”Äng är åkers moder” brukar man säga – eftersom ängsmarken varit avgörande för jordbrukets utveckling. Utan hö från ängen överlevde inte boskap vintern, och utan boskap blev det ingen gödsel till åkern. Men ju mer hö desto mer gödsel, större åkermark och bättre skörd.
Slåtterängen är en artrik miljö med en mängd sorters blommor och gräs, fjärilar, fåglar och svampar. Här kan både insekter och större djur bosätta sig eller finna föda, och pollinerare som bin och humlor kan göra sitt jobb.
I och med jordbrukets rationalisering har en stor del av ängsmarkerna blivit skogsplantage eller vuxit igen på egen hand. Men på ett fåtal platser runtom i Sverige slås fortsatt det höga ängsgräset med lie varje sensommar. Ett av dem är Hallstad ängar i Östergötland.
– Det är en speciell plats, en öppen äng med trägärdsgårdar och massor av lindar i olika stadier av hamling, berättar Ulrika Larsson från Tjärstad hembygdsförening.
Foto: Ulrika Larsson
Hallstad ängar är ett ovanligt lindänge – ingen annanstans på Sveriges fastland finns en så stor äng med hamlade lindar, drygt tvåhundra stycken. Och på marken växer arter som gullviva, blåklocka, solvända, kattfot, och darrgräs som får rikt med solljus när trädens kronor beskärs.
En gång om året, på uppdrag av Länsstyrelsen, genomför Tjärstad hembygdsförening slåtter av en del av ängen.
– Vi jobbar med lie så långt vi orkar. Men vi har också tagit hjälp av en häst som drar slåtterbalk. Det brukar vara populärt och drar lite extra besökare. Ibland har vi också använt handhållen slåtterbalk.
Varje vår i slutet av april fagar föreningen ängen.
– Då får det nya gräset och örterna fritt spelrum att växa, och det blir plats för alldeles nya frön att gro. I andra halvan av juli blir det slåtter. Då bjuder vi in både medlemmar och allmänheten att hjälpa till eller bara komma och titta.
Ibland knyter man en spelman eller en barnaktivitet till dagen.
– Vi har pratat om att vi skulle vilja ha en riktig slåtterfest, men dit har vi inte kommit än. Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras. Men slåttern innebär också en viktig inkomst för föreningen.
Hur människans aktiviteter påverkar den biologiska mångfalden blir påtagligt när man tar hand om en äng, menar Ulrika Larsson.
– Det brukar vi också informera besökarna om – dels under slåttern men också när vi ordnar gökotta eller naturvandring på ängen. Då förklarar vi också varför man inte bara kan köra med gräsklippare.
Många äldre i Tjärstadtrakten lever fortsatt nära gamla lantbruk och traditioner, men här finns också en yngre generation, och många nyinflyttade som inte har samma kontakter, berättar Ulrika.
– För dem är slåttern ett viktigt sätt att få ta del av den här kulturen och kunskapen, för att sedan kunna föra den vidare.
Är slåtter något du skulle rekommendera andra hembygdsföreningar att arbeta med? – Ja! Och framför allt behöver man inte göra det så komplicerat. Om man är ett par stycken och vill föra det här kulturarvet vidare kan man börja i liten skala. Kunskaper kan man hitta i bygden om man bara letar upp rätt personer. Men det finns också massor av information på internet – till exempel hos ”Slåttergubben”, Janne Wester på Youtube.
– Är man en förening med hembygdsgård finns det säkerligen en plätt där man kan låta bli att klippa gräset, och I stället börja slå det som äng. Be om hjälp från någon florakunnig så att du hittar det ställe som passar bäst, bara. Det ska gärna vara en plats som är mager och artrik redan från början.
Det viktigaste för oss är att ängen sköts och att natur- och kulturvärdena här bevaras..
Ett annat alternativ, menar Ulrika Larsson, är att man helt enkelt kontaktar markägare i närheten och ser om det finns någon yta där man behöver hjälp.
– Det är inte brist på mark, det är brist på folk!
På Gotland finns hela 190 ängar som brukas på traditionellt vis – den största är 8 hektar och den minsta ett halvt tunnland. Hjalmar Croneborg är samordnare i Nätverket Svenska Kulturlandskap och ordförande i Gotländska Ängskommittén. Han understryker vikten av att ha en bra lie, när man slår en äng. – Jag brukar jämföra det med att lära sig spela fiol. Om du går in i en leksaksaffär och köper en fiol av plast är det ju dödsdömt. Samma sak händer om du köper en färgglad lie i en järnaffär. Liens motsvarighet till en riktig violin, det är en traditionell, vass modell från exempelvis Gotland, menar han. – Då har du fått riktiga förutsättningar. Och först när du har fått kläm på det, då uppstår musiken!
Hur bra kondition behöver man ha för att slå med lie? – Förr jobbade man ju med slåtter i en hel månad eller mer varje år. Men nu handlar det oftast bara om en dag, så man behöver inte vara atlet. Fast det är bra om man är van vid vanligt kroppsarbete.
Många som provar att arbeta med traditionell slåtter tycker att det är svårt och kör ofta fast snabbt.
– Då slänger man lien och köper en robotgräsklippare i stället. Men att slå med lie är som att simma eller cykla – man måste öva.
För alla de som behöver öva på att slå gräs på traditionellt vis ordnar Gotländska ängskommittén kurser och temadagar.
– Många av de gotländska ängsmarkerna sköts i dag med maskiner och vi vill uppmuntra till att även hålla det traditionella hantverket vid liv. Backar du 200 år var liebladet svenskt jordbruks viktigaste redskap, och fanns i varenda gård och torp. Det är en viktig del av vårt kulturarv.
FAKTA: ÄNGSNÄRA ORD
Slåtter är avverkning av högt gräs för att få foder till nötkreatur, hästar och får. Förr gjordes det med skära eller lie, numera sker det främst med slåttermaskin.
Hamling var förr ett sätt för bonden att ge foder till djuren om vintern, genom att ta vara på trädens löv. På samma gång gynnades gräset, det viktigaste fodret, eftersom det fick mindre skugga när trädens kronor begränsades.
Att faga är att på vårkanten räfsa undan fjolårsgräs, löv och gamla kvistar på en äng eller i skogen.
Vemdalens hembygdsförening i Härjedalen har inte mindre än 19 byggnader i sin ägo. Det är lador och logar, härbren, smedja, vävstuga, mangårdsbyggnad och tunnbrödsbageri.
– 2009 bestämde vi oss för att bli en kreativ, kunskapsbyggande plats för hela familjen, berättar Kristina Kristoffersson som är föreningens ordförande.
Ett lekland började byggas i två av de gamla husen, och i skogsdungen utanför.
– Vi började med att inreda en lekladugård med träkossor, käpphästar och en liten höskulle. Sen byggde vi en lek- och balansbana och en klättervägg där man klättrar på öring och harr. Vi byggde också upp ett björnide vid ett stenröse här ute. På en skylt kan man läsa om björnens år, vad den äter och hur den lever.
– Idéerna kom allt eftersom och vi utgick hela tiden från hur miljöerna ser ut här på hembygdsgården.
Här finns även en liten snickarbod för barn med tillhörande verktyg. Virke får föreningen från bygghandeln i byn.
– Vi märker att ofta vill barnen inte gå härifrån. Familjerna är här länge, och vi säljer mer fika. Förr kom det mest pensionärer, men nu har vi alltså nått ut till många fler. Även de lokala skolorna kommer hit och besöker leklandet.
Under föreningens välbesökta sommarmarknader är barnfamiljerna ofta på plats hela dagen. Det är kringresande knallar som står för en del av försäljningen, men mycket av det som går att äta har har producerats lokalt, berättar Kristina.
– På marknaden säljs skinn, smycken och matprodukter. En herre från företaget Björnåsen säljer saft och sylt från bär som är plockade här i Härjedalen, och vi i föreningen gör en egen grillost som liknar halloumi. Vi gör även eget smör, men smör- och osttillverkningen är beroende på om vi får tag på mjölk direkt från bonden. Många bönder har lagt ner i området, eftersom det inte är lönsamt längre. Vi brukar grädda egna tunnbröd också, och ibland säljer vi flötgröt.
Matilda Olsson är 23 år och sedan tre år ordförande i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp, i Vansbro kommun, Dalarna. Föreningen har varit en del av tillvaron under hela livet, berättar hon. Banden sträcker sig till och med längre tillbaka än så.
– Min mormors farfar, Axel Berglund, var en eldsjäl i hembygden och redan på 1930-talet startade han en hembygdsgrupp som senare kom att utgöra grunden till vår hembygdsförenings bildande 1951. Han var även initiativtagare till uppbyggnaden av vår hembygdsgård. Jag vill fortsätta det arbete som eldsjälar före mig drivit och arbeta för att utveckla vår hembygdsförening även mot barn och ungdom, säger Matilda Olsson.
– Sedan barnsben har jag varit på finnmarken och sedan jag blev lite äldre har jag alltid varit med mormor och hjälpt till på de olika evenemang som genomförts, bland annat på Mottifesten och den årliga Finnmarknaden.
Mottikok. Foto: Alexandra Berg
Motti? Det är en traditionell skogsfinsk maträtt som förr var den viktigaste vardagsmaten på finnskogen. Motti är ett slags torrgröt som i Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps tappning görs på kornmjöl, grovmalt rågmjöl, vatten och salt, och serveras tillsammans med en fläsksås.
Mottin kallas även för nävgröt eftersom dess torra konsistens gör den möjlig att äta med bara händerna.
Finnmarker kallas de områden som främst under tidigt 1600-tal kom att befolkas av invandrande skogsfinnar från den dåvarande östra rikshalvan av Sverige, främst från Savolaxområdet. Det rörde sig om vidsträckta men ur jordbrukssynpunkt resursmässigt knappa granskogsområden från Västergötland/Närke i söder till södra lappmarken i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.
Under Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorps paraply har en kärntrupp om nio personer inventerat lämningar efter skogsfinska bosättningar på Finnmarken inom Vansbro kommun. Genom projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har man kartlagt ett stort antal finnbosättningar och i dagsläget finns dokumentation om 74 bosättningar på hembygdsföreningens hemsida. 61 av dessa har i dagsläget även hunnit granskats och registrerats i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, FMIS.
Projektet är formellt avslutat, men arbetet går vidare, berättar Alexandra Berg, som varit en av samordnarna. Hon är också mor till Matilda Olsson.
– Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen. Det är många som har skogsfinska rötter. Jag själv har skogsfinnar på både min mormor och morfars sida, liksom på min farmor och farfars sida och jag har ett stort intresse av Finnmarkens historik som helhet.
Det finns fortfarande bosättningar som vi vill lyfta fram. Dels för att bosättningen ska få ett långsiktigt skydd, men också för att öka kunskapen och intresset för den skogsfinska kulturen.
Innan kartläggningsgruppen gett sig ut i fält har de sökt information om platsen, såväl genom att ta del av muntliga berättelser som arkivmaterial och historiska kartor.
– De gamla kartorna är riktigt intressanta. Där kan man finna värdefulla detaljer, såsom skogsfinska namn och ibland även uppgift om svedjebränningar, säger Alexandra Berg.
– Bouppteckningar är en annan källa, där man kan få en liten inblick hur hemmanet sett ut.
Skogsfinnarna hade det oftast inte sämre än svenskbönderna. Svedjerågen gav goda skördar och många gånger hade man även mer boskap än bonden i svenskbygd. Det var ganska jämställt i finnhemmanen med olika ansvarsområden. Kvinnornas ansvar var barnen, hemmet och boskapen, medan männens var svedjebruket, jakten och fisket.
Skogsfinnarnas svedjebruk och odlingen av svedjeråg innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och i askan såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades ofta av boskapen och övervintrade till året därpå. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med hjälp av skäror och torkades sedan på höghässjor/finnhässjor, nekar eller i torkrior. Goda år kunde dessa svedjor ge hundrafalt. Man kunde dock bara få en eller två skördar på samma ställe, därefter kunde man odla rovor något år och slutligen övergavs området som betesmark. Svedjandet var en lång process, omgärdat av en mängd ritualer. För att vara förvissad om att en skörd skulle finnas tillgodo varje år, hade man svedjor i olika stadier på gång.
I takt med att gruvnäringen växte förbjöds metoden på platser där skogen behövdes för att göra kol, vilket ledde till att åkerbrukets betydelse ökade. Bland de invandrande skogsfinnarna fanns även kunniga smeder och hantverkare. Skogsfinnarna bodde utspridda över stora områden men förenades av språk, matvanor och folktro.
Oxfallets rökstuga. Foto: Alexandra Berg
Som små fick Matilda Olsson och hennes syster ofta hänga på när modern gav sig ut för att inventera lämningar. Ibland var det brådskande.
– Vi arbetar ju för ett långsiktigt skydd för de här finnbosättningarna och det har hänt att vi fått skynda ut för att tillfälligt stoppa skogsavverkningar. De gamla lämningarna kan ibland vara svåra att se, därav blir våra inventeringar ett värdefullt underlag även för skogsbolagen, så att bästa möjliga hänsyn kan tas, säger Alexandra Berg.
– Vi försöker att dokumentera vem som var nybyggare på platsen och vi försöker även lyfta fram de finska släktnamnen när vi har kunskap om dem.
Flera platser är fina utflyktsmål, tipsar Alexandra Berg. Finnbyn Bertils, på Järna finnmark, där ängarna brukades in på 1980-talet, är ett exempel.
– Det är en plats man gärna ska besöka sommartid, med stora fina ängar i ett skogslandskap omgivna av höga naturvärden.
Föreningen har också medverkat till att kartlägga vandringsleder och kyrkstigar, som delvis tillkom tack vare den skogsfinska kolonisationen.
– Dokumentationen om våra finnbosättningar och kartläggningen av våra kyrkstigar och vandringsleder är projekt som kan knytas samman och ökar på så sätt människors möjlighet att uppleva vår hembygd och vårt skogsfinska kulturarvs historia, säger Alexandra Berg.
Matilda Olsson arbetar till vardags som butikschef för en secondhandbutik som drivs av hjälporganisationen Hjälp till liv, samt som fritidsledare på Svenska kyrkan. Matilda har även i åtta år engagerat sig i de nyanlända som kommer till Vansbro kommun. – Jag har tänkt på det nu när jag hjälpt nyanlända som kommer till kommunen, hur det var när skogsfinnarna kom hit för länge sedan. Det finns likheter. Nu finns det hjälp att få, men kan ändå vara väldigt svårt ibland.
FAKTA: FINNSMARKENS MILJÖ & KULTURARV
I projektet Finnmarkens Miljö & Kulturarv har lämningar efter skogsfinska bosättningar på Nås-, Järna- och Äppelbo Finnmark i Vansbro kommun, Dalarna, kartlagts och dokumenterats av Finnmarkens hembygdsförening/Kroktorp.
På hembygd.se/finnmarken finns hela den omfattande dokumentationen, med historik, ritningar/registreringar och bilddokument, samt koordinater och kartor som gör det möjligt att själv söka upp de gamla finnbosättningarna.
”Det kom som en kalldusch att de skulle lägga ner biblioteket, vi fick ingen förvarning. Vi läste om det i tidningen. Vi var en grupp som samlades och träffade kommunledningen. Då hade de redan börjat plocka ner biblioteket, men det stoppades, så det gjorde.
Det var kommunalrådet som kom med förslaget att driva verksamheten som ett IOP. Vi hade ju inte hört talas om det, vadå IOP? Det står för idéburet offentligt partnerskap och är ett sätt för idéburen verksamhet att samverka med offentliga aktörer, som en kommun. Ljungby kommun tog in en konsult som hjälpte oss mycket. Det är viktigt att allt blir juridiskt riktigt, och det är sådant vi inte kan alls.
Vi fick behålla de böcker som fanns kvar i biblioteket, men alla måste märkas om. Det fick inte heta Ljungby bibliotek längre, utan Ryssby bibliotek. Så vi började med det, det var över tusen böcker.
I Ryssby finns en lokal välgörare i form av Axel F och Vilna Lindmarkers stiftelse som vi sökte från och fick ett bidrag på 100 000 kronor för tre år. Från kommunen fick vi 80 000 kronor.
Pengarna behövs. Vi har köpt in en del nya böcker och skaffat egna datorprogram. Vi får också betala hyra till kommunen, det tar de ut varje månad.
I september 2021 hade vi nyinvigning av Ryssby bibliotek. Det var en fin invigning där vi bland annat gav ett litet pris till Fanny Roos, vår duktiga kulstötare. Hon bor här utanför Ryssby och är alltid väldigt noga med att poängtera att hon är från just Ryssby.
Biblioteket är öppet på måndag eftermiddagar, från klockan 16 till 19. Vi är en grupp på tio kvinnor som turas om att bemanna det, i par om två. Folk har verkligen ställt upp! Inte minst vaktmästarna på skolan där biblioteket ligger har hjälpt oss mycket. Vi har också ett visst samarbete med skolan och skolbiblioteket, eftersom vi är där.
För egen del är det som driver mig det här med läsandet. Jag har predikat för mina egna barn och barnbarn hur viktigt det skrivna ordet är. Så jag är väldigt glad för de familjer som kommer hit med sina barn och låna böcker. Barn är väldigt vetgiriga, men det gäller att föräldrar tar sig tid.
Ibland har vi något extra evenemang. En söndag hade vi besök av en tjej från Berättarnätet Kronoberg – Ryssby ligger i ett område som kallas för Sagobygden – där klass 6 på skolan sålde fika för att samla in pengar till sin klassresa. Det var himla uppskattat.
Det som har hänt sedan vi tog över driften är att kommunen meddelat att Ryssby ska bli en serviceort till Ljungby. Kommunen har en del sådana, som de förbinder sig att satsa på likaväl som de satsar på Ljungby stad. Och då ska de hålla ett bibliotek här. Det kommer de inte undan! I dag kör Bokbussen från Ljungby stadsbibliotek hit, men det är en annan sak. En buss kan inte hålla det utbud som ett bibliotek har, det säger sig självt.”
FAKTA: SÅ DRIVS BIBLIOTEKET I RYSSBY
Flera föreningar har gått samman för att driva biblioteket i Ryssby, i Ljungby kommun i Småland. Ryssby Sockenråd, där Gudrun Roslund är ordförande, är en av dessa. Verksamheten drivs genom ett så kallat IOP-avtal mellan föreningarna och kommunen. Ett idéburet offentligt partnerskap (IOP) är en överenskommelse om samverkan mellan offentlig och idéburen sektor i syfte att uppnå ett visst allmännyttigt samhälleligt mål.
Ryssby bibliotek håller öppet måndagar klockan 16 till 19.
Himlen är gryningsrosa och luften höstkrispig när Lasse Widlund och bröderna Tommy och Roger Göransson tar sig ner mot ett av vattenfallen nedanför kraftverket i Älvkarleby. Uppe på pampiga Carl XIII:s bro väntar Bo Janzon och Göran Johansson med rep och vinsch – och god uppsikt över de perforerade plåttinorna som ligger vid Dalälvens kant och snart ska vittjas. Trion vid vattnet hjälps åt att dra upp tinorna på berghällarna och tömma det slingrande innehållet i bruna jutesäckar. Arbetet sker nästan ordlöst. Bruset från Dalälven försvårar förvisso kommunikationen, men så är det också ett rutinerat gäng som sköter det årliga nejonögonfisket i Älvkarleby.
Det årliga nejonögefisket i Älvkarleby. Foto: Annika Goldhammer
Fisket har alltid haft en central roll i den norduppländska orten. Redan på 1100-talet var laxfisket vida känt och på 1500-talet utgjorde nejonögon en viktig del av försörjningen. Den upp till halvmeterlånga parasiten förekommer längs hela den svenska kusten, ända ner till Medelhavet, men i Sverige har flodnejonögon främst fiskats från Dalälven och norrut. Under 1900-talet fångades tonvis i Älvkarleby, men i slutet av seklet upphörde fisket av flodnejonögon i samband med att Vattenfall totalrenoverade vattenkraftsdammarna. Efter renoveringen tog det kommersiella fisket inte riktigt fart igen, men för tio år sedan fick hembygdsföreningen tillstånd att fiska i Dalälven.
– Vi vill hålla liv vid i de lokala traditionerna och visa hur man anrättar nejonögon på traditionellt sätt, säger Bo Janzon, ordförande i föreningen och en av initiativtagarna bakom fisket.
– Det handlar också om att ge alla som bor här tillgång till nejonögon, för annars går det inte att få tag på dem. Dessutom ger det ett väldigt välkommet tillstånd till föreningens kassa.
För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
En av föreningens stora utgiftsposter är Gammelgården, som ligger i centrala Älvkarleby och består av flera underhållskrävande byggnader från olika sekler och platser i bygden. Intill Gammelgården ligger hembygdsföreningens festplats och möteslokal, en ombyggd lada från tidigt 1800-tal. Utanför den står kassören Ingrid Eriksson redo med kassaskrin och swish-kod när fiskekvintetten anländer med en bagagelucka full med nejonögon. På gårdsplanen väntar 13 män och två kvinnor med varsin nummerlapp och medhavd plastbytta. En av dem är Peter Poznanski, som har åkt 20 mil för att få återuppleva smakminnet av nejonögon.
– Jag åt konserverade nejonögon en gång för 30 år sedan. Efter att ha smakat den första burken gick jag tillbaka till mataffären och köpte resten. Det var så gott!
Prick klockan åtta börjar försäljningen och för många av köparna är köandet starten på en årlig sed. I den ingår också att bereda och tillaga nejonögonen. I Älvkarleby är det vanligast att steka eller halstra dem, vissa lägger även in dem i ättika.
– Du kommer att kunna se tända stekhällar i många trädgårdar i Älvkarleby i dag, säger Lasse Widlund, som med sina 65 år beskrivs som föreningens ungdom.
– För många är det en ceremoni, likväl som den årliga surströmmings- eller kräftskivan.
Tio minuter över åtta är försäljningen över. Våg och kassaskrin plockas in. Peter Poznanski går nöjt mot sin bil med maximal ranson, som just den här dagen var nio kilo.
– Det här blir mums.
Några timmar senare är det åter full aktivitet vid festplatsen. Nu ska den sista säcken nejonögon tillagas. Bo Janzon och Gunnar Olsson har just satt fyr på veden under stekhällen när Britt-Marie Strand rullar fram med sin rullator.
– Det är jag som tar dem av daga.
Britt-Marie Strand ansvarar för det första steget i beredningen: avlivningen. Det är ingen vacker historia. Bo Janzon vänder ner ett stim slingrande, slemmiga nejonögon i en stor plasthink och öser grovt salt över, varpå Britt-Marie Strand greppar ett stort bykträ och börjar röra.
– Nu är det bara att röra tills det ser ut som lingonmos. En del reagerar med olust när de får se hur nejonögonen avlivas, men det är så här det gjordes förr i tiden.
Britt-Marie Strand har tydliga minnen av gamla tiders nejonögonberedning.
– När morfar cyklade i väg för att köpa nejonögon började mormor rengöra fotskrapan utanför dörren med en rotborste. När han kom tillbaka med en säck på pakethållaren gjorde de upp eld på några tegelstenar och la nejonögonen på fotskrapan.
På den tiden torkades fiskarna av med tidningspapper och säckväv innan de halstrades, men hembygdsföreningen har rationaliserat lite och spolar av dem med träsgårdsslang. När det är gjort lägger Bo Janzon nejonögonen på halster, så tätt det går så att fettet får dem att hålla ihop när de vänds. Sedan läggs de färdiga firrarna upp på silverbricka varpå lystna ortsbor strömmar till. Ingrid Eriksson serverar och bannar de som försöker ta två.
– Det är många Älvkarlebybor som är saliga i dag, säger hon. För många är det här årets höjdpunkt, men vi vill att nejonögonen ska räcka hela dagen.
Själv betackar hon sig själva förtärandet.
Eftersom nejonögonen inte har något skelett, bara en ryggsträng av brosk, äts de vanligen hela. Bara huvudet bryts av. Men det finns också de som gnager av köttet vid sidan av ryggbrosket, bland annat undertecknad. Jag närmar mig mitt premiärnejonöga med försiktighet, men konstaterar att det är mer utseendet än smaken det är fel på. Smaken är påtagligt salt, mer strömming än ål.
– Nejonögon är speciellt, man antingen hatar eller älskar dem, säger Britt-Marie Strand, som hör till den senare sorten.
– Älskar man dem kan man gå över lik för att få tag på dem. När jag bodde i Tyskland tvingade jag min mamma att skicka nejonögon med flyg.
Förr i tiden skickades nejonögon både till hovet och till fina restauranger i Stockholm. Numera förtärs nästan alla nejonögon på plats i Älvkarleby. Två av alla tillresta är Christian Tapia och Maria Gladh från Stockholm.
– Vi har fritidshus i Älvkarleby och fick prova nejonögon en gång för flera år sedan. Det var en oförglömlig upplevelse, så när vi såg att hembygdsföreningen skulle servera nejonögon i dag kände vi att vi var tvungna att åka hit. Hembygdsföreningen gör så mycket bra, men det bygger på engagemanget hos alla här och att det kommer en ny generation som tar över, säger Maria Gladh.
Paret har just tuggat i sig varsitt nejonöga och torkar sig om munnen.
– Det var salt och saftigt. Jättegott!
FAKTA: NEJONÖGON
Nejonöga är egentligen inte en fisk, utan en rundmun. Den karaktäristiska munnen används för att parasitera på andra fiskar. Den börjar sitt liv i sötvatten innan den vandrar ut i havet. Efter ett par år vänder nejonögonen tillbaka för att leka i sötvatten och det är under höstens vandring uppströms som den fångas i speciella tinor.
Den äts oftast halstrad eller inlagd i ättika. I norra Sverige är det vanligare med kallrökning. Vid älvarna norrut kallas nejonögon nätting och i södra Europa kallas de lampretter. Flodnejonöga kallas också nionöga, vilket syftar på den nio hålen i sidorna: näsöppningen, ögat och de sju gälöppningarna.
De saknar skelett, men har en ryggsträng av brosk och fenor i par.
I Älvkarleby var fisket av stor betydelse från Gustav Vasas dagar fram tills kraftverket i Älvkarleby invigdes 1915. Före kraftverksbygget hade bönderna i Älvkarleby fiskerätt i Dalälven och nejonögon kunde då användas som medel för skattebetalning.
Flodnejonöga har tidigare funnits med på den svenska rödlistan, men dagens fiske sker i så liten skala att det inte anses hota arten. Släktingen havsnejonöga är dock starkt hotad.
Nejonögonfiske finns med på Sveriges förteckning över immateriella kulturarv, läs mer på Levandetraditioner.se.
När fotbollslaget i det östgötska samhället Yxnerum lades ner för sju år sedan stod plötsligt både fotbollsplanen Yxnevallen och en omklädningsbarack tomma.
– Det fanns två alternativ: Antingen fick vi i hembygdsföreningen ta över baracken eller så skulle den brännas ner, säger Camilla Rosin på Yxnerums hembygdsförening.
Föreningen beslutade att ta hand om baracken och att förvandla den till ett litet vandrarhem. Man ställde in tolv sängar i det före detta omklädningsrummet och skapade därigenom en enkel sovsal. Men Camilla Rosin, som är uthyrningsansvarig tillsammans med sin man och ytterligare en föreningsmedlem, upptäckte snart att det inte var särskilt populärt med den typen av gemensamt boende. De byggde därför om sovsalen till fyra rum, varav två dubbelrum och två trebäddsrum. Dessutom skapades ställplatser för husbilar och husvagnar på fotbollsplanen.
– Ställplatserna har varit populära under pandemin, vandrarhemmet har inte gått lika bra. Det är en del kostnader för att driva det här, för till exempel el och gräsklippning, så just nu går det bara runt. Men det viktiga för oss i hembygdsföreningen är att göra saker som får andra att trivas och det är roligt att kunna erbjuda människor att komma ut i naturen här omkring. Vi har många sjöar här och har haft flera cyklister och fiskare som har bott hos oss.
Den tidigare samlingssalen i omklädningsbaracken har förvandlats till ett 50-talsinspirerat kafé, som har öppet vid särskilda tillfällen. Dessutom har en angränsande lokal gjorts om till en presentbutik där föreningsmedlemmarna och lokala hantverkare kan sälja sina alster. Yxnerums hembygdförening arrangerar även en rad olika evenemang vid den närliggande hembygdsgården, exempelvis växtbytardag, skördefest, Östgötadagen, Borkhultsdagen, sommarteater och tårtdagar under fruntimmersveckan.
– Det är ett sätt att locka folk till bygden. Vi har många ideella krafter i föreningen som hjälper till och två tjejer som är anställda med lönebidrag. En av dem hjälper till med tvätt, städning och frukostservering på vandrarhemmet, säger Camilla Rosin.
Hennes råd till andra föreningar som funderar på att starta vandrarhem eller någon annan form av turistboende är enkelt:
– Kör bara!
Fakta: Yxnerums hembygdsförening
Yxnerum ligger mellan Åtvidaberg och Söderköping i Östergötland, en trakt med lång historia av turism. Platsen Salvedal, där hembygdsgården ligger, blev känt som gästgiveri och hästskjutshåll i slutet av 1700-talet. Login utgjordes då av en sovsal med sju väggfasta bänkar. Gästgiveriet brann ned 1965 och de byggnader som i dag finns kvar är byggnadsminnesförklarade. Läs mer på Yxnerumshbf.se
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
