Vad vill du göra på posten som riksarkivarie? – Jag vill bidra till att tillgängliggöra den information som finns i arkiven – både för forskning och för allmänheten. Och så vill jag bevara den informationen för framtiden.
Som 15-åring sommarjobbade Daniel Forsman i arkivet för ett kommunalt energibolag och överväldigades av dess struktur. Mest tid har han dock tillbringat i arkiv i samband med en universitetsuppsats i historia.
– När jag läste polisrapporterna efter hungerkravallerna i Göteborg år 1917 blev jag berörd, minns jag. Jag upptäckte att arkiven representerade mänskligt liv och mänskliga erfarenheter.
Vad anser du är arkivets viktigaste funktion? – Det är att tillhandahålla det som finns där.
Kritiserad flytt av Riksarkivet Men tillgängligheten på arkiven är numera osäkrad, menar Sveriges hembygdsförbunds ordförande Anna Karin Andersson och Viktoria Johansson, ordförande i Sveriges släktforskarförbund.
I en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet tidigare i år uttrycker man stark oro inför det faktum att Riksarkivet i Östersund läggs ned och återuppstår i Härnösand. ”Flytten innebär inte bara förlorade arbetstillfällen och minskad statlig service. Arkiven är, fastslår arkivlagen, en del av det nationella kulturarvet. Nu ser vi att tillgängligheten till detta arv är hotad.”
Daniel Forsman konstaterar att det är en utmaning för arkiven att vara kostnadseffektiva, tillgängliga och ändamålsenliga över hela landet.
– Därför behöver vi ha en nära dialog med alla brukarorganisationer och uppdragsgivare om hur man på bästa sätt kan tillhandahålla arkiven.
Eftersom han inte tillträtt är han ännu inte helt insatt i motiven till flytten till Härnösand.
– Men Riksarkivets budgetunderlag och verksamhetsberättelser berättar om att man brottas med kostnadsökningar och står inför stora investeringar kopplade till säkra och effektiva arkiv.
Flytten har inletts Flytten av 5 500 hyllmeter arkivmaterial har redan inletts. Nya Riksarkivet blir norra Europas största arkiv och öppnas för besökare år 2026. Arkivdelen är byggd i betong för att möta säkerhetskraven.
– En orolig omvärld har pekat ut behovet av att ha lokaler som kan nyttjas på ett lämpligt sätt även i tid av kris, konstaterar han.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt. Det är en relativt låg siffra, om man jämför med statliga arkiv i andra länder.
I nuläget är cirka 5 procent av det statliga arkivmaterialet tillgängligt digitalt.
Kommer du att verka för att arkivhandlingarna ska digitaliseras i snabbare takt? – Absolut. Digitalisering av arkivhandlingarna är ett viktigt sätt att öka tillgängligheten men det handlar också om hur offentligt material kan användas för att driva effektivisering och innovation framåt.
Vad gäller arkiv kopplade till fordon eller fastigheter finns i dag en stor efterfrågan, berättar Daniel Forsman. Där det i dag är relativt långa handläggningstider.
– Genom att digitalisera material kan man effektivisera arbetsprocesserna med hjälp av AI. Det kommer leda till att det går snabbare att lämna ut handlingar, och att folk får svar.
– Jag ser fram emot att ha en dialog med hela Riksarkivet och deras användare och brukarorganisationer för att förstå behoven, och vad som är prioriterat, säger Daniel Forsman.
FAKTA. Riksarkivet i Härnösand:
Yta: 33 000 kvadratmeter varav 20 500 är arkivyta
Hyllmeter: 258 000 meter (25,8 mil)
Fastigheten kommer att ha en inomhustemperatur på 18 grader och en relativ luftfuktighet på 35 procent. Lokalerna kommer även att bli Skatteverkets nya nationella arkiv.
Text: Bengt-Göran Carlsson, ur boken ”Odla ditt bröd”
Knappt en kilometer väster om Långlöts kyrka ligger Himmelsberga radby med Ölands museum. Östra Ölands kulturlandskap är gammal odlingsbygd, kyrkan är belägen på norra delen av ett gravfält som använts från 200- till 300-talet före vår tid och ända till 1000-talets slut.
Himmelsberga är en dubbel radby. På båda sidor av bygatan ligger ladugårdslängor medan boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. I gårdarna finns hus och miljöer från 1700- och 1800-tal. På 1950-talet hade bönderna börjat riva uthus och lador på gårdarna för att få plats med traktorer och större maskiner. Det typiskt öländska, radbyn och väderkvarnarna, hotades av jordbrukets modernisering och rationalisering.
Samtidigt växte hembygdsrörelsen som värnade om det öländska kulturarvet.
Folkbildaren Bertil Palm Bertil Palm (1916–1992) föddes i Glömminge, son till kantorn Alrik Palm och dennes hustru Helfrid. Han tog studentexamen i Kalmar. Studerade bland annat nordiska språk, folklivsforskning, konst och arkitekturhistoria vid Lunds universitet. Blev 1954 filosofie doktor i konsthistoria. Palm var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Ölands hembygdsförbund 1953. Det var också Palm som föreslog att det enda rätta för att spegla hela öns kulturarv vore att göra en hel radby till ett museum. Komplett med flera gårdar, väderkvarn, smedja och malm. (På malmen, strax utanför gårdarna, bodde de som inte ägde mark i byn, till exempel lantarbetare, hantverkare, sjömän och fiskare).
Ett monument över bondesamhället Redan 1957 köpte Ölands hembygdsförbund två kringbyggda gårdar i Himmelsberga. Efter restaurering invigdes de som museum på midsommardagen 1959. Tidningen Ölandsbladet skrev att nu hade ön fått en kulturell mittpunkt, det gamla bondesamhället hade fått sitt monument.
Bertil Palm kom att arbeta som Ölands hembygdsförbunds intendent i nära tre decennier, från 1955 till 1983.
Ölands hembygdsförbund är i dag en paraplyorganisation för Ölands 32 hembygdsföreningar med sammanlagt cirka 10 000 medlemmar. Förbundet äger och driver museet. Den miljö som finns på museet återspeglar och representerar stora delar av Ölands kulturliv och kulturarv. Senare tillskott är bland annat en särskild utställningshall för samtida öländsk konst och Lorangahallen, som invigdes 2023, där Barbro Lindgrens barnbokskaraktärer bjuder in till lek för barnen.
”Folkåterutbildning” behövs – Jag växte upp med en nära relation till min mormor och morfar. Mormor hade ett stort hjärta för och sysselsatte sig inom folkbildning. Morfar odlade alltid och kunde mycket om växter. Det är en viktig grund för mitt arbete här på museet, förklarar Julius Winberg Sääf som sedan 2017 är chef för museet.
– En sak som jag noterade ganska snart efter att jag började här var att alla besökande familjer förr hade en egen guide med sig. En äldre släkting eller vän som kunde allt om hur det gick till på landet förr i världen. Som kunde levandegöra det museet visade. Och jag tänkte, hur blir det när denna generation av nära kulturguider inte längre finns omkring oss? Personer som själva vuxit upp i den miljö som de så levande kan berätta om. Vem ska då lära oss? Då blir byggnader och föremål stumma för besökarna. Vi behöver levande kunskaper och berättelser!
– Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition och för kompetensutveckling, i samarbete med andra organisationer och företag, berättar Julius Winberg Sääf.
Så växte idén om ”folkåterutbildning” fram, om museet som ett pedagogiskt kunskapscentrum i sann folkbildningstradition.
– Jag vill att museet ska vara en självklar deltagare i diskussioner kring dagens och framtidens utmaningar och frågeställningar för landsbygd, bebyggelse, odling och jordbruk.
– Jag ser framför mig stora möjligheter att utveckla ett fruktbart samarbete med till exempel Ölands folkhögskola, Capellagården, Världsarvet, Länsmuseet, hembygdsföreningar och kvarnföreningar med stor kunskap inom olika sakområden. Vi har också många kyrkliga församlingar, två kommuner och många företag som är intressanta att få med i ett samarbete. Tillsammans kan vi skapa ett nav där dåtid-nutid-framtid kan förenas med utvecklande aktiviteter för bevarandekontinuitetförändring. Tillsammans kan vi fördjupa våra kunskaper och kompetenser och bättre analysera verkliga behov med kulturarvet som bas.
– Vi är redan på god väg med att förverkliga delar av detta tankegods. Särskilt i vårt arbete och engagemang för byggnadsvård och grönt kulturarv.
Äldre bebyggelse en viktig resurs Den traditionella bebyggelsen på Öland bidrar i hög grad till öbornas och turisters upplevelsevärde. Besöksindustrin bygger delvis på dessa miljöer, men vi saknar i stort en medveten strategi för hur de ska bevaras och utvecklas. De kulturhistoriska kvaliteterna i den äldre bebyggelsen är generellt höga och också av nationellt intresse, konstaterar byggnadsantikvarie Susann Johannisson på Kalmar läns museum. Det saknas kunskaper – och det saknas yngre hantverkare. Johannisson anger särskilt följande konstruktioner där vi behöver konkret utbildning och bebyggelsehistorisk bildning:
• Skiftesverksteknik i princip i alla ladugårdar före cirka 1930 samt i många bostadshus. Flera unika ”högsulelador” har anor i forntiden.
• Stråtak/vasstak.
• Sten, murning, kalk, kalkbruk, bränning av öländskt kalkbruk.
• Väderkvarnar.
– Om vi här på Öland kan utveckla och förstärka dessa byggtekniker och material, och fler hantverkare lär sig dessa metoder – och allmänheten får upp ögonen för hur bra dessa material och metoder är – så kan fler delar av vår äldre bebyggelse restaureras på rätt sätt, säger Susann Johannisson.
Öland skulle kunna bli ett nav för att utveckla dessa metoder.
– Metoder och teknik för att värna och vårda de nämnda konstruktionerna har inte bara betydelse för identitet och karaktär som berör boende och turister utan kan också i högsta grad kopplas till miljöfrågan, säger Susann Johannisson.
Här ser Julius Winberg Sääf möjligheter för Himmelsberga att bidra.
– Vårt museum kan, tillsammans med andra aktörer, ta en aktiv roll för att skapa och driva en samlande plattform och ett kunskaparnätverk kring dessa frågor, säger han.
Grönt kulturarv, mer än odling av gamla sorter Det gröna kulturarvet handlar om de levande och gröna miljöerna i anslutning till kulturmiljöer som medvetet anlagts och odlats av människan, till exempel gårdars odlingar, parker, trädgårdar och kyrkogårdar. Människans nyttjande av naturen i kombination med naturliga processer och förutsättningar skapar det biologiska kulturarvet.
– För Himmelsberga-museet handlar arbetet med det gröna kulturarvet främst om de odlingar och trädgårdar för visande av kulturväxter i de historiska miljöer som finns på museet, förklarar Julius Winberg Sääf.
Om jag får önska vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”.
Demonstrationsodling av stråsäd Alldeles särskilt handlar arbetet om de demonstrationsodlingar av kultursorter av stråsäd som organiseras i ett flerårigt samarbete med Kerstin Fredlund, föreningen Allkorn, länsstyrelsen och Hushållningssällskapet.
– Verksamheten är intressant och innovativ, och hör till våra fortsatta utvecklingstankar. Det är en i högsta grad levande utställning som inspirerar odlare, bagare, kockar och andra användare från när och fjärran. Utställningen väcker intresse och vilja att lära mer.
– Om jag får önska, säger Julius Winberg Sääf, vill jag gärna se en fortsättning på odlingen med verksamhet efter skörd som speglar hela konceptet ”Från jord till bord”. Vi hoppas kunna utveckla delar av museet till en mötesplats för generationer med arbete och lärande aktiviteter kring lokala råvaror från Öland. Vi vill visa hur vi kan koppla självhushållande odling och mat i det förflutna till en diskussion om dagens förutsättningar för vår matproduktion och vårt förhållningssätt. Utveckla tankar kring ett dåtida, nutida och framtida grönt kulturarv.
På bara tre år kan en förening skaffa sig eget korn, vete eller råg, berättar Bengt-Göran Carlsson. Det är möjligt tack vare det rika genetiska materialet i äldre kultursorter, som därmed har förutsättningar att anpassa sig till den plats där de växer.
– Grunden är samma råg, vete, korn, men det får en speciell karaktär när det anpassar sig till platsen. En smak, en kvalitet som kommer av odlingsplatsen, säger Bengt-Göran Carlsson.
Han är författare till nyutkomna boken ”Odla ditt bröd”, en uppföljare till ”Vårt älskade bröd – för den goda smaken, hälsan och miljön”, som sålt slut sedan den släpptes för snart tio år sedan.
Människan har alltid förädlat det hon odlat, men det var först med 1900-talets institutionella förädlingstekniker som utsäde kunde likriktas till de sorter som dominerar odlingen i dag. Kultursorternas mångfald anpassar sig till den plats där de växer. De klarar sig på magra jordar och deras kraftiga rotsystem gör dem mindre känsliga för torka och ogräs än moderna sorter. Däremot ger de mindre skörd. För den som odlar för att förmedla kunskap och för att hålla det gröna kulturarvet levande spelar det emellertid mindre roll.
– Som förening kan man odla i liten skala, mala mjölet och använda i bakningskurser eller för att sälja – och på så vis visa hela värdekedjan, säger Bengt-Göran Carlsson.
Grunden är samma råg, vete, korn, men det får en speciell karaktär när det anpassar sig till platsen. En smak, en kvalitet som kommer av odlingsplatsen.
Vill återupprätta mångfald I sina böcker möter Bengt-Göran Carlsson aktörer som på olika sätt arbetar med kultursorter inom spannmål, som odlare, forskare, folkbildare, bagare, mjölnare och de som värnar om kulturmiljöer relaterade till detta. Ämnet har fått förnyad aktualitet med de senaste årens ökade intresse för krisberedskap, konstaterar han.
– Det finns många skäl till att jag velat skriva om småskalig lokal odling och användning av kultursorter. Dels handlar det om att odla på glömda marker, om självhushållning och livsmedelssäkerhet. Dels om att utveckla jordhälsa och bördighet – regenerativa metoder för miljö, näringsinnehåll och humanhälsa och att värna den biologiska mångfalden i hela värdekedjan.
Vrede är en del av drivkraften.
– Jag är alltmer frustrerad och ilsk över att den biologiska mångfalden är så hotad, överallt. Vi har gått från mångfald där väldigt många bönder odlade många olika sorter till ett slags monokultur som är skadlig för jorden, för miljön, grödornas kvalitet och ytterst för vad som händer i kroppen, vår hälsa.
Kunskap sprids i fält Bengt-Göran Carlsson kom i kontakt med kultursorter av spannmål i början av 2010-talet, via ett samarbete med Hans Larsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och initiativtagare till föreningen Allkorn, som jobbar för att bevara och utveckla kultursorter.
Hans Larsson började 1995 med demonstrationsodling av kultursorter på många platser i landet kombinerat med fältvandringar i dessa odlingar. Först för mindre grupper av intresserade bönder, men allt eftersom för en bredare publik.
– Det är på fältvandringarna som kunskapsspridning sker och samtal uppstår.
Allkorn har sedan några år en utställning och visningsodling på Himmelsberga, tack vare Kerstin Fredlund som forskat kring spannmålens näringsinnehåll och hur näringen kan tas upp i kroppen. Genom sitt företag Hidden in Grains och samarbete med Warbro Kvarn i ett gemensamt företag, Good Grains, har hon utvecklat nya och smakrika fullkornsprodukter. En utveckling som bygger på gamla traditioner i kombination med moderna tekniker, berättar Bengt-Göran Carlsson.
Grunden är samma råg, vete, korn, men det får en speciell karaktär när det anpass
Hembygdsföreningar kan odla mer Ett av reportagen i ”Odla ditt bröd” handlar om Himmelsberga på Öland och museets arbete med grönt kulturarv i ljuset av det museichefen Julius Winberg Sääf refererar till som ”folkåterutbildning”.
Många mindre museer, skolor och förskolor har genom åren fått mindre mängder utsäde av kultursorter som enkorn, emmer och spelt av Hans Larsson och Allkorn. Det finns också hembygdsföreningar som odlat i liten skala, och många som på andra sätt arbetar med lokalt odlat spannmål; genom att mala, baka eller använda halmen för taktäckning eller i slöjd.
Ett exempel är Blåherremöllans vänner, med säte i Blåherremölla/Maglehem i Kristianstads kommun. Föreningens ändamål och syfte är att i samverkan med ägaren och närboende värna om och uppmärksamma de natur- och kulturvärden som vattenkvarnen Blåherremölla och dess närområde erbjuder. Föreningen utsågs till Årets hembygdsförening 2025 av Skånes hembygdsförbund.
– Blåherremöllas ägare Ingmar Melin vill uppmuntra fler föreningar att odla. Har man inte egen mark finns det nästan alltid någon som kan ställa upp med en bit. Man behöver inte några stora odlingsytor, det viktiga är att använda odling som utgångspunkt för att visa hela kedjan, vad som krävs för att den odlade säden ska bli mat. Samtidigt stärker man den lokala självkänslan och beredskapen för att klara kriser, säger Bengt-Göran Carlsson.
Text: Helena Rosenberg, kulturmiljöstrateg Sveriges hembygdsförbund
Varför ska man över huvud taget hålla på med byggnadsvård, när det ska göras så noggrant och när det tar sådan tid? Jo, för att det är roligt, spännande och ger en tillfredsställelse! De tankarna delar vi som suttit i juryn för Sveriges hembygdsförbunds byggnadsvårdspris. Att föreningar tar hand om sina byggnader, genom att i god byggnadsvårdsanda bevara dem för framtiden, vill SHF uppmärksamma. Styrelsen tyckte dessutom, att vi efter så många års uppehåll, kunde dela ut hela tre priser. Särskilt eftersom det 2025 är 50-års jubileum för Europeiska byggnadsvårdsåret, vilket uppmärksammats på flera sätt av såväl Sveriges hembygdsförbund som många fler runt om i landet.
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader! Men det krävs att man vet vad man gör för att bevara de regionala och lokala särdragen som många av dessa byggnader har. Om man inte är utbildad i traditionell byggnadsteknik, så behöver man läsa på eller ta hjälp av någon som kan. Det kan handla om både byggnadsantikvarier och hantverkare som inriktat sig på att arbeta just med traditionella material och metoder.
Det är ett fantastiskt arbete som alla hembygdsföreningar gör när de förvaltar sina byggnader!
Kunskap, hantverk och samarbeten i praktiken Och just det här med att läsa på och själv prova på, är något alla kan delta i, eftersom traditionella byggnadsmetoder är hantverk. Det är naturliga material man använder, som man oftast kan blanda till själv och det är metoder som görs för hand med enkla verktyg även om man i vissa moment kan underlätta genom att använda mekaniska och elektriska verktyg. Att det tar lite längre tid underlättas om man är fler som hjälps åt eller att man beställer arbetet av en duktig hantverkare. Sådana kan länsmuseet eller regionala museer hjälpa till med att rekommendera. Att både ta hjälp av någon som är duktig på det hantverk som behöver utföras och hjälpa till med arbetet, gör att man lär sig de momenten och därmed förs kunskapen vidare. Alla årets tre pristagarna har arbetat på så vis; tagit in antikvarisk kompetens, kunniga hantverkare och gjort delar av arbetet själva. Läs mer om deras arbete här.
Detektivarbete i husets historia Jag vill också särskilt lyfta det som är så spännande med byggnadsvård. Att utforska ett hus är som ett detektivarbete där ledtrådar som berättar om husets historia finns gömda i själva huset. När man varsamt vårdar och restaurerar ett gammalt hus ser man alla detaljer. Både synliga, såsom olika typer av dörr- och fönsterfoder samt tak- och golvlister, som vittnar om husets olika byggnads- och renoveringsperioder. Och detaljer som dyker upp när man börjar riva i ett hus, till exempel vilka olika tapeter och kulörer som funnits i ett rum eller hur stommen och takkonstruktionen ursprungligen var byggd. Ibland kan man även hitta skräp efter hantverkare i trossbotten eller vitlök, barnskor eller mynt på gömda ställen, vilket kan tyda på gammal folktro. Att vårda och restaurera ett äldre hus är att långsamt lära känna dess själ och de som har bott där tidigare. Därför är det också roligt att ”personifiera” husen, det vill säga ta reda på vilka som byggt och bott i dem. När föreningen gjort detta med sina hus, finns ett gyllene tillfälle att berätta vidare för besökare.
Barn kan involveras Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta. Det har till exempel Mariefreds hembygdsförening gjort, när de bjöd in barn att delta i att tillverka lerbruk och mura med kubb. Troligen kommer de att komma ihåg denna händelse längre fram i livet och kanske sår det ett frö att vilja bygga hållbart även i vuxen ålder.
Trädgård, landskap och biologisk mångfald Alla de tre pristagarna har även utövat trädgårdsskötsel och landskapsvård. Det är inget kriterium för utmärkelsen, men ändå något som gör att byggnaderna kommer till sin rätt. Malexanders hembygdsförening har dessutom haft kurser i lieslåtter. Att slå ängar gynnar den biologiska mångfalden både när det gäller flora och fauna, vilket många hembygdsföreningar ägnar sig åt.
Både detektivarbetet och den traditionellt enklare byggnadstekniken kan också attrahera barn att delta.
Årets pristagare och hedersomnämnanden Utöver de tre föreningarna som fått Sveriges hembygdsförbunds byggnadsmärke att fästa på en byggnad i sin kulturmiljö, så har två föreningar fått hedersomnämnande. Den ena är Enhörna hembygdsförening som rent handgripligen tagit sig an andras kulturhistoriska byggnader i bygden, vilka varit i behov av vård. De har kontaktat ägarna, sökt pengar och sett till att till exempel en gammal brandstation, en mjölkkällare och en tiondebod rustats upp. Den andra är Albo härads hembygdsförening som dessvärre drabbats av både vandalisering och stormskador. Utöver allt de arbete de har med alla sina byggnader har de alltså fått göra omfattande arbeten på en vattenmölla, när vandaler gjort så att vattenhjulet gått i sken, samt lägga om ett stort skifte av halm på en ladugårdslänga, efter att en stor ek fallit på byggnaden.
Regionala särdrag – unika berättelser Under jubileumsåret för byggnadsvårdsåret 50 år har Sveriges hembygdsförbund bjudit på två föreläsningar om regionala särdrag i bebyggelsen. Den ena handlade om bohuslänsk byggnadskaraktär och den andra om uppländsk byggnadskultur. Vi hoppas fler länsmuseer kommer vilja ställa upp för att berätta om det unika och speciella men också det vanliga och traditionella i den region de verkar. För är det något som hembygdsföreningarnas byggnader besitter, så är det just de regionala särdragen. Av det skälet talar vi mycket varmt om dem, i alla sammanhang vi kan när vi i Sveriges hembygdsförbund träffar företrädare för andra organisationer och myndigheter, samt det behov föreningarna har av att det finns medel att söka till bevarande av byggnaderna.
Plaketten pristagarna mottar. Foto: Sveriges hembygdsförbund
Text: Mikael Morberg, projektledare Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
I adventstid börjar planerna för helgernas mat och dryck. Många tar snart fram våra hushållsassistenter för att få hjälp med julbaket, korvstoppningen eller riva potatisen till Janssons frestelse? Kanske har vi en nyinköpt assistent eller så har vi ärvt vår maskin inom familjen. Mina egna minnen går tillbaka till slutet av 60-talet med äppelmostillverkning, brödbak, mammas fruktdrinkar med en närande äggula mixad med apelsin och banan. Men också rädslan för att skada mina barnafingar på de vassa knivbladen i botten av glasmixern eller de roterande rivjärnen. För det var ju en riktig robust och tung maskin med rejäla blad och vassa ståltillbehör.
Besök hos Ankarsrum hembygdsförening Efter höstmötet i oktober med Kalmar läns hembygdsförbund där Ankarsrum hembygdsförening stod värd fick jag möjligheten att besöka Aktiveum, det lokala museet och utställningen ”Hushållsassistenten – 85 års utveckling” som visats sommaren 2025. Där bjöds en kulturhistorisk resa i teknikens fotspår som lockar till reflektioner kring tidernas förändringar och likheter. Här fanns berättelser om normerande könsroller, reklam, teknik- design- och samhällsutveckling under flera decennier. Genom att betrakta hushållsassistenten utifrån perspektiven ”könat kulturarv” eller kris- och beredskap kan vi se hur både kvinnors och mäns arbete format vår materiella historia. Ankarsrum Assistent Original en svensktillverkad hjälpreda i köket sedan 1940. Väl värd en utställning då det är många som kan relatera till den på olika sätt. I många hushåll används fortfarande maskiner från 50- och 60-talen. Här visades ett 30-tal modeller, historiska trycksaker och olika slags tillbehör som samlaren Ernst Gorrisen lånat ut till hembygdsföreningen och i samarbete med Ankarsum Kitchen AB.
Industriellt arv – maskinen som manligt projekt I museet finns en stor samling andra föremål från Ankarsrum, inklusive spisar, kaminer, kylskåp, emaljskyltar och grytor – en upplevelse för de med intresse av svensk design- och industrihistoria. Bruket har anor från 1655 med tillverkning av allt från kanonkulor till badkar och kylskåp. Det var till exempel på Ankarsrums bruk som det moderna kylskåpet utvecklades av de unga studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters och som blev en världsuppfinning vilket lade grunden för världskoncernen Electrolux. När assistenten började tillverkas i Ankarsrum under 1940-talet var det ett exempel på svensk ingenjörskonst och industriell rationalitet. Robust, hållbar och funktionell. Utvecklingen bars av manliga ingenjörer och produktutvecklare. Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia. Den är inte bara ett vardagligt köksredskap, utan resultatet av ett maskulint präglat produktionssystem, med mekanik och precision i centrum.
Det industriella arvet är en viktig del av hushållsassistentens historia.
Kvinnlig vardagsarv – köket som arbetsplats Hushållsassistenten var samtidigt ett föremål djupt rotad i kvinnors vardag. Ett oumbärligt verktyg i hemmet i samband med bakning, matlagning och hushållsarbete. En trogen följeslagare och hjälpande hand i ett kvinnligt arbete, ofta osynliggjort och undervärderat.Assistenten kan kanske ses som en teknisk frigörelse precis som tvättmaskinen. Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet. Samtidigt har assistenten varit en symbol för just det könade ansvar som kvinnor historiskt burit för omsorg om hem, familj och matlagning. I utställningen möter vi kaffekvarnen, ett nytt specialtillbehör med broschyrtexten ”Kaffe på rätt sätt”. I ett tidningsreportage i Husmodern läser vi om en stor Assistent-tävlan ”Min bästa bjudning” med rubriken Planering, god mat och stämning. Tre husmödrar vinner här varsin som det heter utmärka permanenta och mekaniska ”hembiträden” för sina förmågor att som goda husmödrar med små medel skapa de bästa bjudningarna.
Förändrade könsroller – från nödvändighet till passion Under senare årtionden har hushållsassistentens roll förändrats. I dag används den av både män och kvinnor utifrån ett växande intresse för matlagning som hobby snarare än ren nödvändighet. I sociala medier och matlagningsprogram syns den ofta som ett designobjekt – en statussymbol i det moderna köket. Det kan sägas spegla en bredare förändring mot mer jämlika könsroller, där köksarbete inte längre är exklusivt kvinnligt. Samtidigt bär maskinen fortfarande spår av sin historia – både i sin form, sin funktion och i de olika berättelser som omger den.
Tunga arbetsmoment som knådning och vispning kunde automatiseras och bidrog till att minska den fysiska belastningen i hushållsarbetet.
Ett gemensamt kulturarv Genom att lyfta både det manliga och kvinnliga arvet kring hushållsassistenten kan vi betrakta assistenten som ett gemensamt kulturarv. Två världar förenas: den mer industriella och den vardagliga sfären, det tekniska och det omsorgsfulla. Föremålen bär på komplexa berättelser om arbete, identitet och samhällsförändringar. Att betrakta hushållsassistenten som just ett könat kulturarv öppnar upp för samtal – om hur teknik och hemmets föremål påverkar våra liv, och hur könsroller formas och omformas. Vardagsföremålen blir nycklar till vår gemensamma historia.
Hushållet som beredskapscentral – hushållsassistenten i kristider I osäkra tider – oavsett om vi talar om krig, pandemier eller störningar i försörjningskedjor – blir hemmet åter en plats för beredskapstänk. När intresset för prepping och självförsörjning ökar, får hushållsassistenten en nygammal roll som ett centralt redskap i vardaglig krisberedskap. Historiskt har den hjälpt till att effektivisera matlagning i hemmet, särskilt under ransoneringstider. Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig – genom att baka bröd, konservera grönsaker och ta vara på alla resurser. Maskinen blev ett sätt att öka hemmets kapacitet, att göra mer med mindre. Dessa funktioner har i dag fått ny aktualitet. Hushållsassistenten lyfts fram som ett robust, mekaniskt redskap som möjliggör självförsörjning utan beroendet av avancerad teknik eller externa tjänster. Den kan användas för att baka eget bröd, göra sylt, mala kött och tillverka mat från grunden – allt sådant som stärker hushållets motståndskraft mot störningar i samhället. Att maskinerna var tekniskt hållbara är en viktig aspekt. Många hushållsassistenter från 1950-talet fungerar fortfarande, och reservdelar tillverkas än i dag. Maskinen utgör ett bra exempel på en mer långsiktig design – ett centralt värde inom beredskapstänk.
Under andra världskriget och efterföljande kristider var det ofta kvinnor som bar ansvaret för att hushållet skulle klara sig.
”Mjuk” beredskap Hushållsassistenten speglar hur könsroller även påverkat beredskapen. Den kan sägas stå för den ”mjuka” beredskapen – omsorgen om hemmet, näringen, det praktiska vardagsarbetet. Historiskt ofta axlat av kvinnor, men i dag delat av fler i hushållet. När beredskapstänket alltmer blir ett gemensamt ansvar, kan hushållsassistenten ses som en symbol för hur teknik, tradition och trygghet möts i köket. Hushållsassistenten är då inte bara en maskin ett föremål– den blir ett dokument över människors liv, arbete och sociala relationer. Genom att undersöka och förstå dess plats i relation både inom industrihistorien och dess funktion i hemmets vardagsliv ser vi hur kön, teknik och kultur samverkar. I jästdegens rytm och gjutjärnets tunga maskinkropp ryms berättelser som förtjänar att lyftas fram lite extra så här i juletider.
Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). Foto: Mikael MorbergLisbeth Svensson, mångårig ordförande i Kalmar läns hembygdsförbund och hedersmedlem i Sveriges hembygdsförbund.
FAKTA. Hushållsassistentens historia i korthet
1940: Den klassiska köksmaskinen lanserades som Electrolux Assistent Original (modell NG1). I originalförpackningen ingick en kokbok med recept anpassade för kristid, särskilt utformade för att hushålla med begränsade råvaror.
1962: Produktionen flyttas från Stockholm till Motala.
1969: Produktionen flyttas till Ankarsrum, där den fortfarande tillverkas – nu under namnet Ankarsrum Assistent Original.
2025: Firades 85-årsjubileet med en stor utställning i Ankarsrum, som invigdes den 16 maj. Här visades ett trettiotal modeller, tillbehör och historiska dokument, inklusive kokböcker.
Källor: Ny teknik, Ankarsrum Sweden, Wikipedia, Lokala livet, Dagens Vimmerby.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
