Den 1 januari 2025 införs nya krav i plan- och byggförordningen att om att den som den som har en publik parkering med mer än 20 parkeringsplatser ska tillhandahålla minst en laddningspunkt för elfordon. Förslaget har kritiserats av bland annat Sveriges hembygdsförbund, eftersom det skulle ge begränsad nytta till hög kostnad för enskilda föreningar.
Nu meddelar Regeringskansliet att man vill utfärda ett undantag för ideella organisationer. Det innebär att hembygdsgårdar, bygdegårdar och idrottsföreningar och motsvarande verksamheter undantas från kravet att ha minst en laddningspunkt, även de har fler parkeringsplatser än 20.
Ändringen är välkommen, säger Sveriges hembygdsförbunds generalsekreterare Jan Nordwall.
– Det är mycket bra att regeringen tagit till sig de argument som vi och andra organisationer framfört. Det är självklart viktigt att utveckla laddinfrastrukturen för elbilar men ideella föreningar som hembygdsföreningar skulle få mycket svårt att bära de kostnaderna. Det är också svårt att se behovet av laddstolpar på varenda parkeringsplats i mindre samhällen på landsbygden där parkeringsytor används mest av de närboende.
Det är mycket bra att regeringen tagit till sig de argument som vi och andra organisationer framfört.
Företrädare för den ideella sektorn genom Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar, Riksidrottsförbundet och Sveriges Hembygdsförbund har arbetat hårt för att få till stånd undantaget, som beräknas beröra cirka 6 000 medlemsfastigheter. Bygdegårdarnas Riksförbund hade räknat på en kostnad om 70 000 kronor per bygdegård för installation, baserat på konsultbolaget Swecos kalkyler.
– För ideella fastighetsägare finns just nu inga finansieringslösningar, inga bidrag att söka. I värsta fall är 70 000 kronor allt en bygdegård omsätter, och då är det bara att kasta in handduken, sa Ulph Lundgren, verksamhetsutvecklare på Bygdegårdarnas Riksförbund, när Bygd och Natur uppmärksammade frågan i mars 2024.
Förslaget innebär också att ideella föreningar slipper de skattemässiga konsekvenser som elförsäljning kan leda till i en momsbefriad verksamhet.
Det första som hörs på Ebban Kcch:s kommande album ”Domus” är en färja i Norra Kvarken.
– Det är klaffen som smäller till när färjan angör Holmön, berättar Jorik Otterbjörk, rapartist från Västerbotten. Det loopas om och om igen sen genom den första låten. Jag tycker om att bygga musiken kring ett enda ljud.
”Jag har ett roligt, fritt och omväxlande jobb. Affären har många stamkunder och jag tycker mycket om att packa upp varor. Det är liksom primitivt, hetsigt, kul. Men framför allt är det skönt att känna att jag jobbar med något som är bra för byn”.
Förutom matbutik fungerade lanthandeln också som bensinmack, apotek, bibliotek, systembolag och lantbrevbärarombud. Men vardagen på ön präglades ständigt av Trafikverkets skötsel av den allmänna färjeleden mellan Umeå och Holmön. Vintertid kunde ön isoleras i veckor.
När Jorik Otterbjörks äldsta dotter nått skolpliktig ålder blev familjen till slut tvungen att flytta. Då hade han drivit butiken i åtta år.
– Jag trodde på fullaste allvar aldrig jag skulle byta jobb. Mitt arbete krävde en del förställd framtidstro, och jag smittades av den. Jag trodde att allt skulle bli bra, på något vis. Men det fungerar inte att ett barn ska vara iväg hemifrån i tio, tolv timmar per dag.
Även om flytten till Umeå var en sorg var den också en anledning till att skivan till slut blev möjlig.
– Jag fick en sorts distans: Vad har man hållit på med?
Jag köper en vara, vi kan säga att det är ris
som jag säljer till en granne för ett lite högre pris
än vad jag köpte den för och på detta enkla vis
tjänar jag hop några kronor så jag själv kan köpa ris
”Domus” är på inget vis en fullständig beskrivning av platsen Holmön, understryker han.
– Det är inte heller en poetisk redogörelse om… urkraften i skären. Men låtarna är väldigt avgränsade i tid och rum. Det är ett sätt att paketera de där åren.
”Jag vet du väver men vet inte vad” är den första gången jag hör väven besjungas. Vad har du för relation till väv? – De startade en vävstuga på ön under vårt sista år där, och jag tyckte det var det sista genuint bra som hände ön. Jag har svårt för ordet mötesplats, men det är väl just det som all sorts föreningsliv är? Man träffas och man donar. Jag har följt vävandet lite från sidan via min fru, och egentligen var låten tänkt som en kärlekslåt till henne.
För Jorik Otterbjörk är väven och vävandet fortsatt en gäckande gåta.
– Det är så komplext. Materialet bara loopas runt i evighet. Man tar tyg, river sönder det, och gör nytt? Tekniken har så otroligt många steg och moment. Jag undrar: har vi blivit väldigt dumma i den här senaste generationen? Hur kunde vävstolen alldeles nyss vara en så självklar del i allas hem?
2021 beskrev Otterbjörk hur ölivets premisser formar relationerna bland de bofasta:
”Gemenskaper finns förstås i städerna också. Men jag tror att gemenskap blir tydligare när man har gränser omkring sig, och ingenstans är väl gränserna så tydliga som kring en ö. Här finns inget diffust gränsland, inga problem som man kan påstå inte har med oss att göra. Det är ju faktiskt bara vi här, och allt här är vårt gemensamma.”
Man skulle kunna kalla ”Domus” för en tätt befolkad skiva. Här nämns Joar, Bert, Stor-Sven, Lovisa, Benny, Rune, Constance, Ulla och den forne ishockeyspelaren Lars Briell. Men det finns ett särskilt skimmer kring Elise. Hon framstår som en fyr, ett slags rättesnöre: ”Vad skulle hända om vi ba drog? Vad skulle Elise tro?”
Vem är Elise? – Hon är Holmöns äldsta, och har bott där i 92 år, hela sitt liv. En sorts monark.
I rekryteringsprocessen till jobbet som butiksföreståndare hölls först en anställningsintervju per telefon. Därefter kallades Jorik och hans fru hem till Elises köksbord, trots att hon saknade en formell roll i butiken.
– Det fanns nog en dubbel funktion i det. Ingen annanstans på ön kunde men få ett så fullt dukat fikabord. Men jag tolkade det också som att hennes godkännande krävdes. Sen var det en slump att vi flyttade in i gården bredvid. Hon har varit en väldigt viktig del av mitt liv.
Vad sa Elise när ni drog? – Det skedde inte från en dag till en annan, att det plötsligt var mörkt hos oss. Men jag tror hon förstod att det var oundvikligt.
Trots allt har Jorik Otterbjörk och hans familj har fortsatt en fot på ön.
– Vi har kvar gården och är där på helger och lov. Holmön är fortfarande mitt hem.
Som diktare har Jimmy Alm medverkat i en samhällsplaneringsprocess i Frövi, i Lindesbergs kommun i Örebro län. I sex veckor bodde och verkade han på orten.
– Jag visste ingenting om Frövi innan det här uppdraget. Bakgrunden är att jag föreläste på en konferens för regionala utvecklare utifrån mina erfarenheter som kommunpoet. Efter min föreläsning kom Mirja Mattson och Johanna Berglund från Region Örebro fram. De berättade om Frövi och frågade om jag var intresserad av att dikta orten, samt att mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande, berättar Jimmy Alm.
Hur ser din bild av Frövi ut nu? – Min bild av Frövi i dag är att det är ett samhälle som är i förändring. Det är fortfarande en bruksort men bruket har inte en lika central roll som det en gång i tiden hade. Det finns en framtidstro i Frövi, förkroppsligad av att Sveriges största tomatodling just färdigställts. Människor trivs rätt bra, men ungdomar önskar att det skulle finnas mer att göra, säger Jimmy Alm.
Mitt arbete skulle vara kopplat till en samhällsplaneringsprocess. Det tyckte jag lät spännande.
Jimmy Alm blev riksbekant när han för något år sedan verkade som kommunpoet i Tranemo kommun, ett projekt finansierat av Konstnärsnämnden. Den här gången är det Region Örebro, Lindesbergs kommun och Frövifors pappersbruksmuseum som är samarbetspartners. Jimmy Alm har gjort studiebesök på pappers- och förpackningsföretaget Billerud och den nya tomatodlingen. Han har pratat med människor i åldrar från tre till 90 år och bland annat djupintervjuat diakonen på kvinnofängelset Hinseberg och kanslisten på Frövi IK. Mötena och samtalen har sedan blivit poesi.
– I mina ögon är alla platser poetiska. Det finns alltid något som bryter av mot det förväntade, eller bär på en stark berättelse, säger Jimmy Alm.
Sammanlagt har det blivit tolv dikter om människor och verksamheter i Frövi samt diktsviten ”Jag går i högstadiet i Frövi”, baserad på 200 högstadieelevers tankar om sig själva och sin hemort.
Till och med 28 september 2024 visas utställningen Frövi poesi på Frövifors Pappersbruksmuseum. Där ingår även en nyproducerad runsten, en historia i sig.
– Det började med att jag skrev rent mina anteckningar om brukets historia. Jag noterade då att väldigt många ord inte kändes igen av Microsoft Word och tanken slog mig att det kunde bli en dikt. Dagen därpå träffade jag Staffan Blixt som sedan barnsben varit intresserad av runor och som i dag hugger egna runstenar. Resultat av blev en runsten av min dikt ”Tio ord som inte finns i Microsoft Word”. Det första ordet i dikten är osmundjärn. Vill man läsa resten är man välkommen till utställningen, säger Jimmy Alm.
Hur ska insikterna förvaltas i den vidare samhällsutvecklingen? – Nästa vecka kommer jag möta representanter från Lindesbergs kommun och Region Örebro för att överlämna mina dikter och dela mina tankar om vad Frövi är för en plats. Hur mitt arbete kommer att användas återstår att se, men de på Lindesbergs kommun som arbetar med samhällsutvecklingen i Frövi har varit entusiastiska under våra avstämningsmöten och jag upplever att de är genuint nyfikna på att prova ett nytt sätt att samla in barn och ungdomars tankar i arbetet med samhällsplaneringen.
Vad ska du göra nu? – Efter det här projektet kommer jag att ta det lugnt ett tag. Jag har bara varit ledig två veckor i sommar så det får bli en höstsemester i år. När batterierna är laddade får vi se vad jag kommer dikta härnäst.
Jimmy Alm med kartongbruket i Frövi i bakgrunden. Foto: Simon Tullstedt
FAKTA. Var tidigare kommunpoet i Tranemo kommun
Som poet verkar Jimmy Alm under manteln Dikta dig, som han beskriver som en diktens motsvarighet till att teckna ett porträtt. Läs mer på https://www.diktadig.se/
Utställningen Frövi poesi pågår 31 augusti-28 september 2024 på Frövifors pappersbruksmuseum. Vernissage 31 augusti kl 11-14.
När Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina i februari 2022 bodde mellan 2 300 och 2 500 personer i byn, varav omkring 200 hörde till den grupp svenskättlingar som utvandrade till området på 1700-talet. Sedan dess har nästan alla tvingats på flykt. Minst elva personer har dött i ryska anfall mot byn, berättar Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenskbyborna som har tät kontakt med boende i området och löpande uppdaterar om situationen på sin sajt.
– I dag bor mellan 60 och 90 personer i byn. Situationen är urdålig. Bostadhus bränns ner dagligen. När civilbefolkningen försöker släcka, bombas de av drönare. Drönare som ser sina mål. Så det är direkt brott mot internationella krigslagar. För ett par dagar sedan dödades en person och tre skadades av ryska drönare när de försökte släcka en brand. Räddningarbetet är också svårt, då det inte finns vatten. Och det går inte att komma ner med brandbilar för de bombas omedelbart. Vilket också är ett brott mot krigslagen. Det är civila fordon. Det finns inga militära mål i byn.
Hur håller ni kontakt med lokalbefolkningen? – Vi är en grupp i Sverige som håller kontakt. Sven som pratar ryska ringer och pratar med dem. Jag håller regelbunden kontakt med ett tiotal personer på plats via meddelandeappar eller mejl. Någon gång i månaden har vi digitala möten, med engelsk tolk och ibland på engelska.
När civilbefolkningen försöker släcka, bombas de av drönare.
Hur ser föreningens arbete ut i Sverige? – Vi sprider kunskap om Svenskbybornas historia, vi föreläser mycket och anordnar träffar för våra medlemmar i Sverige. Vi har museet i Roma och vi ger ut böcker. Vi har kontakt och samarbeten med andra föreningar som de estlandssvenska som har rötterna i Estland. Och så jobbar vi med nödhjälp i Ukraina sedan 1991. Sedan 2022 rapporterar vi om hur Rysslands anfallskrig påverkar byn och dess befolkning. Och driver en insamling för att hjälpa människorna från byn. Vi bedriver nödhjälpsarbete i byn och för dess befolkning, där vi har team i Sverige och på plats i Ukraina. Vi utgår alltid från deras behov. Vi köper in den mesta nödhjälp som mediciner, träbriketter och hygienprodukter på plats. Men kör en del från Sverige, både i egen regi, men också allt mer i samarbete med andra hjälporganisationer. Vilket blir effektivare och bättre.
Hur har sommaren på museet i Roma varit – hur påverkar kriget verksamheten i Sverige? – Vi har haft många besökare, intresset är stort hos både ättlingar och andra. Kriget gör att väldigt många fler svenskar vet vad Gammalsvenskby är och många är in intresserade och fascinerade av svenskbybornas historia. Vår insamling går fortsatt bra och många hör av sig och vill bidra på olika sätt. Med pengar eller kunskaper.
Hur jobbar ni med hjälpsändningar? – Som sagt köper vi in det mesta på plats. Det är bättre för Ukrainas ekonomi och mer praktiskt. Svenskbyn ligger 200 mil från Gdynia, så varje transport ner kostar cirka 30 000 kronor i transportkostnader som diesel och färjekostnader. Det vi kör från Sverige är sådant som inte går eller är svårt att få tag på i Ukraina, som högkvalitativ byggplast, presenningar, powerbanks och bättre begagnade bilar. Eller dyrbart material, skänkt material som sjukvårdutrustning, rullstolar, sjukhussängar, cyklar och varma kläder. – I snitt en gång i månaden det senaste året har Sven Bjerlestam kört ner. Men ofta samarbetar vi med andra organisationer eller personer. Nu senast gjorde vi en insamling till 310 powerbanks som familjer i byn behövde, för att kunna hålla kontakt med nära och kära vid längre elavbrott. Vi fick in pengar, kunde köpa dem med hjälp av Powerup Ukraine som ordnade ett mycket bra pris för högkvalitativa powerbanks. Och då organisationen Direct Ukraine hade plats för ett par pallar till i sin lastbil, kunde vi skicka med dem där. Direct Ukraine ordnade med allt pappersarbete som tulldeklarationer etcetera.
Stora delar av Gammelsvenskby brann ner den 21 juli 2024. Svenskbymuseet i Gammmelsvenskby ödelades någon vecka senare, den 4 augusti. Museet var ett projekt i samarbete med föreningen Svenskbyborna. – Under ett projekt mellan Region Gotland och Gammalsvesnkby, kom idén från byborna att de ville ha ett eget svenskbymuseum, för att kunna berätta om Gammalsvenskbys historia. Det var ju svenskar som grundade byn 1782. De ville kunna berätta för sina barn och barnbarn, men också för besökare. Föreningen Svenskbyborna sökte pengar för att kunna duplicera utställningen i Roma och byborna översatte texterna till ukrainska. Vi började tillsammans med byborna samla in bildmaterial i byn och gjorde upprop om att få äldre föremål från svenskbyfamiljerna. Vi köpte in ett hus, med hjälp av sponsorn Carl Sturén. Det var den gamla kolchoskrogen, som vi renoverade och förberedde för att kunna ha ett museum där. Lokalen var klar och invigningen planerad till 1 maj 2020. Men så kom pandemin och sedan kriget. Och i augusti 2024 brändes museet ner av ryska attacker. Som tur var fanns där ingen inredning, föremål eller originalbilder. Vi räknar med att öppna museet så snart kriget är över och Ryssland har blivit utdrivna ur Ukraina, säger Sofia Hoas.
FAKTA. Kriget har slagit hårt mot Gammelsvenskby
Sedan den fullskaliga ryska invasionen 2022 har situationen i Gammalsvenskby varit mycket svår. 80–90 procent av byn har ödelagts av Rysslands terrorbombningar. Humanitär hjälp attackeras av ryska drönare och hittills har elva civila dödats i byn. Tunga glidbomber har förstört skola, vårdcentral, dagis, kulturhus, kommunhus och bostäder. Sommaren 2024 totalförstördes både den tyska och svenska kyrkan av bränder orsakade av rysk. Det finns ingen el och brunnarna har sinat. Sommaren 2024 var det endast 60-90 bybor kvar, rapporterar föreningen Svenskbyborna.
Bengt Modéer är ordförande i Falsterbonäsets Museiförening, som nyligen drivit igenom en ändring av de stadgar som tidigare gett Vellinge kommun inflytande i verksamheten.
– Jag har arbetat inom ideella föreningar inom golf och naturvård under hela mitt liv. Det har inte känts rätt att det allmänna ska vara med i handhavandet av föreningen.
Falsterbonäsets Museiförening bildades 1930. 1947 blev det en tvist kring stadgarna, berättar Bengt Modéer. Nya stadgar formulerades i föreningen och en lokal politiker, senare ordförande i stadsfullmäktige, valdes till ordförande.
– Jag kan tänka mig att syftet var att skapa ordning och reda. Men sedan har man tuggat vidare det här genom åren.
Jag kan tänka mig att syftet var att skapa ordning och reda. Men sedan har man tuggat vidare det här genom åren.
Fram till i vintras har en kommunrevisor granskat föreningens ekonomi. En av styrelsemedlemmarna har även utsetts av kommunen, och arvoderats av densamma.
– Det här handlar inte alls om arvodet, understryker Bengt Modéer. Den frågan har ingen höjd för min del. Det handlar snarare om principer.
Han har tidigare arbetat som advokat, vilket varit till hjälp i processen.
– Jag läste in mig på normalstadgar, och har också haft kontakt med hembygdsförbundet. När jag läste mer om det civila samhället, och hur det ska förhålla sig till myndigheter blev det klart för mig att såhär ska det inte gå till.
Vilket inflytande kan – och bör – den offentliga sektorn egentligen ha i civilsamhället? Finns det förtjänster med offentligt inflytande i hembygdsrörelsen och annan idéburen verksamhet?
Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, menar att utgångspunkten i frågor kring den offentliga sektorns inflytande på den idéburna måste vara föreningens respektive kommunens vilja och mål.
– Ett samarbete kan fungera väldigt bra om man har gemensamma intressen. Men man behöver också spelregler. Vi förordar att man gör en IOP – det vill säga en överenskommelse mellan civilsamhälle och offentlig sektor.
Ett fungerande partnerskap mellan kommun, region och civilsamhälle är till allas fördel, menar hon.
– Men om civilsamhället upplever det som en oönskad överrock, då är det ett problem.
– Grundprincipen för civilsamhället är att det ska vara fritt, och utan inblandning. Men vill man ha offentlig finansiering måste man ibland också anpassa sig till det regelverk som finansiären har.
Generaldirektör Lena Nyberg, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Foto: Felix Oppenheimer
Inom civilsamhället finns en mängd principer för hur man väljer ordförande. Att ha ett känt namn som ordförande kan påverka organisationens status, menar Lena Nyberg.
– I en del organisationer har man valt att offentliga personer ska företräda organisationen. Man kan ha olika typer av lösningar för att säkra upp att en organisation ska få stöd, och publicitet.
Enligt Lena Nyberg är det ovanligt att offentlig sektor tar plats i det civila samhällets föreningsstyrelser.
– Däremot är det en tydlig trend att det ställs högre krav på organisationerna vad gäller insyn och kontroll. Man vill ha bättre inblick i organisationer som mottar offentliga medel.
I Skånes hembygdsförbund utser Region Skåne tre ledamöter till förbundets styrelse. I nuläget är det person från Sverigedemokraterna, en från Moderaterna och en från Socialdemokraterna.
I Dalarnas hembygdsförbund är Dalarnas landshövding, det vill säga regeringsmaktens främste ställföreträdare i länet, ordförande. Samma person företrädde i många år Kristdemokraterna i riksdagen.
När Bengt Modéer, ordförande för Falsterbonäsets Museiförening, slutligen lyfte frågan om att ändra de gamla stadgarna om kommunalt inflytande fick han fullt stöd av föreningens styrelse.
– Vi är så glada för att vi är en förening och får bestämma helt själva vad vi gör – vad vi vill driva för frågor, eller ha för utställningar på museet till exempel. Vi är ju fria, och då ska vi vara det fullt ut.
Han understryker att man fortsatt har en nära och stabil relation till Vellinge kommun.
– Vi har fått vårt årliga bidrag, och vi gör mycket PR för vår kommun.
– Det här handlar inte om att kommunen varit klåfingrig, utan om det principiella. Alla ska ta plats i vår förening på samma villkor.
Sjöar och vattendrag, skogen, odlingskapet, kulturmiljöer och lokalt inflytande. Det är de huvudområden där riksdagspartiernas kandidater i EU-valet har fått tycka till i Sveriges hembygdsförbunds omfattande enkät.
– Många beslut i EU påverkar de svenska natur- och kulturlandskapen. Vi menar att dessa beslut måste vara möjliga att anpassa efter lokala och regionala förhållanden, oavsett om det handlar om våra landskap, våra näringar eller det civila samhället. Det står inte i motsättning till en kraftfull klimatpolitik, säger Jan Nordwall, generalsekreterare vid Sveriges hembygdsförbund.
På Hembygd.se/euvalet2024återges partiernas hållning kring skogslandskapet, odlingskapet, sjö- och vattenlandskapet samt det bebyggda landskapet. Varje svar paras med analyser av hur partiets ställningstagande förhåller sig till Sveriges hembygdsförbunds hållning.
Partierna har olika syn på EU:s inflytande, om brukande kontra bevarande samt kulturmiljö i förhållande till den av människan mer opåverkade miljön. Det finns också skillnader när det gäller hur man ser på finansiering och möjlighet till lokal påverkan.
Inom skogspolitiken fick politikerna svara på om det behövs mer skydd eller mer reglerat brukande. Tidöpartierna värnar äganderätten och den nuvarande inriktningen på skogspolitiken med frihet under ansvar. Miljöpartiet vill ha en helt ny skogspolitik som ställer om till ett naturnära och hyggesfritt skogsbruk som skyddar och återställer mer skog. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet föreslår ersättningar för ökat skydd av skog som incitament för skogsbrukarna.
Ett annat område där meningarna går isär är frågan om EU:s vattendirektiv. Tidöpartierna har valt att pausa den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraft, något som har fått betydelse för kulturmiljöer vid vatten. Det välkomnas av Sveriges hembygdsförbund.
– I fallet med miljöanpassning till fria flöden i vattendrag befarar vi att viktiga kulturhistoriska värden riskerar att gå förlorade. Vi välkomnar därför att omprövningen har pausats eftersom samråden helt enkelt inte har fungerat; de åtgärdsplaner som togs fram gick i praktiken inte att ta ställning till efter som svarstiden var ytterst begränsad och förfarandet alltför komplicerat för gemene man, säger Jan Nordwall.
Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet.
Flera av kandidaterna pekar på vikten av finansiering för vård av viktiga kulturmiljöer. Uppfattningarna går dock isär om det är EU eller svenska staten som ska bidra med detta. I EU:s tidigare landsbygdsstöd fanns medel för nationella insatser, bland annat investeringsbidrag för hembygdsgårdar. Detta saknas i EU:s nya landsbygdsstöd.
– Vi har påtalat för riksdagens kulturutskott att förlusten av de nationella stödåtgärderna i landsbygdsstödet innebär ett stort avbräck för alla som arbetar med att bevara kulturmiljöer som är viktiga för förståelsen av hur landskapet har brukats historiskt, säger Jan Nordwall.
Samtliga EU-kandidater lyfter i olika ordalag fram vikten av lokalt inflytande. Miljöpartiet är ensamma om att nämna EU:s landskapskonvention, som togs fram på initiativ av Europarådet år 2000 och som lyfter fram landskapens många värden och vikten av att främja allmänhetens och lokalsamhällets delaktighet i hur landskapen bevaras och utvecklas. Sverige ratificerade konventionen 2010.
– Den europeiska landskapskonventionen borde vara vägledande för alla beslut som påverkar natur- och kulturlandskapet, men i Sverige har man inte tillmätt den någon större vikt. Det är synd och tyder snarare på att man från myndighetshåll inte ser konventionen som viktig, något som vi är mycket kritiska mot, säger Jan Nordwall.
Ta del av riksdagspartiernas svar och Sveriges hembygdsförbunds analyser på Hembygd.se/euvalet2024.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
