följd av stadsutveckling, utvinning av naturresurser eller andra anspråk. År 2021 förlorade till exempel den brittiska hamnstaden Liverpool sin världsarvsstatus, när det byggdes bostäder och en fotbollsarena i stadens viktorianska hamnmiljö.
Unesco beskriver sin oro för att gruvverksamhet i Kallak/Gállok kommer att påverka renarnas flyttleder och betesområden.
FAKTA. Unescos motivering för Laponias naturvärden: ”Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framför allt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker i dag. Här finns även enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla naturliga lokaler för att skydda biologisk mångfald.”
FAKTA. Unescos motivering för Laponias kulturvärden: ”Lapplands världsarv i norra Sverige, som alltsedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som en gång i tiden var mycket vanlig och har spår tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.”
Sveriges 15 världsarv
• Birka och Hovgården, Mälaren
• Drottningholms slottsområde, Stockholm
• Engelsbergs Bruk, Västmanland
• Falun och Kopparbergslagen
• Gammelstads kyrkstad, Luleå
• Grimeton radiostation, Halland
• Hansestaden Visby
• Hällristningsområdet Tanum, Bohuslän
• Hälsingegårdarna
• Höga kusten
• Laponia
• Skogskyrkogården, Enskede, Stockholm
• Struves meridianbåge (mätpunkter från Hammarfest i Norge till Izmail vid Svarta havet)
Våren 2026 satsar Jönköpings läns hembygdsförbund för tredje gången på utbildningspaketet Kulturarvet som besöksmål för sina 26 medlemsföreningar. Kulturarvet som besöksmål startades av Sveriges Hembygdsförbund år 2020 i syfte att utveckla föreningarnas aktiviteter för att möta den efterfrågan som finns hos besökare och besöksnäring. I Jönköping genomförs satsningen i samarbete med Region Jönköpings turistbolag Smålands turism.
De tidigare omgångarna varit betydelsefulla på flera sätt, berättar Irene Oskarsson, ordförande i Jönköpings läns hembygdsförbund.
– Vi har fått en närmare kontakt med Smålands turism och politiker i regionen har fått större kunskap om vad vi i hembygdsrörelsen gör och kan bidra med. Men framför allt har det varit viktigt för de föreningar som varit med. De har fått ny kunskap och kunnat utveckla sin verksamhet. Det har också lockat nya medlemmar.
Hur märker besökarna av att verksamheten utvecklats? – Det syns. Föreningarna har utvecklat nya aktiviteter som veteranbilsträff och guidning av Gamla Bankgården i Vrigstad där man också bjuder in till kafferep där man berättar som de som bodde och levde i huset. Huskvarna hembygdsförening har börjat med soppluncher med föredrag om bygdens historia, som har gett många nya medlemmar.
Vi har fått en närmare kontakt med Smålands turism och politiker i regionen har fått större kunskap om vad vi i hembygdsrörelsen gör och kan bidra med.
Kulturarvet som besöksmål består av fyra workshops på teman som: Hur kan fler människor få tillgång till kulturarvet? Hur får vi fler att engagera sig i föreningarnas arbete? Hur kan hembygdsrörelsen möta turister och tillresta besökare?
Hanna Glans är internationell projektledare vid Smålands turism, som är det regionala hembygdsförbundets samarbetspartner i projektet.
– Jag upplever att träffarna har gett en värdefull självförtroendeknuff. Hembygdsrörelsen sitter på en sådan skatt, och Kulturarvet som besöksmål har hjälpt till att ta vara på den ännu mer effektivt, säger hon.
Prissättning och marknadsföring är två faktorer där satsningen gett tydligt resultat, menar hon.
– Ett minne jag särskilt har var när jag besökte Bälaryds Bygdegårdsförenings evenemang Veteranträffen, där stod två personer från olika generationer och diskuterade kring en veteranbil. Det var så fint att se så tydligt hur hembygdsrörelsen skapar mötesplatser över generationsgränser. Just Bälaryd har också varit duktiga på att tänka mer kring prissättning. De började succesivt att ta mer betalt genom att ändra inträdet från per bil till per person. Bälaryd har många evenemang i föreningen, och nu har de kunnat bli mer strukturerade i dessa.
Vad hoppas Smålands turism att satsningen ska ge? – Smålands Turism arbetar med att marknadsföra Småland mot både svenska och utländska turister. Så att kunna erbjuda fler exportmogna upplevelser och besöksmål är såklart ett mål. Men det finns många delmål på vägen dit. Till exempel att genom denna satsning tar kulturmiljöerna en större plats i besöksnäringen, och det är roligt.
Hur samverkar Kulturarvet som besöksmål med andra aktörer? Vilken nytta kan man dra av varandra? – Boenden i bygden behöver såklart besöksanledningar. Och generellt är det bara bra med fler besöksmål, det stärker bygden och är inte konkurrens. Sedan är det redan bra samarbete mellan hembygdsrörelse och kommun, länsstyrelse, Länsmuseum, region med flera, men det som är bra kan alltid bli bättre, säger Hanna Glans från Smålands turism.
Se filmen som Smålands turism har gjort om Kulturarvet som besöksmål:
Text: Bengt-Göran Carlsson, ur boken ”Odla ditt bröd”
Knappt en kilometer väster om Långlöts kyrka ligger Himmelsberga radby med Ölands museum. Östra Ölands kulturlandskap är gammal odlingsbygd, kyrkan är belägen på norra delen av ett gravfält som använts från 200- till 300-talet före vår tid och ända till 1000-talets slut.
Himmelsberga är en dubbel radby. På båda sidor av bygatan ligger ladugårdslängor medan boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. I gårdarna finns hus och miljöer från 1700- och 1800-tal. På 1950-talet hade bönderna börjat riva uthus och lador på gårdarna för att få plats med traktorer och större maskiner. Det typiskt öländska, radbyn och väderkvarnarna, hotades av jordbrukets modernisering och rationalisering.
Samtidigt växte hembygdsrörelsen som värnade om det öländska kulturarvet.
Folkbildaren Bertil Palm Bertil Palm (1916–1992) föddes i Glömminge, son till kantorn Alrik Palm och dennes hustru Helfrid. Han tog studentexamen i Kalmar. Studerade bland annat nordiska språk, folklivsforskning, konst och arkitekturhistoria vid Lunds universitet. Blev 1954 filosofie doktor i konsthistoria. Palm var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Ölands hembygdsförbund 1953. Det var också Palm som föreslog att det enda rätta för att spegla hela öns kulturarv vore att göra en hel radby till ett museum. Komplett med flera gårdar, väderkvarn, smedja och malm. (På malmen, strax utanför gårdarna, bodde de som inte ägde mark i byn, till exempel lantarbetare, hantverkare, sjömän och fiskare).
Ett monument över bondesamhället Redan 1957 köpte Ölands hembygdsförbund två kringbyggda gårdar i Himmelsberga. Efter restaurering invigdes de som museum på midsommardagen 1959. Tidningen Ölandsbladet skrev att nu hade ön fått en kulturell mittpunkt, det gamla bondesamhället hade fått sitt monument.
Bertil Palm kom att arbeta som Ölands hembygdsförbunds intendent i nära tre decennier, från 1955 till 1983.
Ölands hembygdsförbund är i dag en paraplyorganisation för Ölands 32 hembygdsföreningar med sammanlagt cirka 10 000 medlemmar. Förbundet äger och driver museet. Den miljö som finns på museet återspeglar och representerar stora delar av Ölands kulturliv och kulturarv. Senare tillskott är bland annat en särskild utställningshall för samtida öländsk konst och Lorangahallen, som invigdes 2023, där Barbro Lindgrens barnbokskaraktärer bjuder in till lek för barnen.
”Folkåterutbildning” behövs – Jag växte upp med en nära relation till min mormor och morfar. Mormor hade ett stort hjärta för och sysselsatte sig inom folkbildning. Morfar odlade alltid och kunde mycket om växter. Det är en viktig grund för mitt arbete här på museet, förklarar Julius Winberg Sääf som sedan 2017 är chef för museet.
– En sak som jag noterade ganska snart efter att jag började här var att alla besökande familjer förr hade en egen guide med sig. En äldre släkting eller vän som kunde allt om hur det gick till på landet förr i världen. Som kunde levandegöra det museet visade. Och jag tänkte, hur blir det när denna generation av nära kulturguider inte längre finns omkring oss? Personer som själva vuxit upp i den miljö som de så levande kan berätta om. Vem ska då lära oss? Då blir byggnader och föremål stumma för besökarna. Vi behöver levande kunskaper och berättelser!
– Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition och för kompetensutveckling, i samarbete med andra organisationer och företag, berättar Julius Winberg Sääf.
Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition.
– Jag vill att museet ska vara en självklar deltagare i diskussioner kring dagens och framtidens utmaningar och frågeställningar för landsbygd, bebyggelse, odling och jordbruk.
– Jag ser framför mig stora möjligheter att utveckla ett fruktbart samarbete med till exempel Ölands folkhögskola, Capellagården, Världsarvet, Länsmuseet, hembygdsföreningar och kvarnföreningar med stor kunskap inom olika sakområden. Vi har också många kyrkliga församlingar, två kommuner och många företag som är intressanta att få med i ett samarbete. Tillsammans kan vi skapa ett nav där dåtid-nutid-framtid kan förenas med utvecklande aktiviteter för bevarandekontinuitetförändring. Tillsammans kan vi fördjupa våra kunskaper och kompetenser och bättre analysera verkliga behov med kulturarvet som bas.
– Vi är redan på god väg med att förverkliga delar av detta tankegods. Särskilt i vårt arbete och engagemang för byggnadsvård och grönt kulturarv.
Äldre bebyggelse en viktig resurs Den traditionella bebyggelsen på Öland bidrar i hög grad till öbornas och turisters upplevelsevärde. Besöksindustrin bygger delvis på dessa miljöer, men vi saknar i stort en medveten strategi för hur de ska bevaras och utvecklas. De kulturhistoriska kvaliteterna i den äldre bebyggelsen är generellt höga och också av nationellt intresse, konstaterar byggnadsantikvarie Susann Johannisson på Kalmar läns museum. Det saknas kunskaper – och det saknas yngre hantverkare. Johannisson anger särskilt följande konstruktioner där vi behöver konkret utbildning och bebyggelsehistorisk bildning:
• Skiftesverksteknik i princip i alla ladugårdar före cirka 1930 samt i många bostadshus. Flera unika ”högsulelador” har anor i forntiden.
• Stråtak/vasstak.
• Sten, murning, kalk, kalkbruk, bränning av öländskt kalkbruk.
• Väderkvarnar.
– Om vi här på Öland kan utveckla och förstärka dessa byggtekniker och material, och fler hantverkare lär sig dessa metoder – och allmänheten får upp ögonen för hur bra dessa material och metoder är – så kan fler delar av vår äldre bebyggelse restaureras på rätt sätt, säger Susann Johannisson.
Öland skulle kunna bli ett nav för att utveckla dessa metoder.
– Metoder och teknik för att värna och vårda de nämnda konstruktionerna har inte bara betydelse för identitet och karaktär som berör boende och turister utan kan också i högsta grad kopplas till miljöfrågan, säger Susann Johannisson.
Här ser Julius Winberg Sääf möjligheter för Himmelsberga att bidra.
– Vårt museum kan, tillsammans med andra aktörer, ta en aktiv roll för att skapa och driva en samlande plattform och ett kunskaparnätverk kring dessa frågor, säger han.
Grönt kulturarv, mer än odling av gamla sorter Det gröna kulturarvet handlar om de levande och gröna miljöerna i anslutning till kulturmiljöer som medvetet anlagts och odlats av människan, till exempel gårdars odlingar, parker, trädgårdar och kyrkogårdar. Människans nyttjande av naturen i kombination med naturliga processer och förutsättningar skapar det biologiska kulturarvet.
– För Himmelsberga-museet handlar arbetet med det gröna kulturarvet främst om de odlingar och trädgårdar för visande av kulturväxter i de historiska miljöer som finns på museet, förklarar Julius Winberg Sääf.
Om jag får önska vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”.
Demonstrationsodling av stråsäd Alldeles särskilt handlar arbetet om de demonstrationsodlingar av kultursorter av stråsäd som organiseras i ett flerårigt samarbete med Kerstin Fredlund, föreningen Allkorn, länsstyrelsen och Hushållningssällskapet.
– Verksamheten är intressant och innovativ, och hör till våra fortsatta utvecklingstankar. Det är en i högsta grad levande utställning som inspirerar odlare, bagare, kockar och andra användare från när och fjärran. Utställningen väcker intresse och vilja att lära mer.
– Om jag får önska, säger Julius Winberg Sääf, vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”. Vi hoppas kunna utveckla delar av museet till en mötesplats för generationer med arbete och lärande aktiviteter kring lokala råvaror från Öland. Vi vill visa hur vi kan koppla självhushållande odling och mat i det förflutna till en diskussion om dagens förutsättningar för vår matproduktion och vårt förhållningssätt. Utveckla tankar kring ett dåtida, nutida och framtida grönt kulturarv.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Varför ska man över huvud taget hålla på med byggnadsvård, när det ska göras så noggrant och när det tar sådan tid? Jo, för att det är roligt, spännande och ger en tillfredsställelse! De tankarna delar vi som suttit i juryn för Sveriges hembygdsförbunds byggnadsvårdspris. Att föreningar tar hand om sina byggnader, genom att i god byggnadsvårdsanda bevara dem för framtiden, vill SHF uppmärksamma. Styrelsen tyckte dessutom, att vi efter så många års uppehåll, kunde dela ut hela tre priser. Särskilt eftersom det 2025 är 50-års jubileum för Europeiska byggnadsvårdsåret, vilket uppmärksammats på flera sätt av såväl Sveriges hembygdsförbund som många fler runt om i landet.
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader! Men det krävs att man vet vad man gör för att bevara de regionala och lokala särdragen som många av dessa byggnader har. Om man inte är utbildad i traditionell byggnadsteknik, så behöver man läsa på eller ta hjälp av någon som kan. Det kan handla om både byggnadsantikvarier och hantverkare som inriktat sig på att arbeta just med traditionella material och metoder.
Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader!
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Och just det här med att läsa på och själv prova på, är något alla kan delta i, eftersom traditionella byggnadsmetoder är hantverk. Det är naturliga material man använder, som man oftast kan blanda till själv och det är metoder som görs för hand med enkla verktyg även om man i vissa moment kan underlätta genom att använda mekaniska och elektriska verktyg. Att det tar lite längre tid underlättas om man är fler som hjälps åt eller att man beställer arbetet av en duktig hantverkare. Sådana kan länsmuseet eller regionala museer hjälpa till med att rekommendera. Att både ta hjälp av någon som är duktig på det hantverk som behöver utföras och hjälpa till med arbetet, gör att man lär sig de momenten och därmed förs kunskapen vidare. Alla årets tre pristagarna har arbetat på så vis; tagit in antikvarisk kompetens, kunniga hantverkare och gjort delar av arbetet själva. Läs mer om deras arbete här.
Detektivarbete i husets historia Jag vill också särskilt lyfta det som är så spännande med byggnadsvård. Att utforska ett hus är som ett detektivarbete där ledtrådar som berättar om husets historia finns gömda i själva huset. När man varsamt vårdar och restaurerar ett gammalt hus ser man alla detaljer. Både synliga, såsom olika typer av dörr- och fönsterfoder samt tak- och golvlister, som vittnar om husets olika byggnads- och renoveringsperioder. Och detaljer som dyker upp när man börjar riva i ett hus, till exempel vilka olika tapeter och kulörer som funnits i ett rum eller hur stommen och takkonstruktionen ursprungligen var byggd. Ibland kan man även hitta skräp efter hantverkare i trossbotten eller vitlök, barnskor eller mynt på gömda ställen, vilket kan tyda på gammal folktro. Att vårda och restaurera ett äldre hus är att långsamt lära känna dess själ och de som har bott där tidigare. Därför är det också roligt att ”personifiera” husen, det vill säga ta reda på vilka som byggt och bott i dem. När föreningen gjort detta med sina hus, finns ett gyllene tillfälle att berätta vidare för besökare.
Barn kan involveras Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta. Det har till exempel Mariefreds hembygdsförening gjort, när de bjöd in barn att delta i att tillverka lerbruk och mura med kubb. Troligen kommer de att komma ihåg denna händelse längre fram i livet och kanske sår det ett frö att vilja bygga hållbart även i vuxen ålder.
Trädgård, landskap och biologisk mångfald Alla de tre pristagarna har även utövat trädgårdsskötsel och landskapsvård. Det är inget kriterium för utmärkelsen, men ändå något som gör att byggnaderna kommer till sin rätt. Malexanders hembygdsförening har dessutom haft kurser i lieslåtter. Att slå ängar gynnar den biologiska mångfalden både när det gäller flora och fauna, vilket många hembygdsföreningar ägnar sig åt.
Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta.
Årets pristagare och hedersomnämnanden Utöver de tre föreningarna som fått Sveriges hembygdsförbunds byggnadsmärke att fästa på en byggnad i sin kulturmiljö, så har två föreningar fått hedersomnämnande. Den ena är Enhörna hembygdsförening som rent handgripligen tagit sig an andras kulturhistoriska byggnader i bygden, vilka varit i behov av vård. De har kontaktat ägarna, sökt pengar och sett till att till exempel en gammal brandstation, en mjölkkällare och en tiondebod rustats upp. Den andra är Albo härads hembygdsförening som dessvärre drabbats av både vandalisering och stormskador. Utöver allt de arbete de har med alla sina byggnader har de alltså fått göra omfattande arbeten på en vattenmölla, när vandaler gjort så att vattenhjulet gått i sken, samt lägga om ett stort skifte av halm på en ladugårdslänga, efter att en stor ek fallit på byggnaden.
Regionala särdrag – unika berättelser Under jubileumsåret för byggnadsvårdsåret 50 år har Sveriges hembygdsförbund bjudit på två föreläsningar om regionala särdrag i bebyggelsen. Den ena handlade om bohuslänsk byggnadskaraktär och den andra om uppländsk byggnadskultur. Vi hoppas fler länsmuseer kommer vilja ställa upp för att berätta om det unika och speciella men också det vanliga och traditionella i den region de verkar. För är det något som hembygdsföreningarnas byggnader besitter, så är det just de regionala särdragen. Av det skälet talar vi mycket varmt om dem, i alla sammanhang vi kan när vi i Sveriges hembygdsförbund träffar företrädare för andra organisationer och myndigheter, samt det behov föreningarna har av att det finns medel att söka till bevarande av byggnaderna.
Plaketten pristagarna mottar. Foto: Sveriges hembygdsförbund
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
