Viby by, som ägs av kungen och förvaltas av Statens fastighetsverk, ska säljas. Byn är en oskiftad klungby i Venngarn i Sigtuna kommun, bevarad i stort sett som den såg ut för i slutet av 1800-talet. Här förde generationer av torpare en kamp för överlevnad under flera hundra år. Varje gård har flera hus för skilda funktioner, typiskt för det gamla allmogesamhället. Viby by är i dag ett besöksmål, bland annat finns här kafé och en skrivarstuga som kan lånas av den som för en stund eller en dag vill sitta ned och skriva. Den tidstypiska byn har genom åren också använts för flera filminspelningar, inklusive ”Emil i Lönneberga”.
Sedan några år ingår Viby by på Statens fastighetsverks lista över potentiella försäljningsobjekt. Nu har representanter för såväl opposition som styre i Sigtuna kommun aviserat att man vill att kommunen köper byn.
– Det är ett kulturarv som behöver bevaras och finnas tillgängligt för kommuninvånarna. Det finns inte många sådana byar kvar i landet, säger oppositionsrådet Marie Axelsson (S) till nättidningen Märsta.nu.
– Jag vill inte se kommersiella intressen som tar inträde för att besöka Viby by. Hellre att den är del av Sigtuna museum, fast med fri entré, tillägger Axelsson.
Jag vill inte se kommersiella intressen som tar inträde för att besöka Viby by. Hellre att den är del av Sigtuna museum, fast med fri entré.
Olov Holst (M), kommunstyrelsens ordförande, skriver i ett inlägg på Märsta.nu att kommunen redan förhandlar med Statens fastighetsverk. Styret i kommunen består av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Sigtunapartiet Samling för Sigtuna. De har gett kultur- och fritidsförvaltningen i uppdrag att ta fram en idéskiss över vad Viby by skulle kunna användas till, med inriktning på att bevara befintliga kulturvärden och att göra den till en tydligare del av del av besöksupplevelsen i Sigtuna kommun. ”Under åren som gått har kommunen kontinuerligt återkommit till Statens fastighetsverk med vår begäran men intern byråkrati inom Statens fastighetsverk har gjort att ärendet dragit ut på tiden”, skriver Holst.
På grund av Viby bys höga kulturhistoriska värde måste en eventuell försäljning först godkännas av Riksantikvarieämbetet.
Olov Holst menar att underhållet av Viby by är kraftigt eftersatt. ”Stora åtgärder kommer krävas för att återställa och bevara byn i ett acceptabelt skick. Det gör att kommunens vilja att betala stora summor för området är begränsat men att vi i utbyte mot en symbolisk köpesumma är villiga att ta på oss det fulla ansvaret för upprustning, drift och bevarande av den unika kulturhistoriska miljön”, skriver han.
FAKTA. Fler fastigheter som kan säljas Statens fastighetsverks aktuella avyttringsplan finns att ta del av på Sfv.se.
– Nu måste regeringen kliva in och rädda denna unika kulturmiljö! säger Birgitta Johansen, chef för Örebro läns museum.
Vid Järle kvarn illustreras svensk järnframställning från 1200-talet och framåt. Området är klassat som naturreservat för att bevara både unika natur- och kulturvärden. Det ägs av Naturvårdsverket, som vill riva kvarndammen för att fisk ska kunna vandra uppströms i Järleån.
Hembygdsrörelsen och rad andra föreningar, företagare och privatpersoner är mycket kritiska till detta. Den juridiska striden om kvarnen har pågått sedan år 2020. Sommaren 2023 gav mark- och miljööverdomstolen klartecken till Naturvårdsverkets och länsstyrelsens planer vid Järle kvarn. Hembygdsföreningen Noraskog, Örebro läns hembygdsförbund, Nora kommun och flera andra överklagade beslutet till Högsta Domstolen, HD.
– Det dröjde så länge med besked från HD att vi började hysa förhoppningar om att till slut få rätt. Särskilt med tanke på diskussionen i Sverige kring säkerhetsfrågor, att skydda dammar och att trygga tillgången till framtida elproduktion, säger Eva Järliden som är ordförande i Noraskogs hembygdsförening.
Det dröjde så länge med besked från HD att vi började hysa förhoppningar om att till slut få rätt.
Nu har Högsta Domstolen beslutat att inte lämna prövningstillstånd. Mark- och miljööverdomstolens beslut om att tillåta en rivning av dammen ligger därmed fast.
– Vi är mycket besvikna och oroliga, säger Eva Järliden.
Det produceras i dag ingen el vid Järle kvarn. Enligt Naturvårdsverket påverkar kvarndammen djurlivet negativt. ”Provfisken och inventeringar visar att Järleån i dag inte har förutsättningar för långsiktigt, livskraftiga bestånd av strömlevande fisk och musslor”, skriver Naturvårdsverket bland annat. ”Vi måste därför vidta åtgärder för att skydda de arter och livsmiljöer som ska bevaras och skyddas”.
Dammluckorna ska tas bort för att återskapa en fors där luckorna har suttit. Bron över dammen ska renoveras och kvarnbyggnaden får vara kvar, förklarar Naturvårdsverket.
Birgitta Johansen, chef för Örebros läns museum, är besviken efter Högsta Domstolens besked.
– Naturvårdsverket hänvisar till EU-direktiv, men inget annat land tolkar reglerna så hysteriskt så man gör i Sverige. Man verkar vilja bygga vattenvägar och riva dammar överallt, så att det ska se ut som det gjorde innan det ens fanns några människor här, säger Birgitta Johansen.
– Så klart finns det plats för undantag, och ett sådant borde vara Järle kvarn. Här är det kulturmiljöer som funnits i tusen år som ska förstöras.
Så klart finns det plats för undantag, och ett sådant borde vara Järle kvarn.
Birgitta Johansen tycker att det är hög tid för regeringen att gripa in och skydda dammen vid Järle kvarn.
– Det kan regeringen göra eftersom det handlar om en statlig egendom som behöver skyddas. Naturvårdsverket ska inte kunna agera hur som helst, säger hon.
Trots HD:s beslut har gruppen av motståndare till en rivning av kvarndammen ännu inte helt gett upp, förklarar Eva Järliden från Noraskogs hembygdsförening.
– Vi undersöker olika möjligheter, för vi vill ju verkligen behålla dammen säger hon.
Läs mer. Sveriges hembygdsförbunds samlade material om Järle kvarn och konflikten kring kulturmiljön finns att ta del av på http://Hembygd.se/shf/jarle-kvarn.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.
Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.
– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.
– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.
– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.
Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.
Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.
Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.
– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.
– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.
Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.
– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.
– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.
Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.
– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.
– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.
I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.
– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.
– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.
Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.
Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.
I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.
– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.
Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.
– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.
– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.
Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.
– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.
– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.
Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.
– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.
– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.
– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.
Av de 200 fäbodar i Sverige som får miljöstöd i dag är det bara ungefär 50 som brukas på traditionellt vis, där man mjölkar och gör smör och ost på plats. De aktiva fäbodbrukarna håller liv i ett bruk med medeltida anor och en tradition som omfattar såväl djurskötsel som livsmedelsproduktion, dräkthistoria och vallmusik. Den 3 december välkomnades svensk fäbodkultur samt norsk seterkultur på Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Alla Sveriges listningar finns på sajten Levandekulturarv.se. Nomineringen är inskickad av de båda ländernas regeringar, det är så gången ser ut, men för initiativet svarar de nationella intresseorganisationerna, för Sveriges del Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF).
Gut Peter Helander är förbundsordförande.
Grattis! – Tack. Det är ett jobb som har pågått i flera år som går i mål, det är något av ett nålsöga att få sin ansökan godkänd. Nu kan alla fäbodbrukare och de som stöder detta kulturarv sträcka på sig.
Varför är det viktigt att svensk fäbodkultur tas upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv? – Vi behöver få större förståelse från myndigheter. Alla tycker att vi gör bra saker, men så passar vi inte in i myndighetsstrukturen. Det gör att vi ofta hamnar i en märklig situation. Vi har haft fäbodbrukare som Skatteverket försökt tvinga att installera en elektrisk kassaapparat. Då har man dålig förståelse för fäbodens beskaffenhet. Där finns inte alltid el eller mobiltäckning, säger Gut Peter Helander.
Även när det gäller djurhållningen skiljer sig förutsättningarna på avgörande punkter från de regler som utformats för samtida jordbruk.
– Båsen i våra fjös är för små, får vi höra. Och det är de, i förhållande till dagens jordbruk. Men så är också våra fjällkor hälften så stora som högproducerande moderna kor. Våra djur mår jättebra, de går fritt.
Under 2025 är fokus för Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk att sprida kunskap om fäbodbruket och den motståndskraftiga småskaliga livsmedelsproduktion det innebär. De första skriftliga beläggen för fäbodbruk är från 1500-talet, men fenomenet tros ha förekommit i Sverige redan under tidig medeltid. Fäboden fungerade som en satellit till huvudgården, eller till flera gårdar på samma gång. Att föra de betande djuren till andra marker den frodigaste tiden på året var ett sätt att göra bruk även av utmarkerna. På fäbodarna arbetade främst unga kvinnor, de använde sig av horn, lurar och den vokala tekniken kulning, både för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodarna. Produktionen på fäboden var i hög grad inriktad på mejeriprodukter som kunde lagras och förmedlas till huvudgården.
I dag håller många av landets fäbodbrukare köttdjur i stället för att ägna sig åt livsmedelsproduktion på plats. Att bara hålla djur för bete innebär att kraven på kontroller och redovisning blir betydligt mer överkomliga, berättar Åsa Regnander Dahl, fäbodbrukare i Ytterhogdal, Hälsingland.
Varje sommar tar hon det 30-tal getter av allmogerasen lappget som hon håller som genbank upp till en fäbodvall utanför byn. Hon lånar vallen tillsammans med en kompanjon, som har kor och som sköter mjölkning när det krävs.
– När vi började vara där för sex år sedan hade fäbodområdet varit tomt på djur i uppåt 50 år. Getterna tycker det är underbart att komma dit. Killingarna hoppar och skuttar på stenar och nedfallna träd. De går helt fritt på dagarna, på kvällarna åker jag dit och stänger in dem. Jag kan övernatta på fäboden, men jag bor inte där. Getterna äter gärna sly och en del bärris.
Åsa Regnander Dahls långsiktiga förhoppning är att fäbodbruket kan få ett uppsving, hand i hand med bättre förutsättningar för stärkta förutsättningar för småbönder överlag.
– Det är bara småbönder som kan vara på en fäbodvall, och det finns nästan inga småbönder kvar. Ur beredskapsperspektiv är det ett väldigt uthålligt sätt att bedriva livsmedelsproduktion. Det krävs inte så mycket insatsvaror utifrån. Jag hoppas att det småskaliga lantbruket kan få möjlighet att finnas och utvecklas.
Ansökan är formulerad av de nationella fäbodorganisationerna, i Sverige i samarbete med Isof, Institutet för språk och folkminnen. Ytterligare en viktig part har varit Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet.
I deras uppdrag ingår frågor som rör så kallad traditionell eller folklig kunskap om naturresursanvändning och bruk av landskapet. Där är fäbodbruk ett bra exempel, menar Håkan Tunón, forskningsledare vid Institutionen för stad och land på Centrum för biologisk mångfald.
– Fäbodbruk inbegriper kunskap om både säsongens förändringar – när blir betet bra i utmarken, när ska man flytta från hemgården till fäboden – och kunskap om hur man sköter djuren och vidareförädlar mjölken. Det belyser relationen människa djur och utmarksbetet ger upphov till en hävdgynnad mångfald.
Hävdgynnad mångfald innefattar flora och fauna som gynnas av exempelvis betning eller slåtter. I dag finns bara omkring 200 fäbodbrukare, vilket innebär att avtrycket blir begränsat. Bättre förutsättningar för fäbodbruk skulle stärka det immateriella kulturarvet och därmed även gynna den biologiska mångfalden, konstaterar Håkan Tunón.
Av de aktiva fäbodarna är det flera som drivs av hembygdsföreningar, helt eller delvis. Att dela ansvaret i bygden är inget nytt, berättar Håkan Tunón, en fäbodvall var ofta sommarviste för djur från flera gårdar i byn.
– Historiskt var fäboden en del av ett lantbruksföretag, men också till viss del bygdens gemensamma angelägenhet. Man hjälptes åt på olika sätt. Det kan vi se i dag också på flera håll, där en person arrenderar en fäbod för bete, en annan aktör sköter kafé i lokalerna medan hus och marker delvis sköts av en hembygdsförening. För fäbodbrukaren gör det situationen mindre sårbar, behöver man avlastning finns ett socialt skyddsnät i bygden.
– En kvarn är mer än en maskin som krossar spannmålskärnor.
Det säger Tobias Nilsson från Norrtälje naturcentrum, som i slutet av november arrangerade en branschdag för odlare, matskapare, handlare och representanter för offentlig verksamhet på Färsna gård i Norrtälje. En kvarn är en viktig förutsättning för småskalig livsmedelsproduktion, förklarar han. Därför har Norrtälje naturcentrum investerat i en stenkvarn för malning av EKO-odlade spannmål som under 2024 installerats på gården, där den kan nyttjas kostnadsfritt av odlare som bara betalar för elförbrukningen. Förhoppningen är att kvarnen ska användas av odlare i hela Stockholmsregionen och bidra både till mer hantverksmässig förädling av spannmål och pedagogiska aktiviteter. Kvarnen bidrar även till den lokala livsmedelssäkerheten och beredskap i kristid.
Odlingen av spannmål krymper. I Stockholms län har den yta som används för att odla spannmål på 20 år minskat med cirka en fjärdedel berättar Tobias Nilsson. En del i problematiken för mindre odlare är att hitta en kvarn som kan förvalta skörden. År 1900 fanns 6 000 kvarnar i Sverige. År 2024 är siffran omkring 20. Det innebär svårigheter i frågan om såväl avstånd som förhållningssätt och förutsättningar på plats.
Bagaren Sebastién Boudet från föreningen Roslagskorn vars medlemmar ideellt arbetar med att kalibrera kvarnen, leder en demonstration av kvarnen.
– Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta. Små kärnor som är svåra att mala mjöl på kan vi exempelvis göra till råvara för gröt. En kvarn som kan ta vara på hela råvaran skapar bättre förutsättningar för bönder som arbetar med småskalig spannmålsodling, säger han.
Av det spannmål som odlas i dag går mycket till foder, eftersom det inte kvalificerar för de krav livsmedelsbranschen ställer på mjöl för bakning och matlagning. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från industrins krav, konstaterar bagaren Caroline Lindö som i sitt företag Brödlabbet aktivt valt att arbeta med små partier med unika egenskaper.
Målet är att vi ska kunna skapa en massa produkter här, där vi tar tillvara på mer av det som odlas för människor att äta.
Den nybyggda Färsna stenkvarn har på gården sällskap av en betydligt äldre pjäs, en stenkvarn från 1700-talet. Den tillhör Rådmansö hembygdsförening men är deponerad på Färsna gård där den till och från används för att demonstrera hur malning gick till på gårdar förr om åren.
På 1700-talet fanns en uppsjö av större kvarnar, drivna med både vind och vatten, men ute på gårdarna hade man också egna grövre stenkvarnar som denna. Den består av en liggare, ett fast understycke, och löpare, ett rörligt överstycke. Löparen ligger i 80-kilosklassen och Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening får ta i när han lyfter upp den för att visa de skåror som går från stenens centrum och ut mot dess kanter, och dit de malda kornen undan för undan pressas.
Kvarnen går runt med handkraft i en hastighet på ett till två varv i sekunden. Den donerades till hembygdsföreningen i början av 1990-talet av Stina Söderman. Såväl stenar som bordet den står på är intakt, men Gunnar Lodin har lagt till en plywoodbotten och en uppsamlingslåda för att göra det lättare att ta hand om det malda. Arbetsinsatsen för att få mjöl till en limpa är hög, men finmalning var inte heller kvarnens syfte, berättar Gunnar Lodin.
– Stina Söderman berättade att de använt den här som gröpkvarn, alltså för att göra gröpe eller mat till djuren. För att göra mjöl fanns det mycket bättre och professionella kvarnar.
Har ni mycket grejer i Rådmansö hembygdsförening? – Ja. Vi har en samling på cirka 800 saker, folk lämnar in. Jag tror att vi har 50 hyvlar till exempel. Det mest speciella vi har är en cykel från 1903, en damcykel som inte trampas runt utan upp och ned. Tyvärr sitter bakdrevet fast, så den går inte att provcykla.
Gunnar Lodin från Rådmansö hembygdsförening visar en stenkvarn från 1700-talet på Färsna gård. Foto: Jenny Damberg
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
