Gammelvala har arrangerats av Brunskogs hembygdsförening och Brunskogs husmodersförening sedan 1963. Besökssiffran brukar landa på omkring 35 000 personer medan 500 bidrar ideellt till aktiviteten på området.
– Jag själv håller på med linberedning. Vi tänder också en kolmila, vi har slagtröskning, vi genomför växtfärgning, kardar och spinner ull. Vi stampar ull till vadmalstyg och vi har ett gammaldags kök där vi visar osttillverkning och messmörstillverkning och bakar bröd, berättar Anna Nyström, sammankallande i programkommittén för Gammelvala.
Mycket av det som i dag räknas som konsthantverk eller specialintressen var i bondesamhället rena brukssysslor, konstaterar hon. Mångsidighet var en nödvändighet för att kunna ställa mat på bordet, skaffa sig kläder till kroppen och verktyg att arbeta med.
– Vi har också maskiner, tändkulemotorer av alla slag, reptillverkning och dröprännetillverkning – nu pratar jag dialekt – hängrännor på svenska, där du hugger ur en granstam.
Hungern kan stillas med nävgröt, en rätt som kom till värmlandsskogarna med invandringen från Finland på 1500- och 1600-talet. Gröten kokas på skrädmjöl från rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk och lingonsylt. Den är så torr att klumparna går att äta utan sked, därav namnet.
– Det är skogsarbetarmat ursprungligen. Man tog en näve och doppade i flottet.
Nävgröt på Gammelvala. Foto: Brunskogs hembygdsförening
En annan, än mer lokal, specialitet är klengås. En större bit brödkaka smöras ordentlig och strös sedan med sandost (torkad och riven mesost) innan den serveras, gärna till kaffe.
Hela sommaren driver husmodersföreningen kaffeservering och
både en smed och en keramiker är aktiva på området, som också rymmer en handelsbod.
Utöver Gammelvala är hembygdsföreningens slagauktioner en populär programpunkt.
– Det är live, riktiga, hederliga bonnauktioner, säger Anna Nyström.
Selånger var under århundraden känt som startpunkten för världens då tredje största pilgrimsled, S:t Olavsleden. Den avslutas 58 mil nordväst, i Trondheim.
Med reformationen tidigt 1500-tal förbjöds all pilgrimsvandring. Först på 1950-talet återupptogs traditionen och när Världens kristna råd utsåg år 2000 till ett pilgrimsår exploderade verksamheten, berättar Laila Grubb, ordförande för Selångers hembygdsförening. Intresset har bestått.
– Folk kommer hit från hela världen och går.
Leden går förbi hembygdsgården men den gör det så tidigt, efter bara 400 meter, att de flesta vandrare passerar innan verksamheten hunnit öppna för dagen. Däremot har föreningen ett mångårigt projekt i samarbete med Selångers församling där man arrangerar dagsvandringar utmed leden i juni/juli.
Det började för 25 år sedan, när ett skogsbolag aviserade planer på att slutavverka skog i det område där Per-Olov Alderbacks jaktlag var aktiva.
– Där fanns en gammal fäbodstig där kullorna brukat gå med sina djur, som vi använde på väg ut på våra pass. Vi måste märka upp den, insåg jag, för att den skulle finnas kvar.
Första märkningen följde den tidens rekommendation, med vit färg på träden. Det uppdaterades senare till blå. Nu är stigen ommärkt till kulören för dagen: Orange.
Snart kom Per-Olov Alderback i kontakt med Envikens hembygdsförening, där han i dag är aktiv i styrelsen med särskilt ansvar för vandringslederna. De senaste åren har föreningen samarbetat med Falu kommun och fått stöd för upprustning av leder genom det regionala projektet Vandringslyftet. Totalt har över 150 kilometer vandringsled rustats. Populära stopp utmed lederna inkluderar Falu kommuns högsta punkt, utsiktsplatsen på Spjärshällens topp 506 meter övre havet. Där finns ett litet vindskydd och ett utsikstorn. Många söker sig också till Grejsans fäbod där djur går i skogen från och med midsommar och där det ibland finns möjlighet att köpa fäbodprodukter.
– Det är en jättefin levande fäbod med utsikt från toppen av berget, säger Per-Olov Alderback.
Under det gångna året har Envikens hembygdsförening rustat Kurbergets fäbod för att skapa en ny övernattningsmöjlighet. På platsen finns grillplats och en större nyrenoverad timrad stuga med sovloft.
– Vi har invigning 11 juni, med en vandring till platsen. Det ska inte gå att boka stugan, utan den ska stå öppen jämt. Den är ganska stor. Med lite god vilja kan flera gäng bo där samtidigt.
Sommartid arrangerar Envikens hembygdsförening flera guidade gruppvandringar. Se hemsida eller Facebook för närmare information.
Bagarstugan i värmländska Borgvik ligger just där Borgviksälven och sjön Värmeln möts. Huset är byggt i oputsad slaggsten, så kallad slintersten. Det har en bagardel i norr med bakugn och tillhörande bänkar, och en bostadsdel i söder med kammare och loft. Byggnaden uppfördes sent 1800-tal och de sista bofasta var Hedda Nilsdotter och hennes dotter Hilda. Tillsammans bakade de bröd till hela bygden.
– Hon kallades Hedda på vattnet, berättar Eva-Lill Hedberg, som är aktiv i Borgviks hembygdsförening och ansvarar för uthyrningen av byggnaden.
– Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
Under pandemin har föreningen sålt sitt tunnbröd i närliggande BOA brukshandel, men nu säljs återigen de spröda kakorna direkt från ugnen i bagarstugan.
– Mest säljer vi till midsommar. Då kommer folk kommer hit i båt och med husbil. Vi bakar i ett par veckor och så tar det slut på några timmar. Men vi hyr också ut bagarstugan till alla som vill baka själva.
Eva-Lill Hedberg tillsammans med bagarkollefan Anne Lameo. Foto: Borgviks hembygdsförening
Bagarstugan i Borgvik bidrar ofta till möten mellan generationer, berättar Eva-Lill.
– Det är ett trevligt sätt att umgås och lära känna människor från till exempel Grums och Karlstad, som man bara känner till utseendet annars. Man träffas, och man bakar, helt enkelt. Efteråt dricker man kaffe, äter av brödet. Det är lugnt och gött och jättehärligt.
För att fler ska ta sig an tunnbrödsbakningen har föreningen numera ett filmklipp på Youtube med noggranna instruktioner. Men receptet på bröd är det samma som knådats och kavlats i Borgviks bagarstuga i alla tider.
– Vi gör ett grovt, hårt tunnbröd, och ett ljust som är lite sprödare. Det går nästan inte att beskriva smaken. Det blir extra gott just för att ugnen är vedeldad.
Bagarstugan betyder jättemycket för vår förening! Framför allt innebär den inkomst eftersom vi säljer tunnbrödet som vi bakar.
I lappländska Arvidsjaur gräddar man mjukt bröd i en röd stuga mitt i samhället.
– Det är inte svårt att baka i gammal bakugn – det som är svårt är att elda. Men vi har bagerskor här som är väldigt rutinerade, berättar Christine Boström, ordförande i hembygdsföreningen.
Bagarstugan är från förra sekelskiftet och uppfördes som en del av ett jägmästarboställe.
– Vi bakar mest mjukkaka. Det är väldigt populärt och säljer som smör i solsken. Ibland skriver vi inte ut på Facebook att vi har bakat, för då tar det slut på en gång. Vid särskilda tillfällen har vi bakat tunnbröd, men det är betydligt mer arbete med det. Ibland bakar vi även Gáhkku – ett mjukt tunnbröd som man kan rulla.
All bakning sker ideellt, och inkomsterna tillfaller föreningen. Antingen säljer man brödet i direkt i bagarstugan, eller i hembygdsgården två kilometer bort.
– Det är en fin gemenskap, det tror jag alla tycker som kommer och bakar. Åtminstone har vi inget problem med att hitta ideella. Vi har har nyligen haft en bakkurs och till hösten fortsätter vi och hoppas att få fler – även yngre – att lära sig hantverket.
Christine Boström hoppas att fler föreningar börjar använda sina bagarstugor regelbundet.
– Det är en trevlig aktivitet, och för en förening ger den bra med pengar. Jag tycker det är oerhört synd om bagarstugor bara står utan att användas. Men om en bagarstuga inte använts på länge måste man alltid kontrollera så att muren är okej innan man bakar.
Hur ska man helst äta er mjukkaka?
– Den ska vara färsk och varm med bara smör på. Det är det enda som behövs egentligen! Om jag får bestämma dricker jag helst mjölk, men mjukkaka passar till alla drycker och är ett perfekt mellanmål.
FAKTA: STORBAK I FLERA DAGAR
I Sverige har man ägnat sig åt storbak sedan senmedeltiden. En bit in på 1800-talet flyttade bakningen ut i den fristående bagarstugan – ett mindre hus med en stor bakugn. Stugan byggdes i regel en bit ifrån bostadshuset med tanke på brandrisken.
Storbaken skedde ofta under höst och vår och kunde ibland pågå i flera dagar – hela förrådet skulle helst fyllas med stora tunnbrödskakor, som ibland hade en diameter på uppåt 80 cm. Under sommaren, när bakningen stod på paus, användes bagarstugorna ofta som sommarhus. På samma gång passade man på att storstäda boningshuset inför höstens ankomst.
Förekomsten av bagarstugor följer till stor del det så kallade tunnbrödsbältet – alltså de områden i Sverige där det funnits en stark tradition av att baka just tunnbröd – norra Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland, Dalarna och alla områden norr om dessa, med undantag för de kargare fjälltrakterna. Bagarstugor finns också i de sydligaste delarna av landet, men inte lika många.
Under senare delen av 1900-talet byggdes många bagarstugor i Sverige om för att endast användas som bostäder.
FAKTA: 6 BAGARSTUGOR ATT BOKA ELLER BESÖKA
Borgviks bagarstuga: Pris per tillfälle är 500 kr inklusive ved. För en oerfaren bagaren finns även alternativet att hyra bagarstugan med förberedd tunnbrödsdeg och uppvärmd ugn. Kostnad 1 000 kr.
Vindelns hembygdsförening i Västerbotten. Vid den årliga hantverksdagen i slutet av juli och vid skörde- och bygdemarknaden i augusti säljs och serveras mjukkaka bakad i den egna bagarstugan.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen. Vemdalens sommarmarknad äger rum varje torsdag från den 7 juli till den 4 augusti. Där säljs till exempel hantverk, skinn, garn och nybakt tunnbröd. Bokas via mejl.
Tynderö hembygdsförening i Medelpad. Föreningen erbjuder även kurser i tunnbrödsbak. Bokas via mejl eller telefon.
Söderbärke hembygdsförening i Dalarna. Bagarstugan från 1700-talet ligger vid vattnet och drivs som ett sommarkafé. Se Söderbärkehembygdsförening.se.
– Ovanför min mormors och morfars säng hängde flera svartvita foton. Det var särskilt två av bilderna som fascinerade mig som barn, berättar Marie Lok Björk, författare, journalist och förlagsarbetare.
– Den ena fotot föreställde tjusig kvinna i en vit långklänning framför ett stort hus. Om den sa alltid morfar stolt: ”Det där var min mamma när hon var handlardotter.” Bilden bredvid föreställde samma kvinna med man och barn, men utanför en statargård. Och det var där hon hamnade sedan.
Marie Lok Björk har skrivit Att välja ett liv, en historisk roman med utgångspunkt i hennes morfars mammas livshistoria. Hur kom det sig att handlardottern Ottilia blev mjölkerska i statarlängan?
– När jag såg bilden av Ottilia igen som vuxen och själv var nyförlöst småbarnsmamma kunde jag plötsligt sätta mig in i hennes perspektiv, och moderskapsrollen. Då blev jag som besatt av att ta reda på vad det var som hände, berättar Marie Lok Björk.
Ottilia föds år 1900 i Harbo socken i Uppland. I bokens början arbetar hon fortfarande i familjens lanthandel och ska precis fylla 21, den tidens myndighetsålder. Nu ska hon äntligen våga berätta för föräldrarna om Åke, sin hemliga kärlek. Men till Ottilias besvikelse godkänner föräldrarna inte den mindre bemedlade Åke som dotterns kommande gemål. Då är hon redan gravid med hans barn.
Trots många motgångar är Att välja ett liv inte på långa vägar en tragedi. Huvudpersonen Ottilia har en osviklig förmåga att fortsätta framåt. Även under åren som mjölkerska på statargård, med långa dagar och småbarn som fick ta hand om sig själva medan Ottilia arbetade.
”Förlåt, jag är ny här, är det bara att gå in?” sa Ottilia. ”Ja, och skynda på, annars kommer inspektorn. Inte en sekund sena får vi vara”, sa Mia och himlade med ögonen. Fler kvinnor hade dykt upp och gick nu förbi Ottilia och Mia in i ladugården. ”Kom med här”, sa Mia och tog henne i armen. Hon gav Ottilia en träpall och en hink, och visade var hon skulle hälla över mjölken när hinken var full. Det var viktigt att mjölken togs om hand direkt. Den skulle snabbt silas och kylas. Slarvade de med hygienen kunde det få katastrofala följder, sa Mia och visade var Ottilia kunde rengöra sina händer och armar både före och under mjölkningen. Sedan var det bara att sätta i gång. Minst tio kor skulle hon mjölka innan hon fick gå tillbaka till barnen.
(…)
Nu var hon statare. Det stod här. Johanna Ottilia Larsson. Kontrakt på ett år. Några få ören som kontant lön, beroende på hur mycket mjölk hon levererade. Resten i stat. Vete, korn, råg, kaffe, ärter, strömming, salt, sill, potatis, ved. Och så tre liter mjölk per dag.
Ur Att välja ett liv av Marie Lok Björk
Är Ottilias livsberättelse typisk för en svensk statare?
– Nej, att göra en klassresa nedåt var inte särskilt särskilt vanligt. Att Ottilia dessutom kom ensam till statarlängan, och inte i sällskap med en man, är också rätt unikt.
Marie Lok Björk har lagt mycket tid på att intervjua sin morfar, som alltså levde sina första barndomsår på statargård.
– Mormor och morfar har alltid brunnit för politik och klassfrågor och redan när jag var liten visste jag vad en statare var. Dessutom har morfar alltid varit en bra historieberättare. Det finns en scen där Ottilia lurat sin dotter Berta att man tappar håret om man äter för mycket smör. Ottilia försöker på så vis få det lilla smör de har att räcka längre. Det är en typisk anekdot som kommer direkt från morfars barn. Han har alltid kunnat ta ner berättelsen på en nivå som gjorde den spännande.
Under arbetet med Att välja ett liv har Marie Lok Björk haft stor nytta av Statarmuseet på Överjärva gård i Solna.
– Eftersom museet var stängt på grund av pandemin fick jag fri tillgång till den gamla statarlängan. Jag satt där och skrev under så pass lång tid att alla årstider hann komma och gå, precis som i boken. På vintern var verkligen svinkallt därinne. Husen är byggda på billigaste möjliga sätt och det drog från både väggar och golv. Det var bra att få uppleva det, och känna hur små rummen var. Det gav oerhört mycket för boken.
Hur mycket tror du att gemene man vet om statarsamhället i dag?
– Alldeles för lite! Det är verkligen en lucka i svensk historia, och i folks allmänna kunskap. Själv hade jag inte förstått tidigare hur mycket kvinnor jobbade i statarlängan, utöver att ta hand om hem och barn.
– Många äldre personer som läst boken har berättat för mig att de själva har vuxit upp i statarlänga. Andra har kanske en mormor och morfar som gjorde det. Det sorgliga är att många säger ”Jag passade aldrig på att fråga om det”. De får en påminnelse om vad de missat.
Kjell-Åke Larsson har nyss ätit lunch i sitt radhus i Veberöd. Även han har minnen av hur det var att vara barn i statarsamhället.
– Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Som barn bodde Kjell-Åke i en statarlänga som tillhörde Skönabäck gods i Skurups kommun.
– Mamma mjölkade kor och pappa körde häst. De jobbade mycket förstås. Vi var tio syskon och jag var tredje yngst i syskonskaran. Vi bodde i två rum och kök och barnen sov två eller tre i varje säng. Det var inget man tänkte på, det var bara så det var.
Kjell-Åke började bistå i arbetet på gården redan när han var liten.
– Det fanns 70, 80 mjölkkor som jag hjälpte till att vakta när jag hade sommarlov. Det var ett fint jobb. Kor, de betar ju, och sedan lägger de sig ner för att idissla ett par timmar. Sedan reser de sig på nytt. Det var lite långtråkigt men jag läste mycket böcker. Ibland äventyrsböcker.
Vad gjorde ni barn i statarlängan mer när ni inte gick i skolan?
– Vi lekte mycket i skogen. Ofta kurragömma. Det fanns fem lägenheter i vårt hus så vi var många barn. Vi hade höns på gården och ibland gick vi och lämnade ägg i affären. Då fick vi mat i utbyte.
Minns du vad ni brukade äta i statarlängan?
– Två gånger om året slaktade vi en gris. Vi saltade köttet för vi hade ju ingen frys. Mor plockade mycket bär, och syltade själv.
Efter sju år i skolan började Kjell-Åke jobba heltid på gården.
– Jag körde häst. Det tyckte jag om. På gården fanns 24 arbetshästar.
Det tyngsta jobbet på Skönabäck gods var att flytta sten, när man skulle gallra betor.
– De stora stenarna låg i vägen på åkern, och de flyttade man med ren mannakraft. Det kunde ta en hel dag och ryggen tog stryk för många av de äldre.
Kjell-Åke har inga tydliga minnen av hur det var när han var nio år och statarsystemet upphörde.
– Man jobbade ju kvar på gården. Den stora skillnaden var ju förstås att man fick kontanta pengar i stället för stat. Men jag vet att många tyckte det var sämre, i alla fall i början innan systemet hade kommit i gång riktigt.
Hur tycker du den generella kunskapen om statarsamhället ser ut i dag?
– De som är lika gamla som jag vet ju en hel del. Men de som är yngre verkar inte veta så mycket. Jag har fått Parkinsons sjukdom och det gör att jag inte längre minns allt så bra. Men vissa saker har man kvar. Det är minnen för livet.
Jag har aldrig skämts för att berätta att jag vuxit upp i statargård. Men det är inte alltid folk har velat lyssna. Man sågs ju som livegna, kan man säga.
Bortsett från en kortare session som sjöman på en båt med destination Sydafrika fortsatte Kjell-Åke att arbeta inom jordbruket.
– Jag hade nog inget sjömansblod i mig så jag stannade i Sverige sedan.
Efter att ha arbetat med besprutning i 30 år blev Kjell-Åke sjuk i cancer och var tvungen att gå ned i arbetstid. Då kom den ideella verksamheten på Statarmuseet i Skåne att betyda mycket.
Barbro Franckié är museichef på Statarmuseet i Skåne. Museet har sin upprinnelse i ett folkbildningsprojekt på 1980-talet – Statarliv i Skåne – i regi av Svenska Lantarbetareförbundet, ABF Skåne och Historiska Institutionen vid Lunds Universitet.
– Tusentals människor med erfarenheter liknande Kjell-Åkes har bidragit till trovärdigheten här. Det är minnen och engagemang från människor som Kjell-Åke som är museets grundstomme, säger Barbro Franckié.
Statarlängan ligger vid randen till Torups bokskog och är byggd av handslaget tegel. Museet inrymmer rekonstruerade bostadsmiljöer från 1928 respektive 1952. Här finns även museibutik, bibliotek och ett krav-certifierat café. Utöver minnen och erfarenheter har ideella krafter som Kjell-Åke bidragit med att bygga och renovera i museilokalerna.
– Många före detta lantarbetare har en väldig kunskap och mångsidighet. Här har gjutits och sågats, man har renoverat kök och förråd och utedass. Men jag vill understryka att kärnan i all volontärverksamhet är att ingen någonsin får tas för given. Det är särskilt viktigt att bekräfta volontärt arbete – och att återkommande bjuda på fika, middagar och festliga inslag.
Ofta är det i pensionsåldern som volontärer likt Kjell-Åke knutits till museet.
– Men jag har noterat att många volontärer nått en hög ålder, berättar Barbro Franckié.
– Jag tror det har att göra med att man alltid haft något göra – man har ju träffat folk varje dag och fått prata om sina liv.
Elever på skolbesök i museet får lära sig om livet som statare genom att hjälpa till att ta hand om museets grisar, kaniner och höns.
– Den pedagogiska verksamheten är vår hjärteverksamhet. Ungdomarna lagar mat och bakar bröd i vår gamla bakugn. De sår och skördar och rensar ogräs. Ofta jobbar man i små grupper om två till fyra elever.
På museet har många möten mellan volontärarbetande pensionärer och besökande skolelever skett genom åren.
– I samtalen med barnen har många av de äldre blivit varse att deras berättelser inte är självklara i dag. Den upptäckten har varit med och format pedagogiken på museet.
Varför är det fortfarande viktigt att berätta om hur livet såg ut för en statare?
– Det finns många anledningar. Men jag tycker det är extra angeläget att påminna om är att historia här i Sverige inte är historia i alla delar av världen. System liknande statarsystemet finns ju fortfarande på många håll – till exempel i södra Italien, i Portugal och i Sydafrika.
Även ur klimatsynpunkt är det intressant att påminnas om hur man i statarsamhället tänkte kring hållbarhet och återanvändning, menar Barbro Franckié.
– För dem var det förstås en belastning med begränsade resurser, men jag tror det kan vara viktigt för människor i dag att få syn på att man är mer än ett jag, här, just nu. Global solidaritet behövs, och därför behövs Statarmuseet.
FAKTA: STATARSYSTEMET OCH STATARMUSEER
Under ungefär 200 år jobbade lantarbetare på gods och större gårdar mot en lön som till största del bestod av mat och husrum. Lönen i natura kallades ”stat”. Statargårdarna fanns framför allt i de södra delarna av Sverige och anställningen involverade ofta hela familjer. Man arbetade på årskontrakt men det hände att statare på grund av begränsade medel hamnade i skuld till gården och därför inte kunde flytta förrän skulden var betald.
Flest människor med statarvillkor fanns det under 1800-talets senare del. Då levde omkring 140 000 personor i statarlängor i Sverige. I takt med jordbrukets mekanisering blev statarna färre. År 1945 upphörde statarsystemet efter ett avtal mellan Skog- och lantarbetsgivarna och Svenska lantarbetarförbundet.
Arbetarförfattarna Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson har skildrat livet som statare i Sverige. Ivar Lo-Johansson var framträdande i debatten om statarnas arbetsvillkor som föranledde att statarsystemet avskaffades.
På bland annat Överjärva gård i Solna, i småländska Huseby, på Enköpings museum och i Karlsund i Örebro kommun finns museiverksamhet som berättar om statarsystemet. Statarmuseet i Skåne är det största i sitt slag. 2020 utsågs det till Årets Arbetslivsmuseum.
– Många tror nog att fäbodbruk bara är någon liten pittoresk kulturhistorisk kvarleva som inte har så stor betydelse i dag, annat än som turistattraktion. Men här finns ju en enorm mängd viktig kunskap som vi kan ha nytta av i den tid av klimatkris som vi tyvärr lever i. I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop. Man producerar sin egen mat och bidrar till skapa biologisk mångfald, säger Victoria Törnqvist.
Vilka är 2020-talets fäbodbrukare?
– En stor blandning, både kvinnor och män, par och ensamstående, unga och gamla. Gemensamt för alla skulle jag säga är att de är oerhört driftiga och riktiga mångsysslare.
Vad krävs för att vara en god fäbodbrukare år 2021?
– Den största skillnaden mot förr är kanske all byråkrati. Det är så enormt många regler att förhålla sig till, regler som oftast är anpassade efter det vanligare, upprationaliserade jordbruket. Förutom att kunna hela kedjan av både djurskötsel och mjölkförädling måste man också vara en god administratör. Det gäller helt enkelt att vara duktig på väldigt många olika områden.
I fäbodbruket är det så många viktiga delar av livet som knyts ihop.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
