Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
Den 1 januari 2025 införs nya krav i plan- och byggförordningen att om att den som den som har en publik parkering med mer än 20 parkeringsplatser ska tillhandahålla minst en laddningspunkt för elfordon. Förslaget har kritiserats av bland annat Sveriges hembygdsförbund, eftersom det skulle ge begränsad nytta till hög kostnad för enskilda föreningar.
Nu meddelar Regeringskansliet att man vill utfärda ett undantag för ideella organisationer. Det innebär att hembygdsgårdar, bygdegårdar och idrottsföreningar och motsvarande verksamheter undantas från kravet att ha minst en laddningspunkt, även de har fler parkeringsplatser än 20.
Ändringen är välkommen, säger Sveriges hembygdsförbunds generalsekreterare Jan Nordwall.
– Det är mycket bra att regeringen tagit till sig de argument som vi och andra organisationer framfört. Det är självklart viktigt att utveckla laddinfrastrukturen för elbilar men ideella föreningar som hembygdsföreningar skulle få mycket svårt att bära de kostnaderna. Det är också svårt att se behovet av laddstolpar på varenda parkeringsplats i mindre samhällen på landsbygden där parkeringsytor används mest av de närboende.
Det är mycket bra att regeringen tagit till sig de argument som vi och andra organisationer framfört.
Företrädare för den ideella sektorn genom Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar, Riksidrottsförbundet och Sveriges Hembygdsförbund har arbetat hårt för att få till stånd undantaget, som beräknas beröra cirka 6 000 medlemsfastigheter. Bygdegårdarnas Riksförbund hade räknat på en kostnad om 70 000 kronor per bygdegård för installation, baserat på konsultbolaget Swecos kalkyler.
– För ideella fastighetsägare finns just nu inga finansieringslösningar, inga bidrag att söka. I värsta fall är 70 000 kronor allt en bygdegård omsätter, och då är det bara att kasta in handduken, sa Ulph Lundgren, verksamhetsutvecklare på Bygdegårdarnas Riksförbund, när Bygd och Natur uppmärksammade frågan i mars 2024.
Förslaget innebär också att ideella föreningar slipper de skattemässiga konsekvenser som elförsäljning kan leda till i en momsbefriad verksamhet.
– Med utmärkelsen vill vi uppmärksamma den kulturhistoriska litteratur som våra medlemsföreningar gör tillgänglig för en bred publik. Årets pristagare är verkligen en värdig vinnare, säger Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges hembygdsförbund.
Prisutdelningen går av stapeln i november i samband med en lokalhistorisk konferens.
Redaktör för Gästriklands Kulturhistoriska Förenings årsböcker är Barbro Sollbe. ”En ambitiös utgivning som speglar Gästriklands kultur, samhällsliv, personhistoria och företagsamhet. Varje årsbok håller en imponerande hög och jämn kvalitet i den litterära och språkliga gestaltningen. Innehållet är visuellt tilltalande och källförteckningar vittnar om ett gediget forskningsarbete. Årsböckerna inspirerar läsaren till vidare utforskning och inte minst till besök i landskapet”, lyder juryns motivering.
Årsböckerna inspirerar läsaren till vidare utforskning och inte minst till besök i landskapet.
Utmärkelsen Årets hembygdsbok har instiftats av Sveriges hembygdsförbund för att uppmärksamma hembygdslitteraturen. Varje år ger landets 2 000 hembygdsföreningar ut runt 1 300 skrifter som på olika sätt berättar om lokalsamhällenas människor, miljöer och utveckling.
Förutom att utse en vinnare har juryn gett hedersomnämnanden till följande böcker inom 2023 års utgivning:
”Varberg – en tusenårsresa” av Lars Grimbeck och Stefan Gustafsson. Utgiven av Hembygdsföreningen Gamla Varberg.
”Från Smålands skogar till Sveriges riksdag. 100 år av möbelindustri i Sandslätt och Alsterbro/Bäckebo” av Stig Erixon. Utgiven av Bäckebo hembygdsförening.
”Örsundaåns dalgång under 6 000 år. Ett skyltsystem i bokform.” Redaktör är Monica Andreasson. Utgiven av Lagunda Hembygdsförening.
I mitten av september samlades 25 deltagare från olika skånska hembygdsföreningar i Perstorps hembygdsgård. I fokus stod brandförebyggande insatser.
– Föreningarna måste fundera över hur man använder levande ljus och marschaller. Kanske borde de gå över till batteriljus, säger Carolina Svensson från Hembygdsförsäkringen, som ledde utbildningen.
Under dagen avhandlades risker för brand, vattenskador och inbrott.
– Vi besiktigade hembygdsgården och diskuterade förebyggande åtgärder. Jag hade önskat ännu fler deltagare, för det finns ju många fler hembygdsföreningar i Skåne, säger Carolina Svensson.
Ann-Sofie Ludvigsson från Perstorps hembygdsförening deltog i konferensen.
– Här vet vi betydelsen av att arbeta förebyggande, säger hon.
Sommaren 2020 drabbades Perstorps hembygdsgård och flera andra skånska hembygdslokaler av dramatiska bränder. Övervåningen på huvudbyggnaden från 1500-talet totalförstördes. Tack vare effektiva och omfattande släckningsinsatser räddades bottenvåningen.
– Vi hade ett fungerande skalskydd med larm som löstes ut, vilket innebar att brandmännen kom i tid för att klara delar av huset, säger Anders Werner.
Han är styrelseledamot och fastighetsansvarig för Perstorps hembygdsförening.
Sedan dess har byggnaden brandsäkrats ytterligare, bland annat med fler larm och branddukar.
Sommaren 2020 drabbades Perstorps hembygdsgård och flera andra skånska hembygdslokaler av dramatiska bränder.
Under pandemin genomförde Hembygdsförsäkringen många webbsända kostnadsfria utbildningar på temat Säker föreningsgård.
– Besiktningskonferensen som vi höll i Perstorp är en fortsättningskurs, där vi identifierar risker och går igenom förebyggande insatser rent praktiskt, berättar Carolina Svensson.
Många föreningar behöver arbeta mer med att identifiera riskerna för brand, anser hon.
– Bränder är det mest allvarliga, eftersom de riskerar att ödelägga hela fastigheter. Så det gäller att se över detta med släckutrustning och utrymningsvägar.
– Föreningar som är uthyrare måste vara särskilt noggranna med att den som hyr lokalen får ordentlig information.
– Föreningar som har fina spetsgardiner i fönstren måste tänka över ordentligt var man ställer sina levande ljus. Det gäller att fundera på om man måste ha marschaller och hur dessa kan placeras på ett säkert sätt, säger Carolina Svensson.
Vecka 39 är den årliga nationella beredskapsveckan i Sverige. Kan hembygdsföreningarna spela större roll i framtiden för beredskapen för samhället i stort, till exempel som samlingsplats vid händelse av större kris?
– Det kan ju bli så. De här frågorna diskuteras alltmer. Men det gäller att tänka på att förutsättningarna mellan olika hembygdsgårdar skiljer sig mycket åt. Exempelvis har ju en del hembygdsgårdar tillgång till el och vatten, medan andra inte har det, säger Carolina Svensson från Hembygdsförsäkringen.
FAKTA. 9 tips på brandskyddsåtgärder för hembygdsföreningar
• Kontrollera att utrymningvägar är skyltade, väl synliga och inte blockerade.
• Se till att det finns brandtrappa, utrymningsstege.
• Kontrollera att utrymningsplanen stämmer med verkliga förhållanden.
• Kontrollera att släckutrustning finns på markerade platser och ej är blockerade.
• Brandfilt.
• Kontrollera så att inget saknas i förbandslåda/tavla.
En natt i januari 1849 slår någon ihjäl Karna Larsdotter i hennes eget hem i Revinge utanför Lund. Hennes båda små barn, tre och sex år gamla, blir vittnen till mordet. Varför måste Karna dö och vem är mördaren?
Det är premissen för ”Missgärningar”, Petra Nybergs debutroman från 2021 där berättelsen om Karna och det rättsliga efterspelet är baserat på verkliga händelser. Uppföljaren ”Edsvurna” är planerad att ges ut hösten 2024. Petra Nyberg föreläser också om både historiska företeelser och om arkivforskning som utgångspunkt för skönlitterärt skrivande.
– Allt finns i arkiven. Det gäller bara att ha tålamod och nyfikenhet. Ett tips är att aldrig ge upp. Tänk på att det finns många fler arkiv än de mest kända, som Riksarkivet och stadsarkiven.
Hur börjar man och var börjar man? Finns det några särskilda arkiv som är värda att söka sig till för uppslag och underlag? – Var man börjar beror helt på vilka intressen man har. Själv är jag osunt intresserad av mord och elände så jag började i databasen ”Avrättade”. Annars kanske man stött på någon spännande historia eller något intressant människoöde i sin släkt- eller hembygdsforskning.
– Är man, som jag, intresserad av mordhistorier är ett tips att skärskåda död- och begravningsböcker och husförhörslängder. Det står ofta någon notis som väcker nyfikenhet.
– Det behöver förstås inte vara mord men om man tänker sig att skriva skönlitterärt så ska det gärna vara någon konflikt eller gåta som väcker läsarens nyfikenhet. Kanske hittar du något människoöde, en ogift mor med flera oäkta barn som till slut utbildar sig till barnmorska eller ärver en stor summa pengar. Bara fantasin sätter gränser.
Allt finns i arkiven.
Var började du i den trilogi som inleddes med ”Missgärningar” och därefter ”Edsvurna”? – Idén till ”Missgärningar” fick jag som sagt av en kort notis i databasen avrättade. Där fanns uppgifter om att en dragon vid namn Nils Grahn avrättats 1850 på Dalby galgbacke för mord på sin hustru. När jag letade efter mer information om fallet nystades en helt otrolig historia upp. Den äldsta av de två berättelserna i min kommande roman ”Edsvurna” hittade jag också i avrättade-forumet. I båda romanerna har jag också en nutida ramberättelse där man får följa arkivarien Emma och hennes familjs historia.
Domen för mordet på Karna 1849 har jag förstått att du hittade i en dombok. Det är ett bortglömt mord, till skillnad från flera andra kända skånska mord. Vad var det som fångade ditt intresse för fallet – som fick dig att se att här finns en historia? – Det innehöll så otroligt mycket, både en passionerad kärlekshistoria, mord, otrohet, utsatta barn men framförallt var det ovanligt då så många personer var inblandade. Hela fem stycken, två män och tre kvinnor, blev dömda till döden för inblandning i mordet på Karna.
De uppgifter som finns i arkiven, hur nära eller långt ifrån en roman är de? Är det som gnistor till en berättelse? Hur går man vidare, var hittar du scener, miljöer och dåtida ord och begrepp? – Berättelserna i domböckerna passar ofta som underlag för en roman, men det krävs en hel del fantasi. Det som intresserar mig är människors motiv, tankar och känslor. Detta är oftast inte så framträdande i domstolsprotokollen, utan man får använda sin föreställningsförmåga och bygga på med andra källor såsom minnesuppteckningar och tidningsartiklar. Just i det här fallet är rättegångsprotokollen som ”Missgärningar” bygger på ovanligt detaljerade och innehåller många oväntade detaljer som jag tagit med i min roman. Till exempel berättar en av huvudpersonernas mor att hon och dottern klättrade upp i kyrktornet till Torna Hällestads kyrka för att hämta fett från kyrkklockans kläpp då hon hört att detta ämne var otroligt giftigt. De bakade sedan in fettet i bullar som de skulle bjuda Karna på för att förgifta henne!
Säg att man har blivit varse en spännande historia, i sin egen släkt eller socken, som man vill göra något av. Hur går man tillväga? Finns det kurser att gå, något att läsa eller annan hjälp för att komma framåt? – Jag har alltid skrivit, redan som barn skrev jag små böcker och tidningar. Jag har också arbetat som skribent på en tidning plus att jag skriver mycket i jobbet, så att någon gång skriva en roman har alltid funnits med mig. Sedan tog min första bok ungefär tio år att skriva så det krävs en hel del arbete, speciellt om man, som jag, arbetar heltid. Startpunkten för mitt romanskrivande var när jag gick en kurs i att skriva historiska romaner vid Linnéuniversitetet.
– Men man måste inte ha som mål att skriva och ge ut en roman. Det är en ganska hög tröskel för att få ge ut böcker. Man kan skriva ner sin berättelse och kanske ge ut på egen hand via Book on demand eller någon annan självpubliceringstjänst. Det finns också många andra sammanhang där man kan berätta sin historia, kanske skriva en artikel till tidskrifter som Släkthistoria eller Släkthistoriskt forum, eller hålla föredrag.
Du håller just historiska föredrag, bland annat ”Olivia Sandberg – barnamörderska” och ”Om moderns oförvitliga klemande” – om Malmö hospital. Vad är skillnaden, i stora drag, mellan att gestalta historiska öden i romanform och i föreläsningsform? – Bakom både föredrag och skönlitterärt skrivande ligger min nyfikenhet. Jag hittar historier i arkiven som jag bara måste få veta mer om. Barnamörderskan Olivia hittade jag en bild på i en fångrulla. Hennes utseende fångade mig. Hon skulle kunnat vara en modern ung kvinna, bilden var så levande. Jag forskade i hennes öde som visade sig vara både fruktansvärt och gripande. Om henne har jag både gjort en utställning, en webbsida och föredrag.
– Föredraget ”Om moderns oförvitliga klemande” handlar om hospitalsarkiv och meningen är en beskrivning av orsaken till en av patienternas sjukdom kombinerad med ”faderns orimliga stränghet.” Intresset för hospitalsarkiv kommer sig av att jag hittade en rulla över patienterna på Malmö hospital 1841 och i den kan man läsa de mest fantastiska beskrivningar av de intagna patienterna, en helt annan och djupare bild än den man får av vanlig släktforskning. Den ger samtidigt en bild av tiden och samhället då den kom till.
Varifrån kommer ditt historieintresse, och hur tog det denna berättande form? – Jag har så länge jag kan minnas haft ett stort intresse för historia och det förflutna, av att läsa historiska skildringar och vara i historiska miljöer. Som tioåring tog jag ofta själv bussen till stan och gick i flera timmar på Malmö museum. Mina favorit-tv-program och filmer var historiska, som ”Huset Silfvercronas gåta” där två barn reste i tiden. Som jag nämnde tidigare har jag alltid också tyckt om att skriva och att kombinera dessa två intressen har kommit naturligt.
I ”Missgärningar” skildras inte bara historiska miljöer, utan även dagens Lund och Revinge. Och inte minst Landsarkivet där huvudpersonen Emma jobbar. Hur ser din relation till arkiven ut? – Jag tillbringar åtta timmar om dagen på arkiv eftersom jag arbetar där, på Riksarkivet i Arkivcentrum Syd. Huvudpersonen Emma bygger på mina egna erfarenheter som arkivarie även om hon inte är jag. I mitt skrivande har jag använt mig av många andra arkiv, en favorit är Folklivsarkivet, som också finns på Arkivcentrum Syd och Dialekt- och ortnamnsarkivet också det en del av Arkivcentrum. Annars vill jag också tipsa om Kungliga bibliotekets tidningsarkiv där man via deras hemsida kan söka i digitaliserade dagstidningar från hela Sverige och från första utgivningsdag fram till 1924 (äldre än hundra år gamla).
Vad gör du just nu? – Jag har precis avslutat min andra roman ”Edsvurna” som kommer ut under hösten. Jag kommer att ha ett föredrag på Malmö stadsarkiv om arbetet med den i november och jag föreläser också om arkivkällor som underlag för romanskrivande. Det föredraget går också att lyssna på via Riksarkivets youtubekanal, under ”lunchföredrag”. När jag samlat kraft ska jag sätta i gång att skriva på del tre i min trilogi.
FAKTA. Användbara tips för att skriva om historia från Petra Nyberg • Nationell arkivdatabas (NAD) • Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningar • Svenska dagbladets historiska arkiv 1884 – idag (prenumeration krävs) • Svenska akademins ordbok SAOB • ISOFF – Institutet för språk- och folkminnen (inkl. receptkarta) • Folklivsarkivets samlingar – uppteckningar och fotografier • Malmö Stadsarkivs bildarkiv • Stockholmskällan • Digitalt museum
Regeringen beviljade i augusti 2024 Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset en miljon kronor för insatser för försoningsprocessen. Pengarna ska finansiera projektet ”Ensimäinen askel sovinthoon – Första steget till försoning” och genomförs i samarbete med Tornedalsteatern och ungdomsorganisationen Met Nuoret. – Det här har enorm betydelse för oss, säger Karin Keisu som tillträdde som Met Nuorets ordförande i våras och även är verksam konstnär. – Tidigare har vi arbetat ideellt allihop, men nu kan vi arbeta mer på jämna villkor och lägga mer tid på vårt jobb. Vi är färre medlemmar än vi önskar och nu hoppas vi på att bli fler.
Met Nuoret har funnits sedan 2015 och vänder sig till unga upp till 26 år som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia. Enligt Karin Keisu är majoritetssamhällets kunskapsnivån om tornedalingarnas historia låg. – Vi vill ha en mer självklar plats i historieskrivningen och i samtiden. Och vi vill ha chans att uttrycka vad vår minoritet behöver. Genom sin hemsida erbjuder Met Nuoret språkpaket som riktar sig till skolor, förskolor och föräldrar som vill föra vidare meänkieli till nästa generation. Nu planeras också workshops i skolor, kulturfestival och språkläger. – Vi jobbar för att skapa mötesplatser för språket. Vissa deltagare kan väldigt lite, medan andra pratar flytande. Det är tänkt att man ska kunna lära sig och luta sig mot varann. Alla som är nyfikna är välkomna.
Vi vill ha chans att uttrycka vad vår minoritet behöver.
En stor del av Met Nuorets arbete har hittills bestått i möten och kunskapsutbyte med Kulturdepartementet och Svenska kyrkan i samband med försoningsprocessen mellan tornedalingarna och den svenska staten. Sannings- och försoningskommissionen tillsattes av regeringen 2020 och var den första svenska i sitt slag. Kommissionen har genomfört intervjuer, arkivstudier och sammanställt forskning för att utreda svensk assimileringspolitik under 1800- och 1900-talen. I november 2023 lämnade kommissionen in sitt slutbetänkande med titeln ”Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset”, där man presenterar konkreta förslag på hur den svenska staten och andra samhälleliga aktörer kan gå vidare för att ge minoriteten upprättelse.
”Försvenskningspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades och skambelagdes. Konsekvensen blev bland annat att meänkieli över generationer minskade i användning och blev hänvisat till att gömmas undan i familjen eller närmiljön. Efter hand fördes språket inte vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning”, konstaterar kommissionen. Man skriver vidare att ”en central utgångspunkt för en försoningsprocess är att minoriteten tillförsäkras det skydd och de rättigheter den åtnjuter enligt Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Staten har även en moralisk förpliktelse att reparera skadan som har uppstått.”
– För många unga kan utredningen ge en förklaring till varför man själv inte kan språket, eller varför det bildats ett avstånd mellan generationer i en släkt för att man talar olika språk, menar Karin Keisu. – Samtidigt fungerar utredningen som ett underlag för oss som organisation i kontakt med myndigheter och andra delar av majoritetssamhället. Trots glädjeyran över de beviljade medlen understryker Karin Keisu att dessa räcker till att starta upp och genomföra projekt på kort sikt. – Pengarna gör en otrolig skillnad. Men bidraget gäller 2024, och därefter vet vi inte om vi beviljas något mer. För att upprätthålla försoningsprocessen behövs mer medel.
FAKTA. Meänkieli betyder ”vårt språk”
Meänkieli (meänkieli: ”vårt språk”), eller tornedalska, är ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige.
Det talas av de tre folkgrupperna tornedalingar, kväner och lantalaiset som lever i delvis överlappande områden i de nordligaste delarna av Sverige och i viss mån även i Norge och Finland.
40 000 till 70 000 personer beräknas behärska meänkieli.
Läs mer om ungdomsorganisationen Met Nuoret här. Källa: Wikipedia, Met Nuoret
FAKTA. Läs utredningen här: ”Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset” går att ta del av på regeringens hemsida.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
