Sveriges hembygdsförbund genomför nu en organisationsöversyn i syfte att utforska organisationen, hur man arbetar tillsammans och förbundets roll i samhället. Målet är ett vända en negativ medlemsutveckling och ett viktigt fokus är samspelet mellan organisationens olika nivåer: lokal, regional och nationell, samt frågor kring ledarskap och rollfördelning. Ansvarig för att stödja översynen är Mikael Morberg, som tillträdde tjänsten 1 november 2024 och har uppdraget till och med 31 maj 2025.
Berätta Mikael! Vad är det du gör och ska göra? – I mitt arbete som projektledare stödjer jag samtal och analys bland förtroendevalda och medlemmar. Det finns i dag en vision och strategi 2030 för Sveriges hembygdsförbund. Med översynen lyfts verksamhetsutveckling, vi-andan och framtiden rätt brett. – Vi ser över både vad vi gör och hur vi gör det tillsammans. Samtidigt är ju föreningarna självständiga och bestämmer över sin egen verksamhet. Det blir dock allt viktigare att se över rörelsens identitet och hur vi vill uppfattas. Vi behöver locka fler!
Hur går arbetet till? – Med stöd av kollegorna tar jag fram underlag och ordnar med verksamhetsforum. Jag har börjat besöka de regionala förbunden som vill ha stöd för vidare dialog. Det finns också webbsida på Hembygdsportalen med bakgrundsmaterial och förslag på hur man kan få ingång en framtidsdiskussion. Den 28 april och 3 juni anordnar vi särskilda webbinarier kring verksamhetsutveckling och framtid.
Vilka utmaningar ser du i nuläget? – Hembygdsrörelsen bärs ju upp av ideella och det är många praktiska frågor som behöver lösas. Mitt intryck är att man har rätt fullt upp med att få till bemanning, ta hand om husen och det vardagliga. Arbetet sker ju med ett lokalhistoriskt fokus och det är både en tillgång och en utmaning för att känna en större vi-känsla. Här skiljer sig nog hembygdsrörelsen från andra nationella organisationer. Föreningarna har byggt kunskaper om kulturarvet lokalt över tid, samtidigt som det skapas en social och lokal kraft. Det finns en mångfald i fråga om kunskaper, resurser och verksamhet bland föreningar och regioner. I framtiden krävs att fler upptäcker det unika både som nationell kulturarvsrörelse och utifrån dess lokalt förankrade rötter.
Vilka behov framstår som extra tydliga? – Det verkar finnas ett behov att utbyta erfarenheter mellan föreningar. Många önskar stärka kontakter med kommuner och regioner, man behöver prata ihop sig kring hur man gör. Vi lever i en allt oroligare värld där omvärlden snabbt förändras. Här har hembygdsrörelsen med sin långa historia och sociala nätverk en viktig roll att fylla. Vi bör bli mer kaxiga och stå upp för det vi gör och att vi finns över hela Sverige var frågor som diskuterades på de senaste verksamhetsforumen.
Arbetet sker ju med ett lokalhistoriskt fokus och det är både en tillgång och en utmaning för att känna en större vi-känsla.
Hur kan man engagera sig och bidra till organisationsöversynen? – På Hembygdsportalen finns i dag en massa bra information och fakta som kan stödja arbetet lokalt. Men vi skapar också en särskild sida med material om översynen och där finns förslag på diskussionsfrågor. Här kan man också komma med synpunkter och idéer till de arbetsgrupper som vi nyss bildat. Det blir särskilda webbinarier och fler besök hos de regionförbund som önskar det. Det kommer även bli fler rapporter här i Bygd och Natur.
Berätta lite om dig själv också! Vem är du? – Jag är en nyfiken 60-årig man från Botkyrka, med rötter i Västmanland och med en utbildning inom kommunikation och etnologi. Genom yrkeslivet har jag arbetat med kultur- och kulturarvsfrågor kopplat till frågor om migration, svenskhet och hur social sammanhållning kan stärkas. Det har handlat mycket om bildning, demokrati och platsutveckling.
Vilken är din lokala hembygdsförening? – Min egen förening för lokala frågor är Bergshamra för alla i Solna, en lite nyare slags hembygdsförening med bara 30 år på nacken, som dock inte blivit medlem i hembygdsrörelsen ännu. Det är något jag kommer att föreslå i min styrelse. Jag tror att det finns flera liknande föreningar, som arbetar med kulturarvsfrågor utan att vara anslutna till Sveriges hembygdsförbund. Här finns nog potential att locka fler.
FAKTA. Mer om Sveriges hembygdsförbunds organisationsöversyn
Har du som medlem tankar och idéer om hur Sveriges hembygdsförbund kan arbeta i framtiden för att möta de frågeställningar som lyfts fram inom översynen? Prata gärna med varandra i föreningen och i de regionala förbunden, eller ta direkt kontakt med Mikael Morberg på [email protected]
Organisationsöversynen antogs på Sveriges hembygdsförbunds riksstämma 2024 och en delrapport ska presenteras på riksstämman 17 maj 2025. På riksstämman 2026 presenteras ett förslag på möjliga vägval, förslag till stadgeändringar och strategiska riktlinjer.
I och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina aktualiserades frågan om vilka svenska byggnader och objekt som bör skyddas i händelse av krig. 2024 inleddes länsstyrelsernas arbete med att märka upp skyddsvärda byggnader med den blåvita skölden. Men hur görs urvalet och vilka grupper kommer till tals?
Enligt Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt ska alla anslutna länder märka ut skyddsvärda byggnader med hjälp av den blåvita skölden – kulturarvets röda kors. Syftet är att respektera andra länders kulturarv och den blåvita skölden ämnar att fungera som ett juridiskt verktyg – attackeras en uppmärkt byggnad kan angriparlandet också ställas inför rätta.
Länsstyrelserna ansvarar för urvalet av den kulturegendom som ska märkas ut inom varje län och Riksantikvarieämbetet fattar därefter beslut om tillstånd att använda emblemet.I nuläget har Västra Götalands län, Upplands län och Gotlands län kommit längst i uppmärkningen av skyddsvärda byggnader. Även Gävleborgs och Dalarnas län har börjat sätta upp skyltar. I nuläget finns inte de uppmärkta byggnaderna på digitala kartor men deras positioner är allmän handling.
Mats Herklint är länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten i Västra Götalands län. Han är också del i Nätverket för utmärkning och undanförsel av kulturegendom, som främjar kunskapsutbyte i frågan länsstyrelserna emellan. Varje märkning innebär en relativt lång process, berättar han. – Innan urvalet kan skickas till Riksantikvarieämbetet ska man ha varit i kontakt med både fastighetsägare och Försvarsmakten.
Länsstyrelsen Gotlands län har bland annat valt att märka ut Vamlingbo kyrka, Visby ringmur och Burs Stavars hus. I Västra Götalands län föreslås att exempelvis Röhsska museets arkiv, bibliotek och samlingar ska skyddas. Samma gäller Världskulturmuseet med tillhörande samlingar och ett stort antal gravlämningar i Falköpings län från cirka 3 000 år före vår tid.
Uppmärkningen av svenska byggnader ska vara klar ”så fort som möjligt”, berättar Mats Herklint. Men det finns vissa hinder. – Utmaningen för Länsstyrelsen har varit att man även ska planera för undanförsel. Det är en betydligt större och mer komplex uppgift som vi inte har fått några tilldelade medel för. Därför är det också svårt att sätta ett slutdatum för hela landet. Lagarna kring undanförsel skrevs på 1930-talet, förklarar han vidare. Problemet är att de säkra platser som skyddade objekt bör föras till i nuläget inte existerar. – De skyddsrum som finns i samhället är ju till för människor, inte för material. Det finns ett tydligt glapp mellan lagstyrning och praktisk verklighet.
Hur har ni kommit fram till vilka byggnader som ska väljas ut? – Det finns ingen nationell styrning kring hur urvalet ska göras. Men i Västra Götalands län har vi försökt hitta de kulturobjekt som varit kända genom inventeringar och kunskapsöversikter.
Genom ett poängsystem räknade man hur många gånger en viss byggnad nämndes i befintliga historiska källor, förklarar Mats Herklint. – Vi har också olika typer av samråd med regionala museer, kommunala företrädare och Svenska kyrkan.
På fråga huruvida hembygdsrörelsen bjudits in till diskussionerna berättar Herklint att man i Västra Götalands län involverat en så kallad ”Hus med historia-grupp” där bland annat personer från hembygdsrörelsen ingått. – Men det ställdes ingen formell remiss till hembygdsrörelsen vad gäller det slutliga urvalet. De enda parter som remitterades var fastighetsägarna och Försvarsmakten i enlighet med föreskriften.
Finns det en risk att en sådan här märkning kan användas på omvänt vis? Rysslands invasion av Ukraina har ju visat att man gärna riktar in sig på att just rasera nationens historiska identitet. – Det finns naturligtvis risk för att man tar hjälp av en sådan här märkning används för att åsamka större skador. Men vi följer krigets lagar och de nationella överenskommelser som finns. Vi räknar med att vår fiende gör på samma sätt.
Den blåvita sköld som kallas kulturarvets röda kors och ska pryda Sveriges skyddsvärda byggnader har efter offentlig upphandling kommit att tillverkas av plast. – Föreskriften säger inte vilket material skölden ska utförd i. Länsstyrelserna gjorde en gemensam upphandling och det var en kostnadsfråga. Jag förstår att det finns synpunkter på materialet, säger Mats Herklint.
FAKTA. De vanligaste hoten mot kulturegendom vid krig/konflikt
Fysisk förstörelse: Detta inkluderar skador från väpnade konflikter, naturkatastrofer och vandalism.
Stöld: Kulturella föremål, såsom konstverk och antikviteter, är ofta utsatta för stöld.
Cyberhot: Digitalt kulturarv, inklusive digitaliserade arkiv och databaser, kan utsättas för cyberattacker.
Påverkan: Detta inkluderar desinformation och propaganda som kan förvränga historiska fakta och kulturarvets betydelse.
– Detta har vi kämpat för i tre år, säger Rolf Embro, ordförande i Fasterna hembygdsförening.
I uppländska Rånäs finns områden av riksintresse både för sina kulturmiljöer och rika naturvärden. På en del av odlingsmarken där har sedan år 2022 planerats för en solcellspark på 40 hektar, en yta som motsvarar cirka 80 fotbollsplaner. Fasterna hembygdsförening anser att denna satsning på ökad energiproduktion borde kunna genomföras någon annanstans.
– Anläggningen skulle påverka hela landskapsbilden och därför har vi valt att överklaga, säger Rolf Embro.
– Här finns ett rikt friluftsliv, medeltidsbyar, ett gammalt kapell och öppna åkermarker. Många av våra medlemmar bor nära området. De känner oro för att deras boendemiljö skulle förändras negativt om en stor solcellsanläggning uppfördes.
Anläggningen skulle påverka hela landskapsbilden och därför har vi valt att överklaga.
I april 2023 gav mark- och miljödomstolen klartecken till solcellsparken. Fasterna hembygdsförening har sedan dess formulerat överklaganden och yttranden. I slutet av oktober 2024 gick mark- och miljööverdomstolen på hembygdsföreningens linje. I domen beslutades att förbjuda en solcellsanläggning på den brukningsvärda marken.
– Då trodde vi att allt var klart, säger Rolf Embro.
Men några veckor senare, dök det upp ett nytt ärende i mark- och miljöövderdomstolen som berörde samma område runt Rånäs. Solcellsbolaget hade inte gett upp trots allt, utan lät sin ansökan om bygglov för fyra transformatorstationer, en ställverksbyggnad, en lagringscontainer och parkeringsplatser vara kvar. Rolf Embro insåg då att solcellsbolaget efter mark- och miljööverdomstolens första avslag hoppades få tillstånd ändå på en annan plats i närheten.
– Sedan dess har vi skrivit nya överklaganden och yttranden, säger han.
– Vi har inte anlitat något juridiskt ombud och inte hänvisat till några lagtexter, utan bara utgått ifrån bondförnuft och våra lokalkunskaper.
– Som hembygdsförening kan vi vår bygds rika kulturhistoria. De kunskaperna har vi haft nytta av under den här processen, säger Rolf Embro.
I början av april 2025 följde mark- och miljööverdomstolen upp sitt tidigare avslagsbeslut med att även neka till bygglov för transformatorstationer och ställverksbyggnad. Att dessa skulle placeras ”inom eller nära områden med riksintressen och delvis på jordbruksmark”, vore enligt domen inte förenligt med plan- och bygglagens bestämmelser om god hushållning. Domstolen ställde sig alltså på nytt på hembygdsföreningens sida. Domen kan inte överklagas.
– Nu hoppas vi att detta innebär en slutpunkt för planerna på en stor solcellsanläggning i vårt närområde, säger Rolf Embro.
En stor grupp lägger lite tid på ideellt arbete, medan en liten grupp bidrar med ett stort antal timmar. Det konstaterar forskarna Erik Lundberg, Ebba Henrekson och Johan von Essen vid Marie Cederschiöld högskola i rapporten ”Många bidrar, få orkar bära: Ideellt arbete i Sverige 1992–2024”.
Omkring 52 procent uppger att de har arbetat ideellt åtminstone någon gång under året. På befolkningsnivå har det ideella arbetets omfattning och struktur inte förändrats drastiskt, konstaterar forskarna. De svarande har delats in i sex åldersgrupper. De som arbetar mest ideellt är de medelålders (40-54 år), något som kan förklaras av att många har hemmavarande barn som är aktiva i fritidsaktiviteter och att man har ett eget boende som gör att man är aktiv i hyresgästföreningen eller en villaförening, samfällighet eller bostadsrättsförening. Det är också i denna fas i livet som många engagerar sig i en fackförening eller annan intresseorganisation.
I de två äldsta åldersgrupperna har andelen som arbetar ideellt ökat under tidsperioden, något som förklaras av att folkhälsan bland de äldre har förbättrats. ”Det är också möjligt att ideella organisationer har blivit bättre på att engagera äldre, kanske genom att erbjuda roller som är anpassade till deras erfarenheter och livssituation”, skriver forskarna.
Även i de yngsta arbetsgrupperna arbetar ungefär hälften ideellt, men yngre ger också uttryck för mer skepticism och ambivalens i förhållande till ideellt arbete.
I de två äldsta åldersgrupperna har andelen som arbetar ideellt.
Sveriges hembygdsförbund sammanställer årligen aktiviteten i de strax över 2 000 medlemsföreningarna. 2024 utfördes uppskattningsvis 3,2 miljoner timmar ideellt arbete i föreningarna. Det var något mer än året dessförinnan. Totalt arrangerades uppskattningsvis 29 000 evenemang och aktiviteter öppna för allmänheten, varav 5 900 var särskilt riktade till barn och unga. 3,9 miljoner besökare uppskattas ha tagit del av utbudet under 2024. Totalt sett ser Sveriges hembygdsförbund en återhämtning efter pandemin, som slog hårt mot verksamheten.
– På många orter bärs det ideella kulturlivet upp av en hembygdsförening. Att få besökare gör så klart att föreningarna kan stärka sin ekonomi vilket behövs för att bevara och sprida kunskap om kulturarvet, säger Jan Nordwall, generalsekreterare Sveriges hembygdsförbund.
På många orter bärs det ideella kulturlivet upp av en hembygdsförening.
Även om hälften av landets vuxna befolkning arbetar ideellt i någon omfattning varierar insatserna stort. Många arbetar lite, medan en mindre andel lägger ner ett stort antal timmar.
”Därmed finns en risk att dessa individer blir överbelastade, vilket kan minska deras vilja och möjlighet att arbeta ideellt över tid. Om föreningar och organisationer till stor del bärs upp av individer som redan arbetar mycket, kan det bli svårt att rekrytera nya personer. Det kan vara särskilt utmanande om allt fler föredrar ett jourhavande eller episodiskt engagemang framför långsiktiga åtaganden. Föreningar och organisationer står därmed inför dubbla utmaningar. De måste dels hitta nya sätt att rekrytera ideella, inklusive att kanske kräva ytterligare bidrag från dem. Dels måste de hitta strategier för att stödja och behålla de eldsjälar som bär upp mycket av det ideella arbetet, för att säkerställa att de kan upprätthålla sin verksamhet”, skriver forskarna.
Andelen som arbetar ideellt är större bland dem som bor i landsbygder och kommuners centralorter än bland dem som bor i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Människor på landsbygden lägger dock inte i genomsnitt fler timmar på sitt ideella arbete. I rurala lokalsamhällen och i tätorter är det vanligare med ideellt arbete i fritids- och idrottsorganisationer, medan storstadsbor i högre grad prioriterar andra typer av organisationer. Motiven för ideellt arbete varierar också: storstadsbor tillskriver mer individualistiska motiv till sitt ideella arbete, medan sociala motiv är viktigare på landsbygden. Dessa är dock relativt små, och vissa sociala motiv värderas högt oavsett plats.
MER OM UNDERSÖKNINGEN
Rapporten ”Många bidrar, få orkar bära” är en första delrapportering från 2024 års befolkningsundersökning om medborgerligt engagemang som har genomförts vid Marie Cederschiöld högskola i Stockholm. Undersökningarna baseras på ett representativt urval av den svenska befolkningen i åldern 15 till 84 år. Undersökningen för 2024 är den sjunde i ordningen sedan 1992.
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Utmed vissa sträckor saknas dock andra boendemöjligheter än att bära med sitt eget tält. Därför arbetar Riksförbundet Pilgrim i Sverige för att få till stånd fler enkla boenden. Hembygdsgårdar, bygdegårdar, församlingshem och liknande lokaler är av intresse. 2024 genomfördes en pilotstudie finansierad av paraplyorganisationen Svenskt Friluftsliv för att kartlägga förutsättningarna, inklusive knäckfrågor som regler för övernattning i byggnader och försäkringar.
2025 arbetar Pilgrim i Sverige vidare med konceptet Enklare boende, bland annat genom att utbilda coacher med uppdrag att stötta och vägleda cirka åtta testanläggningar längs pilgrims- och vandringsleder i Östergötland och Västergötland. Det handlar om hembygdsföreningar, församlingar och bygdegårdar som får hjälp att starta eller vidareutveckla möjligheten till övernattning – och samtidigt bidra till att bygga upp erfarenhet och kunskap inom projektet.
– Att pilgrimsvandra under flera dagar – ibland upp till 10, 20, 30 eller fler – kräver noga planering. I södra Sverige är boenden med 10-20 kilometers mellanrum ännu inte självklara, eftersom långvandringar inte varit lika vanliga där som i norra Sverige. Men intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden, säger Josefine Schön på Pilgrim i Sverige.
Intresset växer, och därmed behovet av fler enkla, prisvärda boenden.
En av de största utmaningarna som identifierats i projektet – och som många har påpekat tidigare – är oklarheten i regelverket kring enklare övernattning. Reglerna är dessutom olika tolkade från kommun till kommun, vilket skapar osäkerhet och bromsar utvecklingen.
– Det handlar ju inte om att driva ett hotell, utan om att tillfälligt erbjuda enkel och tillgänglig logi för vandrare, säger Josefine Schön.
Vid årsskiftet ändrades reglerna för hotelltillstånd – det krävs numera bara anmälan, inte tillstånd. Det är ett steg i rätt riktning, menar Josefine Schön, men fortfarande återstår frågor om vad som faktiskt gäller för enklare boendeformer.
– Brandskyddet är förstås fortsatt viktigt – det finns inget utrymme för att kompromissa med säkerheten. Men för att fler aktörer ska våga öppna upp sina lokaler för tillfälliga vandrare krävs tydligare och mer ändamålsenliga regler, samt förenklingar i processen.
– En annan avgörande fråga är försäkringar. Det behövs en aktiv dialog med försäkringsbolagen för att hitta en rimlig nivå som både skyddar den som erbjuder boende och gör det möjligt att bedriva verksamheten på ett hållbart sätt.
Pilgrim i Sverige ser att möjligheten att övernatta i församlingshem, hembygdsgårdar eller bygdegårdar skulle ge vandrarna en mer genuin och lokalt förankrad upplevelse.
– Det är i mötet med platsens historia, natur och människor som pilgrimsvandringen blir meningsfull – och det är precis den typen av upplevelse många söker, säger Josefine Schön.
En faktor i den stora framgången för Camino de Santiago i Spanien är enkel tillgång till boende, något som lett till ett kraftigt ökat antal vandrare och samtidigt gett nytt liv åt landsbygden genom fler boenden, kaféer och arbetstillfällen, konstaterar hon.
Det behöver inte alltid handla om boende. En hembygdsförening som upplåter sin toalett, fyller på vattenflaskor, säljer fika eller låter vandrare vila under tak en regnig dag, bidrar till en mer välkomnande vandringskultur. Även att kunna stämpla sitt pilgrimspass eller köpa en påse torrvaror kan vara värdefullt, ser Pilgrim i Sverige.
Men övernattningsmöjligheter är viktiga.
– På vissa orter är hembygdsgården eller församlingshemmet den enda byggnad som realistiskt kan användas för övernattning. I sådana fall kan ett fåtal säng- eller golvplatser vara avgörande – det kan rädda en hel led från att bli ”ovandringsbar”. Utan boende tvingas vandrare bära tält, vilket många vill undvika. Men finns det tak över huvudet vid rätt avstånd, blir leden tillgänglig för många fler, säger Josefine Schön.
– Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större. Det kan vara ett sätt för föreningen att bli mer synlig, relevant och engagerande, både för lokalsamhället och för de som passerar genom det.
Det handlar inte om att driva ett hotell – utan om att öppna upp en plats, kanske bara under vissa veckor om året, och vara en länk i något större.
FAKTA Över 40 pilgrimsleder i Sverige
I Sverige finns över 40 olika pilgrimsleder, med stor variation i längd och karaktär. Vissa är flera hundra kilometer långa och leder mot klassiska pilgrimsorter som Trondheim i Norge och Vadstena, medan andra är kortare, lokala leder som går mellan kyrkor eller genom vackra kulturlandskap.
Den mest kända leden i dag är Olavsleden, som sträcker sig från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim – en historisk rutt i den helige Olavs fotspår. En annan lång led är Romboleden, Sveriges längsta, som går från Köping till Trondheim och mäter hela 900 kilometer.
För den som vill uppleva en kortare men naturskön vandring finns till exempel sträckan från Jönköping till Vadstena längs Vätterns östra sida – en vandring på lite mer än en vecka. Den följer i den heliga Birgittas fotspår, då Vadstena är ett viktigt vallfartsmål kopplat till henne.
Även Västergötland erbjuder många leder, perfekta för allt från dagsvandringar till flerdagsturer. På Gotland finns dessutom S:t Olofsleden – Gotland, som är cirka 58 km lång och tar ungefär 3–4 dagar att vandra. Källa: Pilgrim i Sverige
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
