Vad vill du göra på posten som riksarkivarie? – Jag vill bidra till att tillgängliggöra den information som finns i arkiven – både för forskning och för allmänheten. Och så vill jag bevara den informationen för framtiden.
Som 15-åring sommarjobbade Daniel Forsman i arkivet för ett kommunalt energibolag och överväldigades av dess struktur. Mest tid har han dock tillbringat i arkiv i samband med en universitetsuppsats i historia.
– När jag läste polisrapporterna efter hungerkravallerna i Göteborg år 1917 blev jag berörd, minns jag. Jag upptäckte att arkiven representerade mänskligt liv och mänskliga erfarenheter.
Vad anser du är arkivets viktigaste funktion? – Det är att tillhandahålla det som finns där.
Kritiserad flytt av Riksarkivet Men tillgängligheten på arkiven är numera osäkrad, menar Sveriges hembygdsförbunds ordförande Anna Karin Andersson och Viktoria Johansson, ordförande i Sveriges släktforskarförbund.
I en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet tidigare i år uttrycker man stark oro inför det faktum att Riksarkivet i Östersund läggs ned och återuppstår i Härnösand. ”Flytten innebär inte bara förlorade arbetstillfällen och minskad statlig service. Arkiven är, fastslår arkivlagen, en del av det nationella kulturarvet. Nu ser vi att tillgängligheten till detta arv är hotad.”
Daniel Forsman konstaterar att det är en utmaning för arkiven att vara kostnadseffektiva, tillgängliga och ändamålsenliga över hela landet.
– Därför behöver vi ha en nära dialog med alla brukarorganisationer och uppdragsgivare om hur man på bästa sätt kan tillhandahålla arkiven.
Eftersom han inte tillträtt är han ännu inte helt insatt i motiven till flytten till Härnösand.
– Men Riksarkivets budgetunderlag och verksamhetsberättelser berättar om att man brottas med kostnadsökningar och står inför stora investeringar kopplade till säkra och effektiva arkiv.
Flytten har inletts Flytten av 5 500 hyllmeter arkivmaterial har redan inletts. Nya Riksarkivet blir norra Europas största arkiv och öppnas för besökare år 2026. Arkivdelen är byggd i betong för att möta säkerhetskraven.
– En orolig omvärld har pekat ut behovet av att ha lokaler som kan nyttjas på ett lämpligt sätt även i tid av kris, konstaterar han.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt. Det är en relativt låg siffra, om man jämför med statliga arkiv i andra länder.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt.
Kommer du att verka för att arkivhandlingarna ska digitaliseras i snabbare takt? – Absolut. Digitalisering av arkivhandlingarna är ett viktigt sätt att öka tillgängligheten men det handlar också om hur offentligt material kan användas för att driva effektivisering och innovation framåt.
Vad gäller arkiv kopplade till fordon eller fastigheter finns i dag en stor efterfrågan, berättar Daniel Forsman. Där det i dag är relativt långa handläggningstider.
– Genom att digitalisera material kan man effektivisera arbetsprocesserna med hjälp av AI. Det kommer leda till att det går snabbare att lämna ut handlingar, och att folk får svar.
– Jag ser fram emot att ha en dialog med hela Riksarkivet och deras användare och brukarorganisationer för att förstå behoven, och vad som är prioriterat, säger Daniel Forsman.
FAKTA. Riksarkivet i Härnösand:
Yta: 33 000 kvadratmeter varav 20 500 är arkivyta
Hyllmeter: 258 000 meter (25,8 mil)
Fastigheten kommer att ha en inomhustemperatur på 18 grader och en relativ luftfuktighet på 35 procent. Lokalerna kommer även att bli Skatteverkets nya nationella arkiv.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Varför ska man över huvud taget hålla på med byggnadsvård, när det ska göras så noggrant och när det tar sådan tid? Jo, för att det är roligt, spännande och ger en tillfredsställelse! De tankarna delar vi som suttit i juryn för Sveriges hembygdsförbunds byggnadsvårdspris. Att föreningar tar hand om sina byggnader, genom att i god byggnadsvårdsanda bevara dem för framtiden, vill SHF uppmärksamma. Styrelsen tyckte dessutom, att vi efter så många års uppehåll, kunde dela ut hela tre priser. Särskilt eftersom det 2025 är 50-års jubileum för Europeiska byggnadsvårdsåret, vilket uppmärksammats på flera sätt av såväl Sveriges hembygdsförbund som många fler runt om i landet.
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader! Men det krävs att man vet vad man gör för att bevara de regionala och lokala särdragen som många av dessa byggnader har. Om man inte är utbildad i traditionell byggnadsteknik, så behöver man läsa på eller ta hjälp av någon som kan. Det kan handla om både byggnadsantikvarier och hantverkare som inriktat sig på att arbeta just med traditionella material och metoder.
Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader!
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Och just det här med att läsa på och själv prova på, är något alla kan delta i, eftersom traditionella byggnadsmetoder är hantverk. Det är naturliga material man använder, som man oftast kan blanda till själv och det är metoder som görs för hand med enkla verktyg även om man i vissa moment kan underlätta genom att använda mekaniska och elektriska verktyg. Att det tar lite längre tid underlättas om man är fler som hjälps åt eller att man beställer arbetet av en duktig hantverkare. Sådana kan länsmuseet eller regionala museer hjälpa till med att rekommendera. Att både ta hjälp av någon som är duktig på det hantverk som behöver utföras och hjälpa till med arbetet, gör att man lär sig de momenten och därmed förs kunskapen vidare. Alla årets tre pristagarna har arbetat på så vis; tagit in antikvarisk kompetens, kunniga hantverkare och gjort delar av arbetet själva. Läs mer om deras arbete här.
Detektivarbete i husets historia Jag vill också särskilt lyfta det som är så spännande med byggnadsvård. Att utforska ett hus är som ett detektivarbete där ledtrådar som berättar om husets historia finns gömda i själva huset. När man varsamt vårdar och restaurerar ett gammalt hus ser man alla detaljer. Både synliga, såsom olika typer av dörr- och fönsterfoder samt tak- och golvlister, som vittnar om husets olika byggnads- och renoveringsperioder. Och detaljer som dyker upp när man börjar riva i ett hus, till exempel vilka olika tapeter och kulörer som funnits i ett rum eller hur stommen och takkonstruktionen ursprungligen var byggd. Ibland kan man även hitta skräp efter hantverkare i trossbotten eller vitlök, barnskor eller mynt på gömda ställen, vilket kan tyda på gammal folktro. Att vårda och restaurera ett äldre hus är att långsamt lära känna dess själ och de som har bott där tidigare. Därför är det också roligt att ”personifiera” husen, det vill säga ta reda på vilka som byggt och bott i dem. När föreningen gjort detta med sina hus, finns ett gyllene tillfälle att berätta vidare för besökare.
Barn kan involveras Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta. Det har till exempel Mariefreds hembygdsförening gjort, när de bjöd in barn att delta i att tillverka lerbruk och mura med kubb. Troligen kommer de att komma ihåg denna händelse längre fram i livet och kanske sår det ett frö att vilja bygga hållbart även i vuxen ålder.
Trädgård, landskap och biologisk mångfald Alla de tre pristagarna har även utövat trädgårdsskötsel och landskapsvård. Det är inget kriterium för utmärkelsen, men ändå något som gör att byggnaderna kommer till sin rätt. Malexanders hembygdsförening har dessutom haft kurser i lieslåtter. Att slå ängar gynnar den biologiska mångfalden både när det gäller flora och fauna, vilket många hembygdsföreningar ägnar sig åt.
Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta.
Årets pristagare och hedersomnämnanden Utöver de tre föreningarna som fått Sveriges hembygdsförbunds byggnadsmärke att fästa på en byggnad i sin kulturmiljö, så har två föreningar fått hedersomnämnande. Den ena är Enhörna hembygdsförening som rent handgripligen tagit sig an andras kulturhistoriska byggnader i bygden, vilka varit i behov av vård. De har kontaktat ägarna, sökt pengar och sett till att till exempel en gammal brandstation, en mjölkkällare och en tiondebod rustats upp. Den andra är Albo härads hembygdsförening som dessvärre drabbats av både vandalisering och stormskador. Utöver allt de arbete de har med alla sina byggnader har de alltså fått göra omfattande arbeten på en vattenmölla, när vandaler gjort så att vattenhjulet gått i sken, samt lägga om ett stort skifte av halm på en ladugårdslänga, efter att en stor ek fallit på byggnaden.
Regionala särdrag – unika berättelser Under jubileumsåret för byggnadsvårdsåret 50 år har Sveriges hembygdsförbund bjudit på två föreläsningar om regionala särdrag i bebyggelsen. Den ena handlade om bohuslänsk byggnadskaraktär och den andra om uppländsk byggnadskultur. Vi hoppas fler länsmuseer kommer vilja ställa upp för att berätta om det unika och speciella men också det vanliga och traditionella i den region de verkar. För är det något som hembygdsföreningarnas byggnader besitter, så är det just de regionala särdragen. Av det skälet talar vi mycket varmt om dem, i alla sammanhang vi kan när vi i Sveriges hembygdsförbund träffar företrädare för andra organisationer och myndigheter, samt det behov föreningarna har av att det finns medel att söka till bevarande av byggnaderna.
Plaketten pristagarna mottar. Foto: Sveriges hembygdsförbund
– Otroligt roligt! Priset är ett kvitto på att vi gör rätt som engagerar många ungdomar, säger 28-årige Sebastian von Schmalensée från Museispårvägen Malmköping, som utsetts till Årets arbetslivsmuseum 2026.
Sedan år 1969 hålls den svenska kollektivtrafikhistorien levande i sörmländska Malmköping, tio mil från Stockholm. Där fascineras besökare från när och fjärran av 40 historiska spårvagnar.
– Varje spårvagn har sin speciella historia. Alla de 14 svenska städer som har haft spårväg finns representerade hos oss, berättar Mimmi Mickelsen, ordförande i Museispårvägen Malmköping.
– Med fordonen trafikerar vi en linje mellan Malmköping och Hosjö, med nio hållplatser längs spårvägen.
I Malmköping visas även veteranbussar, som kan hyras för utflykter. Ett 100-tal personer deltar i arbetet med att bevara, gestalta och levandegöra detta kulturarv. I nära samverkan med Svenska spårvägssällskapet arbetar föreningen, långsiktigt och målmedvetet, med att locka till sig medlemmar med olika åldrar, kön och bakgrund. Sedan 20 år arrangeras varje sommar ett läger i Malmköping för barn och ungdomar.
– Deltagarna är med och driver spårvägslinjen, museet och kaféet, berättar Mimmi Mickelsen.
– Det har blivit populärt, med deltagare från stora delar av Sverige. Många kommer tillbaka. Så kan vi rekrytera nya krafter till vår verksamhet.
Sebastian von Schmalensée deltog i sitt första sommarläger i Malmköping för tolv år sedan.
– Jag är från Stockholm och som barn reste jag ofta spårvagn med Djurgårdslinjen. På somrarna i Malmköping fick jag en möjlighet att träffa andra unga med samma intresse för kollektivtrafik, berättar han.
– Jag sålde resebiljetter, guidade, blev konduktör vid 16 års ålder och spårvagnsförare fyra år senare.
Sebastian är numera en av lägercheferna på somrarna i Malmköping. Han sitter med i museispårvägens trafikavdelning.
– Lägret har blivit en naturlig mötesplats, där man träffar kompisar med liknande intressen och får prova på att driva spårtrafik tillsammans med andra. Man hjälps även åt till exempel med att måla och rensa sly.
I den gamla stationsmiljön finns även ett kafé, lekområde och presentförsäljning i Spårvägsboden. Några av de aktiviteter som museet erbjuder är quiz, familjedagar, ölprovningar, spårvägsjazz, halloweenspökturer och jultomtetrafik. Samtidigt är berättelsen om lokaltrafikens betydelse central, förklarar Mimmi Mickelsen, ordförande för Museispårvägen Malmköping.
– Många känner till att järnvägen var en förutsättning för industrialiseringen, för uppbyggnaden av många svenska städer och samhällen. Stadsspårvägarna skapade i sin tur en möjlighet att resa inom städerna, redan från 1800-talet, innan folkhemmet började byggas, säger hon.
Museispårvägen Malmköping har utsetts till årets arbetslivsmuseum 2026 av Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd. Inom några veckor ska priset delas ut på plats i Malmköping av Lars Amréus, överintendent för Statens maritima och transporthistoriska museer.
– Det här priset betyder väldigt mycket för oss, säger Mimmi Mickelsen.
– Nu kan vi fortsätta visa på den stora betydelse som kollektivtrafiken haft för att bygga våra samhällen.
– För oss i föreningen är det också tydligt att spårväg är en teknik som ständigt återkommer. I bland annat Tyskland och Frankrike har det på senare år gjorts stora satsningar på spårvägstrafik, säger Mimmi Mickelsen.
FAKTA. Mer om priset
Juryns motivering: ”Museispårvägen Malmköping, MUMA, låter historiens vingslag möta framtidens engagemang i en unik förening av teknik, gemenskap och ideell kraft. Här klingar spårvagnsklockan genom den sörmländska grönskan, och doften av slipers vittnar om ett levande kulturarv i rörelse. Genom sitt starka engagemang, sin inkluderande ungdomsverksamhet och sitt målmedvetna generationsarbete håller MUMA spåren varma – för både människor och minnen, nu och i framtiden.”
Priset består av 25 000 kronor, en emaljskylt och äran.
Utmärkelsen Årets Arbetslivsmuseum delas ut årligen för att uppmärksamma arbetslivsmuseernas viktiga roll i att bevara och gestalta och levandegöra industrisamhälltets kulturarv. Till slutomgången 2026 gick även Hillefors Grynkvarns Museum och Rackstadmuseet.
Bygd och Natur presenterar stolt ett utdrag om folkmusikens modernisering ur Årets hembygdsbok 2025: ”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser”, skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening. Läs mer om pristagaren i Bygd och Naturs intervju och mer om priset på Sveriges hembygdsförbunds sajt.
Nya tider
Med industrialismen från 1850 och framåt kom nya instrument och danser. Dansbanor byggdes. En- och tvåradiga dragspel kom ut på marknaden. Billiga och lätta att lära sig spela på, jämfört med den uttrycksfullare fiolen. Melodierna förenklades och anpassades till instrumenten och harmoniserades. Dansbanorna krävde även musik med starkare ljud. Det var fler som dansade och man började ta entré. Ofta spelade en av bygdens blåsorkestrar till dansen på dansbanan.
Fiolspelmännen behövde vara 2–3 stycken för att höras. De började även ackompanjera varandra. Melodispelaren fick hjälp av någon med rytmen och ackord som lyfte fram harmonierna och förstärkte rytmen i den delvis nya musiken. I hemmen och i mindre sällskap och framför allt på bröllopen fortsatte den äldre musiken att användas. Ceremonier generellt bevarar det traditionella längre. Exempelvis skulle prästen dansa första dansen med bruden på bröllop långt fram mot slutet av 1800-talet. Det var en rent medeltida kvarleva.
Sekelskiftet 1900 är en kulturell vattendelare. Till dans tog dragspelen över nästan helt. Dansernas tempo höjdes och att spela i dur blev förhärskande. Lite förenklat kan man säga att moll blev något sorgligt i stället för något vackert.
Utvecklingen gick snabbare. Allt fler flyttade in till städer och tätorter där arbete fanns att få. Jordbruket rationaliserades och krävde inte lika stor arbetskraft. Första världskriget 1914–1918 dämpade utvecklingstakten något. Därefter förnyades musiken åter i allt snabbare takt.
Hembygdsrörelsens tid
Spelmännens traditionella uppgifter försvann. Grammofonen och radion kom och spelmännen hittade nya sätt att musicera. Man bildade dansorkestrar och spelade på ordenshus, samlingslokaler och dansbanor. De flesta kunde dansa det vi kallar gammeldans, som schottis, polka, vals, hambo. Det finns många exempel på spelmän som hade dansorkestrar och som var tvungna att spela till alla nya danser som kom på modet som onestep, twostep, tango. En spelman berättade att hans orkester lade anbud på att få spela gammeldans hela sommaren på Folkparken i Gävle. Lägsta anbudet vann. Dessa extrainkomster betydde dock mycket ekonomiskt ända in på 1950-talet.
Men den snabba förändringen hade ett pris. Reaktionen var att rädda den gamla kulturen som höll på att försvinna. Detta hade en första våg redan i slutet av 1800-talet då Nordiska museet kom till 1872, Skansen 1891 och Sveriges första folkdanslag, Philochoros i Uppsala såg dagens ljus 1880. I början av 1900-talet iscensattes gammaldags bröllop att framföras på scen. Man klädde sig i de dräktliknande kläder som fanns att tillgå.
På 1920-talet bildades många av våra hembygdsföreningar vilka skapade hembygdsgårdar för att bevara det gamla. Våra folkdräkter rekonstruerades och folkdanslag bildades. Ofta i nykterhetsrörelsens eller SLUs (Svensk Landsbygds Ungdom) regi. Man återupplivade den gamla seden med krycke-ståt där spelmännen på fiol och dragspel fick en nygammal uppgift. De satt på kryckan, en stor tall som kördes efter häst till bröllopsgården. De spelade traditionell musik och var ofta utklädda eller hade dräktliknande kläder på sig.
Musik är ofta offer för politiska strömningar. På 1930-talet beskrevs spelmannen Hjort Anders Olsson ha en rent germansk profil med stålgrå ögon. Det var inte spelmännen själva som beskrev sig så. SLUs engagemang i bildandet av folkdanslag och upptagande av gamla seder ledde senare till att Centerpartiet var de som klädde sig i hembygdsdräkter vid politiska möten. 1970-talets gröna våg med flytt ut på landet från staden hade tydliga vänsterpolitiska förtecken i det folkmusikaliska återupplivandet som var en del av den rörelsen.
(…)
Folkmusikens renässans 1968-2000
1950- och 1960-talets rivningsraseri av byggnader, miljöer och modernisering hade gått i hög fart. Positivt på många sätt, men så snabbt att människorna i samhället reagerade. Miljonprogrammets förortsbostäder lockade inte alla.
Från mitten av 1960-talet kom protester mot krig ute i världen och en frigörelse från konventioner, regler och normer som kändes förlegade. Det blev en rörelse tillbaka ut på landet och att odla själv. 1970-talets gröna våg.
Folkmusikaliskt kändes det konstmusikaliska spelsättet och arrangemangen med notläsande alltmer som en återvändsgränd. Genren har en egen estetik och behöver inte efterlikna något annat för att vara bra och uppnå hög konstnärlig nivå.
Folkmusiker har alltid spelat på gehör, liksom blues-, rock- och jazzmusiker. Några förgrundsgestalter inom folkmusiken gav ut LP-skivor med musik som kändes mer genuin och äkta. Det slog an stort.
(…)
RFoD
De folkmusikaliska bandens etablerande och turnerandet gjorde att det behövdes en organisation att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen. SSR, Sveriges Spelmäns Riksförbund, hade fullt upp med landskapsförbunden och verksamheten för alla utövande amatörer. Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) bildades i samband med ett seminarium på Skinnskattebergs Folkhögskola 1981 och är verksamma än i dag med att ta tillvara de professionella folkmusikernas intressen samt har en stor ungdomsverksamhet. RFoDs första lobbyframgång var att Kulturrådet bestämde att det skulle vara tillåtet att dansa i samband med folkmusikkonserter. Boken ”Folkmusiken lever – gammal dans och musikkultur i nya former” sammanfattade genrens utveckling under 1970-talet. RFoD tog fram en handlingsplan för sin verksamhet och ett av resultaten blev Folkmusik och Dansåret 1990. En manifestation av var folkmusiken stod i Sverige vid den tiden. Man turnerade i landet med ett cirkustält. RFoD driver, med stöd från Statens Kulturråd, en scen för Folk & Världsmusik, kallad Stallet, i Stockholm sedan år 2000.
Nya institutioner
Det har även skett en institutionalisering av folkmusiken sedan 1970-talet. 1994 bildades en förening för att arbeta för ett Folkmusikens hus i Rättvik. Åren 1997–2003 drevs Folkmusikens hus verksamhet som ett EU-projekt. I dag arbetar cirka tio personer i verksamheten som omfattar sex årsarbeten. Det är en regional verksamhet som har ett nationellt uppdrag kring migrering av ljud. Folkmusikens hus samarbetar tätt med studieförbundet Bilda Mitt gällande utbildnings- och ungdomsarbete med folkmusik. Man arrangerar världens största ungdomsläger för folkmusik, Ethno. Man har utställningar, konserter och seminarier samt säljer litteratur och skivor med folkmusik och är medarrangörer av Bingsjöstämman.
ESI, Eric Sahlström Institutet i Tobo, har däremot ett nationellt uppdrag kring folkdansutbildning och nyckelharpan och bildades 1997. ESI är ett nationellt center för traditionell musik och dans. Man driver nätverk och projekt som stärker och utvecklar folkmusik och dans. Särskild vikt läggs vid nyckelharpan och arbete med ungdomar. ESIs utbildningar står under tillsyn av Myndigheten för yrkeshögskolan. Man arrangerar bygg- och spelkurser på nyckelharpa, samt har ettåriga folkmusikaliska spel och folkdanskurser. ESI ska vara ett centrum för nyckelharpan i världen. Namnet kommer av mästerspelmannen Eric Sahlström vilken utvecklade den kromatiska nyckelharpan och gjorde den populär.
De traditionella studieförbunden upplevdes inte alltid passa för den folk- musikaliska verksamheten. Studieförbundet Bilda profilerade sig kring folkmusik och dans i början av 2000-talet. Därefter bildades ett helt nytt kulturellt studieförbund, Kulturens Bildningsverksamhet av flera olika nationella musik- och dansorganisationer. Dessvärre lades Kulturens Bildningsverksamhet ner av politiska besparingsskäl 1 januari 2024.
Michael Müller
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” kan köpas direkt från Gästriklands kulturhistoriska förening, gkf1862 @ gmail.com (ta bort mellanslagen), samt från nätbokhandeln.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
”Gästriklands spelmän. Om spelmän, händelser, platser och berättelser” är skriven av Michael Müller och utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening.
Den tilldelas utmärkelsen Årets hembygdsbok med motiveringen: ”I ett halvt sekel har författaren Michael Müller odlat sitt intresse för spelmansliv och folkligt musicerande. Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen. Inte mindre än 900 spelmän och musikanter har kartlagts. Lika intressant är bokens första del om folkmusikens kulturhistoriska sammanhang. Ett särskilt plus för utförligt register och hänvisningar för den som själv vill lyssna till musiken. En hembygdsbok som håller verkligt hög klass!”
Grattis Michael Müller! – Tack! Jag är ganska stolt. Det får man vara.
Boken väger strax över två kilo… – Ja, det är inget att ligga och läsa.
Hur ska man tillägna sig den? – Man måste läsa lite i taget. Det är delvis ett uppslagsverk. I slutet finns en förteckning över alla spelmän, där kan man slå upp dem man är intresserad av att läsa mer om. Andra delar av boken handlar om kulturhistoria, musiken och om dans, om platser och händelser, och då är det inte enskilda spelmän som står i fokus.
– Jag har också beskrivit folkmusikhistorien, som naturligtvis går parallellt med all musikhistoria men som också har sin egen estetik. Där tar jag upp sådant som jag tycker är relevant för folkmusiken över hela Sverige. Det är en ganska allmän utveckling där man gått från modal musik, med kvartstoner och blåtoner, till mer rena toner och harmonier. Det är ganska skilda slag av musik över tid.
Boken om Gästriklands spelmän är ett imponerande livsverk som präglas av kärleken till musiken och kulturen.
Vilka är de då, spelmännen i Gästrikland? – Jag har delat upp dem i de äldre, de som var verksamma fram till första världskriget och spelade till dans och annat. Från 1920-talet kom alla hembygdsgårdar och då fick spelmännen delvis nya uppgifter, det handlade mycket om att visa gamla seder och bruk, det var nya tider där musiken fick en annan funktion.
– Den här delen av boken är indelad i socknar. Där går jag igenom allt jag har lyckats ta reda på om de enskilda spelmännen. Ibland står det bara att någon var gruvarbetare och omkom i gruvan när han var 28 år. I andra fall rör det sig om tre-fyra sidor och bilder. Ett exempel är en spelman från Hedesunda. 1859 dog han, och det finns 50-60 låtar kvar efter honom via andra spelmän – det är makalöst.
Hur länge har du jobbat med boken? – Jag bestämde mig strax innan pandemin, och när den kom så blev det verkligen av. Jag har skrivit artiklar om spelmän i Spelmansförbundets tidning i 40 år, så jag hade en ganska gedigen grund att stå på.
Vad spelar du själv? – Fiol. Jag började för 50 år sedan, på 1970-talet. Jag är inte så jättemusikalisk, även om man lär sig något med tiden. Men jag har länge intresserat mig för människorna bakom musiken. Det är grunden för mig, även om det musikaliska också är jätteintressant.
FAKTA. Årets hembygdsbok 2025
För utdelningen av priset har bokens författare Michael Müller, via Gävle folkmusikförening, bokat upp onsdagen den 22 oktober kl 18.30 i Musikhuset i Gävle. Utdelningen blir då strax innan en konsert med folkmusikern Sofia Karlsson.
Priset Årets hembygdsbok är instiftat av Sveriges hembygdsförbund för att synliggöra, stimulera och lyfta statusen på hembygdslitteratur. Varje regionalt förbund har rätt att nominera en bok eller årsboksserie.
Priset tilldelas föreningen om det är en antologi och författaren om det är en enskild författare.
Förutom äran och den extra uppmärksamheten får vinnaren ett diplom och 10 000 kr.
– Både vår kulturbygd och viktig jordbruksmark riskerar att gå förlorad, säger Karin Paulsson, ordförande i Myssjö-Ovikens hembygdsförening.
Regeringen är på väg att både ta bort det kommunala vetot och det nationella förbudet mot uranbrytning. Detta för att på sikt kunna försörja kärnkraftsindustrin med inhemsk råvara. I Oviken i Jämtland finns företag som står beredda att öppna en alunskiffergruva, för att på detta sätt kunna utvinna uran. Men i denna bygd finns ett utbrett organiserat motstånd mot gruvplanerna, som Myssjö-Ovikens hembygdsförening har anslutit sig till.
– Ja, i föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer, säger Karin Paulsson, ordförande i hembygdsföreningen.
– Vi hade uppe frågan vid vårt senaste årsmöte. Då togs ett enhälligt beslut om att vår förening ställer sig negativ till brytning av alunskiffer här i Oviken. Det är ju helt otroligt att man kan tänka sig att bryta alunskiffer här. Det har ju inte fungerat någonstans.
I föreningen har vi insett att vi måste protestera mot dessa planer.
Tidigare i år har Myssjö-Ovikens hembygsförening lämnat sina skriftliga synpunkter i ett yttrande till länsstyrelsen. ”Dammet från slagghögar på flera miljoner ton varje år kommer att förorena stora områden runt gruvan. Föroreningar riskerar att läcka ut och rinna ned i grundvattnet och vad händer då med Storsjöns vatten?” skriver man i detta yttrande. Man påpekar också att många hushåll tar sitt dricksvatten från just Storsjön, och att man från föreningens sida ser med stor oro på hur bygden kommer att förändras. ”Den fina och vackra natur som vi har kommer för all framtid att förstöras”, skriver föreningen.
Hur kommer ni agera framöver? – Vi kommer att fortsätta samarbeta med andra nätverk och föreningar som protesterar mot den planerade brytningen av alunskiffer, säger Karin Paulsson.
Även Näs hembygdsförening i Jämtland har engagerat sig i motståndet mot uranbrytning i området kring Storsjön.
– Ja, vår förening arrangerade en protestmarsch i slutet av förra året, i samarbete med den lokala idrottsföreningen. Vi gick från affären i Fåker till Näs kyrka och uppslutningen var mycket stor, säger Emma Lidar, engagerad medlem i Näs hembygdsförening.
– Det är viktigt att visa att vi värnar den miljö vi lever i och att vi ser till att inte man förstör vårt vatten.
Vår förening arrangerade en protestmarsch.
På regionnivå har Heimbygda, hembygdsföreningarna i Jämtland och Härjedalen, hittills inte tagit ställning för eller emot uranbrytning.
– Det här är så klart en stor fråga för oss inom hembygdsrörelsen, men vi arbetar utefter vår verksamhetsplan och för hela regionens hembygdsföreningar. Vi agerar inte på eget bevåg, säger Trine Amundsen som är ordförande i Heimbygda.
– Inom vår organisation arbetar vi nerifrån och upp, det vill säga om vi får en fråga från hembygdsföreningarna så försöker vi från regionalt håll ge stöd till föreningarna så gott vi kan, förklarar Trine Amundsen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
