Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
I Upplands-Bro arrangeras spelkonventet King con i anslutning till påsklovet. Namnet är en sammanslagning av Kungsängen (King) och konvent (con) – med en blinkning åt filmklassikern ”King Kong”. Bakom evenemanget står föreningen Spelsällskapet Upplands-Bro i samarbete med kommunen. King con är gratis och öppet för alla och involverar samarbeten med en lång rad föreningar.
– Det är väldigt mycket som går in i nördkulturen. Det finns beröringspunkter med många föreningar. Få föreningar orkar själva dra i ett evenemang som pågår i två dagar med 17 programpunkter. Där finns vår roll, vi kan fixa scheman, bemanning, samordning och marknadsföring, och så kan föreningarna bidra med varsin workshop på två timmar, berättar Felicia Rydin, kulturproducent ungdom.
Det är väldigt mycket som går in i nördkulturen.
Sara Lindell Heed, kulturproducent vuxna, undervisar i cosplay på Kulturskolan i Upplands-Bro och på King con. Cosplay, en sammanslagning av costume och play, är en gren av nördkultur kopplad till framför allt japansk populärkultur relaterad till spel, manga och andra popkulturfigurer.
– Cosplay är väldigt inriktat på gör det själv. Vill man ha ett svärd ur ett visst tv-spel får man själv fundera ut hur det ska gå till. Det är en så kallad each one teach one-kultur, så for man lär sig något lär man det vidare till sin kompis. Många som kommer till våra träffar är tonåringar. Då kan jag absolut inte mer än dem, men jag har läst på om material och kan ge tips.
– Jag lärde mig sy av min mamma. När jag syr ser jag hennes händer framför mig. Jag hoppas att jag kan föra det vidare till de ungdomar som deltar i våra cosplay-träffar.
Erikik Samuelsson, kulturmiljöansvarig, konstaterar att nördkulturen erbjuder många möjligheter att kroka i kunskap kring äldre traditioner och historia på platsen. När litteraturfavoriter som Percy Jackson och Harry Potter är föremål för temadagar ger det ingångar till bland annat trolldomens historia i Norden.
2025 arrangeras King con den 12-13 april i Kungsängens kulturhus.
Presentationen av King con gavs under den heldagskonferens om det immateriella kulturarvet som arrangerades av Stockholms läns hembygdsförbund och Region Stockholm 14 februari 2025. Immateriellt kulturarv är levande traditioner och omfattar såväl hantverk som berättelser, byggtekniker, biodling och dans. Flera talare återkom till problematiken i att mer vardaglig verksamhet prata om det man samlas kring eller arbetar för som ”immateriellt kulturarv” – ett svårgenomträngligt begrepp som inte talar till så många. I den typen av kommunikation är det bättre att gå rakt på sak och prata om det kulturarv man arbetar med eller intresserar sig för.
Att spridningen är stor var tydligt bara genom de programpunkter som dagen rymde, från indisk dans till Rimbobullar, tillverkning av pappersblommor och ett föredrag om Unescos konvention för det immateriella kulturarvet av Charlotte Hyltén-Cavallius från Institutet för språk och folkminnen.
Musa M. Isse är aktiv som läsfrämjare, författare, översättare och initiativtagare och arrangör av Somalisk kulturfestival. Han pratade om språkets betydelse som bärare av identitet, kulturhistoria och tradition. Somalisk kulturfestival startade 2015 och har sedan dess vuxit organiskt. I fjol lockade man 1 500 besökare med bland annat filmvisning, sagostund, matservering och en uppvisning i dhaanto, traditionell somalisk dans.
– Vi har program på engelska, svenska och somaliska. Den primära målgruppen är den somaliska gemenskapen i Sverige. Mitt tips om man vill starta en festival är att börja i liten skala. Nu, efter tio år, har vi samarbeten med flera bibliotek och växer vidare.
2025 arrangeras Somalisk kulturfestival 7-9 november. Inbjuden gäst är Marian Hassan, till vardags verksam i Minnesota, som arbetar med att dokumentera traditionella och samtida somaliska vaggvisor och barnramsor.
Musa M. Isses senaste barnbok ”Simma med mig” handlar om en flicka och mamma som är i badhuset. Dottern vill att mamman ska hoppa i och vara med henne i vattnet. Till slut berättar mamman att hon inte vågar, hon har aldrig lärt sig simma och är rädd för vatten efter flykten till Europa, i gummibåt.
– En del av kulturarvet är att föra berättelser om flykt vidare. Mamman öppnar sig för dottern och berättar. Sedan hittar de en simskola för vuxna som hon anmäler sig till, och lär sig simma. Till slut kan de bada tillsammans.
En del av kulturarvet är att föra berättelser om flykt vidare.
Under rubriken ”Sorundadräkten – bevarande och utveckling” talade Sorunda hemslöjdsvänners Lena Kristiansson, för dagen klädd i sådan, med dess typiska ”örmössa”, om förutsättningarna för en levande hembygdsdräkt av i dag.
– På 1800-talet hade dräkten en självklar plats på kyrkbacken, det var där man sågs. Där ses vi inte i dag. Men en folkdräkt överlever bara om det blir nya tillfällen att bära den. I dag är det många som har Sorundadräkten på midsommar och även vid marknader. Förutom på visningar av dräkterna, där vi är måna om att allt är korrekt, är vår inställning att man ska bära dräkten för att det är kul. Det är viktigt att göra den tillgänglig och tillåtande.
Att slimsa, att kombinera dräktdelar med vanliga kläder eller så kallade modeplagg, är en gammal tradition som hamnat på undantag. Lena Kristiansson skulle vilja se mer av det. Dräkten bidrar till gemenskap och kunskapsutbyte genom studiecirklar och syträffar, där deltagarna ofta är något äldre.
– Vi skulle vilja skapa en mötesplats för lite äldre barn och ungdomar, för att föra handens hantverk vidare.
En folkdräkt överlever bara om det blir nya tillfällen att bära den.
Dagen avslutades med en panel på temat Vilka förutsättningar och utmaningar har immateriellt kulturarv – där panelen tycktes eniga om att båda delar är rika. Friedrike Roedenbeck, kanslichef nämnden för hemslöjdsfrågor, återkom till något hon lyft tidigare under dagen.
– Jag tror det är viktigt att att sänka trösklarna. Att inte säga att det ena är bättre än det andra, utan att det viktiga är att man gör, att man håller i gång.
Träd med symboler inristade i stammarna har hittats i naturreservat och nationalparker i norra Skandinavien. Enligt en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet härstammar symbolerna från samiska religiösa ritualer och har även används för att markera viktiga platser. Men en stor del av de märkta träden utanför skyddad skog har redan huggits ned. – Skogsskövlingen under de senaste 50 åren har varit aggressiv i hela Sápmi, säger Lars Miguel Utsi, renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby.
Inskriptionerna har gjorts på tallstammar och är i form av kryss och geometriska mönster. Trots att de enligt uppgift är ”väldigt gamla” är det först nu man kunnat visa på dess betydelse. – Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet, berättar Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU i Umeå. Tillsammans med Olle Zackrisson, tidigare professor i skoglig vegetationsekologi vid SLU och Ingela Bergman, docent i arkeologi, har han författat studien ”X-marked trees: carriers of Indigenous Sámi traditions” som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.
Det fanns inga tidigare studier av dem och det väckte vår nyfikenhet.
Ett hundratal tallar har undersökts och inristningarna har jämförts med välkända samiska symboler, arkeologiska lämningar och tidigare etnografisk forskning. – Att rita eller skära kryss hade en rituell betydelse i den samiska tron. Träden kunde säkert betraktas som heliga i sig och ibland markerade de platser som var heliga och inte fick beträdas, berättar Lars Östlund. Men märkena kunde också ha mer vardaglig prägel och berätta om ägande. – Kryssmarkeringar på träd kunde markera en familjs territorium och samtidigt fungera som en andlig kontakt till landskapet, säger Ingela Bergman.
Studien ämnar även att undersöka vilken sorts hot som finns mot den här sortens kulturella kvarlämningar. Forskarna menar att traditioner och kunskap kring den här sortens symboler gått förlorad delvis till följd av att samisk religion och kultur har undertryckts. Man beskriver träden som ”tysta vittnen”. – Sett till deras kulturella och historiska värden är det viktigt för oss som samhälle att fortsätta att dokumentera, tolka och skydda de kvarvarande träden, säger Ingela Bergman.
Lars Miguel Utsi är renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby i Norbottens län. – De här märkena finns i markerna där vi vistas årligen. Men att karva inskriptioner i träd är inte bara en gammal sed i samisk kultur, utan något som fortsatt har en funktion i dag, berättar han. – Vi fäster information som vi behöver i skogen. Till exempel kan det handla om i vilken riktning man ska färdas. Märken gjorda med yxa eller kniv i ett träd kan visa riktningen på en stig. Jämfört med skogsbolagens sätt att märka upp träd med platstband tycker jag det här är ett bättre alternativ.
Att de historiska inskriptionerna bara finns i naturreservat och nationalparker förvånar inte Lars Miguel Utsi. – Utanför de skyddade skogarna är träden här max 50 år gamla. Utöver fläckvist kvarlämnade träd är allt skogsplantage. Utöver de kulturella lämningarna hotar skövlingem även renskötseln – särskilt i Luokta-Mávas. – Jämfört med andra samebyar har vi relativt lite vinterbetesmarker – det vill säga lite skogsmark. Det innebär att intrång i skogen påverkar oss starkt. För ett par år sedan ställde samebyn hårda krav på skogsbolagen. – Vi förklarade samebyns betesmarker är såpass trängda att vi inte kan acceptera att man hugger ned mer. I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I dag har vi lyckats sakta ned skövlingen men processerna kräver mycket resurser.
I Luokta-Mávas sameby finns inga konkreta planer på att uppmärksamma träden och inskriptionerna som lyfts fram i och med studien. Men nyligen inleddes ett projekt för att på egen hand sammanställa alla kulturella lämningar man stöter på i skogen. – I till exempel Vattme finns oerhört mycket fornlämningar – barktäkter och ristningar bland annat. Eftersom det framför allt är vi samer som rör oss i de här skogarna har vi börjat dokumentera allt vi ser.
Fokus ligger på bevarande – men också på att förklara för utomstående varför spåren i landskapet i hög grad har försvunnit, säger Lars Miguel Utsi. – I slutändan handlar det om att också kunna säga till skogsbolag – här är samisk kulturmark och här kan man inte fara fram hur som helst.
Lars Miguel Utsi, renskötare och ordförande i Luokta-Mávas sameby. Foto: Carl Johan Utsi
Varje år ger staten omkring fyra miljarder kronor i bidrag till folkbildning i Sverige. Pengarna fördelas av den ideella föreningen Folkbildningsrådet (som består av Studieförbunden i samverkan, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation och Sveriges kommuner och regioner, SKR) till folkhögskolor och studieförbund. Folkbildningsrådet har också i uppgift att säkerställa att pengarna används på rätt sätt.
Det vill Tidöpartierna ändra på, och gav därför utredningen ”Bildning, utbildning och delaktighet – folkbildningspolitik i en ny tid” (SOU 2024:42) i uppdrag att föreslå hur självförvaltningsmodellen kan avskaffas. Utredningen förordar inte en sådan modell, utan fortsatt självförvaltning med stärkt statlig kontroll. I det parallella förslag man formulerat på regeringens uppdrag är det Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som får i uppdrag att fördela, kontrollera och följa upp folkbildningsanslaget.
En sådan modell motsätter sig merparten av remissinstanserna, däribland MUCF själva. Vinsterna med en myndighetslösning väger enligt myndigheten inte upp de ”av utredningen identifierade risker i förslaget att överföra ansvaret (…) till MUCF”. Även Sveriges hembygdsförbund anser att Folkbildningsrådet och SISU Idrottsutbildarna även fortsättningsvis ska fördela statsbidragen.
En sådan modell motsätter sig merparten av remissinstanserna, däribland MUCF själva.
Det nya övergripande målet för folkbildningspolitiken som utredningen föreslår är höjd bildningsnivå, höjd utbildningsnivå och ökad delaktighet i samhället. När det gäller målen har 121 remissinstanser lämnat synpunkter. Den vanligaste är att ”demokrati” ska finnas med som ett mål. Flera remissinstanser har också reagerat på att målen är formulerade utifrån att ”fler” ska ta del av verksamheten. Det gäller särskilt organisationer som arbetar med funktionsrätt, som uttrycker oro för att fokus på fler och nya deltagare drabbar befintliga och återkommande deltagare.
Särskilt organisationer som arbetar med funktionsrätt uttrycker oro för att fokus på fler och nya deltagare drabbar befintliga och återkommande deltagare.
Bland de många remissvar som vänder sig mot den ökade administration som utredningen föreslår finns fem myndigheter. Myndigheten för kulturanalys konstaterar att ”utredningens bedömningar och förslag om förstärkt kontroll är omfattande och inbegriper åtgärder som kommer att öka den administrativa bördan för folkbildningens aktörer på olika nivåer”, vilket myndigheten menar bör vägas mot ”i vilken utsträckning det riskerar att ta resurser från folkbildningens kärnverksamhet”.
Många remissvar konstaterar att de stora nedskärningar regeringen genomför för folkbildningens del redan satt en stor del av verksamheten på undantag.
Utredningens förslag föreslås träda i kraft 1 januari 2026.
Krubbemölla är en vattenkvarn och ett arrendejordbruk som ägs av Högestad Christinehof och som förvaltas av Krubbemöllaringen, inom Albo härads hembygdsförening.
– Halmtaken på de vinkelbyggda husen har ersatts i omgångar, berättar Krubbemöllaringens ordförande Henrik Valentin, som har gjort en film om det senaste takbytet.
– Flera träd har fått växa upp nära byggnaderna skuggas halmtaket vilket förkortar livslängden. Halmtak håller normalt i 25-30 år, men här har vissa delar aldrig riktigt torkat efter regnväder, vilket förkortat livslängden. Därför försöker vi nu få tillstånd att fälla flera höga träd som står nära ån.
Driften vid vattenkvarnen upphörde på 1910-talet och när hembygdsföreningen övertog ansvaret för förvaltningen på 1950-talet hade även arrendejordbruket avvecklats. Alla byggnader utom en liten bostadslänga hade rivits.
Råghalm var ursprungligen det material som var billigast och som fanns nära till hands på den skånska landsbygden. I dag är det exklusivt material, konstaterar Henrik Valentin. Högestad Christinehof, som äger Krubbemölla, betalade för den del av omläggningen som länsstyrelsen inte lämnade bidrag till.
– I dag går det inte att få tag i svensk, långstråig råghalm. Problemet är i synnerhet att det inte finns några tröskor som klarar av sådana strån och blir inte tröskningen tillräckligt bra får man skadedjur i taket som förstör det. Halmen som vår entreprenör använde var polsk där man utvecklat tekniken. Kostnaden blir därefter. Kvalitetshalm är rena hårdvalutan.
För hembygdsföreningar som i likhet med Krubbemöllaringen/Albo härads hembygdsförening förvaltar byggnader med halmtak och vill behålla materialet är det viktigt att vara tidigt ute för att få tag i kunniga hantverkare, betonar Henrik Valentin
– Det kan handla om att boka in en omläggning ett till två år i förväg. Numera läggs oftast bara en del i sänder om vilket underlättar eftersom arbetet är väderberoende och kan tvingas avbrytas under perioder med ihållande regn.
Krubbemöllaringen satsar nu mycket på att åskådliggöra mer av det avvecklade arrendejordbruket. Man ska bland annat sätta upp fler skyltar, göra en audioguide och bli fler som kan hålla guidningar. Genom ett nytt samarbete med Österlens museum blir fler aspekter av vårt kulturarv belyst.
– Att göra en film som denna nya om omläggningen av halmtaket är också ett sätt att synliggöra vår verksamhet och den kulturmiljö vi ansvarar för, säger Henrik Valentin, som lärt sig mycket om halmtak genom arbetet med kortfilmen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
