Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Kvinnohistoriska. 2025 var över hundra personer och händelser nominerade. Efter en noggrann granskning och diskussion har referensgruppen, där även representanter från Stockholms läns hembygdsförbund ingått, fattat ett beslut. Valet föll på Margareta Marakatt.
Motiveringen lyder: ”Margareta Marakatt har spelat en central roll i att bevara och föra vidare det samiska kulturarvet i Stockholms län. Genom sitt engagemang i Stockholms Sameförening, särskilt inom barnverksamheten på 1980-talet. Hennes insatser har också hållit traditioner vid liv, där matlagning – från paltkok till föreningens stora fester – varit en viktig del av det immateriella kulturarvet.
Marakatts nominering berättar om betydelsen av att föra vidare det immateriella kulturarvet och hur mat kan berätta om en plats, en tid och människors gemenskap. Hennes arbete belyser också kvinnors centrala roll i att bevara och överföra kunskap, traditioner och historia mellan generationer. Genom att arkivera hennes berättelse i länsmuseets samlingar säkerställs att hennes insatser för kulturarvet och kvinnors historia i Stockholms län bevaras för framtiden.”
Marakatts nominering berättar om betydelsen av att föra vidare det immateriella kulturarvet och hur mat kan berätta om en plats, en tid och människors gemenskap.
Arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar ska vara klart den 8 november, på Arkivens dag, då det ska placeras i hyllan på Stockholms läns museums arkiv.
– Målet för Kvinnohistoriskas verksamhet är att synliggöra kvinnors historia – och samtidigt verka för att samtiden inte glömmer bort kvinnorna i sin egen berättelse för framtiden. Arkiven är den plats där vi bevarar vårt kollektiva minne – och där är kvinnors berättelser svårare att hitta, precis som i den breda historieskrivningen, säger Anna Tascha Larsson, museichef på Kvinnohistoriska, i ett uttalande.
Bygd och Natur uppmärksammade 2021 släppet av boken ”#Arkivism: En handbok” som gavs ut av Stockholms kvinnohistoriska. Mia Skott, historiker och en av författarna, berättade då att kvinnorna i vissa fall finns där – men att helhetsbilden kräver en insats.
– Det vi historiker och släktforskare och andra har upptäckt är att i vissa fall ligger kvinnorna i öppen dager, de har bara blivit ignorerade av historieskrivare. Men det är ett pussel att lägga för att få ihop en kvinnas liv.
Säg att man är hembygdsaktiv och vill göra en utställning om bygdens kvinnor. Var börjar man? – En bra början är att man bestämmer en tidsperiod, och undersöker vilka kvinnor som bott på platsen då. Det finns digitala folkräkningar som går tillbaka till 1840-talet. Har de gjorts korrekt finns det fantastiskt många uppgifter där. Digitalt museum och Kringla har bildmaterial. Folkbibliotek på mindre orter har i vissa fall mottagit egenskrivna biografier. Man får inte heller glömma de spår som kan finnas i landskapet, i form av gamla trädgårdsland och annat.
FAKTA. Mer om Hyllmeter för kvinnorna
Projektet är flerårigt och görs i samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms kvinnohistoriska.
År 2024, projektets första år, arkiverades Kristiina Kolehmainen (1956–2012), bibliotekarie och grundare av Serieteket och Hammarby Fotbolls damerns guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över.
Bakom priset Årets Arbetsmyra står Arbetets museums vänförening. Med priset vill man tacka och uppmärksamma alla kulturarvsbevarare som engagerar sig i arbetslivsmuseerna runt om i Sverige.
2025 års pristagare är Jonas Svantesson, som har varit aktiv medlem i Mjörns Ångbåtsförening sedan föreningens start 1976 och i dag är föreningens ordförande.
Föreningen har bland annat drivit ungdomsprojektet ”Liten ångbåt på Mjörn”, där ångbåten Sanna har renoverats. Till Arbetets museum säger Jonas Svantesson att det är väldigt viktigt att alla får a plats i föreningen.
– Jag har ju ganska bra känsla för vad jag tyckte var bra och dåligt när jag växte upp i föreningen, för jag började ju också väldigt tidigt. Den positiva andan, peppa, berömma och vara snälla mot varandra, det är ju en grej som är jätteviktig. Jag tror det kan dra mycket för det finns mycket som är jobbigt i samhället, generellt sett.
Generationsmötena är viktiga.
– Vi är allt från tio år upp till 85 år och alla umgås med alla för att man har ett gemensamt intresse. Det är det som är så häftigt och spännande på något sätt.
Vi är allt från tio år upp till 85 år och alla umgås med alla för att man har ett gemensamt intresse.
Sommartid erbjuder Mjörns Ångbåtsförening turer med bogserbåten S/S Herbert från 1905, som renoverades av föreningen på Jonas Svantessons initiativ. Efter sju års arbete gick ”jungfrufärden” på sjön Mjörn hösten 1992. Jonas Svantesson, som är utbildad ångmaskinist har i den rollen varit en flitig besättningsmedlem och lagt åtskilliga svettiga timmar i maskinrummet på S/S Herbert, konstaterar juryn i sin motivering. Han har också genom åren aktivt medverkat i alla de sysslor som finns kring att underhålla båten och även allt arbete som behövs för att hålla ett varv i funktion.
Juryn skriver vidare: ”Sedan 2011 är Jonas ordförande i föreningen och har ägnat otroligt många timmar åt att utveckla föreningen. En ny ångmaskinverkstad har byggts och finansierats genom bidrag från flera håll. Både i arbetet med finansieringen och själva bygget har Jonas varit en sammanhållande och drivande kraft. Den nya lokalen har gett plats för en ungdomsverksamhet som gett ett fantastiskt positivt resultat.”
Den 24 februari firas Sverigefinnarnas dag. Författaren Ali Jonasson och tecknaren Mats Kejonen står bakom nya boken ”Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia”.
Berätta! Hur kom ni fram till bokens upplägg?
Mats Kejonen: Vi har hämtat mycket inspiration från Annika Elmqvist och Pål Rydbergs ”Historieboken”, som berättar världens historia i stora drag i ett lättbegripligt format. Rent allmänt tror jag att tecknade serier kan vara ett pedagogiskt sätt att ta sig an stora eller komplexa ämnen.
Ali Jonasson: Boken är kronologisk, med djupdykningar i de viktigaste episoderna i den sverigefinska historien. Jag ville ha in självbiografisk delar som exemplifierar den sverigefinska historien och erfarenheterna, inte för att just min uppväxt eller min släkts erfarenhet är extra intressanta, tvärtom är min släkts och min uppväxt väldigt typisk sverigefinsk och det är av den anledningen det fick vara med. Att ha ansikten och verkliga personer som man lär känna tänkte jag skulle göra historien enklare att ta till sig, än om man bara rabblade upp statistik, årtal och fakta. Allt detta finns där också, men illustrerade med verkliga människor som gör det mer personligt.
Det är ett otroligt rikt material från flera hundra år – hur har ni sållat och sorterat?
Mats Kejonen: Jag tror vi har haft ganska högt i tak. Vi har till exempel med ett recept på nävgröt, ett kapitel om sverigefinsk matkultur och ett kapitel om de sverigefinska rötterna till det som i dag räknas som svensk hiphop. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli 150 sidor… men den slutade på 368 sidor. Jag tror inte att någon av oss är så bra på att ”kill your darlings”.
Vad har varit era största insikter eller aha-upplevelser i arbetet?
Ali Jonasson: Det mesta i boken kände jag till sedan innan. Mycket material är resultat av tidigare forskning som jag har bedrivit som religionsvetare.
Mats Kejonen: Min största aha-upplevelse var hur oerhört mycket av det sverigefinska som har fördolts. Det har ju exempelvis skett fler skogsfinska uppror genom historien, fast de kan man inte läsa om i några vanlig bok om Sveriges historia.
Sångtexter, filmer och litteratur bidrar till den stora berättelsen. Har ni några favoriter där?
Mats Kejonen: En fantastisk händelse är ju när Rasbiologiska institutet kom och började mäta och fotografera människor i Finnskogarna. Och den skogsfinska trubaduren och diktaren Dan Andersson började motarbeta dem genom att följa efter och störa dem genom att framföra sina sånger. Vi vet inte exakt vilka sånger han spelade. Men på Meänfestivaali i Pajala 2007 så hörde jag en trubadur som hade tonsatt Dan Anderssons ”Svarta Ballader” från 1917. Och jag slogs då av hur före sin tid ”Karis-Janken” var. Det där om att kung Tingi-Ring-i-Tang har ”en hatt av kristet skinn” och ”bygger en mur av ben” hade ju enkelt kunnat vara en modern metal-låt eller kanske till och med black metal. Så det fick bli Karis-Janken som han störde rasbiologerna med i boken.
Ali Jonasson: Jag gillar verkligen låten ”Skomakarn från Rovaniemi” och punkdängan ”ruotsinsuomalainen” av Finnheads. Romanen ”Asfaltblomman” av Antti Jalava var enormt viktig för mig när jag upptäckte den på ett bibliotek. Den slog an så mycket i mig och den satte ord på den sverigefinska erfarenheten på ett sätt som ingen annan hade gjort innan. ”Asfaltblomman” har ju kommit att bli en sverigefinsk klassiker. Episoden när jag läser den får illustrera hela andra generationens förhållande till Antti Jalavas litteratur, främst romanen ”Asfaltblomman”.
Ali, du har formgivit den sverigefinska flaggan. Hur används den i dag?
Ali Jonasson: Det var inget direkt medvetet att den skulle bli sverigefinnarnas officiella symbol. Det var bara en grej för en sverigefinsk fest att ha som inredning just den kvällen. Men folk gillade den och den blev en officiell symbol.
Hur uppmärksammar ni sverigefinnarnas dag 24 februari?
Mats Kejonen: Den 24 februari släpps ”Finnkampen” officiellt och då kommer vi faktiskt vara på Göteborgs stadsbibliotek och prata om boken. Den 25 februari är vi på Biskopsgårdens bibliotek. Vilket känns roligt eftersom det är mycket Göteborg och mycket Biskopsgården i vår bok. Den 24 februari är vald till Sverigefinnarnas dag eftersom det är Karl-Axel Gottlunds födelsedag; han som dokumenterade skogsfinsk folktro och som ledde ett väpnat tåg med skogsfinnar in i Stockholm. Så det känns rimligt att vi jobbar med folkbildning på hans dag.
Ali Jonasson: De senaste tio åren har det mest blivit biblioteksbesök där jag läser min poesi och diskuterar sådant jag skrivit. Antologin ”Finnjävlar” som jag bidrog ett kapitel till har varit poppis. Nu blir det författarsamtal och liknande med ”Finnkampen” i stället. Men rent generellt kan man se att den sverigefinska bakelsen är poppis den dagen.
I april 2024 publicerade Sverigefinländarnas delegation krav på en sanningskommission kring statens historiska tvångsassimilering av den sverigefinska gruppen, något som tidigare gjorts för romer samt för tornedalingar, kväner och lantalaiset, och som pågår för samer. Vad är era tankar kring detta? Vad kan en sådan kommission ge? Nu, och på sikt?
Mats Kejonen: Det är viktigt att belysa svenska statens koloniala historia. Det är också viktigt att det inte stannar där, genom att förminska förtrycket till dåtid och historia. För vi lever ju fortfarande med många av konsekvenserna av det koloniala förhållandet till Sveriges finskspråkiga befolkning. Så det är viktigt att faktisk agera för förändring också.
Innan vi började arbetet med den här boken hade jag nog inte valt ordet ”kolonial” om förhållandet mellan Sverige och det finska. Men när man studerar vår historia så framträder det ett väldigt tydlig mönster. Det har till exempel bokstavligt talat skickats svenska korståg till Finland. Så förhållandet mellan Sverige och Finland och svenska statens förhållande till den finskspråkiga befolkningen har i allra högsta grad varit kolonial.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Mats Kejonen: Rasbiologin och plundringen av finska skallar går som en röd tråd genom vår bok och återbördandet av skallarna skedde faktiskt medan vi fortfarande arbetade med boken – vi var tvungna att göra om det kapitlet.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Mats Kejonen: Viktigast är att höja statusen för finska språket och för det sverigefinska rent generellt. Det är ju på grund av finskans låga status som jag och Ali aldrig fick lära oss något annat språk än svenska när vi växte upp. Och den statusen måste höjas i alla delar av samhället.
Ali Jonasson: Den sverigefinska historien med alla dess oförrätter – rasforskning, språkförbud, tvångsassimilering, steriliseringar – är en okänd historia. Att den är det är ett problem på många sätt. Dels påverkar sådana erfarenheter hur man ska förhålla sig till gruppen som en nationell minoritet med allt vad det innebär – att arbeta för att revitalisera språket och göra gruppen mer inkluderad, känner man till dessa erfarenheter påverkar det hur man ska arbeta med gruppen. Och också varför. Dessutom är det en upprättelse för alla individer som ar kränkts och blivit utsatta.
Hur har det gått med kraven?
Ali Jonasson: I skrivande stund har de, så vitt jag vet, inte hörsammats. Jag tänker att, även om ”Finnkampen” aldrig kan ersätta eller ens jämföras med en sanningskommission, så kan boken åtminstone, i brist på en sanningskommission, hjälpa till att sprida kunskap om en del av oförrätterna som begåtts. Alla oförrätter har inte tagits med i boken, för det är en historiebok som även måste belysa de mer ljusa delarna av gruppens historia. Allt är inte förtryck och mörker! Hade vi ämnat skriva en bok med fokus på just oförrätter mot Sveriges finsktalande hade det funnits ännu mer att räkna upp, som exempelvis tvångssteriliseringar.
Så sent som i september 2024 begravdes de kvarlevor som Gustaf Retzius plundrat finska gravar på, efter att Karolinska institutet till slut återlämnat dem. Berätta gärna lite om Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor och kampen för återlämnandet – vad väckte det inom er?
Ali Jonasson: När jag startade kommittén såg jag det som ett led i att uppmärksamma de oförrätter jag tidigare nämnde. Egentligen finns det ju fler kvarlevor. Men jag vet att det var viktigt för släktingarna till kvarlevorna.
Det ingår 730 000 personer i den sverigefinska minoriteten. Vilka frågor är viktigast för sverigefinnarna i dag?
Ali Jonasson: 730 000 är bara de tre generationer som har rötter i Finland. Utöver dessa finns fjärde generationen som inte syns i SCB:s statistik. Inte heller de tusentals som är ”inhemska” finsktalande och saknar bakgrund i Finland, till exempel från norra Finland. Inte heller de finnar som har bakgrund i delar av Karelen och Ingermanland. Så gruppen är större än 730 000.
Om sverigefinne som term betyder finsktalande i Sverige så är det absolut det finska språket som är det viktigaste för gruppens överlevnad. Det är det finska språket som är den finska etnicitetens huvudsakliga markör. Inte utseende, inte kultur, inte kläder, inte religion. Allt detta varierar inom gruppen och skiljer sig i vissa fall inte nämnvärt från exempelvis majoritetssvenskar. Det är också på basis av att man har haft finska som modersmål som i princip all diskriminering har skett. I dag skulle jag säga att tillgången till utbildning på finska är det viktigaste. Under kommunaliseringen av skolan på 1990-talet lade kommunerna ner de tvåspråkiga grundskoleklasserna, delvis av ekonomiska skäl, men främst av ideologiska skäl. Språkbytet inom den sverigefinska gruppen som skedde då var enormt. De experter jag har intervjuat till boken är överens om att de orter där det existerar grundskola på finska är de orter där språket kommer att överleva. Men i dag är allt detta nästan enbart friskolor. Det saknas politisk vilja att driva finskspråkig undervisning i dagens Sverige. Personligen är jag av uppfattningen att det kommer bli svårt att vända språkbytet. Den vanligaste sverigefinnen är en person som inte kan finska. Då blir det svårt att föra vidare det till sina barn. Då krävs det andra insatser från samhället, som just skolgång, något samhället inte vill erbjuda.
Vad är viktigt för att språket ska bevaras och leva vidare för nuvarande och kommande generationer sverigefinnar?
Ali Jonasson: Utöver redan nämna skolgång krävs även en statushöjning för finska språket. Ett sätt att genomföra det är att använda det från officiellt håll, exempelvis på myndighetsskyltar på offentlig plats. Med några undantag, som Borås och delvis Botkyrka, görs det inte i dag. Erfarenheter från Wales och andra platser i Europa visar att när man lyfter språket på ett sådant sätt, i kombination med undervisning i och på språket, höjs statusen. I dag erbjuds man en timme finska i veckan i modersmålsundervisning. Barnen kommer ofta från hem vars föräldrar i andra och tredje generationen saknar grundläggande kunskaper i finska. Med en timme i veckan kommer man knappast revitalisera språket. Där är forskningen enig. För det krävs större ansträngning än så. Till exempel språkval, där en större andel av verksamheten och undervisningen är på minoritetsspråket än på svenska, för att kompensera.
Maja Daniels fotobok ”Gertrud” är en av fem nominerade till Svenska Fotobokspriset, som delas ut 19 mars 2025.
– Det känns jätteroligt, säger Maja Daniels. Jag tror verkligen på den här boken.
Daniels har sin bas i Malmö samt i Göteborg, där hon undervisar på HDK-Valand. Men hon återkommer till Älvdalen – både fysiskt och konstnärligt.
– Min farmor och farfar bodde där. De tog hand om oss syskon mycket när vi var små.
I Älvdalen bodde även tolvåriga Gertrud Svensdotter. På 1600-talet anklagades hon för att valla sina getter genom att gå på vatten. Gertrud sa då att pigan Märet Jonsdotter fört henne till satan. Märet Jonsdotter blev det första offret för häxprocesserna – som alltså inleddes i Älvdalen.
– Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera. Myten om Gertrud blir en väg in i den världen.
Genom den här boken vill jag återuppliva den kvinnokultur som häxprocesserna hade för avsikt att eliminera.
Fäbodkulturen som Gertrud Svensdotter var en del av blev en sorts fristad för flickor och kvinnor, berättar Maja Daniels.
– När djuren skickades ut i skogen var det givet att kvinnorna skulle med. Män var faktiskt förbjudna att valla enligt lag på grund av förekomsten av tidelag. De vallande kvinnorna rådde sig själva på fäbodvallen, tillsammans med djuren.
I en bild i ”Gertrud” dubbelexponeras en flock kor över en sjö. I en annan äntrar en killing ladugården. Många av bokens fotografier föreställer vad som verkar vara unga flickor och kvinnor med långt, utkammat hår. Och så massor av skog – mörk och gåtfull, dimmig.
– Jag är näst intill besatt av skogen. Men den är väldigt svår att fotografera. Allt är ju grönt och delarna flyter ihop i varann.
Hon beskriver känslan av att stå vid ett vattenfall – men i bild blir vattenfallet ”ingenting”.
– Ofta kan ett fotografi av naturen inte alls representera känslan av att uppleva den. Att försöka gestalta skogen genom den här boken har verkligen varit en utmaning.
I arbetet med debutboken ”Elf Dalia” kom hon för första gången i kontakt med Tenn Lars Perssons värv.
Persson var fotograf och uppfinnare, en så kallad tusenkonstnär. Det sades att han kunde laga allt i sin verkstad, där han också slipade linser, byggde kameror och teleskop. År 1911 var han med och grundade Elfdalens hembygdsförening.
I föreningens samlingar ingår i dag omkring 8 000 föremål, 200 000 foton, ett antal ljudband och en av Sveriges äldsta hembygdsfilmer från 1918.
– Alla Tenn Lars Perssons 5 000 glasnegativ, hela hans arkiv, finns bevarat hos Elfdalens hembygdsförening, berättar Maja Daniels.
Persson levde mellan 1878 och 1938 och bodde hela sitt liv i Älvdalen.
– Det finns en ambition i hans arbete att nå ut. Ibland stod små meddelanden inristade i glasplåtarna med information om hur han jobbat. Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
Jag märkte att han ville kommunicera med någon och bestämde mig för att det var med mig.
I ”Gertrud” varvas Maja Daniels och Tenn Lars Perssons bilder. Åskådaren kan aldrig vara helt säker på ur vilket århundrade fotografiet är taget.
– Jag vill leka med fotografiets föreställningar kring dokumentation och historieskrivning.
Hon har beskurit Tenn Lars bilder kraftigt, valt delar ur dem.
– Men ingenting har lagts till sedan de togs – förutom möjligen dammet på glasplåtarna.
Vem som får Fotobokspriset 2025 avgörs den 19 mars. Utmärkelsen delas ut av Svenska Fotografers Förbund.
Maja Daniels har gjort fotoboken ”Gertrud”. Foto: Nisse Schmidt
I Upplands-Bro arrangeras spelkonventet King con i anslutning till påsklovet. Namnet är en sammanslagning av Kungsängen (King) och konvent (con) – med en blinkning åt filmklassikern ”King Kong”. Bakom evenemanget står föreningen Spelsällskapet Upplands-Bro i samarbete med kommunen. King con är gratis och öppet för alla och involverar samarbeten med en lång rad föreningar.
– Det är väldigt mycket som går in i nördkulturen. Det finns beröringspunkter med många föreningar. Få föreningar orkar själva dra i ett evenemang som pågår i två dagar med 17 programpunkter. Där finns vår roll, vi kan fixa scheman, bemanning, samordning och marknadsföring, och så kan föreningarna bidra med varsin workshop på två timmar, berättar Felicia Rydin, kulturproducent ungdom.
Det är väldigt mycket som går in i nördkulturen.
Sara Lindell Heed, kulturproducent vuxna, undervisar i cosplay på Kulturskolan i Upplands-Bro och på King con. Cosplay, en sammanslagning av costume och play, är en gren av nördkultur kopplad till framför allt japansk populärkultur relaterad till spel, manga och andra popkulturfigurer.
– Cosplay är väldigt inriktat på gör det själv. Vill man ha ett svärd ur ett visst tv-spel får man själv fundera ut hur det ska gå till. Det är en så kallad each one teach one-kultur, så for man lär sig något lär man det vidare till sin kompis. Många som kommer till våra träffar är tonåringar. Då kan jag absolut inte mer än dem, men jag har läst på om material och kan ge tips.
– Jag lärde mig sy av min mamma. När jag syr ser jag hennes händer framför mig. Jag hoppas att jag kan föra det vidare till de ungdomar som deltar i våra cosplay-träffar.
Erikik Samuelsson, kulturmiljöansvarig, konstaterar att nördkulturen erbjuder många möjligheter att kroka i kunskap kring äldre traditioner och historia på platsen. När litteraturfavoriter som Percy Jackson och Harry Potter är föremål för temadagar ger det ingångar till bland annat trolldomens historia i Norden.
2025 arrangeras King con den 12-13 april i Kungsängens kulturhus.
Presentationen av King con gavs under den heldagskonferens om det immateriella kulturarvet som arrangerades av Stockholms läns hembygdsförbund och Region Stockholm 14 februari 2025. Immateriellt kulturarv är levande traditioner och omfattar såväl hantverk som berättelser, byggtekniker, biodling och dans. Flera talare återkom till problematiken i att mer vardaglig verksamhet prata om det man samlas kring eller arbetar för som ”immateriellt kulturarv” – ett svårgenomträngligt begrepp som inte talar till så många. I den typen av kommunikation är det bättre att gå rakt på sak och prata om det kulturarv man arbetar med eller intresserar sig för.
Att spridningen är stor var tydligt bara genom de programpunkter som dagen rymde, från indisk dans till Rimbobullar, tillverkning av pappersblommor och ett föredrag om Unescos konvention för det immateriella kulturarvet av Charlotte Hyltén-Cavallius från Institutet för språk och folkminnen.
Musa M. Isse är aktiv som läsfrämjare, författare, översättare och initiativtagare och arrangör av Somalisk kulturfestival. Han pratade om språkets betydelse som bärare av identitet, kulturhistoria och tradition. Somalisk kulturfestival startade 2015 och har sedan dess vuxit organiskt. I fjol lockade man 1 500 besökare med bland annat filmvisning, sagostund, matservering och en uppvisning i dhaanto, traditionell somalisk dans.
– Vi har program på engelska, svenska och somaliska. Den primära målgruppen är den somaliska gemenskapen i Sverige. Mitt tips om man vill starta en festival är att börja i liten skala. Nu, efter tio år, har vi samarbeten med flera bibliotek och växer vidare.
2025 arrangeras Somalisk kulturfestival 7-9 november. Inbjuden gäst är Marian Hassan, till vardags verksam i Minnesota, som arbetar med att dokumentera traditionella och samtida somaliska vaggvisor och barnramsor.
Musa M. Isses senaste barnbok ”Simma med mig” handlar om en flicka och mamma som är i badhuset. Dottern vill att mamman ska hoppa i och vara med henne i vattnet. Till slut berättar mamman att hon inte vågar, hon har aldrig lärt sig simma och är rädd för vatten efter flykten till Europa, i gummibåt.
– En del av kulturarvet är att föra berättelser om flykt vidare. Mamman öppnar sig för dottern och berättar. Sedan hittar de en simskola för vuxna som hon anmäler sig till, och lär sig simma. Till slut kan de bada tillsammans.
En del av kulturarvet är att föra berättelser om flykt vidare.
Under rubriken ”Sorundadräkten – bevarande och utveckling” talade Sorunda hemslöjdsvänners Lena Kristiansson, för dagen klädd i sådan, med dess typiska ”örmössa”, om förutsättningarna för en levande hembygdsdräkt av i dag.
– På 1800-talet hade dräkten en självklar plats på kyrkbacken, det var där man sågs. Där ses vi inte i dag. Men en folkdräkt överlever bara om det blir nya tillfällen att bära den. I dag är det många som har Sorundadräkten på midsommar och även vid marknader. Förutom på visningar av dräkterna, där vi är måna om att allt är korrekt, är vår inställning att man ska bära dräkten för att det är kul. Det är viktigt att göra den tillgänglig och tillåtande.
Att slimsa, att kombinera dräktdelar med vanliga kläder eller så kallade modeplagg, är en gammal tradition som hamnat på undantag. Lena Kristiansson skulle vilja se mer av det. Dräkten bidrar till gemenskap och kunskapsutbyte genom studiecirklar och syträffar, där deltagarna ofta är något äldre.
– Vi skulle vilja skapa en mötesplats för lite äldre barn och ungdomar, för att föra handens hantverk vidare.
En folkdräkt överlever bara om det blir nya tillfällen att bära den.
Dagen avslutades med en panel på temat Vilka förutsättningar och utmaningar har immateriellt kulturarv – där panelen tycktes eniga om att båda delar är rika. Friedrike Roedenbeck, kanslichef nämnden för hemslöjdsfrågor, återkom till något hon lyft tidigare under dagen.
– Jag tror det är viktigt att att sänka trösklarna. Att inte säga att det ena är bättre än det andra, utan att det viktiga är att man gör, att man håller i gång.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
