Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur som vi måste minnas, bevara och utveckla, säger Thommy Edlund från Helgums hembygdsförening.
Han ingår i Hembygd Norr, ett nätverk för ordföranden i hembygdsföreningar i Norrland. Förslaget från regeringen till omprövning av vattenkraftverkens miljötillstånd har diskuterats livligt i gruppen på senare tid.
– Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer, säger Thommy Edlund.
– Det här är en inriktning som gett oss inom hembygdsrörelsen i Norrland nytt hopp. Vi ser att det har resulterat i nya initiativ för att främja fisket i våra vattendrag.
– Men med regeringens linje riskerar vi att gå i annan riktning. Det är i alla fall så vi uppfattar förslaget till omprövning av miljötillstånden för vattenkraften.
Vårt perspektiv är att man ska följa EU-direktiven, som lägger stor vikt vid fria vandringsvägar för levande organismer.
Thommy Edlund är ordförande i Helgums hembygdsförening. Helgum ligger i Sollefteå kommun i Västernorrland, ett av de län i Sverige där vattenkraften är som mest utbyggd.
– Fisket har alltid varit en viktig del av vår kultur och vårt sätt att leva, även om förutsättningarna försämrades när alla kraftverken byggdes i våra älvar i början på 1900-talet.
Vid flera av vattenkraftverken i Thommy Edlunds hemtrakter finns planer på att bygga nya vandringsvägar, så kallade omlöpen, för öring, lax och andra fiskarter.
– Här i Sollefteå kommun finns en bred politisk diskussion kring denna fråga. Det handlar också om att få med sig bolagen som driver kraftverken, säger Thommy Edlund.
– Nu vet vi inte vad som kommer att hända. Om regeringens förslag blir verklighet riskerar en rad planerade vandringsvägar att prioriteras bort av kraftbolagen.
Genom nätverket Hembygd Norr brukar deltagarna träffas på en digital mötesplattform för att diskutera aktuella frågor inom hembygdsrörelsen.
– De som deltar är representanter för hembygdsföreningar från Gästrikland och norrut, upp till Jämtland, Västerbotten och Norrbotten, berättar Thommy Edlund.
– Det är ett stort geografiskt område men vi har upptäckt att vi har mycket gemensamt.
Vattenkraftverken i Norrland är överlag betydligt större än de är i Götaland och Svealand. Därför finns det olika perspektiv inom hembygdsrörelsen på förslagen om förändrade miljöregler för vattenkraften.
– Längs Norrlandsälvarna är det inga kulturmiljöer som riskerar att förstöras som en följd av EU-direktiven, säger Thommy Edlund.
– För oss är det mycket viktigt att få tillbaka fisken till våra älvar, eftersom det gynnar naturturismen, friluftslivet och lokalbefolkningen.
I närheten av Helgum finns en av få fritt strömmande delar av Ångermanälvens, Faxälvens och Fjällsjöälvens vattensystem, och en välkänd plats för fritidsfiskare. Thommy Edlund önskar att många andra vattensystem i Norrland fick utvecklas på ett liknande sätt. En rad vandringsvägar för fisk borde kunna bli verklighet i till exempel Ljungan, Ljusnan, Indalsälven och Ångermanälven, anser han.
– För i de norrländska älvarna har det i alla tider funnits ett livaktigt fiske. Det är helt enkelt en del av vår kultur, säger Thommy Edlund.
– Det är en katastrof för vår kulturhistoria och bygdens framtid, säger Lena Hagström, ordförande i Strömsdals hembygdsvänner.
Kraven på dammägarna att bygga fiskvägar ökar, i takt med att EU:s vattendirektiv i allt högre grad tillämpas i svensk lag. Därför har regeringen nyligen lagt ett förslag på omprövning av vattenkraftens miljötillstånd, med det primära målet att säkerställa elproduktionen. Som Bygd och Natur skrivit kritiserar Sveriges hembygdsförbund regeringsförslaget för att inte värna kulturmiljöer och lokala intressen.
Nivån i vissa vattendrag har sänkts med 1,5 meter.
I sjösystemen, skogarna och myrmarkerna kring samhället Fredriksberg utanför Ludvika har följderna av EU-direktiven redan börjat märkas.
– Ja, i år har nivån i vissa vattendrag här sänkts med 1,5 meter, säger Lena Hagström, ordförande Strömsdals Hembygdsvänner.
Föreningen driver en hembygdsgård på den plats där Strömsdals bruk en gång var verksamt. Medlemmarna ordnar en rad aktiviteter, håller området rent och snyggt, informerar besökarna i text och bild om brukets historia. Strömsdals bruk framställde från och med början av 1700-talet tackjärn till smedjor i Bergslagen.
– I slutet av 1800-talet utvecklades Strömsdal till en bruksort, med järnväg, gjuteri, arbetarkaserner och skolhus, berättar Lena Hagström.
– I dag är Strömsdals bruk en kulturmiljö och ett uppskattat besöksmål.
Närmaste tätorten är Fredriksberg, där det funnits både järnbruk och pappersbruk. I närheten ligger Säfsenområdet, ett av Dalarnas mest populära turistmål för skidåkning, frilufts- och vildmarksliv. Alla dessa verksamheter riskerar nu, liksom flera hembygdsföreningar, att drabbas av kraftigt sänkta nivåer i sjösystemen. Karlskoga Energi som reglerar vattendragen har deklarerat att man inte har råd att rusta upp de små, gamla och olönsamma dammarna i enlighet med miljöreglerna. Därför planeras för rivning av dammluckor vid till exempel sjöarna Hån, Säfssjön, Sågdammen, Tyfors och Strömsdal.
– Dammen i Strömsdal som anlades på 1700-talet riskerar att torrläggas, säger Lena Hagström från Strömdals hembygdsvänner.
– Allt som blir kvar av dammen kommer vara en massa dy och sly.
Lena Hagström och Strömsdals hembygdsvänner har i två år försökt uppmärksamma myndigheter, politiker och andra makthavare på vad ett förändrat regelverk för vattenkraften för med sig. Hon upplever att ingen lyssnat till dessa farhågor.
– Nu är många invånare här irriterade och ganska deprimerade. Det har bildats en särskild förening som protesterar kraftigt mot utvecklingen, säger Lena Hagström.
– Vi planerar härnäst en gemensam skrivelse till länsstyrelsen i Örebro, som är sammankallande myndighet när det gäller vattenregleringarna kring Fredriksberg och Säfsen.
– I grund och botten är det EU-direktiven som leder till att det inte blir någon lönsamhet att ha små dammar. Följderna för vår bygd med kraftigt minskade vattennivåer riskerar att bli dramatiska, säger Lena Hagström.
En stark oro över att kulturmiljöer utplånas och den lokala historien raderas. Det uttrycker Sveriges hembygdsförbund i sitt yttrande över remisspromemorian Bättre förutsättningar för vattenkraftens omprövning, där regeringens förslag till författningsändringar för vattenkraftens omprövning presenteras.
Det aktuella förslaget lämna inga garantier för att vattendragens kulturarv skyddas eller att beredskapen stärks i lokalsamhällena, konstaterar Sveriges hembygdsförbund som efterlyser ett helhetsperspektiv.
Regeringens förslag, som är en del av Tidöavtalets ambition att säkerställa elförsörjningen, lyfter elproduktion och småskaliga aktörers ekonomiska villkor som centrala frågor. Däremot saknas tydliga hänsyn till äldre vattenkraftverk som kulturhistoriska miljöer. Trots löften i Tidöavtalet om att prioritera dessa frågor, menar Sveriges hembygdsförbund att denna aspekt ignorerats i det föreslagna regelverket.
– I flera år har man utrett och arbetat med frågan och ändå har man missat helhetsperspektivet, säger Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg vid Sveriges hembygdsförbund.
– Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
Detta är inte bara en fråga om elproduktion utan handlar också om krisberedskap och att skydda vår gemensamma historia och identitet.
I sitt yttrande efterlyser Sveriges hembygdsförbund en bredare debatt om vattenkraften, där såväl kultur- och rekreationsvärden som översvämningsrisker och beredskapsfunktioner finns med. ”Kultur- och rekreationsvärden står redan i många av våra nationella mål att de ska tas hänsyn till, klimatfrågan har vi arbetat med i många år nu och krisberedskapen borde tagits med från början i utredningarna eftersom invasionen av Ukraina inleddes under våren 2022. Med krisberedskap syftar vi inte bara på den lokalt producerade vattenkraften utan tillgången till vatten och lokalt producerade livsmedel.”
Enligt Sveriges hembygdsförbund underlättar inte de föreslagna regeländringarna för de småskaliga kraftverken, som man menar ofta är viktiga för elförsörjningen i lokalsamhället, men också kulturhistoriskt värdefulla.
– De här kraftverken ligger fortfarande kvar i den klass som inte anses vara av nationellt intresse. Därför riskerar de nedläggning. Vi ifrågasätter om prövningen är rättssäker om inte alla kraftverk blir prövade på samma vis, eftersom de stora kraftverken i norra delen av landet har mindre stränga krav vid omställningen till moderna miljövillkor, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund ser även att regeringen brister genom att inte ha tagit med de utrivningar av vandringshinder som sker utanför den Nationella planen (NAP) i lagändringarna, utrivningar som görs på myndigheternas initiativ.
– Dessa utrivningar är problematiska eftersom miljöerna har betydelse för lokalhistorien som därmed urholkas. Den goda status som myndigheterna försöker åstadkomma handlar mer om fiskvandring än om EU-direktivets verkliga syfte som är tjänligt dricksvatten, säger Helena Rosenberg.
Sveriges hembygdsförbund arbetar aktivt med miljökvalitetsmålet Levande vatten. Ett stort antal hembygdsföreningar har hört av sig till förbundet med oro över att rivningar och omvandlingar av vattendrag riskerar att radera orternas historia och förändra landskapen utan tillräcklig konsekvensanalys.
– Enligt intentionerna i EU:s vattendirektiv ska samråd ske med god framförhållning med allmänheten och enligt Europeiska landskapskonventionen har även allmänheten rätt att peka ut vilka landskap de anser vara värdefulla. Det efterlevs inte i dag, säger Helena Rosenberg.
500 miljoner kronor. Så mycket mindre satsar staten på folkbildning årligen, till följd av regeringens beslut att skära ner statsanslaget till studieförbund med en tredjedel. Sänkningen införs successivt över tre år. Redan nu är konsekvenserna allvarliga för verksamheten i landets studieförbund.
– Varje studieförbund fattar sina beslut utifrån sin organisation och sina behov, men alla rapporterar om verksamhet som upprör, personal som får sluta och kontor och lokaler som stänger. Fullt ut kommer vi inte kunna överblicka effekterna förrän i efterhand, men det är drastiska förändringar.
Så sammanfattar David Samuelsson, generalsekreterare för branschorganisationen Studieförbunden, läget för de nio medlemsförbunden.
Vad gör ni från Studieförbundens sida i detta skede? – För oss handlar det dels om att visa på de stora negativa effekterna av nedskärningarna. Men också att visa på det värde och den stora betydelse studieförbundens verksamhet har för medborgarna. Alla politiker och beslutsfattare har inte en självklar koppling till studieförbund och folkbildning, vi jobbar med direkt kontakt och dialog riktat mot ledamöter i riksdagens kulturutskott. Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
Vi har kontakt med alla partier, främst de som står bakom den nedskärningspolitik som förs i dag.
I Vadstena stängde nyligen en vävstuga som varit i bruk i 30 år. En konsekvens av att Studieförbundet Vuxenskolan Östergötland inte längre har råd att subventionera lokalhyran, avdelningschef Jörgen Rosin.
Men de stora nedskärningarna sker inom musikverksamheten. 200 band har blivit 20.
– Vi har fått lägga ner flera stora musikhus i Östergötland eftersom det bara inte har gått att hålla dem öppna. I andra fall har vi minskat verksamheten. Vi hade nästan 200 band inskrivna hos oss, nu är det ett 20-tal.
Vad har hänt med de övriga 180? – Vi har försökt slussa vidare till andra studieförbund, men det är väldigt svårt. Det är ju inte bara vi som drabbas av nedskärningar, det är alla. Det här är jättesorgligt. Den här kulturen är jätteviktig. När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler? Det finns ingen annan arena de kan söka sig till. Det har varit studieförbunden som stått för infrastrukturen för morgondagens Winnerbäck. Nu kan vi inte stötta upp i den omfattning vi gjort tidigare.
I statsbudgeten är 500 miljoner kronor en liten summa. Men på lokal nivå och inte minst för unga gör pengarna stor skillnad, säger Jörgen Rosin.
– Vad ska de här ungdomarna som inte har några lokaler längre göra? Det är personer som mår bra av att uttrycka sig i kulturella sammanhang, nu slås allt det undan. Jag tycker det är för jävligt rent ut sagt.
De sänkta statsanslaget är ett problem. Men det finns fler, konstaterar Jörgen Rosin. I Östergötland har kommunerna under lång tid minskat sitt stöd, och inte heller regionen har räknat upp anslagen i takt med kostnadsökningar.
För viss studieverksamhet har också förutsättningarna förändrats genom nya direktiv från Folkbildningsrådet som ställer krav på progression. För någon som exempelvis vävt eller spelat musik en längre tid är det svårt att hävda den typen av utveckling. Då karaktäriseras verksamheten i stället som utövande, och är inte stödberättigad.
– Som vi ser det utvecklas du alltid när du spelar musik, väver eller gör något annat bildande i grupp, men det godkänner inte Folkbildningsrådets kriterier för studiecirklar.
När man är tonåring och går i skolan, vem har då råd att både köpa instrument och hyra lokaler?
Regeringens motiverar sänkningen med att de 500 miljonerna flyttas till satsningar inom folkhögskola och yrkesutbildningar. Studieförbundens generalsekreterare David Samuelsson menar att det är fel att ställa de två mot varandra.
– Det är naturligtvis viktigt med yrkesutbildningar. Men det är väldigt fattigt och farligt att ställa fri bildningsverksamhet, kultur och den friare folkbildningen mot yrkesutbildning. Börjar man föra ett sådant resonemang kan vi fråga oss vilka utbildningar och verksamheter som är i farozonen nästa gång. Får du jobb av att gå på operan? Av att besöka ett bibliotek? Det är ett sluttande plan när man börjar mäta allting med att det ska ge jobb. Fri bildning har ett stort värde för människor och för samhället. Jobb är jätteviktigt, men det finns fler värden än så.
Det är inte bara staten som minskar sina anslag. Det finns kommuner som sticker ut och som i sina budgetar för 2025 skjuter till extra medel för att möta de minskade statsanslagen, men de är få. Den övergripande bilden är att även kommuner och regioner minskar sitt stöd. Kommunernas anslag till studieförbund ligger i dag på omkring en tredjedel av vad det var tidigt 2000-tal, enligt branschorganisationen Studieförbundens beräkningar.
Två studieförbund har i närtid lagt ner eller aviserat sin nedläggning. Dels Kulturens bildningsverksamhet, dels Ibn Rushd Studieförbund. Det är inte avhängigt de aktuella nedskärningarna utan har flera orsaker, säger Studieförbundens David Samuelsson. Men resursbrist spelar in.
– Ekonomi och kapacitet i organisationen är en faktor i båda fallen. Innan nedskärningarna aviserades har vi haft en period av kraftigt ökat kvalitetsarbete för studieförbundens del. Det är viktigt, men det är något som drar kostnader. En viss del av kostnaden är fast, och den är svårast att bära för de minsta. Det är ingen slump att det är de två minsta studieförbunden som inte klarar sig.
FAKTA. Så slår nedskärningar mot studieförbunden
Studieförbunden samlar nio (snart åtta) studieförbund med drygt 350 medlems- och samverkansorganisationer. År 2022 hade man över 100 000 studiecirklar och mer än 175 000 kulturprogram per år.
Studieförbunden har olika inriktning och profil men alla är idéburna och utan vinstintresse.
Branschorganisationen Studieförbunden har tagit fram Nedskärningskartan som visar hur neddragningarna på studieförbunden slår runt om i landet.
Marie Andrée är grundare av Beredskapsmuseet utanför Höganäs. Hon är skarpt kritisk till lagförslaget och har kommit med ett yttrande om en särskild museivapenlag.
– Vi lever i en demokrati. Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
På Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Höganäs finns en stor samling militära objekt och en utställning om svensk vardag under beredskapstiden. Det är det enda museet i landet som kan visa upp en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget. Museet låg tidigare i en långdragen tvist med Statens förhistoriska museer, som resulterade i att vapen och kanoner tvångshämtades från museet utanför Höganäs.
Att museiarbetare ska godkännas av polisen påminner om hur det går till i en diktatur och hotar det fria kulturlivet.
Marie Andrée är förutom grundare av Beredskapsmuseet också ordförande i dess stiftelse.
– Jag tycker inte om vapen och är skotträdd sedan barndomen. Men vapen passar jättebra på museum – där de är inlåsta. Det går inte att berätta om Sveriges historia utan att också berätta om beredskap, krig och vapen. Vapnet var en del i uniformen.
Till museivapen räknas de vapen som på grund av sin proveniens eller tekniska utformning förvärvats permanent av ett museum för bevarande och exponering.
Den nya vapenutredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” föreslår att museum med vapen i sina samlingar ska ha en särskild föreståndare för dessa. Enligt utredningen är ändringen nödvändig för att vapnen inte ska komma i orätta händer: ”Vapenregleringen genomsyras av principen att endast den som är lämplig att ha tillgång till skjutvapen och andra tillståndspliktiga föremål ska ha sådan åtkomst. Att den som ansvarar för skjutvapen som innehas för ett museums samlingar uppfyller vissa krav på lämplighet är enligt vår mening nödvändigt för att det skäligen ska kunna antas att vapnen inte kommer att missbrukas.”
Vapenföreståndaren vid varje enskilt museum ska godkännas och registreras av Polismyndigheten, föreslår utredningen.
– I praktiken skulle vapenföreståndaren bli samma person som är museichef, som alltid är ytterst ansvarig på museet, hävdar Marie Andrée.
Hon gör en jämförelse med Skatteverket, som genomför mycket noggranna kontroller av en nyanställd. Allt för att inte myndighetens tillförlitlighet ska kunna äventyras.
– Skulle samma sorts kontroll av den anställdas familj gälla här? Ska jag ha ett anställningsförfarande för att finna en museichef med kunskap om våra samlingar, och sedan ska Polismyndigheten inte godkänna personen på grund av någon den är släkt med, till exempel?
Utöver arbetet i museets styrelse är Marie Andrée verksam som advokat.
– Om exempelvis jag skulle gå igenom ett sådant här godkännandeförfarande och sedan bli registrerad hos polisen, som jag ständigt har som motpart i mitt arbete – vad innebär det för mig?
– Jag kommer att slåss in i det sista i den här frågan. Jag har ingen lust att finnas i ett register.
FAKTA. Mer om vapenutredningen
Vapenutredningen har haft en expertgrupp knuten till sig med representanter från Naturvårdsverket, Tullverket, Inspektionen för strategiska produkter, Åklagarmyndigheten, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Förvaltningsrätten i Linköping, Polismyndigheten och Justitiedepartementet.
Bygd och Natur har kontaktat Justitiedepartementet och ett flertal experter knutna till utredningen utan resultat.
Beslut om ny vapenlag tas under 2025. Lagen börjar gälla den 1 januari 2026.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
