Bygden berättar är korta filmer som lyfter fram Hallands lokala historia genom berättelser framtagna av hela 70 hembygdsföreningar runt om i länet. Totalt har 72 filmer producerats, från 2-3 minuter upp till 14 minuter långa. Filmerna finns samlade på Youtube men kan också aktiveras genom QR-koder på de platser de anknyter till, i tryckta broschyrer och på flera olika hemsidor, inklusive samlingssidan Bygdenberättar.se/halland.
Bygden berättar har genomförts i samarbete mellan den halländska hembygdsrörelsen och Studieförbundet Vuxenskolan, där Reine Johansson är regional kontaktperson.
– Vi hittar ofta gemensamma projekt. Vi har bland annat haft samarbeten kring arkivering och torpinventeringar samt att försöka få upp intresset och kunskapen kring digitala verktyg hos hembygdsrörelsen. I samband med att föreningarna började aktivera berättelser om torpen via qr-koder kände vi: Varför inte göra något större? Varför inte förmedla fler berättelser?
Tankarna fick draghjälp av pandemin och det intresse för närområdet som uppstod till följd av uteblivna långresor. Hösten 2021 påbörjades insamlingsarbetet; de sista filmerna färdigställdes våren 2025. Även turistbyråer i Halland och kulturarv- och landsbygdsutvecklare på regional och kommunal nivå är involverade.
– Syftet med Bygden berättar är att aktivera och tillgängliggöra kulturarvet som besöksmål. Vår finansiering har kommit via Jordbruksverket och Leader, och de ser gärna ett entreprenörstänk. Det har varit självklart att turistbyråerna ska vara en del av detta. Vi har bland annat kopplat på vandringsleder och cykelleder i vårt material och länkat till andra besöksmål och sevärdheter inom filmernas närområde eller ämnesområde, säger Reine Johansson.
Det har varit självklart att turistbyråerna ska vara en del av detta.
Vad har du lärt dig om din halländska hembygd genom projektet? – Jag lär mig någonting av varje film. Jag har fått en otrolig respekt för gammalt hantverk och för hur man tog till vara naturresurser i äldre tider. En hel del om fornminnen och de historiska stenar som finns här omkring, och mycket om hembygdsgårdar. Något som är givande är de levnadsöden som det berättas om, genom dem får man också den stora bilden, det är till exempel flera filmer som berör emigrationen till Amerika.
Föreningarna har levererat text och i vissa fall även bildmaterial. I några fall har materialet tagits fram i grupp, i studiecirkelform. Men vanligare har varit att det skett som ensamarbete. En projektgrupp med professionell kompetens att filma, spela in ljud och redigera har stått för den tekniska biten. I några fall har illustratörer bildsatt berättelserna.
Hemsidan är byggd för att kunna flerfaldigas.
– En stor utmaning har varit att bygga hemsidan och skapa mallar för allt. Nu finns det. Vi har lagt till /halland i adressen för att fler delar av landet ska kunna kopplas på, säger Reine Johansson.
En annan förhoppning är att knyta studiecirklar till utflyktsmålen i filmerna.
Det är en fin film om hur man tillverkar smörtunnor, eller drittlar. En oväntad indiehit.
Ett par-tre filmer har i skrivande stund nått över 2 000 visningar. Den som har allra flest, Drittelfabriken i Knobesholm av Asige hembygdsförening, är uppe i nästan 4 000 visningar. Succén var oväntad, konstaterar projektledaren.
– Det är en fin film om hur man tillverkar smörtunnor, eller drittlar. En oväntad indiehit i filmvärlden, får man säga. Utan någon som helst marknadsföring fick den 3 000 visningar på två-tre veckor.
I början av maj 2025 uppdagades det att Sveriges största gravhög, fornlämningsområdet Anundshög utanför Västerås, utsatts för systematisk plundring med metalldetektor. I skrivande stund har över 60 gropar hittats, de flesta i skeppssättningar.
Vad som har gått förlorat är okänt, eftersom det var lämningar som inte inventerats.
– Vi är alla otroligt chockade över händelsen vid Anundshög. Många känner en maktlöshet och ilska över hur man kan göra något sådant mot vårt gemensamma kulturarv. Många har också förvånats över att det grävts så lite vid Anundshög, alltså professionella grävningar. En allmän uppfattning har visat sig vara att många tror att alla våra kända fornlämningar är väl genomsöka och dokumenterade. Så är det ju inte, säger Susanne Cassé, hembygdskonsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
Många tror att alla våra kända fornlämningar är väl genomsöka och dokumenterade. Så är det ju inte.
Diskussionerna som följt på händelsen visar på ett stort engagemang och intresse för länets fornlämningar hos allmänheten. Nu ska ett nätverk med civila ”fornvårdsfaddrar” arbeta med att bevaka länets fornlämningar. Nätverket bildades av Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförenings arkeologigrupp redan innan plundringen vid Anundshög.
– Uppdraget för våra fornvårdsfaddrar är att en eller två gånger om året åka ut till ”sin/sina” tilldelade fornlämningar och pricka av en checklista och ta bilder att sedan skicka in till mig. På checklistan finns frågor om tillgänglighet, parkeringsmöjligheter, om det är lätt att hitta, finns det informationsskyltar och hur relevanta är de, samt vilket skick är skyltarna i. De kollar också av att allt ser bra ut med fornlämningen. Våra medlemmar inom Arkeologigruppen styrgrupp har under åren kunnat rapportera in murar som rasat, stenrösen som använts för att bygga stenfigurer med mera, berättar Susanne Classé.
– Vi ser att vårt arbete gör stor nytta redan idag, säger Annica Brehmer, ordförande i förbundets arkeologigrupp. Statusen på länets fornlämningar förändras över tid och länsstyrelsen har begränsade resurser att arbeta med vårt äldsta kulturarv. Det är här vi kommer in som en ideell förening. Kulturarvet är allas ansvar och vi tror att fler än vi brinner för våra fornlämningar.
Vad behöver en fornvårdsfadder kunna? – Det som krävs av faddrarna är att de kan ta sig fram vid den/de fornlämningar de valt. Om de har lite dålig balans ska de inte klättra på fornborgar till exempel. Någon förkunskap om fornlämningar behövs inte, men de faddrar som anmält intresse i dag är mycket intresserade från början, säger Susanne Classé.
Arbetet utgår från länsstyrelsens prioriterade lista som har cirka 85 fornlämningar utprickade. De finns i länets alla kommuner. De rapporter som inkommer till Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening gås igenom och skickas vidare till länsstyrelsen.
– Några faddrar kommer dock att bevaka fornlämningar som inte finns på listan, men som de brinner lite extra för. Vi hoppas med projektet kunna uppdatera listan tillsammans med Länsstyrelsen, så att fler fornlämningar får högre status, som allmänheten brinner för, säger Susanne Classé.
– Vi hoppas också kunna väcka kommunernas intresse för fornlämningarna. När vi i början av projektet försökte få en kontaktperson i varje kommun för projektet visade det sig att många kommuner inte visste vem som hade ansvaret för detta inom sin kommun. Vi lyckades sedan få till ett webbmöte med länsstyrelsen och representanter från alla länets tio kommuner för att informera om vårt projekt. Deltagarna där kom från blandade områden inom kommunerna, kultur och fritid, turism, stadsbyggnadsförvaltning och så vidare.
Det visade sig att många kommuner inte visste vem som hade ansvaret för detta inom sin kommun.
En långsiktig tanke med projektet och faddrarna är att ta fram underlag för att kunna söka bidrag till informationsskyltar för de platser man bevakar. Därtill är tanken att lägga upp information, aktuella bilder och tillgänglighetsinformation på sajten Kulturarvvastmanland.se.
– Vi är otroligt glada att vi hittat så många faddrar redan. Vi hoppas kunna få fler intresserade nu när vi når ut via media. Kanske kan vi också inspirera andra län att arbeta på liknande sätt, säger Susanne Cassé.
FAKTA. Mer om fornvårdsfaddrarna
Ett första nätverk har bildats där ett 40-tal ”fornvårdsfaddrar” ingår.
Projektgruppen har ett nära samarbete med länsstyrelsen i Västmanlands län. Projektet finansieras med bidrag från Riksantikvarieämbetet.
Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening är en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell förening som fungerar som samarbetsorgan för länets hembygdsföreningar men också har enskilda medlemmar. Föreningens arkeologigrupp bildades år 2003 med avsikten att fungera som ett nätverk för länets arkeologiintresserade. Gruppen har över 100 medlemmar och arrangerar föreläsningar, studiecirklar och utflykter.
Kan vindkraft etableras på ett sätt som innebär en socialt hållbar industri och attraktiva livsmiljöer? Det är en fråga för ”Samexistens i omställningens tid”, ett projekt som syftar till att utveckla metoder för gemensamma problemformuleringar kring landskapens kulturella och historiska värden i relation till vindkraftsetablering.
Sveriges hembygdsförbund ingår i projektgruppen tillsammans med Svensk Vindenergi, SLU Alnarp och koordinatorn Lablab. Projektet pågår till och med november 2025 och består bland annat av workshops i samarbete med regionala hembygdsförbund och Årdala hembygdsförening i Sörmland och Fasterna hembygdsförening i Uppland i början av juni. Planer finns även på att anordna en workshop under sensommaren i Dalarna.
I samband med vindkraftsetableringar och i de samtal som förs inom projektet är Sveriges hembygdsförbunds roll att företräda både det allmänna intresset och det lokala perspektivet.
– Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö. Det har de flesta hembygdsföreningar rätt till både enligt Århus- och Europeiska landskapskonventionen, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund.
Sveriges hembygdsförbund är i grunden positiva till att ställa om till mer förnybar energi, men förbundet ställer sig neutralt till formen för energiutvinning.
– Inte av politiska skäl, utan för att bevara både natur och kultur med respekt för tidigare generationers värv för kommande generationer. Det bör inte ske på bekostnad av kulturmiljön och kulturlandskapet utan anpassas till den så att bevarande, användning och utvecklande går hand i hand, i enlighet med de nationella kulturmiljömålen, säger Helena Rosenberg.
Vi företräder hembygdsrörelsens rätt att bli informerade, att delta i förändring av landskapet och påverka sin närmiljö.
När Sveriges hembygdsförbund hört sig för hos ett antal lokala föreningar har det framkommit att de inte ombetts ha synpunkter på planer för vindkraft i närområdet.
– Antingen har de fått kännedom om att något sådant varit på gång genom att vindkraftsbolagen gjort utskick till allmänheten eller så har de, när de nämnt hembygdsföreningens intresse, fått ett eget möte med exploatören, säger Helena Rosenberg.
Vilken roll kan hembygdsföreningar spela i samråd kring vindkraft? – Ur demokratisk synvinkel är det viktigt att allmänheten får komma till tals vid förändringar av det offentliga rummet, där vi alla vistas, vilket också gäller landskap på landsbygden, säger Helena Rosenberg.
– Hembygdsföreningar kan företräda det allmännas intresse om de uppfyller vissa kriterier. Därför är det viktigt att de får möjlighet att delta i samråd. Vi hoppas att det här projektet kan leda till att öka samråden med hembygdsföreningar, antingen det är genom inbjudningar från vindkraftsbolagen eller när kommunerna tar fram vindbruksplaner.
FAKTA. Mer om projektet
Projektet Samexistens i omställningens tid pågår november 2024-november 2025. Syftet är att utveckla metod för förflyttning från intressekonflikt till gemensam problemformulering om landskapens kulturella och historiska värden i relation till energiomställningens infrastruktur med fokus på vindkraftsetablering.
I projektgruppen ingår Lablab (koordinator), Svensk Vindenergi, Sveriges hembygdsförbund samt SLU – Sveriges lantbruksuniversitet. Läs mer här.
I boken ”Hembygdens smaker” presenteras recept, råvaror och matproducenter från hela landet. Tre hembygdsföreningar med ett aktivt matkulturarbete presenteras i närbild.
I sörmländska Enhörna är hembygdsmuseet inrymt i den ena av två före detta skolbyggnader, medan det sommaröppna kaféet med hembakt återfinns i den andra. Föreningen har också verksamhet knutet till mathantverk, som konservering.
– Förr när det inte fanns kylskåp eller frys var man tvungen att konservera. Den kunskapen är vi med och för vidare. Man kan ju konservera nästan allt, berättar Kicki Lindqvist från Enhörna hembygdsförening i boken ”Hembygdens smaker”. Huskvarna hembygdsförening arrangerar med jämna mellanrum soppkulturluncher med föredrag om ortens historia och kulturarv.
– Det sociala är det viktigaste. Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring, säger Lisbeth Hall från föreningen i boken.
Folk behöver träffas och umgås för att må bra. Mat är så mycket mer än näring.
En av de 15 historiska byggnader som tillhör Vindelns hembygdsgård är en flitigt använd bagarstuga, både för bak och som samlingspunkt vid flera av föreningens aktiviteter. Föreningen månar om att visa det arbete som krävts för att ställa mat på bordet. Lars Löfgren visar i ”Hembygdens smaker” en stor grynstamp, som användes för att krossa korn till gryn.
– Vi vill att besökarna ska förstå hur mycket arbete som låg bakom maten förr. Det är en viktig del av det vi försöker förmedla här, säger han i boken.
Totalt har drygt hundra hembygdsföreningar varit engagerade i Hembygdens smaker.
– Potentialen är stor för hembygdsföreningar att jobba med mat – besökare vill uppleva något genuint och gärna lokalt, och här har ju hembygdsföreningar möjlighet att matcha de vackra miljöerna och lokal kulturhistoria med något att äta, säger projektledaren Carolin Vallgren.
Intrycken förstärker varandra, menar hon.
– Genom att äta något blir upplevelsen större, och får man smaka på något med en historia blir upplevelsen än bättre! Det behöver inte vara något avancerat, det kan vara en kaka som innehåller en råvara som har en historia kopplad till platsen. I vår bok finns mycket inspiration.
FAKTA. Gratis lärplattform
I projektet Hembygdens smaker har Hushållningssällskapet arbetat för att synliggöra hembygdsföreningar som besöksmål och stötta de föreningar som vill utvecklas inom mat och måltider. Boken ”Hembygdens smaker” är en del av detta projekt.
Hushållningssällskapet har 15 lokalavdelningar i Sverige. Organisationen jobbar med mat och inom de gröna näringarna och har ett stort kontaktnät och kunskap inom mat- och livsmedelsfrågor.
På Hushållningssällskapets gratis lärplattform finns inspelade föreläsningar och inspiration från det nu avslutade projektet. Läs mer här.
I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina aktualiserades frågan om vilka svenska byggnader och objekt som bör skyddas i händelse av krig. 2024 inleddes länsstyrelsernas arbete med att märka upp skyddsvärda byggnader med den blåvita skölden. Men hur görs urvalet och vilka grupper kommer till tals?
Enligt Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt ska alla anslutna länder märka ut skyddsvärda byggnader med hjälp av den blåvita skölden – kulturarvets röda kors. Syftet är att respektera andra länders kulturarv och den blåvita skölden ämnar att fungera som ett juridiskt verktyg – attackeras en uppmärkt byggnad kan angriparlandet också ställas inför rätta.
Länsstyrelserna ansvarar för urvalet av den kulturegendom som ska märkas ut inom varje län och Riksantikvarieämbetet fattar därefter beslut om tillstånd att använda emblemet.I nuläget har Västra Götalands län, Upplands län och Gotlands län kommit längst i uppmärkningen av skyddsvärda byggnader. Även Gävleborgs och Dalarnas län har börjat sätta upp skyltar. I nuläget finns inte de uppmärkta byggnaderna på digitala kartor men deras positioner är allmän handling.
Mats Herklint är länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten i Västra Götalands län. Han är också del i Nätverket för utmärkning och undanförsel av kulturegendom, som främjar kunskapsutbyte i frågan länsstyrelserna emellan. Varje märkning innebär en relativt lång process, berättar han. – Innan urvalet kan skickas till Riksantikvarieämbetet ska man ha varit i kontakt med både fastighetsägare och Försvarsmakten.
Länsstyrelsen Gotlands län har bland annat valt att märka ut Vamlingbo kyrka, Visby ringmur och Burs Stavars hus. I Västra Götalands län föreslås att exempelvis Röhsska museets arkiv, bibliotek och samlingar ska skyddas. Samma gäller Världskulturmuseet med tillhörande samlingar och ett stort antal gravlämningar i Falköpings län från cirka 3 000 år före vår tid.
Uppmärkningen av svenska byggnader ska vara klar ”så fort som möjligt”, berättar Mats Herklint. Men det finns vissa hinder. – Utmaningen för Länsstyrelsen har varit att man även ska planera för undanförsel. Det är en betydligt större och mer komplex uppgift som vi inte har fått några tilldelade medel för. Därför är det också svårt att sätta ett slutdatum för hela landet. Lagarna kring undanförsel skrevs på 1930-talet, förklarar han vidare. Problemet är att de säkra platser som skyddade objekt bör föras till i nuläget inte existerar. – De skyddsrum som finns i samhället är ju till för människor, inte för material. Det finns ett tydligt glapp mellan lagstyrning och praktisk verklighet.
Hur har ni kommit fram till vilka byggnader som ska väljas ut? – Det finns ingen nationell styrning kring hur urvalet ska göras. Men i Västra Götalands län har vi försökt hitta de kulturobjekt som varit kända genom inventeringar och kunskapsöversikter.
Genom ett poängsystem räknade man hur många gånger en viss byggnad nämndes i befintliga historiska källor, förklarar Mats Herklint. – Vi har också olika typer av samråd med regionala museer, kommunala företrädare och Svenska kyrkan.
På fråga huruvida hembygdsrörelsen bjudits in till diskussionerna berättar Herklint att man i Västra Götalands län involverat en så kallad ”Hus med historia-grupp” där bland annat personer från hembygdsrörelsen ingått. – Men det ställdes ingen formell remiss till hembygdsrörelsen vad gäller det slutliga urvalet. De enda parter som remitterades var fastighetsägarna och Försvarsmakten i enlighet med föreskriften.
Finns det en risk att en sådan här märkning kan användas på omvänt vis? Rysslands invasion av Ukraina har ju visat att man gärna riktar in sig på att just rasera nationens historiska identitet. – Det finns naturligtvis risk för att man tar hjälp av en sådan här märkning används för att åsamka större skador. Men vi följer krigets lagar och de nationella överenskommelser som finns. Vi räknar med att vår fiende gör på samma sätt.
Den blåvita sköld som kallas kulturarvets röda kors och ska pryda Sveriges skyddsvärda byggnader har efter offentlig upphandling kommit att tillverkas av plast. – Föreskriften säger inte vilket material skölden ska utförd i. Länsstyrelserna gjorde en gemensam upphandling och det var en kostnadsfråga. Jag förstår att det finns synpunkter på materialet, säger Mats Herklint.
FAKTA. De vanligaste hoten mot kulturegendom vid krig/konflikt
Fysisk förstörelse: Detta inkluderar skador från väpnade konflikter, naturkatastrofer och vandalism.
Stöld: Kulturella föremål, såsom konstverk och antikviteter, är ofta utsatta för stöld.
Cyberhot: Digitalt kulturarv, inklusive digitaliserade arkiv och databaser, kan utsättas för cyberattacker.
Påverkan: Detta inkluderar desinformation och propaganda som kan förvränga historiska fakta och kulturarvets betydelse.
– Detta har vi kämpat för i tre år, säger Rolf Embro, ordförande i Fasterna hembygdsförening.
I uppländska Rånäs finns områden av riksintresse både för sina kulturmiljöer och rika naturvärden. På en del av odlingsmarken där har sedan år 2022 planerats för en solcellspark på 40 hektar, en yta som motsvarar cirka 80 fotbollsplaner. Fasterna hembygdsförening anser att denna satsning på ökad energiproduktion borde kunna genomföras någon annanstans.
– Anläggningen skulle påverka hela landskapsbilden och därför har vi valt att överklaga, säger Rolf Embro.
– Här finns ett rikt friluftsliv, medeltidsbyar, ett gammalt kapell och öppna åkermarker. Många av våra medlemmar bor nära området. De känner oro för att deras boendemiljö skulle förändras negativt om en stor solcellsanläggning uppfördes.
Anläggningen skulle påverka hela landskapsbilden och därför har vi valt att överklaga.
I april 2023 gav mark- och miljödomstolen klartecken till solcellsparken. Fasterna hembygdsförening har sedan dess formulerat överklaganden och yttranden. I slutet av oktober 2024 gick mark- och miljööverdomstolen på hembygdsföreningens linje. I domen beslutades att förbjuda en solcellsanläggning på den brukningsvärda marken.
– Då trodde vi att allt var klart, säger Rolf Embro.
Men några veckor senare, dök det upp ett nytt ärende i mark- och miljöövderdomstolen som berörde samma område runt Rånäs. Solcellsbolaget hade inte gett upp trots allt, utan lät sin ansökan om bygglov för fyra transformatorstationer, en ställverksbyggnad, en lagringscontainer och parkeringsplatser vara kvar. Rolf Embro insåg då att solcellsbolaget efter mark- och miljööverdomstolens första avslag hoppades få tillstånd ändå på en annan plats i närheten.
– Sedan dess har vi skrivit nya överklaganden och yttranden, säger han.
– Vi har inte anlitat något juridiskt ombud och inte hänvisat till några lagtexter, utan bara utgått ifrån bondförnuft och våra lokalkunskaper.
– Som hembygdsförening kan vi vår bygds rika kulturhistoria. De kunskaperna har vi haft nytta av under den här processen, säger Rolf Embro.
I början av april 2025 följde mark- och miljööverdomstolen upp sitt tidigare avslagsbeslut med att även neka till bygglov för transformatorstationer och ställverksbyggnad. Att dessa skulle placeras ”inom eller nära områden med riksintressen och delvis på jordbruksmark”, vore enligt domen inte förenligt med plan- och bygglagens bestämmelser om god hushållning. Domstolen ställde sig alltså på nytt på hembygdsföreningens sida. Domen kan inte överklagas.
– Nu hoppas vi att detta innebär en slutpunkt för planerna på en stor solcellsanläggning i vårt närområde, säger Rolf Embro.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
