Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
I nya boken ”Filmlandskap – din guide till inspelningsplatser i Skåne” guidar Caroline Alesmark till de miljöer som syns i över 50 filmer och tv-serier från 1936 till 2024. Från ”Nils Holgerssons underbara resa”, ”Det sjunde inseglet” och ”Bröderna Lejonhjärta” till ”Tunna blå linjen” och ”Düsseldorf, Skåne”. Bildmaterialet bygger på dagspressfotografier tagna vid inspelningar genom åren, kompletterade med nutidsbilder av fotografen Peter Carlsson. Boken blir på så vis även en dokumentation av hur vissa platser förändrats över tid.
”Inspelningsplatser i filmer är förstås oftast noga utvalda, preparerade och tillfixade, men det som är tänkt som stämningsskapande bakgrundsmiljöer utgör också ett slags levande kulisser, där filmer nästan i förbifarten kan fånga tidsandan och vardagslivets många nyanser, allt från mode och butiksskyltar till hur bussarna och tågen i kollektivtrafiken såg ut. Även det som är tänkt som rykande aktuella samtidsskildringar förvandlas så småningom, utan pardon, till dokumentation av en svunnen tid”, skriver journalisten Roger Wilson i bokens förord.
I andra fall är det en ren chimär som möter betraktaren på vita duken. I Jan Troells ”Utvandrarna” står Landskrona till tjänst som New York, i ”Unga Sophie Bell” är en pub i Ystad en krog i Berlin, och så vidare. Det skånska landskapets mångsidighet är en styrka i filmsammanhang säger Caroline Alesmark.
– Skåne har väldigt skiftande naturtyper samlade på liten yta – städer och jordbrukslandskap, slätt och kuperat, klippor, berg, betesmark, lövskog och granskog, tre nationalparker – Stenshuvud, Dalby Söderskog och Söderåsen. Till och med lite skärgård i nordost. Och tre stora städer – Malmö, Lund och Helsingborg. Kul att Hovs hallar fick bli Spetsbergen i ”Ingenjör Andrées luftfärd”. Det är också ett öppet landskap – som gjort för Cinemascope.
– Här finns även gott om filmiska kulturmiljöer som slott, herrgårdar och fornminnen, Skåne har varit bebott länge eftersom landskapet varit bördigt och omgivet av vatten. Andra faktorer är att det är fler ljustimmar här jämfört med längre norrut, och närheten till en internationell flygplats – Copenhagen Airport. Sedan har Wallander, ”Tunna blå linjen” och ”Bron” lett till att här finns många filmarbetare.
Jag har skrivit flera böcker om vandring i Skåne, så jag har känt igen platser från vandringarna.
Har du upptäckt eller återupptäckt några filmpärlor under arbetet? – Innan jag började arbetet med boken kände jag inte till Widerbergs ”Kärlek 65”, inspelad i Skillinge och Kåseberga och berömd för turerna kring Anita Ekberg. Jag hade inte heller sett ”Yngsjömordet” från 1966 och förvånades över valet av skådespelare: En väldigt ung Gösta Ekman som bonden som mördar sin unga hustru, spelad av Christina Schollin, i maskopi med sin mor, spelad av Gunnel Lindblom.
Har arbetet med boken förändrat din syn på landskapet i någon mening, eller öppnat din blick för tidigare förbisedda faktorer eller detaljer? – Ja, jag ser att det går att göra väldigt många olika slags filmer här. Från färgglada, samtidigt sorgliga, ”Unga Sophie Bell” i sommarlandskap vid Hammars backar, till ”Från djupet av mitt hjärta” i höstlandskap på Söderåsen, till exempel. Men också att det gjorts väldigt mycket film här genom åren. Jag har skrivit flera böcker om vandring i Skåne, så jag har känt igen platser från vandringarna, som jag inte skulle ha kunnat identifierat tidigare, som Eneskogen utanför Anderstorp som ligger vid Skåneleden – tydligen en favorit för Hans Alfredson som använder den i såväl ”Ägget är löst” som ”Äppelkriget” och ”Vargens tid”.
Är det några miljöer som förekommer i bokens filmer som du särskilt sörjer att de gått förlorade eller förändrats? – Kvarteret Korpen i Malmö så klart, det hade varit roligt om något av det funnits kvar, eftersom den blev en sån klassiker. Samtidigt väldigt förfallet. ÆBlemannagården utanför Trelleborg som var med i ”Nils Holgerssons underbara resa” är också riven.
Som skribent och grundare av den ideella föreningen Renoveringsraseriet är Gustav ”Rävjägarn” Bergström en av våra mest profilerade kritiker av ingrepp i det byggda kulturarvet. Han är också en populär röst i sociala medier, där han delar med sig av bland annat recept, hantverkstekniker och exempel på kulturmiljöer. Hösten 2024 är han aktuell med boken ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort – en berättelse om en by”.
Byn i fråga ligger i Norrbotten. Gustav Bergström växte upp där och har i dag, efter många år i Stockholm, flyttat tillbaka. Barndomens grannar var gamla, de flesta födda tidigt 1900-tal, och ”gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt i går och vad som hänt på 1940-talet”. Berättelser om bykändisar som tant Fia, Stor-Klas och farbror Danne, som drev en framgångsrik pommes frites-fabrik i källaren, blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var ”lite friska” och sannolikt snart skulle dö, skriver Gustav Bergström.
På ett motsvarande sätt interfolieras i boken då och nu, sammanbundet av platsen, tingen och författarens eget minne.
Hur ser livet i byn ut i dag, finns det fler fastboende? – Byn är på sitt sätt sig lik. Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Det bor folk i alla hus och det har till och med byggts ett nytt hus. Så här många familjer har det inte varit på mycket länge.
Du har själv flyttat tillbaka? – Jag flyttade upp efter midsommar 2022 och har sedan dess bott på gården. När min mamma dog på våren det året så föll det sig naturligt att återvända. Ville inte att huset skulle stå tomt. Min syster bor i huset intill som ligger på samma gård. Just nu är det otroligt vackert! Färgsprakande löv och soliga mornar när frosten glittrar. Andra dagar är gräset blött av dagg och spindelväven syns tydligt i det klara solljuset. Veden är ordnad i lidret bakom ladugården. Det är ettårsved för nästa vinter, tvåårsved för denna vinter och äldre ved som är rest från tidigare år. Veden ska som bekant torka minst två vintrar för att bli bra. Innanfönstren är på plats och kakelugnarna uppsnyggade. Jag har ett ganska stort motorintresse och mina entusiastbilar står numera på vinterförvaring. Jag har en guldgrön Buick som jag hade ute i går när vädret var så vackert. Men nu får den stå.
I boken skriver du om den frihet som kan uppstå till följd av begränsningar. De äldre personer du minns från din barndom på 1970- och 80-talet visste att de inte skulle någonstans, och inte behövde göra sig till för någon. Berätta lite mer om hur du tänker kring detta! – Det där är knepigt. Om jag jämför med Stockholm, där strävar många efter att bli något och ständigt är på jakt efter allt från framgång, till fina saker, bli bjudna på statuskalas, tillhöra rätt klick med människor etcetera. Här är de flesta människor som de blev. Kanske lite trist att det inte händer så mycket, men det ger ju viss frihet från stress och hets. Det är vardagen som står i fokus med små och stora glädjeämnen och förtretligheter. Inte behöver man göra sig till eller vara rädd för att säga vad man tycker heller, det är ju inte så att man blir vräkt eller utesluten. Detta sagt med viss reservation, det finns så klart någon gräns för hur man kan bete sig. Jag tror också att rollerna var tydligare förr, då var det ju mer eller mindre otänkbart att flytta och än mer meningslöst att vara inställsam.
Vad har din uppväxt betytt för ditt intresse och dina kunskaper inom kulturarv och byggnadsvård? – Intresset för historia och för att bevara kommer i huvudsak från min mammas sida, även om jag vet att farfar också var mycket intresserad av svunna tider. Vad jag lärde av mina grannar var att vara sparsam och även att säga vad jag tycker. Tanterna var pratglada och stack inte under stol med sina åsikter. Det tror jag har präglat mig, inte minst i kampen för att bevara kulturarvet. Farbror Bertil, tant Emmys man, var snickare och fnös ständigt åt det usla virke som kom på 1970- och 80-talen. Det dög inte till mycket. På min mammas sida har det varit viktigt att bevara möbler, prylar, byggnader etcetera. Hemma sparades mycket i uthusen och det är jag glad för i dag. Det är så klart lättare om samma familj har haft gården i över 200 år som är fallet för mig. En viktig del under min uppväxt i byn var att det pratades mycket om vad som hänt förr, det var antagligen viktigt för de äldre att dela med sig av sina egna upplevelser och de berättelser de hört. Det är också en form av kulturarv.
Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar.
Och vad har det inneburit att länge bott i en större stad? För synen på byn och på din egen roll och vad du vill bidra med där? – Jag tror inte att jag hade sett på byn och allt som hör därtill på samma sätt om jag inte flyttat. Det är nog lättare att se det exotiska i denna by och dess invånare om man bott länge i en stor stad. Jag tycker fortfarande att det är mer spännande att bo här än i Stockholm. Det blir fler oväntade möten och jag ställs inför fler praktiska utmaningar. Det är inte lika förutsägbart.
”Något man bor i kan aldrig vara ett museum, brukar jag tänka, det är väl snarare bristen på liv som skapar en museal känsla”, skriver du. Men OM du fick välja ett museum att bo i, vilket skulle det då vara? Vilken era? – Svårt! En folkhemslägenhet eller en 1800-talsgård på Gammlia i Umeå eller Hägnan i Luleå Gammelstad? Eller varför inte slå på stort och flytta in på Hallwyllska!
Man blir också väldigt fikasugen när man läser. Om man inte pallar baka och duka upp sju sorters kakor, utan kanske snarare tre, vad skulle du då föreslå? – Jag skulle rekommendera kalljästa rimbobullar, goda och lättbakade. Wienerbröd, utbakade som kammar med mandelfyllning är en annan favorit. Och mazariner med lite bittermandel i deg och fyllning. Vill man lyxa till det brer man över toscasmet innan de gräddas. Det här är ganska tidsödande bakverk och orkar man inte med dem så byter man ut de två sistnämnda mot kolasnittar och finska pinnar. Och så hivar man ut alla kaffemuggar och investerar i en riktig kaffeservis.
Kiruna är ett exceptionellt storskaligt projekt, även med internationella mått mätt. Men även när omfattningen är en eller ett par byggnader går frågeställningarna igen, säger Jennie Sjöholm.
– Det jag tittade på i min avhandling är något jag har fortsatt att vrida och vända på även senare. Hur värderas och omvärderas kulturarv? Vilka aktörer är aktiva i detta? Vad är det som gör om något ses som ett kulturarv och i vissa fall slutar att vara det?
Ja, vad avgör egentligen vad som är ett kulturarv i den byggda miljön? – Jag ser det inte som ett antingen eller. Det är en glidande skala. I ena änden har du vissa saker som kan vara väldigt viktiga för de som bor eller har en relation till platsen, men utan att man i allmänhet tänker på det som kulturarv eller en kulturmiljö. I andra änden av skalan har du det som är synnerligen etablerat och skyddat som exempelvis byggnadsminne eller riksintresse.
Vad är det som gör om något ses som ett kulturarv och i vissa fall slutar att vara det?
Det finns cirka 1 470 miljöer i landet som bedömts vara av riksintresse för kulturmiljövården och drygt 2 000 enskilda byggnadsminnen som har skydd enligt kulturmiljölagen till följd av synnerligen höga kulturhistoriska värden.
Men detta är klassificeringar som kan utmanas och vissa fall hävas. I Kiruna ville kommunen häva byggnadsminnesförklaringen för bland annat Kiruna stadshus, Kiruna järnvägsstation och Hjalmar Lundbohmsgården. Rivning av stationsbyggnaden godkändes av Länsstyrelsen i Norrbottens län. För stadshuset beslutade länsstyrelsen om en ändring av byggnadsminnet 2012, där det angavs ”att byggnadens gestaltning i idé och konkret material ska tas tillvara”. Byggnaden revs, men delar av den har återanvänts. Hjalmar Lundbohmsgården flyttades till ny plats och har därefter restaurerats.
– Vid stadsomvandlingar kommer det kulturarv vi pekat ut i ny dager. Det är viktigt, men är det så viktigt? Ska vi ändå riva för att kunna bygga nytt?
Jennie Sjöholm sitter även i styrelsen för Svenska byggnadsvårdsföreningen. Som ideell förening kan de yttra sig i vissa ärenden. Men ofta samarbetar de med andra föreningar och privatpersoner.
Ett aktuellt exempel är Valhallabadet i Göteborg. Badet är byggt 1956 och ett av Skandinaviens största inomhusbad med drygt en halv miljon besökare årligen. Det ska, enligt beslut i Göteborgs kommunfullmäktige, rivas och ersättas av ett nytt badhus.
– Många privatpersoner protesterar mot rivning av badet. Det finns namnlistor som alla som vill kan skriva under kan alla skriva under. Vi i Svenska byggnadsvårdsföreningen har yttrat oss och flera andra föreningar är engagerade. Det blir mer tryck när vi är många föreningar som krokar arm och lyfter en fråga. Man kan arrangera paneldebatter, skriva debattartiklar och på alla sätt belysa en fråga för att få upp den på dagordningen, säger Jennie Sjöholm.
Det blir mer tryck när vi är många föreningar som krokar arm och lyfter en fråga.
På lite längre avstånd följer hon utvecklingen i Kiruna. Där planerar nu det statliga gruvbolaget LKAB att riva en av de gamla gruvlavarna redan 2025, för att ge plats åt bostäder och sjukhuset. I detta fall motsätter sig Kiruna kommun rivningen. Man vill bevara de historiska tornen som landmärken och kulturellt arv.
– Kulturarvet uppfattas ofta som något statiskt, som något som bara är. Men det är också viktigt att fråga sig hur alternativet ser ut. Hur vill vi utveckla den här platsen, om vi inte river?, säger Jennie Sjöholm.
– Om vi tar gruvlavarna som exempel så är det med det synsättet inte bara att konstatera att de är viktiga och måste stå kvar. Man måste också fråga sig hur kan vi aktivera dem, hur kan vi fylla dem med innehåll? För att göra det måste man aktivt engagera föreningsliv och andra aktörer.
Kulturvärdet sitter inte bara i det materiella, utan i vilka relationer har man till det, understryker Jennie Sjöholm.
– Det är grundläggande att se kulturarvet som dynamiskt och att det har ett värde som kan minska eller öka utifrån hur man hanterar det.
För närvarande forskar Jennie Sjöholm i ett Vinnova-finansierat projekt om kulturarvet som strategisk resurs i den gröna omställningen i norr. Den pågående återindustrialiseringen innebär att flera städer kommer få nya fysiska uttryck.
– Vi ser kulturarvet som en nyckel i återindustrialiseringen. Hur gör man det, hur hanterar man kulturarvet som en resurs och vilka möjligheter kan det finnas trots att man ofta har målkonflikter att hantera?
Processerna är långa och alla aktörer har sin bild av vad kulturvärden är och vad de består av, konstaterar Jennie Sjöholm. Det manar till tydighet.
– Det är inte alltid man är tydlig med sin syn på kulturvärden, och det är inte alltid de fångas upp. Det är viktigt att det sker för att man ska fatta beslut på rätt premisser.
Vad är viktigt att tänka på tidigt i processen, för att det ska bli bra? – Att vara transparent och att samla in och kartlägga kulturvärden ur ett brett perspektiv. Det är ofta mer komplext än att man kan anlita en konsult som gör jobbet. Man måste bjuda in människor på olika sätt och verkligen uppmuntra till engagemang.
– Vi har totalt 25 000 timmar inspelat material från hela Sverige, lagrat på allt från rullband och grammofonskivor till vaxrullar. Det är fascinerande att detta historiska material nu används för att förbättra framtidens teknik, säger Annette Torensjö, chef för Avdelningen för arkiv och forskning på Isof i Uppsala.
Institutet för språk och folkminnen (Isof) har påbörjat ett samarbete med Kungliga bibliotekets KB-labb och AI Sweden, det nationella centret för tillämpad artificiell intelligens. Syftet är att träna nya språkmodeller med hjälp av äldre talinspelningar och på så sätt förbättra språkmodellernas förståelse för dialektal variation.
Inspelningarna i Isof:s arkiv sträcker sig över mer än hundra år.
– De första inspelningarna är från 1890-talet, på vaxrulle. Det var en tid när många flyttade från landet till stan, vilket gjorde att man inom forskningen började fundera på vad som i det läget händer med våra dialekter, berättar Annette Torensjö.
Merparten av inspelningarna är gjorda från 1935 till 1970.
– Under den här perioden åkte man ut och pratade med människor på landsbygden i hela landet för att få en kontuinitet i inspelningar från olika dialektområden. Sedan 1970 har resurserna minskat. I dag gör vi dialektinventeringar som punktinsatser i särskilda forskningsprojekt.
Hur är det med svenska med brytning, är det också något ni dokumenterar? – Vi har inte aktivt dokumenterat hur man bryter på svenska, men vi har deltagit i några samarbeten kring språkmiljöer där svenska talas av människor med invandrarbakgrund. Vi har också fått en större donation från en forskare som intervjuade ungdomar i Stockholmsområdet, framför allt under 1980-talet. Där finns inslag av förortssvenska.
Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar.
I de flesta fall är dialektinspelningarna gjorda som intervjuer eller samtal om ämnen som exempelvis vardagsliv, traditioner och folktro. Något annat som är vanligt är systematiska uppteckningar av ortnamn, gårdar och byar. Innehållet ska emellertid inte analyseras i det nya projektet, som är helt inriktat på förståelse av vad som sägs.
Vet ni vad de språkmodeller som nu tränas på dialektförståelse ska användas till? – Inte exakt. Men det är fantastiskt att vi med vårt material som har så lång kontinuitet kan bidra till samhällsutveckling på det här väldigt tydliga sättet. Alla som har någon form av dialekt vet att det inte alltid är så lätt när man ska hantera ett talsvar. Själv är jag från Nässjö i Småland och det innebär att jag ofta kopplas till personlig service, på grund av mina ”r”.
Genom att språkmodellerna tränas i extremer förfinas träffsäkerheten.
– Det är inte så många som pratar som de gör på våra inspelningar från förra sekelskiftet.men det är ett bra komplement för att skapa förståelse hos språkmodellerna för den variation som kan förekomma. Våra inspelningar bidrar till att datorerna blir smartare. De behöver ett stort underlag. Man får bättre svar när man söker på engelska, och det är eftersom de har ett större material att söka i på engelska än på svenska, säger Annette Torensjö.
För att underlätta arbetet har Språkbanken Sam, en avdelning inom Isof med ansvar för att främja språkteknologi i Sverige, anställt en digitaliseringsassistent för att arbeta med det ljudade materialet. Vissa inspelningar kan också behöva anonymiseras på grund av känsliga uppgifter.
– I princip tillgängliggör vi så mycket som möjligt med hänsyn till befintliga lagar och forskningsetiska principer. I praktiken innebär det begränsningar för vissa material och användningar. För äldre arkivmaterial är det ganska okomplicerat, så vi har börjat med att tillgängliggöra det, säger Rickard Domeij, föreståndare för Språkbanken Sam på Isof.
För privatpersoner eller föreningar som vill bidra till att utveckla arkivet finns stora möjligheter, säger Annette Torensjö. För arkivtjänsten Folke är behovet stort av transkribering av det handskrivna materialet.
– Något alla kan göra är att gå in och skriva rent handskrivna äldre uppteckningar. Det behöver vi hjälp med. Där förlitar vi oss på medborgarforskningen, den är jätteviktig. Vi har väldigt stora samlingar och saknar möjlighet att renskriva allt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
